Radhusdöden i P1

Måndagen innehöll - förutom en tacksamt kort arbetsvecka innan nästa helg, om än en kort sådan - ett intressant reportage i Vetandets värld om det minskande bygget av radhus i Sverige. Ja, i alla fall tyckte jag det var intressant; notera kommentaren nedan.

"Ett ovanligt dåligt vetandets värld-program. Okunnigt och dumt pladder hit och dit som inte gav någon behållning alls. Jag lyssnade enbart för att jag själv bor i ett radhusområde på Lidingö, mycket trevligt sådant byggt på 60-talet på Bo gärde. Här på Lidingö finns ju också Sveriges äldsta radhusområde, Canada. Det hade varit mer motiverat att besöka Lidingö-husen än de välkända på Ålstensgatan."

Än så länge enda kommentaren till programmet på dess hemsida - alltid spännande när Lindingöbor får en chans att komma till tals!

Tjugo minuter är ju inte så långt tid men det hans med en exposé över radhusets uppgång och fall under 1900-talet och fram till nutid. Från de tidiga derivaten från det engelska stadsradhuset till radhusbubblorna som symbol för det svenska i teve-produktioner som "Svenska hjärtan" och "Svensson, Svensson" och fram till dess död med med kataloghusens eklektiska villaområden. En utveckling som i mångt och mycket präglas av andra trender som har att göra med synen på samhället kontra individen; från folkhemsmedborgaren i identiska radhus till robinsonardens unika hus som hon hittat i en katalog.

Den intervjuade samtalspartnern frilansjournalisten Dan Hallermar (har en egen blogg med det avskräckande namnet punkhusblogg) kunde givetvis inte heller låta bli att poängtera kännaren- och då kanske inte nödvändigtvis endast arkitekters - aversion mot plottriga och ofokuserade villaområden (han jämför dem med startfältet i schlagerfestivalen*) och för radhusens mer genomtänkta enlighet. Måhända kan uppfattas som snobbism men Hallermar har - enligt mig i alla fall - en viktig poäng att så länge vi inte bor ute i skogen så bor vi aldrig ensamma, något som radhuset förstår men näppeligen den unika kataloghuset.

---

Radhus mitt i betongen

Hallmar nämnde också lite i förbifarten ett vad han tyckte intressant radhusprojekt i Tensta**. Efter lite letande hittade jag området (tror att det är samma område som på bilden ovan) med det lite obehagliga namnet Familjeband (Norénpjäs?). vet la inte riktigt vad jag tycker om det - försöken att bygga stadsradhus i Sverige verkar i allmänhet trevande och fegt. I beaktande av dess läge så är det per defintion trafikseparerat. Det verkar dock intressant att de faktiskt på riktigt spränger in ett radhusområde mitt i ett område av flerfamiljshus i betong, inte bara lite så där på sidan av i en skog och sedan dillar något om att det är bra för integrationen och mångfalden.


* Jag kan säga att för varje år som går har jag allt mindre uppfattning om vad för människor som är med i Schlager-SM. Ett allt mer fragmentariskt mediautbud innebär att inte har en susning om vad som pågår i alla dessa märkliga program om stjärnor som dansar eller åker skridskor eller människor som försöker bli stjärnor elller gifta sig. Framsidorna på kvällstidningarna och skvallertidningarna (som om det är någon skillnad, annat än presstödet) kunde lika väl handla om utomjordingar.
** Tensta i Stockholm; det senare sas nog aldrig i programmet - vi mediakonsumenter örväntas veta allt om Stockholms avarter och miljonprogram. Som Lidingö till exempel, socioekonomiskt identiskt med Hising Island som dock oftast får tillägget i/utanför Göteborg.

Den röda staden med vita knutar

Att binda samman flera olika, osammanhängande, intryck och bilda en syntes, det är något som jag är bra på. Måhända är det ett uttryck intelligens, måhända för livlig fantasi och lättja. Ett inlägg på YimbySTHLM kring stadsradhus, där Magnus Orest först bli glad bara för att sedan bli besviken (känns det igen?), växte en livlig debatt bland inläggen och fick mig att tänka på två andra intryck.

Magnus Orest är inte road, någonstans i ett framtida Stockholm

Stadsradhus, eller townhouses med ett mer internationellt (läs engelskt) språkbruk, är en källa för tvister för många urbaniser. Delvis för att begreppet är minst sagt spretigt - från aristokratiska engelska hem till 1970-talet svenska radhus, se även beteckningen terraced house- men också för att det av vissa anses som en form som har låg exploateringsgrad och enbart består av bostäder. Förvirringen blir inte bättre när någon eller några på SBK i Göteborg genom en form av nyspråk börjat kalla nyplanerade svenska radhusområden av förortsmodell för stadsradhus (se yttrande till Marconigatan).

Kungladugårdsgatan, Göteborg

Ett av få riktiga sådana områden som finns i Göteborg är stadsradhusen vid Kungsladugårdsgatan. Själva gatan är väldigt bred - med två filer, spårväg, trottoarer och cykelbana - och kanske inte direkt inbjudande, men husen är rätt trevliga att cykla förbi. Så hur kan det se ut annorstädes? Låt oss gå till mitt andra intryck som jag kom att tänka på; Barrow Street.

Barrow Street, West Village, NY

Bilden ovan är tagen av undertecknad, jag kan ju inte sno alla rakt från internet med gott samvete. Notera att detta är en tämligen smal, enkelriktad gata. Den är dessutom inte vidare trafikerad, trots sitt läge, och jag har utan problem kunnat ta steget mitt ut i gatan (det är ofta man skulle vilja göra det på Manhattan, men det är sällan möjligt). Trots detta är det bara tjugo meter från 7th Avenue med mänger av restauranger, affärer, caféer och människor och bilar så att det räcker och blir över. Exploateringstalen är onekligen bättre än på Kungladugårdsgatan, men andra invädningar finns säkert kvar hos många. Det är till exempel bara bostäder (utom någon liten dansskola för barn längre fram till höger som inte syns på bilden) och det är enskilda hushåll. Villa är populärt och är det måhända bäst att låta villorna ligga utanför staden för att inte förstöra det urbana?

Låt oss gå vidare till mitt tredje intryck och se vad enfamiljshusen i Sverige idag består av. I dagarna skrev gepe om årets pristagare i arkitektpriset Rödfärgspriset (skapat av en tillverkare av röd färg).

Någonstans i Mölnlycke

Området som belönas heter Nysäter och är ett bostadsområde som byggts upp i en skog utanför pendlingsmetropolen Mölnlycke. Låt oss citera friskt från juryns motivering:

"Trots att bostadsområdet Nysäter bara består av tre hustyper blir helhetsintrycket rikt och varierat."

Ett varierat yttre skall alltså försöka dölja ett likriktat inre.

"Bostadsrätter, hyresrätter och villor formar tydliga delar - åtskiljda men i livligt samspråk[.]"

För det blir inte tillräckligt segregerat annars, trots att skogen skyddar från obehöriga i ett de facto gated community.

"Alla med generösa terrasser och uteplatser i en nästan bilfri miljö."

Måste ändå gratulera Mölnlycke till att dess invånare nu börjat använda sig av flygande mattor. Hur skall annars barnen kunna skjutsas till skola, shoppinggalleria och hem igen i vad jag trodde var en boendeform beroende av bilism.

"Ett stycke vardagslyx mitt i folkhemmet[...]. Nästan alla i området har sjöutsikt[.]"

Ja, för det är ändå utsikten som är viktigast i människornas bubbla, tänk om någon granne - en levande människa - skulle störa utsikten? i folkhemmet låter vi inte människor vara ivägen! Undrar vad Ernst Wigforss och Per Albin Hansson tyckt om den definitionen?

Äldre egnahemområden i Göteborg är måhända tråkiga, funktionsseparerade, har låg exploateringsgrad och lockar inte till besök. Samtidigt har dessa områden ofta något som kan liknas vid en kvartersstruktur, en viss variation i uppföranden och ligger bra till. Numera ägnar sig företag som Engahembolaget åt att strö ut än fler monotona sockerbitar i vårt landskap. Separerade från sin omgivning, oftast med en skyddande vall av skogspartier och med minimal blanding av människor, funktioner och uttryck; de är en antites till blandstaden - trots det tror vissa att detta skall lösa segregationen.

Förvisso kan många exklusiva bostadsrättsbyggen i centralare delar av staden, som kvarteret Koster vid Långgatorna eller Porslinsfabriken vid Hjalmar Brantingsplatsen måhända beskrivas som parasitär arkitektur som inte ger något till gatuplanet. Det är förvisso sant och planeringen för i första hand Kostern och i kanske lite mindre mån Porslinsfabriken (som inte lyckas sälja sina dyra bostadsrätter längre, 90 oköpta) är olycklig. Samtidigt har dessa människor en chans att bidra något till staden genom sina närvaro. De deklarerar i alla fall att de vill vara en del av staden. Genom villamattor i skogarna så binder sig människor till bilpendling, gallerior och sin klasstillhörighet, där stadens står för det skrämmande och exotiska (negrer, fotbollshuliganer, Faktumförsäljare...) uranför bubblan. På samma sätt föraktar många (jag menar måhända även mig själv) dessa människor som vill ha lite mer plats än oss andra.

Vilken väg skall man gå? Skall enfamiljshushållen släppas in i staden - på stadens villkor - eller skall dessa människor isoleras från staden? Vad som skulle behövas torde vara en bro mellan villaområdet och staden. Jag såg en möjliget på Örebrogatan, på sikt hade en mer stadslik bebyggelse där kunnat sprida sig. Fast då hade det krävts en annan syn på områden i staden. Nu är ett villaområde för all tid ett villaområde. Det går inte att gå in och förtäta och förändra. Istället kompletterades området med tre punkthus och bostadsrätter. bra för integrationen? Genom att bygga enfamiljshus i staden - där ytterväggar åt sidorna samtidigt är dina grannars ytterväggar - öppnas en möjlighet för en långsiktig förändring och mer dynamik. Ja, om det funnits en marknad för mindre husbyggare i Sverige.

Lämnar det hela med några enga bilder från Brooklyn Heights (framförallt enkelriktade Grace Court, men även en del annat), där stadsradhus ligger vägg i vägg med en del större och högre flerfamiljshus. Staden är aldrig långt borta, du behöver inte ens ta bil!

Lungt och skönt, men även en butik till högerColombia Pl. ser rätt fashionabelt ut, men hyfsad täthet

Byggs om, lite skräpigt på gårdenÅtervändsgrändFlerbostadshus

Notera koppararbetet runt fönstret