Tredje dimensionens ironi i Johanneberg

För några dagar sedan kom det fram ett förslag på att bygga ett höghus i Johanneberg vid mötet mellan Viktor Rydebergsgatan och Eklandagatan. Platsen är bebyggd idag och innehåller bland annat en enligt uppgifter välbesökt dagligvaruhandel med för små lokaler. White Arkitekter har kommit med ett förslag som skulle ge större handelsutrymme och mer bostäder i detta tämligen centrala läge.

Huset skall i så fall bli 17 våningar. Direkt börjar givetvis folk gnälla lite över att det är så fruktansvärt högt. Intressant nog står det i GT:sartikel att "[d]en första versionen var hela sex våningar högre - men man befarade negativa reaktioner och sänkte."

Detta är ett lysande exempel på vad Lukes definerat som maktens tredje dimension; nimbyister har så stort inflytande på den politiska processen genom sitt motstånd mot förändring att deras klagosång ger effekt även innan idén presenteras!

Intressant nog ligger tomten i Övre Johanneberg, ett område planerat av funktionalisten Uno Åhrén. Området anses vara av riksintresse för sin tidstypiska, tidiga nyfunkis (nästan varje sten, buske och bräda i Götelaborg anses vara av riksintresse så länge Göran Johansson, Svenska Mässan eller någon annan större aktör tycker annorlunda). Inte nog med att huset inte får synas, självklart skall det inte hota stadsbilden i området. Undrar om någon ser ironin i allt detta? Åhrén var nämligen en drivande individ bakom funktionalismens debattbok "Acceptera" från 1931. Låt mig citera inledningen:

"Acceptera den föreliggande verkligheten - endast därigenom har vi utsikt att behärska den, att rå på den för att förändra den och skapa kultur som är ett smidigt redskap för livet. Vi har inte behov av en gammal kulturs urvuxna former för att uppehåller vår självakning. Vi kan inte smyga oss ur vår egen tid bakåt. "

Citat från Acceptera

Uno Åhrén och hans förgrundsgestalt Le Corbusier var ju verkligen emot höga hus som stack ut från sin omgiving, eller hur? jag gillar inte mycket Åhrén har sagt och skrivit om något i svensk stadsplanering och arkitektur (nu är jag i och för sig inte så hemskt påläst, men i alla fall), men jag undrar om mannen inte vrider sig en smula i sin grav.

GT, GP

Friggagatan på gång igen

I dagarna bestämde sig länsstyrelsen att avslå överklagandet mot den nya detaljplanen (detaljplanen från 2006) för kvarteret Bangården längst Friggagatan. En person boende i området hade anfört att platsen var olämplig för bostäder och samt den nuvarande funkishusens kulturhistoriska värde. På sidan för den främsta byggherren Stigberget Fastighetsutveckling AB (huvudsaklig byggherre, men även Söfast AB skall bygga ett hus) har de publicerats ett ovanligt öppenhjärtat och indignerat inlägg i debatten om den enskilde individens möjlighet att stoppa upp stora byggprojekt och därmed fördyra processen ytterligare.

Kvarteret Bangården

Personligen har jag vacklat lite i min ståndpunkt. Först var jag en smula negativ till rivandet av de gamla husen. Inte först och främst för husens arkitektoniska kvalitéer, utan för att skövlandet kommer rensa ut en del kommersiella verksamheter som inte ges plats i den nya staden; ut med små, enskilda firmor och hantverkare som säljer till en ofta nischad målgrupp och in med slätstrukna kedjor.

Nuvarande bebyggelse

Samtidigt kan jag inte säga något annat än att jag är positiv till 450-500 hyreslägenheter ett stenkast från centralstationen. Sådär 6-8 våningar är inte helt fel det heller, hyfsad exploateringsgrad. Synd att de inte verkar finnas några planer på slutna kvarter, två rader med lamellhus med ett föga intressant utseende, men kan man ens hoppas på något annat längre? Det finns en risk att området blir lika tråkigt som Annedal, Landala eller Vegastaden (lamellhus från 1970-tal och liknande) om det inte anknyts till befintlig stad - nuförtiden är det som bekant omöjligt att planera levande och fungerande stadsmiljöer. Det är måhända just detaljplaneringen som är problemet.

Lamellhus a la White Arkitekter

Arkitekten Ronny Reinholdsson hade en arg insändare om planerna i augusti 2007 (jag har tidigare påpekat att det är svårt att få några vettiga resultat av gepes sökmotor, se dock inlägg och debatt på diskussionsforum för Sveriges arkitekter) där han för fram den svenska arkitektkårens vanliga argument, några som jag personligen tycker är relevanta andra inte. Till exempel oroar sig de ofta allt för mycket över ljuset. En föreställning som i ett historiskt perspektiv måhända är relevant, men nu förlorat alla perspektiv - inget byggs längre som på 1920-talet. Reinholdssons vision om det nya, "mörka" kvarteret som ett framtida bostadsslum känns tämligen löjligt i sammanhanget. Vasastaden har la också en del mörka innergårdar.

Att han tycker att husen har ett kulturhistoriskt värde förstår jag också, men samtidigt kan inte en levande stad bevaras som ett museum -många funktionalister härjade fram bland äldre kulturhistoriskt intressant bebyggelse, varför skall funkis i sin tur inte råka ut för samma sak? Jag är kluven i frågan.

SöFasts del av kvarteret (närmast Odinplatsen)

Personligen hade jag måhända önskat att nya områden inte bara lämnades över till en eller ett fåtal byggherrar utan att mindre tomter i högre utsträckning lämnades över till olika byggherrar. Ett resultat skulle kunna bli en mer varierad, dynamisk och intressant bebyggelse. Kvarteret Bangården är inte stort som ett miljonprogram, men nog är det risk för att det blir lite av en monokultur. Tyvärr är la en sådan förhoppning stick i stäv med rådande branschstruktur och skal-ekonomi.