Nytt och gammalt snyggt ihop

Följer en pågående, om nu än långsamt avstannande, debatt på yimby.se kring en krönika som diskuterar möjligheterna att objektivt avgöra vad som är vacker arkitektur. Nu är jag förvisso i tämligen hög gra den relativist när det kommer till det mesta, inte minst skönhetsvärden, men tycker samtidigt att det är en viktig diskussion (givetvis dyker det upp någon som nödvändigtvis kallar alla för lågt stående idioter utan att egentligen framföra några motargument).

Ett sent inlägg i debatten hänvisar till östra Hamngatan i Göteborg och skillnaderna mellan östra (totalsanerat) och västra nordstan (gamla hus) och menar att nybyggen inte passar ihop med klassiska hus. Jag håller emellertid med en av mina gamla vapendragare från gbg.yimby.se (som för övrigt jobbar i ett av husen på västra sidan) att det är genom variation mellan hus som stadens skönhet framträder som bäst. Förvisso tycker jag att östtyska nordstan är trist men det betyder inte att blandning är omöjligt eller dåligt. Kom att tänka på bilden ovan, som jag tog i före detta östberlin i våras, som ett gott exempel på en stilig blandning (tvärgata till Friedrischstrasse, stax norr om Checkpoint Charlie).

I censurens klor

Som mina trogna läsare vet är jag intresserad och engagerad i stadsplaneringsfrågor. Detta intresse har la inte varit lika aktivt i och med flytten till Uppsala, då jag överlag finner orten rätt ointressant i många avseenden. Som vanligt är det närmast omöjligt att få bo i en miljö som jag uppskattar och jag har måhända resignerat en smula över att återigen försöka mig på en så kallad bostadskarriär, utan pengar och kontakter. Det blir la till att sitta ute i miljonprogrammet och resignera som medborgare.

På senare tiden har det varit en del debatt i lokalblaskan, vilket har satt fart på mig igen. På relativ kort tid skrev jag två yimby-artiklar, som kan ses som respons på den lokala debatten. Först som svar till Nimby-resonemang i mitt närområde och sedan mot en artikel av ett par lokalpolitiker som jag tyckte andades lite väl mycket av paternalism gentemot människor som vill bo i staden (familjer med små barn som bor i centrum vill egentligen bo ute på landet, de vet bara inte om det själva).

Tyvärr har jag i samband med detta stött på ett intressant problem. Givetvis vill jag även kommentera artiklarna direkt på tidningens hemsida, för att så att säga bidra till en levande debatt och framföra synpunkter. men av någon anledning raderades mina kommentarer på dessa artiklar nästan omedelbart. Det visar sig efter en tid att det finns någon tjomme med exakt samma namn som jag som har som vana att skriva elaka kommentarer. Den liberala tidningen UNT raderar således allt jag skriver, oavsett vad som faktiskt står i kommentarerna. Jag testade till och med att skriva i ett inlägg (inom parantes) att jag inte är han den där andra med exakt samma namn, men utan resultat. Har nu e-postat dem, men utan resultat.

En annan flitig debattör med snarlik uppfattning i stadsplaneringsfrågor, vars kommentarer får stå kvar orörda, rekommenderar att jag skall ringa till redaktionen. Så det är i det läget man är nuförtiden - det skall behövas ett telefonsamtal för att få tillstånd att kommentera på en liberal tidnings internetsida. Samtidigt strömmar SvD:s och DN:s kommentar-fält över av mer eller mindre öppet idiotiska kommentarer.

Ett rum med utsikt och det gröna gräset på andra sidan

En smula senare än vad jag hade avsett från början publicerade jag nyligen ett gästblogginlägg för Kvillebacken.se, en sida som försöker sälja in Östra Kvillebäcken. Vi i YimbyGBG blev tillfråga och fick fria händer. Jag som förvisso är i exil, men bodde närmast, tog på mig uppgiften.

Är la egentligen inte helt oproblematiskt att skriva åt företag med avseende på trovärdighetsfrågan men jag är ju hyfsat nöjd med Kvillebäcken - ja, i alla fall i jämförelse med andra aktuella byggprojekt. Tyvärr är det ju inte någon vidare tuff konkurrens.

Inlägget handlar om varför jag gärna byter bort min spektakulära utsikt i Uppsala mot utsikten jag hade förr. Vad jag främst lade märke till när jag gick in på sidan för att publicera mig var dock att gräset kan vara grönare på andra sidan. Bloggen använder sig av wordpress som var så mycket snyggare och trevligare än vad blogger.com, som jag använder för denna blogg är. Att överhuvudtaget starta en blogg var ju något av en spontan gärning men så här i efterhand så hade jag nog föredragit wordpress...

Unikt utan mening och värde

Jag har skrivit en del om det unika förut. Det tycks numera vara en standardfras att så fort en förändring föreslås inom framförallt stadsplanering så framhävs det unika som ett försvar för status quo. Förmiddagsbläddningen genom SvD gav direkt två exempel på detta. På debattsidan menar Skönhetsrådet (bara namnet känns som hämtat från "1984") att planer på ett nytt hus vid Karolinska Institutet hotar "KI:s unika campus". Tydligen är KI Sveriges internationellt set mest kända universitetscampus. Jag hade ingen aning om det, men måhända är jag inte internationell nog.

Förslaget på nytt hus är ett av Windgårdhs alla strandade Atlantångare, vilket ju förvisso inte är något unikt, det är la minst tredje gången har ritar en sådan, men jag undrar samtligt hur det går att hävda att mönstermurat rött tegel är unikt?

Sedan på kultursidorna så skrivs det givetvis om Slussen som "unikt stadslandskap". Ja, det är la en debatt som Stockholmare borde bli förbannat trötta på vid det här laget. jag har la ingen bestämd uppfattning om saker och ting, KI:s världsunika och berömda campus är en svart fläck för mig som obildad plebej som inte läst medicin. Tycker att Slussen är förbannt trist de gånger jag promenerat där men jag kan inte riktigt säga att jag är tillräckligt insatt i vilket förslag som är bäst. Jag måste emellertid verkligen ifrågasätta värdet av ordet unikt så som det används i stadsplaneringsdebatten idag. I strikt mening är nämligen allt unikt; Ångpannegatan på Hisingen är också ett unikt stadslandskap.

Givetvis kan det finnas miljöer som är värda att bevara. Det vänder jag mig inte emot, däremot måste detta rimligen grundas på något mer än platsens unikhet. Platsen för en planerad moské nedanför Ramberget är ju också unik, men då torde det bakomliggande syftet bakom en retorik som appellerar till platsens unikhet vara uppenbar för de flesta.

Dessutom är inte unikhet nödvändigtvis ett argument för status quo. Som påpekats på YimbySTHLM angående Slussen så var denna plats tidigare bebyggt med flera kvarter. Unika kvarter som nu är borta. Att något nu bestående är unikt innebär inte att det är bättre än det som kom innan eller det som kommer efter. Alla miljöer i bebyggt område är kulturmiljöer och är per definition annorlunda än hur de var innan. Även miljöer som inte fysiskt förändras genom att hus rivs eller byggs förändras genom att verksamheter och människor kommer och går; gentrifieras eller förslummas.

Det viktiga är inte om en plats är unik eller ej. Det viktiga är enligt min uppfattning om värdet är högre eller lägre efter förändringen än tidigare. Värdet skall här inte tolkas i strikt monetära termer utan en sammanvägning av de subjektiva värden som berörda parter anser av betydelse; pengar, utsikt, boende, lokaler, miljö, framkomlighet, skönhet, funktionalitet och så vidare. Detta är inget som det går att nå ett slutlig svar på genom en cost-benefit-analys då det i grund och botten är fråga om en subjektiv bedömning.

Genom att spela ut unikhet-kortet försöker en sida trumfa ut alla andra värden och skapa en situation där det bara finns två alternativ och där alla förändringar (det ena alternativet) per definition är av ondo. I realiteten bör stadsplanering, i den mån den skall ge genom det offentliga, bygga på möjligheten att nå kompromisser om resonemang kring vilka värden som är viktiga på den specifika platsen och om det går att se att den föreslagna ändringen kan medföra dessa värden till ett rimligt pris.

Efter betong kommer glas

En krönika på Yimby Uppsala om en av alla dessa varuhus från 1960-talet som förfulat många, för att inte säga alla, svenska innerstäder. Ofta på bekostnad av någon pampig byggnad som idag K-märkt på studs. En av de bättre av dessa är faktiskt Tempohuset i Uppsala, om än delvis förstört av en extra våning, som nu eventuellt skall göras om till glas, ännu ett hus som inte skall synas. Glas var häftigt som byggmaterial när Dallas gick på teve (ni vet, introt och skraporna i glas, downtown Dallas).

Halvväg till Knivsta för att köpa mjölk

En ny artikel på Yimby Uppsala där jag resonerar kring externa köpcentrum, denna företeelse som jag älskar att hata.

Privat förvaltning av det offentligas byggnader

I det modiga kölvattnet efter diverse upprörda känslor i samband med ökad nederbörd i osedvanligt kylig väderlek har statsvetaren Marie Demker påpekat att allt faktiskt är statens fel. Att tågen inte rullar alltså:

"I Dagens Eko 23/2 fick vi veta att hallar där tågen av-isades under särskilt svåra vintrar nu är tomma. Jernhusen tar så mycket betalt av de företag som SJ köper in underhållet av att dessa företag inte kan vara med och konkurrera om upphandlingen av underhållet på tågen om man använder hallarna. [...] Den avreglering, bolagisering och privatisering av det statliga ansvaret inom transport- och kommunikationsområdet som påbörjades på 80-talet har idag löpt linan ut. Idag kan vi se effekterna av att underhåll, investeringar och nytänkande inte genomförts på ett sammanhållet sätt. Numera är de ekonomiska aspekterna av varje enskild verksamhet avgörande för så kallade affärsmässiga beslut som myndigheter och affärsdrivande verk fattar."

Det är givetvis på många sätt enkelt och opportunt att skrika varg efter att fåren redan är döda. I princip håller jag dock mer Demkers kritik. Det är i min uppfattning ett stort problem ur flera hänseenden när det offentlig politik sker, eller inte sker, genom offentligt ägda bolag som skall agera som privata, affärsmässiga företag.

Utan att någon direkt kunskap (detta är trots allt en del av bloggosfären - där man får uttrycka tvärsäkra åsikter kring saker och ting man saknar initierad kunskap om) om den relativa kostnadsutvecklingen på fastighetsmarknaden kan jag ge två ytterligare exempel.

Först har vi företaget Akademiska hus. Ett statligt ägt bolag som förvaltar byggnader för universitet och högskolors verksamheter. Genom omständigheter som är såväl praktiska som juridiska har universitet och högskolor inget annat val än att använda sig av Akademiska hus. Samtidigt skall bolaget agera som ett företag, leverera vinst till sina ägare - det vill säga staten - och sätta marknadsmässiga hyror.

Sedan har vi fastigheter för kultur och ett hörsägens-exempel. En forskare, som jag inte kom ihåg namnet på, och som undersökt den kulturens ekonomiska förutsättningar konstaterade vid nått seminarium jag var på för några veckor sedan att i även om kulturen fått mer och mer pengar sedan kriget har summan den har kvar efter att ha betalat sina hyror egentligen hela tiden minskat.

Nu är jag ju en smula ambivalent till tanken med marknadshyror. Jag har dock av den bestämda uppfattningen att marknadshyror kommer bäst till sin rätt när det existerar eller finns förutsättningar för en fungerande, konkurrensutsatt marknad. Bruksvärdeshyror fungerar bättre när det inte existerar förutsättningar för en sådan.

Jag ställer mig tveksam till att hyresgästerna hos Jernhusen, Akademiska hus och Sveriges museum och teatrar egentligen har någon praktisk möjlighet att välja bort sina hyresvärdar för ett annat alternativ. Marknadsmonopol är den sämsta av båda världar. Det blir dessutom lätt absurt när offentligt finansierade verksamheter måste gå och äska om mer pengar för att betala stigande hyror till en statligt helägd fastighetsbolag som har uppgiften att generera vinster till sin ägare som sedan får ta vinsten och ge till den offentliga sektorn som måste betala stigande hyror.

Jag har tidigare hävdat att detta är situationen för alliansklubbarna som hyr hos Gamla Ullevi. Två andra dagsfärska exempel är Storan i Göteborg, vars verksamheter inte längre anser sig ha råd med Higabs hyror (Higab startades bekant som bolag för att ge lokaler till företag som fick sina gamla, billiga lokaler rivna i rivningshysterin och sedan inte hade en snöbolls chans i helvetet att fortsätta verka med Higabs hyror) och i Uppsala där Studentstaden, samlingsnamnet på ett stort bestånd med 4300 studentlägenheter, skall säljas av det statliga bolaget Vasakronan och då eventuellt göras om till bostadsrätter.

I det förra fallet blir en centralt placerad teater tom och det är svårt att se vad lokalerna kan användas till istället. Gepe har trålat kommentarer och det är la svårt att se varför förslagen skulle vara mer gångbara än nuvarande verksamhet. Ett kulturhus, exempelvis, kommer la näppeligen ha lättare att betala Higabs hyror.

I det andra fallet minskar en studentstad möjligheterna att erbjuda presumtiva studenter ett boende kraftigt. Uppsala har något av Sveriges mest överhettade bostadsmarknader och i en sådan situation slår troligen bostadsrätter, som säljs på en marknad, ut studentbostäder. I alla fall i fallet Studentstaden, som ligger tämligen centralt. För Uppsala, som i stor utsträckning lever på högre utbildning, forskning och därav tillhörande verksamheter är det på sikt en farlig utveckling för stadens ekonomiska utveckling om studenterna väljer bort Uppsala för att de inte får någonstans att bo (det var faktiskt en delorsak till att jag i min ungdom pluggade i Umeå).

Svåra frågor utan enkla svar. Jag är emellertid rätt säker på att offentligt ägd marknadsmonopol i dessa former inte löser så värst många problem. När marknaden inte fungerar bör staten försöka se till att den gör det eller måhända överväga alternativa lösningar. Att tro att högre effektivitet uppnås genom att skapa affärsmässiga bolag som sedan i praktiken har monopol på sin marknadsnisch är troligen en chimär.

Utbud och efterfrågan

Publicerade en krönika på Yimby Uppsala kring utbud och efterfrågan på attraktiva bostäder. i Uppsala Det vill säga i praktiken bostäder byggda innan 1950...

FI föreslår ökade inträdeskostnader på bostadsmarknaden

Såg på gårdagens nyheter att Finansinspektionen (FI) oroar sig över belåningsgraden på svenskars bostäder (SvD, DN). Vid räntehöjningar eller svåra tider kan låntagarna få svårt att betala och FI vill därför skärpa reglerna:

- Men vi vill se till att hushållen som är högt belånade har incitament att skaffa sig en kudde.
FI överväger att utfärda ett allmänt råd som begränsar utlåningen till 75—90 procent av bostadens marknadsvärde.
- Vi förväntar oss att bankerna följer råden, men om de visar att de kan uppfylla syftet på annat sätt är det okej för oss, säger FI:s chefsjurist Per Håkansson.

Siffran som nämns är onekligen intressant och borde väcka en hel del debatt. Jag bor själv i hyreshus och skulle gärna bo så om omständigheterna var bättre. Nu är det dock så att för att få en attraktiv bostad i stad eller för förort i framtiden lär bostadsrättsköp vara nödvändigt, att jag bor i hyresrätt är helt enkelt till stor utsträckning ett resultat av att jag inte har vidare hög lön.

Låt oss utgå från SBAB:s riktlinje på max 95 procent lån och att FI sedan ändrar detta till en regel på det lägsta nämnda beloppet, 75 procent. Det skulle innebära att lägsta möjliga belopp som en förstagångsköpare behöver betala femfaldigas

Det skulle vara intressant att notera vad denna minskande efterfrågan på sikt medför för prisutveckling. Spontant låter det som om yngre generationer i hög utsträckning skulle ha väldigt svårt att komma in på den premierade bostadsmarknaden med nuvarande priser i svenska tillväxtregioner, dit jag antar att man vill att yngre människor skall flytta.

Ja, måhända kan man skramla ihop pengar nog för att köpa en nedgången lägenhet i en förort av typen, Angered, Gottsunda men varför skulle jag ta ett lån för att köpa skit?

Bilen, cykeln och fotspår i snön

Det är vinter i Sverige - för en gångs skull, vågar man nästan säga. För egen del har detta dock inneburit att jag ofta ställt cykeln och gått till kontoret här i Uppsala.

Ett cykelnät som på min väg är osedvanligt hafsigt konstruerat har i dessa lite sämre vägförhållande drivit mig till att ta till apostlahästarna.Ena stunden skall cyklisten vara på vänster sida vägen, sedan på höger sida, än cykla på vägen och sällan finns det någon vettig, genomtänkt eller ens laglig lösning på hur cyklisten skall genomföra dessa rockader. Många cykelbanor är dåligt plogade och är uppenbarligen inte direkt prioriterade.

Som en följd av detta väljer Uppsala-bor sin standardlösning och börjar cykla på trottoarer, som är trängre än vanligt då de sällan är plogade i hela sin normala bredd. Det viktigaste är ju att bilisterna kommer fram, även om dessa faktiskt är i minoritet i lilla, cykeltäta Uppsala.

Tydligen har det återigen snöat utanför Norrland. I mitt bloggflöde rapporterar två oberoende personer i Göteborg (med en hänvisning till Halmstad) och Malmö om hur bilen prioriterats medan de får välja mellan att pulsar fram eller gå ute på vägen.

---

Som en mer idyllisk sidonyhet skrivs det i Gepe även om hur snögubbarna använder sig av Café Skogen - 2008 års K-märkning från min sida - som naturlig mötesplats under denna hektiska tid.

Den unika grönskan

Har inte lyckats hålla mina kladdiga, smutsiga fingrar borta utan har även börjar engagera mig i Uppsalas stadsplaneringsdebatt. Skrev ett polemiskt inlägg på Yimby Uppsala vars udd riktade mot en lokal Naturskyddsförening. Då Yimby Uppsalas inflytande är långt mindre än motsvarande grupper i Stockholm och Göteborg kan man vara lite tyknare.

Den funktionalistiska ideologin

Läser med viss behållning en under streckare om den funktionalistiska arkitekturens ideologi. Filosofilektorn Lars O Ericsson reflekterar kring skriften "1930/31 Den svenska modernismen vid vägskälet" av Helena Mattson och Sven-Olov Wallenstein:

"Det som gjorde den svenska modernismens/funktionalismens genomslag så oemotståndligt starkt var att socialistiska ideal som jämlikhet, klasslöshet, gemensamma former, en kollektivt baserad subjektivitet och ett bejakande av utbytbarhet och likformighet (”lika boende för alla”) ingick en ohelig allians med taylorismens och näringslivets krav på standardisering, rationalisering och industrialisering. Om vi i taylorismens och det löpande bandets namn var tvungna att acceptera den teknologiska arbetsdelningens princip, så gällde det lika mycket, enligt ”Accepteras” författare, att i denna princip återfinna en högre form av arbetsglädje som kunde bilda grunden för en kollektiv syn på arbetet."

Det nya slags bostadsområdet skulle lösa alla de problem som fanns i industrialismens slum. Män som Gunnar Asplund, Uno Åhrén och andra som skrev "Acceptera" trodde sig kunna skapa en helt ny slags ljus miljö för den nya tidens människa. Historisk erfarenhet ger modernismen fel. Funktionalismen klarade inte av att lösa alla problem som existerade i den gamla staden. Istället tycktes deras områden finna nya problem. Utopin blev diskbänks-dystropi.

Man kan tro att modernismen är död. Berättarrösten i videoklippet om Pruitt-Igoe ovan menar att så är fallet. Det är det inte fallet, miljonprogrammets planeringsideal lever vidare och är fortfarande förhärskande i nya enklavområden med hus i park och funktionsseparering.

Stadens tragedi

Efter en viss tids apati på stadsplaneringsområdet har jag återigen publicerat mig på YimbyGBG:s sida, om än i mer allmänna ordalag. Nu även på YimbySTHLM.

Idag delas Nobelprisen ut i Stockholm. Utöver prisen fastslagna i Alfred Nobels testamente finner vi även det relativt nytillkomna priset i Ekonomi, instiftat av Riksbanken till testamentörens minne. För er som inte skall ägna halva dagen åt att titta på festligheterna, klänningarna och inredning och arkitektur i blå hallen följer här ett litet inlägg om vad detta pris betyder för Yimby. En av pristagarna detta år, Elinor Ostrom, som för övrigt snarare är statsvetare än ekonom, har i sin forskning berört frågor som är relevanta för staden och de problem som vi till synes dagligen står inför.



I många avseenden är staden en kollektiv nyttighet. Genom en agglomerering av olika verksamheter är staden mer än summan av sina olika element. Mötet mellan fler aktiviteter, varor, människor och tankar innebär att den urbana miljön är synnerligen väl lämpad för den sociala, ekonomiska och kulturella utvecklingen.

Detta möte är dock inte helt oproblematiskt. Speciellt när staden växer, innebär sammanfogandet av än fler aktivitet, varor, människor och tankar även en hel del externaliteter som på sikt skadar stadens kollektiva nyttigheter och/eller är allmänt problematiskt. När flera gör det som är bäst för dem själva skadar de samtidigt grunden för sina egna förutsättningar, den gren de sitter på. Det är detta som är stadens tragedi.

En lösning på marknadens problem har varit och är planering. Genom en offentlig planering kan externa effekter internaliseras i staden och infrastruktur som kommer alla till nytta kan finansieras och genomföras. Olyckligtvis har även planering sina avigsidor. Intressen och oligopol kan genom det offentliga se till sina intressen på andras bekostnad och i värsta fall kan planering leda till effekter som är vare sig bra för den enskilde eller för det allmänna. Ett exempel på detta är en offentlig finansiering av utglesning som är kostsamt och dåligt för miljön samtidigt som det river sönder stadsväven till en trasa, vilket på sikt kan störa agglomereringens positiva effekter.

Både planering och marknad måste dessutom förhålla sig till den fysiska realiteten, som aldrig är perfekt - staden är aldrig färdig - ur vare sig marknadens och planeringens perspektiv utan ger en spårbundenhet som kan uppfattas som både ett hinder men ger också stabilitet. Stabilitet kan vara bra till mycket, men när det blir ett självändamål och ett maktmedel för enskilda att bestämma över marknad och planering kan detta bli ett problem för många.

Elinor Ostroms forskningsresultat har visat att tragedin inte behöver vara så oundviklig som ekonomer tidigare trott och att det går att lösa gemensamma problem utan en Leviatha, Hobbes starka, centrala stat. Genom att aktörerna själva får vara med och förvalta en gemensam resurs kan dessa omdefinierat sitt egenintresse och nå bättre resultat än vad som kan förväntas uppnås med hjälp av marknaden eller den centrala staten. Ostroms empiriska forskning har oftast fokuserat på små samfällighet med ett visst mått av intressegemenskap men det viktigaste av allt är förmågan att kommunicera.

Yimby-rörelsen kan och bör ses som ett praktiskt försök att komma närmare en optimal lösning på gemensamma och enskilda problem genom kommunikation och ett omdefinierat egenintresse som ser bortom Nimby-resonemang.

Hyresrätten och stadens dynamik

Dagens DN Debatt angriper en fråga som jag berörde tidigare och som definitivt har att göra med min nuvarande situation i livet, hur bristen på hyresrätter försvårar rörligheten på arbetsmarknaden.

Utspelet på Sveriges kanske viktigaste sida för offentlig debatt (bortsett från negget på .nu då) är ett gemensamt utspel av ett par socialdemokrater i Stockholmsregionen och VD:n för Fastighetsägarna Stockholm. Jag har verkligen inte kunskaper nog om ekonomin för hyreshusägare och vad det föreslagna ändringarna kan innebära i praktiken.

Jag utgår lite från att socialdemokraterna slår ett slag för hyresrätter för att de anser att dessa i högre utsträckning tillhör deras kärnväljare än bostadsrätt- och villaägare gör och att fastighetsägare vill ha gynsammare förhållanden torde verkligen inte vara någon chock.

(Det är märkligt att jag egentligen är en smula skeptisk till Public Choice som teori men ändå reflexmässigt tänker på samma sätt när jag tolkar politisk retorik)

Bristen på hyresrätter är ett stort hinder för regionens tillväxt och utveckling. Hyresrätten är en mycket viktig upplåtelseform i en modern och dynamisk storstadsregion. En rörlig arbetsmarknad, stor inflyttning och många studerande kräver lättillgängliga bostäder med låg ekonomisk risk. Det är också helt uppenbart att det inte är en låg efterfrågan på hyresrätter som förklarar att det byggs för få nya hyresrätter. Tvärtom är efterfrågan långt större än tillgången, med långa köer som följd.

Jag håller dock ändå med i deras huvudsakliga ståndpunkt om varför hyresrätten är viktig för allas vår gemensamma ekonomiska och sociala utveckling och att detta verkligen inte är något som bara gäller Stockholm utan är lika sant i Uppsala (som i och för sig kan ses som en del av Gross-Stockholm), Göteborg, Malmö och andra tillväxtregioner. Att Bostadsrätten har blivit en till synes riskfri investering med en evig värdeökning är onekligen ett tecken på en bostadsmarknad i obalans. En obalans som försvårar vår viktigaste och mest värdefulla produktionsfaktor, en produktionsfaktor som samtidigt är ett mål i sig självt: Människor.

Beredda att flytta för jobb men till vad?

Satt och kollade på frukost-teve i morse. SVT passade på att pusha för något nytt, eget program genom att lyfta fram dess innehåll som en nyhet. Nyheten bestod av att programmet gjort en statistik undersökning bland tusentalet individer där ungefär hälften sade sig vara redo att flytta för att få arbete.

Min första tanke var givetvis den, i alla fall i nyhetsinslaget, obesvarade följdfrågan: Vart skall dessa människor flytta? Själv har jag precis flyttat för ett bättre och intressantare arbete. För att flytta handlar det inte bara om att få ett arbete, det måste även finnas en bostad.

För att lösa mitt problem har jag blivit inneboende och fått lämna bättre hälft och katter hemma tillsvidare. Orsaken är givetvis att bostadsbristen är påtaglig i Uppsala. Precis som den är påtaglig i Göteborg och de flesta andra växande regioner i Sverige, alltså på det platser där det finns arbete. För att kunna börja mitt nya arbete så var jag alltså tvungen att vara flexibel i en utsträckning som jag betvivlar att många människor vill eller kan vara. Inte så att jag uppskattar situationen men den är i alla fall genomförbar.

Säga vad man vill om miljonprogrammet ur ett stadsplaneringsperspektiv, det fanns i alla fall en vilja att göra något åt ett fundamentalt problem för rörlighet på arbetsmarknaden och därmed också ekonomisk strukturomvandling när nya industrier och verksamheter expanderade på vissa platser och industrier dog på andra. Det byggdes bostäder för vanligt folk. Numera ser man inte mycket av det. Det byggs mestadels för en relativt etablerad och välmående medelklass och inte alls i den omfattning som skulle behövas för att tillfredställa efterfrågan.

Bristen på bostäder driver upp priserna och de som innehar attraktiva borätter är garanterade vinst vid försäljning i en till synes evig värdestegring. Övriga får kämpa på som backstugesittare.

Provinsstaden Uppsala

Befinner mig tillsvidare och på obestämd tid i den lilla staden Uppsala. En stad jag har mycket begränsade tidigare intryck av. Sådär två timmar i samband med ett bröllop för ett antal år sedan är all tid jag spenderat i Uppsala innan min ankomst.

Med teknikens under - den fluga som brukar kallas för det världsomspännande nätet internet - har jag dock försökt skapa mig en bild med hjälp av exempelvis hitta.se och eniros kartfunktion. Förförståelsen jag fått av staden har inte varit upplyftande. Det känns lite som att flytta ut till Förlunda med ett dekonstruerat Förlunda torg i mitten.

Turligt nog är i alla fall delar av mitt närområde inte fullt så fult sett från markplan med en del hus byggda innan 1960-talet (från den tid det fortfarande fanns hantverkskunnande i bostadsbyggandet), även om huset jag bor i verkligen inte är någon fröjd för ögat (inget signalerar slum så mycket som loftgångar!).

Som de flesta shantytowns och favelas är det hela dock relativt kompakt. Jag misstänker att Uppsalas efterkrigsexpansion skede relativt tidigt, vilket räddat staden för allt för mycket modern stadsplanering. Undantaget är Gottsunda och där bränner de bilar...

Evigt 1950-tal i Kyrkbyn

Läser i morgonblaskan om hur byggnadsnämnden stoppar renoveringar i Kyrkbyn på Hisingen. Försöken att komma åt fuktskador i husen har inneburit att Bostadsbolaget använt sig av material som inte fanns på 1950-talet när husen byggdes.

– Ibland händer det att kulturvårdens intressen krockar med miljöhänsyn, energisparande och buller. Här är det riksintresset som väger tungt. Vi kan gå med på nya putsade fasader, eftersom det fanns på 50-talet och passar bättre i Kyrkbyn, tillägger Sören Holmström.

Historien förtäljer inte om bilarna som ägs av boende och besökande i området i största möjliga mån är tidstypiska Volvo PV 444 eller om de boende verkligen ser till att gå runt i 1950-talskläder när de rör sig ute i området.

Vi kan dock konstatera att myndigheter återigen sätter sig till doms över fastighetsägare på estetiska grunder och en föreställning om att status quo har företräde i vår livsmiljö; det var bättre förr!

– Det blev bakläxa, men något måste göras för att få det tätt i Kyrkbyn. Vi förvaltar ju inte museer, utan hus där folk ska bo utan risk för fukt genom väggar och fönstersmygar, säger Leif Andersson, teknisk chef på Bostadsbolaget.

Vem får bära kostnaden? Ja, inte är det byggnadsnämnden eller byggnadsantikvarien.

Ullaredsbehov

På lördagen menade min bättre hälft att jag behövde åka till Gekås i Ullared. Det är ibland lite märkligt hur hon använder sig av ordet behöver i samband med konsumtion och inköp - lite på samma sätt som jag behöver andas eller jag behöver föda.

Plötsligt finns det tydligen ett behov som jag (och hon) klarat mig utan i åratal!

Mitt behov av tipsextra och folköl i soffan på lördagseftermiddagen är tydligen nedgraderat i behovstrappan. Fick nöja mig med starköl och två la liga-matcher på på kvällen. Det är verkligen kristider numera!

Har säkert inte varit på Gekås på nära tio år. I så fall har jag nog förträngt det. Någon ny byggnad och verksamhet har tillkommit varje gång och insidan har växt ytterligare från gång till gång. Endast den övergivna gamla landsvägsmacken vid 153:an är konstant.


Ullared är på många sätt så långt ifrån stad man kan komma men samtidigt är det onekligen en smula spännande från ett stadsplanerings- och ekonomiskt perspektiv. I de gamla gränstrakterna mellan danska Halland och svenska Småland med litet annat än skog och med en modest landsväg ligger, på grund av en serie omständigheter, en av Sveriges största attraktioner. Var tionde minut kommer en ny lastbil med varor och det är sällan problem att få användning för de där 2000 parkeringsplatserna.

Allt utan att någon planerat fram det med vägar och kommunikationer. Planering är emellanåt väldigt bra men platser likt dessa bör egentligen inte planeras fram. Det går tydligen bra utan att staten finansierar gigantiska infrastrukturprojekt också (som för att Volvo vill det). Det går i vilket fall bättre än för såväl Stålverk 80.

Jag kallar det en attraktion men det är la egentligen svårt att se vad som är attraktivt med det. Då jag inte är så värst engagerad i själva konsumtionen ägnar man ju en del tid åt att sitta och stirra på folk eller bara allmänt stirra ut i luften och lyssna på främmande människors samtal. Ullared skapar onekligen fula och tråkiga människor (kanske inte så konstigt i Falkenbergs kommun). Sedan ser jag mig själv i en spegel och går bort till min bättre hälft och visar stolt upp ett par bra handskar jag råkade hitta - spännande!

Bilstaden Göteborg

Inlägg på gbg.yimby.se.

En ny Göta älvbro - stads- och trafikplanering

Inlägg från gbg.yimby.se

Hösten är snart här och med sommarens slut ökar debatten kring många viktiga stads- och trafikplaneringsfrågor i Göteborg. Den mest överhängande av dessa har varit den lätt infekterade frågan om trängselskatter.

Lite i skuggan av denna fråga, som i mångt och mycket handlar om ett sätt att finansiera Marieholmstunneln och Västlänken, har Göta älvbron hamnat. Denna bro, som med människans måttstock redan skulle ha gått i pension, anses behöva ersättas absolut senast år 2020. Frågan har varit rätt akut rätt länge nu och i onsdagens GP (ej på nätet) presenteras sex olika alternativa förslag för hur den befintliga bron skall ersättas.

- Låg- eller Högbro i Stadstjänaregatans förlängning
- Låg- eller Högbro i Kämpegatans förlängning
- Tunnel under Kämpegatan och älven
- Kollektivtrafikstunnel under Kämpegatan och älven

Alternativen har nyligen presenterats för byggnads- och trafiknämnden av en gemensam grupp från både Stadsbyggnads- och trafikkontoret. Kostnaderna beräknas ligga på mellan tre till elva miljarder (multiplicera med två för en mer trovärdig slutkostnad) och mycket pekar på att det på grund av kostnadsskäl blir en ny bro precis uppströms från den gamla.

Förslagen förväntas gå ut på samråd inom några veckor. Ett utmärkt tillfälle för de yimbyiter som kan mycker mer om komplicerade trafiklösningar än vad undertecknad gör att göra sin röst hör och komma med intressanta förslag och lösningar.

I första hand är såväl en ny Göta älvbro som övriga delar av av de infrastruktursatsningar som nu hägrar kring älven trafikplaneringsfrågor. Det väcker dock även en del stadsplaneringsfrågor som bör betraktas och besvaras.

Vad jag menar med detta är skillnaden mellan den korta och den långa resan över älven. I mångt och mycket handlar infrastruktursatsningarna om att på ett bättre sätt hantera de långa resorna. Förflyttningarna som människor tar för sig till och från Göteborgs ytterområden och kranskommuner samt genomresande. De långa resorna får ofta stor uppmärksamhet i samband med större infrastruktursprojekt.

Ibland tycks stadsplanerare vara Venus och trafikplanerare vara från Mars (fast i realiteten är de allihop troligen från någon planet mitt emellan) när det kommer till dylika frågor. SCAFT-tänkande tycks - föga öväntat får man trots allt säga - i högre utsträckning hållit kvar sitt grepp kring trafikplanerarna. Resultatet av detta kan tyvärr bli att vi skapar nya barriärer i staden.

För att visionen om en fungerande Älvstad skall gå att realisera behöver vi tänka på de korta resornas infrastruktur. För att slutligen binda samman Göteborg norr och söder om Göta älv så måste även korta resor, från ena älvstranden till den andra, vara praktiska och genomförbara. Lågbroar skulle givetvis att vara bäst från stadens perspektiv, men detta krockar eventuellt med rikets intressen.

I söndagens Fria ord i GP (ej heller tillgängligt på internet) föreslog professor Robert Kliger, Chalmers och docent Dan Engström vid Ramböll att gamla Göta älvbron bör återställas till i sin ursprungliga form och bevaras som ett historiskt landmärke; att föreslå att något skall bevaras i sin ursprungliga form för tid och evigheter brukar som bekant vara enda sättet att få gehör i Göteborg. Skillnaden mot andra förslag är dock att deras historiska landmärke skulle ha en fortsatt praktisk funktion som bro för gång-, cykel och kollektivtrafik samtidigt som en, relativt billig, bilbro byggs jämte. Därefter kan debatten för ytterligare upp till fyra broar fortsätta medan det rätt akuta problemet är löst.

Problemet är dock att på sikt måste vi verkligen ha fler övergångar för att folk skall kunna ta sig mellan södra och norra delen av den nya Älvstaden. Med eller utan aktutlösning måste detta faktum tas i beaktande. Om ambitionen är att ena Göteborg över älven kan vi inte fortsätta att ha fem kilometers avstånd mellan de två fasta centrala övergångarna, oavsett om man går, cyklar, åker bil eller kollektivt. En akutlösning som dessutom skulle minska antalet trafikslag som kan ta sig över vid Frihamnen skulle ställa staden än sämre rustad för möjligheterna att förverkliga Älvstaden.

Nåväl, fler övergångar kommer i vilket fall att ge oss fler av de där namntävlingarna som är så högt älskade i Göteborg. Demokratiskt är det också.