Vitsen med U21

Låg i soffan med folköl 2,8 och kollade på U21 semifinalen mellan Sverige och England, samtidigt som dovt muller från Metaltown i Frihamnen letade sig in genom den öppna balkongdörren.

- Men vadå? Du sa ju för en tid sedan att du inte brydde dig om svenska landslaget, tänker kanske den minnesvärde läsaren.

Jo, det är sant men jag tittar faktiskt på en hel del på förhand ointressant fotboll också. Matchen verkade ju inte heller arta sig till att bli vidare intressant heller, då England körde över Sverige i första halvlek.

Då var det verkligen intressant hur matchen efterapade Europacupsfinalen mellan Liverpool och Milan 2005. Då gjorde Maldini mål efter 52 sekunder och det var la precis vad Englands Martin Craine gjorde; 3-0 i första halvlek blev 3-3 i andra, förlängning och straffar.

När jag tittar på de spelare som deltog ställer jag mig dock en smula tveksam till hela vitsen med U21. Vitsen torde la i första hand vara att det skall vara utvecklande för spelare som ännu är för unga för att ta första plats på scenen. I och med att regeln för under 21 år avser tiden för att kvalet startar (född tidigast 1/1 1986) är dock spelarna mycket äldre än 21 år gamla.

Kanske är matchens nivå utvecklande för några av de svenska spelare som ännu inte blivit proffs i holländska ligan, men de flesta av dessa är redan givna startspelare i Allsvenskan. För de engelska spelare som startar verkar det knappst som motståndet är så fruktansvärt utmanande om man redan är med - och i vissa fall givna - i olika premier leauge-klubbars förstauppställningar.

- Från det att vi träffade i november 2006 fram till nu har varit en enorm investering i svensk fotbolls framtid. Den erfarenhet vi har fått genom själva resan i form av 23 träningsmatcher mot olika typer av spelstilar, hemma och borta, och hela förberedelserna inför den här turneringen är en enorm erfarenhet de här spelarna har med sig den dagen de skall in i ett mästerskap med a-landslaget.

Jörgen Lennartsson.

Nä, i detta skedde känns det mer som en B-lagsturnering. Tycker att de skulle ändra ålderskraven neråt en smula, ett år eller så. Åldern på de ledande utespelarna är bara två, tre år från den ålder då de förväntas vara som bäst. I det avseendet gör Spanien rätt att sända iväg flera av sina bättre, unga spelare till en annan turnering med marginellt värde. Men jag misstänker la att med mitt förslag skulle lagen tappa flera fixstjärnor och det skulle bli svårare att marknadsföra turneringen.

---
När Molins brände sista straffen blev jag faktiskt lite lättad för Psycho Pearce skull som nu slipper ligga och gråta ute på planen i ännu en semifinal för landslag.

---
Mot slutet av matchen sa kommentatorerna att nästan hela publiken stod upp på Gamla Ullevi och implicit vad detta något positivt - så förvirrande.

---
Europacupsfinalen 2005 var ett intressant minne på flera sätt för mig. Den natten skulle jag vikariera som nattstädare på ett träningscentrum. Jag skulle börja strax efter att ordinarie matchtid tog slut, när första halvlek var slut övervägde jag att stänga av teven men stannade precis som igår kvar i soffan. Sedan, när det gick mot förlängning och arbetspassets start hamnade jag i en märklig situation. Lösningen blev att slänga sig på cykeln och snabbt som fan komma iväg. Det mesta av förlängningen och straffarna kunde jag se ståendes på ett löpband.

Landskamp på nationaldagen

Lördagen kombinerade två saker som jag bryr mig väldigt lite om; landskamp och nationaldagen. Vet inte riktigt när jag slutade bry mig helt om det svenska landslaget i fotboll. Skulle tro att det hängde samman med att jag åter kom till Göteborg och kunde följa GAIS på plats igen. Om man bor någon annanstans så är svenska landslaget ett bra diskussionsämne när man umgås med andra fotbollsintresserade som håller på andra lag.

Med fotbollsintresserade menar jag människor som är intresserade av fotboll, människor som bara är intresserade av fotboll när svenska landslaget spelar en viktig kvalmatch eller när det vankas final i svamp-cupen räknar jag inte som fotbollsintresserade. Om man är fotbollsintresserad i Göteborg håller man vanligen på GAIS och då finns det ju ingen anledning att använda sig av svenska landslaget som ett substitut.

Att så att säga hålla på något annat lag i Göteborg blir således analogt med att intressera sig för landslaget för att de spelar en viktig kvalmatch. Fyll Nya Ullevi med gyttja, stämpla in svenska flaggan på några snygga tjejers skinkor och sälje gyttjebrottningen med mördande reklam kommer de glatt så där och vråla med målade ansikten och lustiga hattar.

Men befinner man sig på Orust på en ort där det finns absolut ingenting (utom sån där natur) och det har gått nästan en vecka sedan Malmö FF-GAIS så börjar man få lite abstinens. Det är alltså inte direkt med glädje jag bänkar mig framför teven med en flaska Red Seal utan med ett behov av att se på bollar sparkas.

Senast jag såg en landskamp torde ha varit under EM i Portugal och det lämnade få bestående intryck. Sedan dess har jag undvikigt allt vad landskamper heter. Ointresset ligger inte så mycket i landslaget som sådant utan hos media. Landslaget får mycket media, rimligen av anledningen att landslaget engagerar många människor. Media drar av detta slutsatsen att utbudet bör och måste anpassas efter de icke-fotbollsintresserade landslagsanhängarna. Resultatet blir fullständigt ointressant.

Så när jag såg landskampen hade jag inte läst en rad på ett drygt år. Vad som förvånade mig var inte vilka spelare som nu tagits ut till landslaget (Två Elmbröder, Adam Johansson från dls) utan vilka som faktiskt är kvar. Christian Willhemsson, en trettioåring som varvat ner i den Saudiska ligan och som inte klarat av att prestera och ta en ordinarie plats i ett riktigt lag sedan Anderlecht 2006 men däremot hunnit med att lansera ett eget desingmärke för manliga accessoarer. Lägg där till Daniel Andersson, som kom tillbaka till di blåe efter en misslyckad runda som proffs i Italien, efter några inledande bra år i Bari för tio år sedan.

Under de senaste åren i svensk landlagsfotboll har det verkligen förekommit en konstant och det är den konstanta bristen på generationsväxling. Då menar jag inte i första hand spelarnas faktiska ålder utan att det på något sätt är det krav att halva truppen skall ha infallit i ett stadie av fotbollslivströtthet. Kanske tid för Lars Lagerbäck att sadla om och presentera landslaget 2010 som Svenska landslaget - nu mer innebandy!