Lördagen kombinerade två saker som jag bryr mig väldigt lite om; landskamp och nationaldagen. Vet inte riktigt när jag slutade bry mig helt om det svenska landslaget i fotboll. Skulle tro att det hängde samman med att jag åter kom till Göteborg och kunde följa GAIS på plats igen. Om man bor någon annanstans så är svenska landslaget ett bra diskussionsämne när man umgås med andra fotbollsintresserade som håller på andra lag.
Med fotbollsintresserade menar jag människor som är intresserade av fotboll, människor som bara är intresserade av fotboll när svenska landslaget spelar en viktig kvalmatch eller när det vankas final i svamp-cupen räknar jag inte som fotbollsintresserade. Om man är fotbollsintresserad i Göteborg håller man vanligen på GAIS och då finns det ju ingen anledning att använda sig av svenska landslaget som ett substitut.
Att så att säga hålla på något annat lag i Göteborg blir således analogt med att intressera sig för landslaget för att de spelar en viktig kvalmatch. Fyll Nya Ullevi med gyttja, stämpla in svenska flaggan på några snygga tjejers skinkor och sälje gyttjebrottningen med mördande reklam kommer de glatt så där och vråla med målade ansikten och lustiga hattar.
Men befinner man sig på Orust på en ort där det finns absolut ingenting (utom sån där natur) och det har gått nästan en vecka sedan Malmö FF-GAIS så börjar man få lite abstinens. Det är alltså inte direkt med glädje jag bänkar mig framför teven med en flaska Red Seal utan med ett behov av att se på bollar sparkas.
Senast jag såg en landskamp torde ha varit under EM i Portugal och det lämnade få bestående intryck. Sedan dess har jag undvikigt allt vad landskamper heter. Ointresset ligger inte så mycket i landslaget som sådant utan hos media. Landslaget får mycket media, rimligen av anledningen att landslaget engagerar många människor. Media drar av detta slutsatsen att utbudet bör och måste anpassas efter de icke-fotbollsintresserade landslagsanhängarna. Resultatet blir fullständigt ointressant.
Så när jag såg landskampen hade jag inte läst en rad på ett drygt år. Vad som förvånade mig var inte vilka spelare som nu tagits ut till landslaget (Två Elmbröder, Adam Johansson från dls) utan vilka som faktiskt är kvar. Christian Willhemsson, en trettioåring som varvat ner i den Saudiska ligan och som inte klarat av att prestera och ta en ordinarie plats i ett riktigt lag sedan Anderlecht 2006 men däremot hunnit med att lansera ett eget desingmärke för manliga accessoarer. Lägg där till Daniel Andersson, som kom tillbaka till di blåe efter en misslyckad runda som proffs i Italien, efter några inledande bra år i Bari för tio år sedan.
Under de senaste åren i svensk landlagsfotboll har det verkligen förekommit en konstant och det är den konstanta bristen på generationsväxling. Då menar jag inte i första hand spelarnas faktiska ålder utan att det på något sätt är det krav att halva truppen skall ha infallit i ett stadie av fotbollslivströtthet. Kanske tid för Lars Lagerbäck att sadla om och presentera landslaget 2010 som Svenska landslaget - nu mer innebandy!
Med fotbollsintresserade menar jag människor som är intresserade av fotboll, människor som bara är intresserade av fotboll när svenska landslaget spelar en viktig kvalmatch eller när det vankas final i svamp-cupen räknar jag inte som fotbollsintresserade. Om man är fotbollsintresserad i Göteborg håller man vanligen på GAIS och då finns det ju ingen anledning att använda sig av svenska landslaget som ett substitut.
Att så att säga hålla på något annat lag i Göteborg blir således analogt med att intressera sig för landslaget för att de spelar en viktig kvalmatch. Fyll Nya Ullevi med gyttja, stämpla in svenska flaggan på några snygga tjejers skinkor och sälje gyttjebrottningen med mördande reklam kommer de glatt så där och vråla med målade ansikten och lustiga hattar.
Men befinner man sig på Orust på en ort där det finns absolut ingenting (utom sån där natur) och det har gått nästan en vecka sedan Malmö FF-GAIS så börjar man få lite abstinens. Det är alltså inte direkt med glädje jag bänkar mig framför teven med en flaska Red Seal utan med ett behov av att se på bollar sparkas.
Senast jag såg en landskamp torde ha varit under EM i Portugal och det lämnade få bestående intryck. Sedan dess har jag undvikigt allt vad landskamper heter. Ointresset ligger inte så mycket i landslaget som sådant utan hos media. Landslaget får mycket media, rimligen av anledningen att landslaget engagerar många människor. Media drar av detta slutsatsen att utbudet bör och måste anpassas efter de icke-fotbollsintresserade landslagsanhängarna. Resultatet blir fullständigt ointressant.
Så när jag såg landskampen hade jag inte läst en rad på ett drygt år. Vad som förvånade mig var inte vilka spelare som nu tagits ut till landslaget (Två Elmbröder, Adam Johansson från dls) utan vilka som faktiskt är kvar. Christian Willhemsson, en trettioåring som varvat ner i den Saudiska ligan och som inte klarat av att prestera och ta en ordinarie plats i ett riktigt lag sedan Anderlecht 2006 men däremot hunnit med att lansera ett eget desingmärke för manliga accessoarer. Lägg där till Daniel Andersson, som kom tillbaka till di blåe efter en misslyckad runda som proffs i Italien, efter några inledande bra år i Bari för tio år sedan.
Under de senaste åren i svensk landlagsfotboll har det verkligen förekommit en konstant och det är den konstanta bristen på generationsväxling. Då menar jag inte i första hand spelarnas faktiska ålder utan att det på något sätt är det krav att halva truppen skall ha infallit i ett stadie av fotbollslivströtthet. Kanske tid för Lars Lagerbäck att sadla om och presentera landslaget 2010 som Svenska landslaget - nu mer innebandy!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar