Min semesterexil på västra Orust fortsätter. Då jag och min bättre hälft häromdagen kände oss oroliga för att drabbas av den ökända lappsjukan försökte vi återigen knyta kontakt med civilisationen. Vi gjorde det som i det nämaste definierar ett civiliserat beteende - vi åkte till Hemköp i Ellös och köpte mat.
Jag hade aldrig varit i Ellös tidigare och då jag nästan utgår från att de flesta av mina läsare endast har en luddig uppfattning om orten kan jag upplysa er om att det är en liten ort på västra Ourst. Den är dock inte mindre än att den faktiskt har en matvaruaffär, vilket inte är så värst vanligt bland små orter på Orust. Det är alltså lite av ett lokalt centrum.
Det första intrycket av Ellös(och vägen dit) fick mig att tänka på en intressant konflikt mellan periferi och centrum. Centrum anses oftast vara en vinnare i vår vackra, nya värld av globalisering. Detta illustreras av den ekonomiska aktivitet som i allt högre usträckning fokuseras till Sveriges storstadsregioner. För att ta del av arbetsmarknaden och/eller storstadens lockelser och utbud flyttar allt fler till dessa. Centrum vinner helt enkelt över periferi.
Samtidigt har även periferin sina lockelser, inte minst i den svenska folksjäl, som uppstått och i och med landets tilltagande urbanisering under de senaste hundra åren, där den romantiserade Bullebyn står i fokus. Aldrig är denna lockelse så stark som under midsommartid. Västa Orust är i många avseenden en vinnare i detta avseende. På sommaren mångdubblas befolkningen när den lokala faunan av året-rtunboende öbor berikas med sommarboende med pikétröjor knutna över axlarna och seglerskor.
Den populäritet som en periferi har är i grunden paradoxal. Populär perfieri omvandlas nämligen lätt mot ett tillstånd som inte längre är periferi men samtidigt inte i närheten av centrum. I ett sommarparadis där alla vill bo i ett hus vid landsvägens slut och samtidigt med god tillgång på hav och natur samt dessutom insynsskyddat når utbudet snart sitt maximum. Ytterligare exploatering är detsamma som att såga av den gren varpå man sitter.
Effekten när periferin närmar sig centrum blir platser likt Ellös. Det är till några fula hyreshus från miljonprogrammet som den som inte har råd, lust eller möjlighet att bo vid vägens ände dras. En snabb okulär besiktning från Hemköps parkeringsplats ger att dessa har nära tillgång till en mataffär, en pizzeria, en skola och en frisör. Kanske inte fullt så illa men långt ifrån Uddevalla City (att denna central allmänt tycks betraktas som ett rövhål i vackra Bohuslän av Göteborgare är la ett exempel på det jag försöker förmedla). Under de flesta månaderna på året förvandlas nämligen västra Orust från en romantisk sommarpärla till mer tragisk glesbygd. Att då bo i en tegel-limpa från 1960-talet är då näppeligen fullt så romantiskt.
Ett än tydligare exempel på denna paradoxala slitning mellan periferin och centrums fördelar går att se i de villaområden som i och med bilismen uppstått i storstäderna och deras kranskommuner. Mängder av mäniskor vill bo i den romantiska periferin men kan inte bo så långt bort från centrum som västra Orust av praktiska skäl. För sitt leverbröd och även för sin fritid är dessa beroende av närhet till regionens centrum.
Dagens villaområden är alla bygda som romantiska Myresjö-visioner av Bullebyn. Tillsammans med andra människor i deras socioekonomiska strata (samt, tack vare planmonopolets vilja att blanda och ge, några intvingade hyreslängor för att några stackare skall få uppleva hur det är att vara fattig i Ellös) kan det där leva mitt i naturen med andra som är som dem. Naturen omkring är dock snart inte mycket mer än motorleder, några lador för handel och lätt industri i statoilarkitektur samt några steniga knallar med sly och nära nog till pappersmassa omvandlade gamla porrtidningar som skiljer en Bulleby från en annan.
Det är bra för barnen att flytta ut från centrum till den atrificiella periferi-enklaven med sina gröngråa Potemkinknallar tänker småbarnsföräldrarna. När ungarna fyllt 12 år är de dock inte lika imponerade av livet i deras serieproducerade Bulleby och börjar hänga med andra likasinnade vid den Pizzeria, kiosk eller bensinstation som bhändigt är placerad vid infarten till alla områdets återvändsgränder tillsammans med den busstation som på sikt lockar till centrums lockelser och möjligheter - det är som att vara fattig året-runtboende i Ellös.
I Ellös har de i vilket fall förstått ungdomens problem med att bo i ingemansland mellan centrum och periferi. På Hemköps parkeringplats kunde polismyndigheten glatt upplysa oss om att på denna parkeringsplats såldes det alkohol dynget runt, även till 14-åringar (nä, det finns inget Systembolag i Ellös). Jag och min bättre hälfts förråd har nämligen sinat och det är tveksamt om vi överlever synen av mer vindpinade hedar i ett nykter tillstånd. Kanske vi får ta bilen in till Hemköps parkering?
---
För en mer vetenskapligt understryken och analys om centrum-perifieri och svensk glesbygd från ett hållbarhetsperspektiv se Jerker Söderlinds blogginlägg om en resa till Gnarp.
Jag hade aldrig varit i Ellös tidigare och då jag nästan utgår från att de flesta av mina läsare endast har en luddig uppfattning om orten kan jag upplysa er om att det är en liten ort på västra Ourst. Den är dock inte mindre än att den faktiskt har en matvaruaffär, vilket inte är så värst vanligt bland små orter på Orust. Det är alltså lite av ett lokalt centrum.
Det första intrycket av Ellös(och vägen dit) fick mig att tänka på en intressant konflikt mellan periferi och centrum. Centrum anses oftast vara en vinnare i vår vackra, nya värld av globalisering. Detta illustreras av den ekonomiska aktivitet som i allt högre usträckning fokuseras till Sveriges storstadsregioner. För att ta del av arbetsmarknaden och/eller storstadens lockelser och utbud flyttar allt fler till dessa. Centrum vinner helt enkelt över periferi.
Samtidigt har även periferin sina lockelser, inte minst i den svenska folksjäl, som uppstått och i och med landets tilltagande urbanisering under de senaste hundra åren, där den romantiserade Bullebyn står i fokus. Aldrig är denna lockelse så stark som under midsommartid. Västa Orust är i många avseenden en vinnare i detta avseende. På sommaren mångdubblas befolkningen när den lokala faunan av året-rtunboende öbor berikas med sommarboende med pikétröjor knutna över axlarna och seglerskor.
Den populäritet som en periferi har är i grunden paradoxal. Populär perfieri omvandlas nämligen lätt mot ett tillstånd som inte längre är periferi men samtidigt inte i närheten av centrum. I ett sommarparadis där alla vill bo i ett hus vid landsvägens slut och samtidigt med god tillgång på hav och natur samt dessutom insynsskyddat når utbudet snart sitt maximum. Ytterligare exploatering är detsamma som att såga av den gren varpå man sitter.
Effekten när periferin närmar sig centrum blir platser likt Ellös. Det är till några fula hyreshus från miljonprogrammet som den som inte har råd, lust eller möjlighet att bo vid vägens ände dras. En snabb okulär besiktning från Hemköps parkeringsplats ger att dessa har nära tillgång till en mataffär, en pizzeria, en skola och en frisör. Kanske inte fullt så illa men långt ifrån Uddevalla City (att denna central allmänt tycks betraktas som ett rövhål i vackra Bohuslän av Göteborgare är la ett exempel på det jag försöker förmedla). Under de flesta månaderna på året förvandlas nämligen västra Orust från en romantisk sommarpärla till mer tragisk glesbygd. Att då bo i en tegel-limpa från 1960-talet är då näppeligen fullt så romantiskt.
Ett än tydligare exempel på denna paradoxala slitning mellan periferin och centrums fördelar går att se i de villaområden som i och med bilismen uppstått i storstäderna och deras kranskommuner. Mängder av mäniskor vill bo i den romantiska periferin men kan inte bo så långt bort från centrum som västra Orust av praktiska skäl. För sitt leverbröd och även för sin fritid är dessa beroende av närhet till regionens centrum.
Dagens villaområden är alla bygda som romantiska Myresjö-visioner av Bullebyn. Tillsammans med andra människor i deras socioekonomiska strata (samt, tack vare planmonopolets vilja att blanda och ge, några intvingade hyreslängor för att några stackare skall få uppleva hur det är att vara fattig i Ellös) kan det där leva mitt i naturen med andra som är som dem. Naturen omkring är dock snart inte mycket mer än motorleder, några lador för handel och lätt industri i statoilarkitektur samt några steniga knallar med sly och nära nog till pappersmassa omvandlade gamla porrtidningar som skiljer en Bulleby från en annan.
Det är bra för barnen att flytta ut från centrum till den atrificiella periferi-enklaven med sina gröngråa Potemkinknallar tänker småbarnsföräldrarna. När ungarna fyllt 12 år är de dock inte lika imponerade av livet i deras serieproducerade Bulleby och börjar hänga med andra likasinnade vid den Pizzeria, kiosk eller bensinstation som bhändigt är placerad vid infarten till alla områdets återvändsgränder tillsammans med den busstation som på sikt lockar till centrums lockelser och möjligheter - det är som att vara fattig året-runtboende i Ellös.
I Ellös har de i vilket fall förstått ungdomens problem med att bo i ingemansland mellan centrum och periferi. På Hemköps parkeringplats kunde polismyndigheten glatt upplysa oss om att på denna parkeringsplats såldes det alkohol dynget runt, även till 14-åringar (nä, det finns inget Systembolag i Ellös). Jag och min bättre hälfts förråd har nämligen sinat och det är tveksamt om vi överlever synen av mer vindpinade hedar i ett nykter tillstånd. Kanske vi får ta bilen in till Hemköps parkering?
---
För en mer vetenskapligt understryken och analys om centrum-perifieri och svensk glesbygd från ett hållbarhetsperspektiv se Jerker Söderlinds blogginlägg om en resa till Gnarp.
---
Jerker Söderlinds blogginlägg är en respons på den storstadshatande storstadsblaskans SvD:s intevju med miljörättvisedoktoranden Karin Bradley som även tas upp som debattämne på YimbySTHLM.
2 kommentarer:
Bästa olle J! Vill egentligen inte skriva något nedsättande eller tråkigt till någon men... Googlade på Ellös.Hittade då din blogg. Att läsa den var rent förfärligt. Mådde nästan illa av allt "ordbajseri".
Självgod och bitter!? Var naturlig för sjutton slopa ditt analyserande som gränsar till det sjukliga. Bitterheten kanske till slut försvinner om du kliver ned från dina höga hästar./ Lovisa
Hej Lovisa! För mig är det "naturligt" att analysera min omgivning. Om detta får mig att framstå som att jag betraktar saker och ting von oben - vilket kanske ibland är sant - så må det så vara. Sedan är bloggtiteln ett försök att vara lite självironisk och kanske inte skall tas på orden - även om du kanske tycker det.
/Olle J.
Skicka en kommentar