I veckan presenterade Jan Ekberg från CAFO i Växjö sin ESO-rapport om en arbetskraftsinvandrings effekter för den offentliga sektorns ekonomi på DN Debatt. Jag har ännu inte läst själva rapporten, sitter fast med en gammal släpbar dator som står på en ihopfällbar stol i och med min flytt. Inte direkt läsvänlig miljö men jag ägnade i vilket fall en del tid åt att läsa olika kommentarer till det hela.
Det är alltid förvånande och en smula skrämmande hur svårt gemene man tycks ha att skilja på äpplen och päron i den här frågan. Beroende på om en person på personligt plan är för eller emot invandring så väljer de att se vad som helst i dylika rapporter och lägga till någon slags imaginär undertext till rapportens egentliga innehåll.
Vad Ekberg har kommit fram till är helt enkelt att (ceteris paribus, givetvis) att en ökad arbetskraftinvandring förväntas ha en relativt marginell effekt på de offentliga finanserna. Detta är givetvis bara en pusselbit i sammanhanget.
Vad människor överlag verkar ha väldigt svårt att förstå är skillnaden mellan arbetskraftinvandring och flyktinginvandring. Fram till ungefär 1975 var invandring i ett ekonomiska perspektiv positiv affär för såväl befintlig befolkning som migranterna. Det fanns jobb som migranterna tog, dessa fick en högre levnadstandard än vad de skulle ha fått i sina hemländer och genom sitt arbete och skattebetalande bidrog de till att höja välfärden för alla andra.
Efter olje- och varskriserna på 1970-talet har dock efterfrågan på arbetskraftinvandring kraftigt minskad och istället har inflödet av flyktingar ökat. Flyktingar har, till skillnad från arbetskraftinvandrare, som grupp sämre löner och högre arbetslöshet. Ur ett strikt ekonomiskt perspektiv är dessa alltså en belastning för den offentliga ekonomin. Vad de som stirrar sig blind på ekonomiska kalkyler (och jag räknar inte in Jan Ekberg bland dessa) väljer att missa är att det finns andra värden i detta, som att människor inte sväljer ihjäl eller torteras i politiska fängelser.
Om man verkligen inte vill se längre än till sina egna kortsiktiga behov så är det la lika väl att introducera ättestupan för att göra sig av med alla dessa gamlingar med sina höga sjukvårdskostnader (själva anledningen till att Jan Ekberg fått undersöka arbetskraftsinvandring som lösning från första början). Samma människor som så gärna dömer ut olika grupper för att de är en ekonomisk belastning kanske ändrar ton eller inte ser bjälken i sitt eget öga när de själva ligger på långvården och är en ekonomisk belastning.
Att faktiskt räkna på detta på nationell nivå (jag kanske snarare skulle säga statlig nivå, på grund av ordet nations tvetydiga betydelse i sammanhanget, men då kanske det förväxlas med stat som offentlig sektor...) är dock väldigt svårt, speciellt om man skall göra en prognos. Alla som någon gång har öppnat en dammig gammal långtidsutredning och tittat på gamla prediktioner kan sällan låta bli att le åt hur fel de ofta har. CAFO:s beräkningar utgår givetvis från vissa grundantaganden om sysselsättningsgrad och annat som givetvis kan visa sig vara helt felaktigt.
Vidare är det förstås så att även om det inte skapas något större offentligt budgetutrymme av arbetskraftsinvandring så kan den ändå vara positiv för ekonomin i sin helhet. Trots vissa vanföreställningar som social turism är det nämligen rätt osannolikt att högkostnadslandet Sverige drar till sig någon större anstormning av låglöneproletärer. En arbetskraftsreserv av arbetslösa invandrare för svartjobb som diskare och städare finns redan i landets tillväxtområden (där det knappt finns bostäder ens). Människor som faktiskt kommer hit som arbetskraftsinvandrare och klarar av att försörja sig kommer näppeligen vara någon belastning vare för sig själv eller andra. Det är la snarare troligt att väljer ett annat land som väljer att subventionera forskare och fotbollspelare snarare än pigarbete.
Men att faktiskt räkna på detta är alltså problematiskt. Se exempelvis tidigare polemik på DN Debatt mellan just Ekberg och Gunder Sanedlin kring invandrarpolitikens kostnader. Problemet är hur kostnader och vinster skall räknas, vad som skall tas med i beräkningen och huruvida detta ens går att uppskatta. Även om man räknar bort värdet av att färre människor torteras till döds så finns det ekonomiskt svårskattade värden. Värdet av pizza, kebab och fafafel exempelvis.
Det är lite av detta som DN på sin ledarsida, som trycker på att gränser kostar pengar, och tillsammans med Svenska Dagbladets Per Gudmundsson beklagas det över hur den svenska invandringspolitiken misslyckas till exempel genom att det anses finnas för låglönejobb. Jag vet inte om jag riktigt håller med om det senare, men nog kan gränser och en misslyckad invandringspolitik kosta pengar även om det givetvis är helt omöjligt att räkna på.
Nej, nu har jag fått ryggont av min kassa skrivställning och vill börja fokusera viktigare händelser - GAIS bortamatch mot Kalmar FF. Kan man förvänta sig att hela Uppsala kokar av spänning och förväntning? Troligen inte.
Det är alltid förvånande och en smula skrämmande hur svårt gemene man tycks ha att skilja på äpplen och päron i den här frågan. Beroende på om en person på personligt plan är för eller emot invandring så väljer de att se vad som helst i dylika rapporter och lägga till någon slags imaginär undertext till rapportens egentliga innehåll.
Vad Ekberg har kommit fram till är helt enkelt att (ceteris paribus, givetvis) att en ökad arbetskraftinvandring förväntas ha en relativt marginell effekt på de offentliga finanserna. Detta är givetvis bara en pusselbit i sammanhanget.
Vad människor överlag verkar ha väldigt svårt att förstå är skillnaden mellan arbetskraftinvandring och flyktinginvandring. Fram till ungefär 1975 var invandring i ett ekonomiska perspektiv positiv affär för såväl befintlig befolkning som migranterna. Det fanns jobb som migranterna tog, dessa fick en högre levnadstandard än vad de skulle ha fått i sina hemländer och genom sitt arbete och skattebetalande bidrog de till att höja välfärden för alla andra.
Efter olje- och varskriserna på 1970-talet har dock efterfrågan på arbetskraftinvandring kraftigt minskad och istället har inflödet av flyktingar ökat. Flyktingar har, till skillnad från arbetskraftinvandrare, som grupp sämre löner och högre arbetslöshet. Ur ett strikt ekonomiskt perspektiv är dessa alltså en belastning för den offentliga ekonomin. Vad de som stirrar sig blind på ekonomiska kalkyler (och jag räknar inte in Jan Ekberg bland dessa) väljer att missa är att det finns andra värden i detta, som att människor inte sväljer ihjäl eller torteras i politiska fängelser.
Om man verkligen inte vill se längre än till sina egna kortsiktiga behov så är det la lika väl att introducera ättestupan för att göra sig av med alla dessa gamlingar med sina höga sjukvårdskostnader (själva anledningen till att Jan Ekberg fått undersöka arbetskraftsinvandring som lösning från första början). Samma människor som så gärna dömer ut olika grupper för att de är en ekonomisk belastning kanske ändrar ton eller inte ser bjälken i sitt eget öga när de själva ligger på långvården och är en ekonomisk belastning.
Att faktiskt räkna på detta på nationell nivå (jag kanske snarare skulle säga statlig nivå, på grund av ordet nations tvetydiga betydelse i sammanhanget, men då kanske det förväxlas med stat som offentlig sektor...) är dock väldigt svårt, speciellt om man skall göra en prognos. Alla som någon gång har öppnat en dammig gammal långtidsutredning och tittat på gamla prediktioner kan sällan låta bli att le åt hur fel de ofta har. CAFO:s beräkningar utgår givetvis från vissa grundantaganden om sysselsättningsgrad och annat som givetvis kan visa sig vara helt felaktigt.
Vidare är det förstås så att även om det inte skapas något större offentligt budgetutrymme av arbetskraftsinvandring så kan den ändå vara positiv för ekonomin i sin helhet. Trots vissa vanföreställningar som social turism är det nämligen rätt osannolikt att högkostnadslandet Sverige drar till sig någon större anstormning av låglöneproletärer. En arbetskraftsreserv av arbetslösa invandrare för svartjobb som diskare och städare finns redan i landets tillväxtområden (där det knappt finns bostäder ens). Människor som faktiskt kommer hit som arbetskraftsinvandrare och klarar av att försörja sig kommer näppeligen vara någon belastning vare för sig själv eller andra. Det är la snarare troligt att väljer ett annat land som väljer att subventionera forskare och fotbollspelare snarare än pigarbete.
Men att faktiskt räkna på detta är alltså problematiskt. Se exempelvis tidigare polemik på DN Debatt mellan just Ekberg och Gunder Sanedlin kring invandrarpolitikens kostnader. Problemet är hur kostnader och vinster skall räknas, vad som skall tas med i beräkningen och huruvida detta ens går att uppskatta. Även om man räknar bort värdet av att färre människor torteras till döds så finns det ekonomiskt svårskattade värden. Värdet av pizza, kebab och fafafel exempelvis.
Det är lite av detta som DN på sin ledarsida, som trycker på att gränser kostar pengar, och tillsammans med Svenska Dagbladets Per Gudmundsson beklagas det över hur den svenska invandringspolitiken misslyckas till exempel genom att det anses finnas för låglönejobb. Jag vet inte om jag riktigt håller med om det senare, men nog kan gränser och en misslyckad invandringspolitik kosta pengar även om det givetvis är helt omöjligt att räkna på.
Nej, nu har jag fått ryggont av min kassa skrivställning och vill börja fokusera viktigare händelser - GAIS bortamatch mot Kalmar FF. Kan man förvänta sig att hela Uppsala kokar av spänning och förväntning? Troligen inte.
2 kommentarer:
Du har fel! Ekberg tittar på ALL invandring. Det är DN som satt en felaktig rubrik för att de typ inte kan läsa innantill.
Vad Ekberg kallar dem är av mindre beydelse, allt ligger i antaganden om demografi och sysselsättningsgrad hos den invandrade befolkningen.
Saken är ju den att frågan som diskuteras är i vilken mån invandring kan hjälpa till att skapa ett extra budgetutrymme i statens finanser. Om så är fallet kan institutionella förändringar för att öka arbetskraftsinvandringen nyttjas för att hjälpa till att skapa detta utrymme. Flyktinginvandring däremot styrs av helt andra faktorer än inhemsk efterfrågan på arbetskraft.
Skillnaden är givetvis helt avgörande från ett strikt ekonomiskt perspektiv då arbetskraftsinvandraren kan antas påverkas av pull-faktorer och arbeta och försörja sig i högre grad än den inhemska befolkningen medan flyktinginvandring styrs av push-faktorer.
Att reglera flyktingmottagandet för att anpassa det efter inhemsk efterfrågan skulle vara tveksamt ur andra perspektiv än ekonomiska (jmf. tidigt 1990-tal och Jugoslavien).
Sedan har du rätt i att DN (om de satt rubriken, vilket jag tror vi kan utgå ifrån här) uppvisat en oaktsamhet med användandet av citationstecken som närmar sig kvällstidningsnivåer.
Möjligen kan jag hålla med om att jag en smula oaktsamt använt mig av arbetskraftsinvandring snarare än bara invandring i de fall då jag direkt relaterar till Ekbergs artikel.
Däremot tycker jag att jag är hyfsat tydlig när jag problematiserar skillnaden mellan flykting- och arbetskraftsinvandring. Om nu lagstiftning skall skrivas för att gynna det senare tror jag inte det behöver vara något ekonomiskt problem om invandringen ökar i jämförelse med status quo då denna extra invandring bidrar positivt till ekonomin.
Skicka en kommentar