Ärligt talat vet jag egentligen inte om det är lika väl att försöka ignorera måndagens händelser och låtsas som att matchen aldrig ägde rum.
Dessutom känner jag mig inte riktigt i stånd att ge en rättvis och passande beskrivning av själva matchen. För detta var jag allt för emotionellt involverad och hade kanske druckit någon öl för mycket - skjortan stod rakt ut som en deltagare i bataljen uttryckte det.
Att förlora ett derby är aldrig roligt. Att förlora mot en fascistoid franchise-förening vars identitet i stort går ut på att hata andra i kombination med kälkborgerlig självgodhet (i motsats till min självgodhet som liksom bara är sååå avantgarde!) svider extra mycket.
Men ändå hade kvällen och matchen sina höjdpunkter. Vi fick i alla fall ett mål och litet hopp och jag ramlade som vanligt ner en stolsrad vid målfirande. Eyo kämpande in 1-1 på ett hedervärt sätt med en attityd som, om inte Hindås-statyn funnits med i truppen, hade kunnat ge röster till Herbert Lundgren-trofén. Förra gången Eyo gjorde mål på den lilla satan ramlade jag alltså även då ner över stolarna. Kanske lite på samma sätt som Herbert Lundgrens bror gjorde när Herbert slängde ner honom för trapporna borta på Herkulesgatan.
Var också första gången jag köpte mig en sittplats på den nya arenan. Upplevelserna av att stirra på ett nät under derbypremiären mot Öis var la sådär och nu uppgraderade jag. Inte för att jag använde stolen en enda sekund vare sig före, under eller efter matchen men i alla fall - man börjar la bli gammal.
Troligen sista matchen på plats för mig resten av året och det kommer att bli skralt överhuvudtaget framöver. På grund av arbete tvingas jag bort till en provinsstad i östra Svealand. Nästan så att man vill att något av Stockholmslagen i botten skall klara sig, gärna på ÖIS bekostnad men definitivt inte på GAIS!
Dessutom känner jag mig inte riktigt i stånd att ge en rättvis och passande beskrivning av själva matchen. För detta var jag allt för emotionellt involverad och hade kanske druckit någon öl för mycket - skjortan stod rakt ut som en deltagare i bataljen uttryckte det.
Att förlora ett derby är aldrig roligt. Att förlora mot en fascistoid franchise-förening vars identitet i stort går ut på att hata andra i kombination med kälkborgerlig självgodhet (i motsats till min självgodhet som liksom bara är sååå avantgarde!) svider extra mycket.
Men ändå hade kvällen och matchen sina höjdpunkter. Vi fick i alla fall ett mål och litet hopp och jag ramlade som vanligt ner en stolsrad vid målfirande. Eyo kämpande in 1-1 på ett hedervärt sätt med en attityd som, om inte Hindås-statyn funnits med i truppen, hade kunnat ge röster till Herbert Lundgren-trofén. Förra gången Eyo gjorde mål på den lilla satan ramlade jag alltså även då ner över stolarna. Kanske lite på samma sätt som Herbert Lundgrens bror gjorde när Herbert slängde ner honom för trapporna borta på Herkulesgatan.
Var också första gången jag köpte mig en sittplats på den nya arenan. Upplevelserna av att stirra på ett nät under derbypremiären mot Öis var la sådär och nu uppgraderade jag. Inte för att jag använde stolen en enda sekund vare sig före, under eller efter matchen men i alla fall - man börjar la bli gammal.
Troligen sista matchen på plats för mig resten av året och det kommer att bli skralt överhuvudtaget framöver. På grund av arbete tvingas jag bort till en provinsstad i östra Svealand. Nästan så att man vill att något av Stockholmslagen i botten skall klara sig, gärna på ÖIS bekostnad men definitivt inte på GAIS!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar