Har som sagt lidit en del av SvD-abstinens under senare tid. Tog mig dock tid att besöka den fluga som är det världsomspännande nätet som kallas internet och läste nätupplagan.
Under strecket innehåller en intressant artikel kring biografins återkomst i historisk forskning. Att utforska det förflutna med hjälp av fokus på regentlängder och världsanden förkroppsligat har inte varit på modet under efterkrigstiden. Även om skolundervisningen släpat efter, under min karriär i småskolan var kungar fortfarande mycket viktiga element i historia-undervisningen och då gick jag inte ens i skola tillsammans med Hedenhös-barnen.
Råkar man till exempel ha en magisterexamen i Ekonomisk historia bär det förstås lite emot att betrakta historien från individens perspektiv. Klart det känns mycket tryggare och bättre att sammanställa tidserier över spannmålspriser än att studera var Gustav II Adolf åt till frukost innan slaget vid Lützen (hans aggregerade semmel-intag sägs ju ibland ha varit av betydelse).
Samtidigt har jag en förståelse för biografins återkomst för denna har även medfört nya infallsvinklar till en sliten genre. Genom att belysa en period eller händelse med hjälp av biografiskt material så ökar vår förståelse för vad som hände och hur det tolkades av sin samtid.
Detta är speciellt fallet då biografikern väljer att fokusera på andra än huvudpersoner och hjältekonungar (socialhistorisk forskning brukar allt för ofta hamna på sockennivå och fallstudie-nivå av praktiska själ och närmar sig därmed biografin och anekdoter i vilket fall).
Utmärkta exempel på hur populärhistoriska verk använt en person för att skildra en tid är Barbara Tuchmans "En fjärran spegel" som presenterar det västeuropeiska 1400-talet genom att följa Enguerrand VII, herre av Coucy eller hur Peter Englund använder sig av Erik Dahlbergh för att skildra svensk stormaktstid i "Ofredsår" och "Den oövervinnerlige". I "Stridens skönhet och sorg" utvecklar Englund metoden ytterligare genom att presentera första världskriget med hjälp av dagboksanteckningar från en rad personer från olika länder och platser.
Under strecket innehåller en intressant artikel kring biografins återkomst i historisk forskning. Att utforska det förflutna med hjälp av fokus på regentlängder och världsanden förkroppsligat har inte varit på modet under efterkrigstiden. Även om skolundervisningen släpat efter, under min karriär i småskolan var kungar fortfarande mycket viktiga element i historia-undervisningen och då gick jag inte ens i skola tillsammans med Hedenhös-barnen.
Råkar man till exempel ha en magisterexamen i Ekonomisk historia bär det förstås lite emot att betrakta historien från individens perspektiv. Klart det känns mycket tryggare och bättre att sammanställa tidserier över spannmålspriser än att studera var Gustav II Adolf åt till frukost innan slaget vid Lützen (hans aggregerade semmel-intag sägs ju ibland ha varit av betydelse).
Samtidigt har jag en förståelse för biografins återkomst för denna har även medfört nya infallsvinklar till en sliten genre. Genom att belysa en period eller händelse med hjälp av biografiskt material så ökar vår förståelse för vad som hände och hur det tolkades av sin samtid.
Detta är speciellt fallet då biografikern väljer att fokusera på andra än huvudpersoner och hjältekonungar (socialhistorisk forskning brukar allt för ofta hamna på sockennivå och fallstudie-nivå av praktiska själ och närmar sig därmed biografin och anekdoter i vilket fall).
Utmärkta exempel på hur populärhistoriska verk använt en person för att skildra en tid är Barbara Tuchmans "En fjärran spegel" som presenterar det västeuropeiska 1400-talet genom att följa Enguerrand VII, herre av Coucy eller hur Peter Englund använder sig av Erik Dahlbergh för att skildra svensk stormaktstid i "Ofredsår" och "Den oövervinnerlige". I "Stridens skönhet och sorg" utvecklar Englund metoden ytterligare genom att presentera första världskriget med hjälp av dagboksanteckningar från en rad personer från olika länder och platser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar