Jag har aldrig varit mycket för tevespel. Rätt tidigt var det datorn som gällde, från en C64 med kassettstation och framåt. Spelade inte så värst mycket Nintendo. När detta skedde var det främst hos min far och min dåvarande styvbror som hade en sån där fyrkantig sak med fyrkantiga kontroller.
Super Mario Bros
Till tevespel var det mest olika slags plattformspel och liknande som gällde. Super Mario Bros, Megaman, Metroid och vad de nu hette. Tre liv hade man på sig och sedan fick man börja om från början. Ingen vidare roligt om man inte var så värst bra och inte hade tid att spela in sig. ett snedsteg kunde radera allt som uppnåtts.
Prince of Persia
För något halvår sedan så lurade min bättre hälft mig till att vi skulle köpa ett sånt där tevespel som jag knappt varit i kontakt med sedan Super Nintendo. Ett Xbox 360 inhandlades och jag var la rätt skeptisk. Det enda jag trodde jag skulle ha apparaten till var att spela Fallout 3, som jag såg fram emot vid denna tidpunkt. Fast det spelet släpptes till dator också så det var egentligen inte så värst viktigt.
Nu har jag dock precis klarat av Mirror's Edge och för en tid sedan knäckte jag nyversionen av Prince of Persia. Två underhållande spel med en genomtänkt grafisk stil som förhöjer spelupplevelsen. Båda bygger i stort sett på att man skall hoppa runt med sin karaktär och klara av olika hinder, även om en och annan fiende också står i vägen.
Mirror's Edge
Den stora skillnaden mot gamla tiders plattsformspel är att numera så görs dessa inte för små, galna pojkar i lägre tonåren utan för vanligt folk (läs: mig!). Om man ramlar ner och dör för att man vill sörpla lite kaffe medan man hoppar mellan två höghus så är det inte så värst farligt. Istället för att få börja om ända från början så får man en ny chans nästan från samma plats som man började famla efter kaffekopppen.
Nu kan även klantiga och långsamma individer med kass finmotorik klara av plattformspel! Det är nästan som att de kommit på att folk spelar spel för att det är roligt...
Super Mario BrosTill tevespel var det mest olika slags plattformspel och liknande som gällde. Super Mario Bros, Megaman, Metroid och vad de nu hette. Tre liv hade man på sig och sedan fick man börja om från början. Ingen vidare roligt om man inte var så värst bra och inte hade tid att spela in sig. ett snedsteg kunde radera allt som uppnåtts.
Prince of Persia För något halvår sedan så lurade min bättre hälft mig till att vi skulle köpa ett sånt där tevespel som jag knappt varit i kontakt med sedan Super Nintendo. Ett Xbox 360 inhandlades och jag var la rätt skeptisk. Det enda jag trodde jag skulle ha apparaten till var att spela Fallout 3, som jag såg fram emot vid denna tidpunkt. Fast det spelet släpptes till dator också så det var egentligen inte så värst viktigt.
Nu har jag dock precis klarat av Mirror's Edge och för en tid sedan knäckte jag nyversionen av Prince of Persia. Två underhållande spel med en genomtänkt grafisk stil som förhöjer spelupplevelsen. Båda bygger i stort sett på att man skall hoppa runt med sin karaktär och klara av olika hinder, även om en och annan fiende också står i vägen.
Mirror's Edge Den stora skillnaden mot gamla tiders plattsformspel är att numera så görs dessa inte för små, galna pojkar i lägre tonåren utan för vanligt folk (läs: mig!). Om man ramlar ner och dör för att man vill sörpla lite kaffe medan man hoppar mellan två höghus så är det inte så värst farligt. Istället för att få börja om ända från början så får man en ny chans nästan från samma plats som man började famla efter kaffekopppen.
Nu kan även klantiga och långsamma individer med kass finmotorik klara av plattformspel! Det är nästan som att de kommit på att folk spelar spel för att det är roligt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar