Sexa matcher utan förlust men i en batalj mot seriens formstarkaste lag Örebro SK hade jag inga högt ställda förväntningar. 1-1 var mitt förhandstips och ett resultat jag skulle varit nöjd med. Efter matchen, och tjugo år efter 1989, kunde jag inte vara mer nöjd. En seger på måndag mot En-stad-ett-lag-fascisterna skulle fullborda drömmen om en ärorik säsongsavslutning.
Laguppställningen var identisk mot tidigare matcher med ett viktigt undantag. Kenneth Gustafsson var tvungen att stå över matchen, avstängd efter ett gult kort i slutet på Hammarby borta. Kenneth kunde därmed ta sig tid att intervjuas på Gamle Port före matchen och stå modell för den staty som skall uppföras i centrala Hindås.
Hans ersättare var den förr så givna men numera petade mittbacken Richard Ekunde, ett val som oroade vissa. Någon grinig gammal gubbe framförde under intervjun, där Kenneth avslöjade lösningen, att det skulle vara så mycket bättre att flytta över Jonas Lundén på vänsterkanten och spela Ekunde till höger. Kenneth menade dock att det vore bättre att göra så få förändringar i backlinjen som möjligt och att Ekundes duglighet i en mot en-situationer skulle komma till sin rätt.
Det går inte säga något annat än att Kenneth hade rätt. I försvarsspelet var Richard i det närmaste ofelbar. Han är måhända känd för sitt träben men på en kant finns det oftast lite mer tid att tänka och detta gjorde att han allt som oftast hade tid att passa bort bollen på ett adekvat sätt. Däremot lämnade, föga oväntat, hans inlägg en del övrigt att önska. Det var närmast lite rörande komiskt att se hur han kämpa upp som en modern ytterback och sedan inte riktigt visste vad han skulle göra härnäst. Han lyckades till och med springa offside vid ett tillfälle!
Under den långa ökenvandring som jag som anhängare till Göteborgs atlet- och idrottssällskap tvingades genomlida var det emellanåt jobbigt att skriva en matchrapport. Nu känns det istället nästan lite löjligt för egentligen kan jag inte göra annat än att sprida beröm till alla spelare.
GAIS tog direkt kommandot över matchen och uppvisade ett lysande spel under stora delar av första halvlek. En spelare som Richard Spong, som gett mig så många magsår, är nu återigen en bra fotbollspelare - som han visade i de första matcherna och under försäsongen. Innan sprang han runt som en galning och försökte vinna bollar, oftast bara för att slå bort dem igen och öppna upp stora ytor bakom sig. Nu håller han sin position mycket bättre, har återfått sitt enkla men effektiva passningsspel och bidrar både defensivt och offensivt.
Jämte honom var Johan Mårtensson fullständigt lysande i den mer spelförande rollen på mittfältet. Utmärka bollar serverades gång på gång till den offensiva kvartetten. Ejyólfur Hédinsson har tidigare uttryckt skepsis till att spela som högerytter men löste uppgiften utmärkt. Han gick ofta in i mitten, ibland i positionsbyten med Wanderson do Carmo, och arbetade hårt medan Mattias Lindström höll sin kant och serverade fina inlägg. Ett av första halvleks finaste inlägg stod dock just Eyo för när han kunde slå in en boll till Pär Ericsson som nu äntligen fick utdelning och kunde nicka in 1-0 efter tio minuter.
Pärlan var duktig i matchen och hade flera andra chanser. Mindre än tio minuter efter det första målet fick han återigen en chans. En brant boll från Wanderson petas snyggt förbi en utrusande och i övrigt duktig Alvbåge i ÖSK-målet men han klarar inte riktigt av att återfå balansen i hög fart och skjuter strax över.
Det vara bara några i en rad av goda avslut från ett GAIS som tycktes leka anfallsfotboll medan exempelvis den upphaussade centern Kim Olsen som inte fick mycket uträttat mot ett stabilt GAIS-försvar. ÖSK hade bara ett skott på första halvlek. Det tog en halvtimme, sköts strax utanför straffområdeslinjen och gick inte ens på mål.
1-0 i halvtid var alltså ett resultat i underkant och även om spelet värmde så oroade sig jag och flera andra för att ÖSK skulle komma ut som ett bättre lag efter halvtid och få in en kvittering. Örebro var faktiskt bättre i andra halvlek. De pressade på, skapade en del chanser och började komma till avslut. I det stora hela var dock GAIS fortsatt det bättre laget, bollade runt bra och ställde om blixtsnabbt när tillfälle gavs. Följdriktigt är också de farligaste chanserna GAIS.
2-0 är ett exempel på hur ett lag med självförtroende kan agera. Grönsvart är inte rädda för att pressa högt upp och Lindström kan på detta sätt relativt enkelt sno åt sig bollen från en daltande ÖSK-försvarare strax utanför straffområdet och enkelt servera en fri Wanderson som distinkt skjuter upp bollen i nättaket.
Det avslutande 3-0-målet är svårt att beskriva och måste egentligen ses. Wanderson lyfter bollen över en spelare, tar ner den och dribblar bort två motståndare till för att sedan lekande enkelt göra sitt 16:e mål för säsongen. Samir Bakaou får konkurrens i historieböckerna över senare decenniers bäste spelare i GAIS. Karl-Alfred Jacobsson lär dock inte vara hotad, då det inte finns en chans att vi kan ha kvar en sådan spelare till nästa säsong. Turligt nog är det nog ingen risk att han går till någon allsvensk konkurrent såsom svinpälsarna James Keene och storpotäten Wilton.
Lag: [4-2-3-1]
1. D. Janukovski;
7. J. Lundén (73' 11. T. Lycén), 13. C. Angus, 15. F. Lundgren, 2. R. Ekunde;
8. R. Spong, 17. J. Mårtensson (67' 6. R. Ayarna):
21. M. Lindström, 25. W. do Carmo (85' 22. B. Andersson), 23. E. Hédinsson;
18. P. Ericsson
Laguppställningen var identisk mot tidigare matcher med ett viktigt undantag. Kenneth Gustafsson var tvungen att stå över matchen, avstängd efter ett gult kort i slutet på Hammarby borta. Kenneth kunde därmed ta sig tid att intervjuas på Gamle Port före matchen och stå modell för den staty som skall uppföras i centrala Hindås.
Hans ersättare var den förr så givna men numera petade mittbacken Richard Ekunde, ett val som oroade vissa. Någon grinig gammal gubbe framförde under intervjun, där Kenneth avslöjade lösningen, att det skulle vara så mycket bättre att flytta över Jonas Lundén på vänsterkanten och spela Ekunde till höger. Kenneth menade dock att det vore bättre att göra så få förändringar i backlinjen som möjligt och att Ekundes duglighet i en mot en-situationer skulle komma till sin rätt.
Det går inte säga något annat än att Kenneth hade rätt. I försvarsspelet var Richard i det närmaste ofelbar. Han är måhända känd för sitt träben men på en kant finns det oftast lite mer tid att tänka och detta gjorde att han allt som oftast hade tid att passa bort bollen på ett adekvat sätt. Däremot lämnade, föga oväntat, hans inlägg en del övrigt att önska. Det var närmast lite rörande komiskt att se hur han kämpa upp som en modern ytterback och sedan inte riktigt visste vad han skulle göra härnäst. Han lyckades till och med springa offside vid ett tillfälle!
Under den långa ökenvandring som jag som anhängare till Göteborgs atlet- och idrottssällskap tvingades genomlida var det emellanåt jobbigt att skriva en matchrapport. Nu känns det istället nästan lite löjligt för egentligen kan jag inte göra annat än att sprida beröm till alla spelare.
GAIS tog direkt kommandot över matchen och uppvisade ett lysande spel under stora delar av första halvlek. En spelare som Richard Spong, som gett mig så många magsår, är nu återigen en bra fotbollspelare - som han visade i de första matcherna och under försäsongen. Innan sprang han runt som en galning och försökte vinna bollar, oftast bara för att slå bort dem igen och öppna upp stora ytor bakom sig. Nu håller han sin position mycket bättre, har återfått sitt enkla men effektiva passningsspel och bidrar både defensivt och offensivt.
Jämte honom var Johan Mårtensson fullständigt lysande i den mer spelförande rollen på mittfältet. Utmärka bollar serverades gång på gång till den offensiva kvartetten. Ejyólfur Hédinsson har tidigare uttryckt skepsis till att spela som högerytter men löste uppgiften utmärkt. Han gick ofta in i mitten, ibland i positionsbyten med Wanderson do Carmo, och arbetade hårt medan Mattias Lindström höll sin kant och serverade fina inlägg. Ett av första halvleks finaste inlägg stod dock just Eyo för när han kunde slå in en boll till Pär Ericsson som nu äntligen fick utdelning och kunde nicka in 1-0 efter tio minuter.
Pärlan var duktig i matchen och hade flera andra chanser. Mindre än tio minuter efter det första målet fick han återigen en chans. En brant boll från Wanderson petas snyggt förbi en utrusande och i övrigt duktig Alvbåge i ÖSK-målet men han klarar inte riktigt av att återfå balansen i hög fart och skjuter strax över.
Det vara bara några i en rad av goda avslut från ett GAIS som tycktes leka anfallsfotboll medan exempelvis den upphaussade centern Kim Olsen som inte fick mycket uträttat mot ett stabilt GAIS-försvar. ÖSK hade bara ett skott på första halvlek. Det tog en halvtimme, sköts strax utanför straffområdeslinjen och gick inte ens på mål.
1-0 i halvtid var alltså ett resultat i underkant och även om spelet värmde så oroade sig jag och flera andra för att ÖSK skulle komma ut som ett bättre lag efter halvtid och få in en kvittering. Örebro var faktiskt bättre i andra halvlek. De pressade på, skapade en del chanser och började komma till avslut. I det stora hela var dock GAIS fortsatt det bättre laget, bollade runt bra och ställde om blixtsnabbt när tillfälle gavs. Följdriktigt är också de farligaste chanserna GAIS.
2-0 är ett exempel på hur ett lag med självförtroende kan agera. Grönsvart är inte rädda för att pressa högt upp och Lindström kan på detta sätt relativt enkelt sno åt sig bollen från en daltande ÖSK-försvarare strax utanför straffområdet och enkelt servera en fri Wanderson som distinkt skjuter upp bollen i nättaket.
Det avslutande 3-0-målet är svårt att beskriva och måste egentligen ses. Wanderson lyfter bollen över en spelare, tar ner den och dribblar bort två motståndare till för att sedan lekande enkelt göra sitt 16:e mål för säsongen. Samir Bakaou får konkurrens i historieböckerna över senare decenniers bäste spelare i GAIS. Karl-Alfred Jacobsson lär dock inte vara hotad, då det inte finns en chans att vi kan ha kvar en sådan spelare till nästa säsong. Turligt nog är det nog ingen risk att han går till någon allsvensk konkurrent såsom svinpälsarna James Keene och storpotäten Wilton.
2 kommentarer:
Den 89-länken var bra. Det tål att påminnas att GAIS faktiskt slutade trea i den allsvenska tabellen 1989. Sedan var det ju mitt i de där märkliga säsongerna med slutspel. Jag kommer ihåg att jag var på den bittra 1-0-förlusten på den närmast tomma Malmö Stadion. Bodde i Skåne då.
Jag var lite för ung för att följa GAIS och allsvensk fotboll aktivt på den tiden men det var la något av svensk fotbolls sämsta tid med dåliga publiksiffror och öde arenor och hafsiga serieomläggningar.
Typiskt GAIS att vara som bäst när ingen bryr sig!
Skicka en kommentar