Kan inte låta blir att kommentera det gemensamma utspelet från Mikael Damberg från S och Eva Nordmark från SKTF angående hushållsnära tjänster. De går igenom några aspekter av detta skatteavdrag och kommer sedan till följande slutsats:
Det är onekligen intressant att S och SKTF gör det till en jämställdhetsfråga att rikets rikare hälft skall få subventioner för att hålla sig med tjänstefolk från den andra hälften. Vart tog klasfrågan vägen (historielektion för yngre läsare: Klass är inte samma sak som skolklass utan en omodern benämning på olika socioekonomiska strata, en gång i tiden ansågs S företräda ett sådant)?
De håller sig dock i vissa avseenden inom traditionens ramverk. De vänder på frågan till en efterfrågefråga till en behovsfråga. Jag kan riktigt se hur den byråkratiska blobben växer (skattesubventionen omvandlas till ett nytt bostadsbidrag). Hade de varit för 20-30 år sedan hade denna behovsprövande reform av skattesubventionen gett nya jobb i offentlig sektor för att administrera dessa nya regler. Nu har dock dessa lågproduktiva jobb försvunnit och ersatts av datorer.
Men framförallt ifrågasätter jag, vilket jag gjort förut, det vettiga med att skattesubventionera denna form av verksamhet. Det görs tydligen inga försök att skattesubventionera de offentliga pappersvändarjobb som ersatts av datorer men för hushållsnära tjänster, som i stort sett försvann på 1950-talet, skall vi understödja. Skall vi måhända återinföra varvsstödet också?
På grund av Baumols kostnadssjuka är hushållsnära tjänster och tjänster överhuvudtaget höga. Det kostar att få sitt hem städat, oftast mer än vad hushållet tycket det är värt. Således väljer hushållen som har detta behov något som de finner mer prisvärt, en Thailandssemester, 42 tums platt-tv eller vad det nu kan vara. Om de vill ha det mer städat hemma får de helt enkelt göra ett val; arbeta mindre, köpa mindre av något annat och betala för tjänsten eller helt enkelt leva med att man har det lite mindre stökigt (att inte köpa så mycket saker och istället åka på semester lite mer kanske).
Sedan 1950-talet har städtjänster helt enkelt inte varit lika attraktivt som alternativen, trots ökade hushållsinkomster i och med att kvinnor i högre utsträckning än då deltar i arbetslivet (innan dess var de i högre utsträckning hemma och städare) Jag ifrågasätter verkligen samhällsnyttan med att subventionera detta så att vissa kan ha både kakan och äta den. Förskola och liknande byggdes ut för offentliga medel just för att lösa de problem som Damberg och Nordmark nu identifierar som något som skall lösas med subventionerade hushållsnära tjänster.
Med tanke på de ramaskrin som frekvent regelbundenhet riktas mot snöröjning, SJ och kollektivtrafik i storstadspressen kanske det skulle vara mer eftertraktat att subventionera personalen som håller efter spår och vägar. Fast snart är det vår (efter att vi kommer hem från Thailand) och vi glömmer bort att det kanske blir vinter nästa år igen.
För den som vill ha ett lite större perspektiv på hushållets ekonomiska beslut i ett historiskt perspektiv rekommenderar jag varmt Jan de Vries The Industrious Revolution för ett bättre blogginlägg om subventioner av hushållsnära tjänster, se bloggen Storstad.
"Vi menar istället att en subventionering av hushållsnära tjänster bör ske på ett helt nytt sätt. Utgångspunken är att se behoven hos den grupp som har verkligt stora svårigheter att få livspusslet att gå ihop, nämligen barnfamiljerna och inte minst ensamstående med barn där tidspressen är extra hård. Skattereduktionen för hushållsnära tjänster till barnfamiljerna bör därför öka. [...] En högre subvention av hushållsnära tjänster till just barnfamiljer har också starka jämställdhetspolitiska motiv."
Det är onekligen intressant att S och SKTF gör det till en jämställdhetsfråga att rikets rikare hälft skall få subventioner för att hålla sig med tjänstefolk från den andra hälften. Vart tog klasfrågan vägen (historielektion för yngre läsare: Klass är inte samma sak som skolklass utan en omodern benämning på olika socioekonomiska strata, en gång i tiden ansågs S företräda ett sådant)?
De håller sig dock i vissa avseenden inom traditionens ramverk. De vänder på frågan till en efterfrågefråga till en behovsfråga. Jag kan riktigt se hur den byråkratiska blobben växer (skattesubventionen omvandlas till ett nytt bostadsbidrag). Hade de varit för 20-30 år sedan hade denna behovsprövande reform av skattesubventionen gett nya jobb i offentlig sektor för att administrera dessa nya regler. Nu har dock dessa lågproduktiva jobb försvunnit och ersatts av datorer.
Men framförallt ifrågasätter jag, vilket jag gjort förut, det vettiga med att skattesubventionera denna form av verksamhet. Det görs tydligen inga försök att skattesubventionera de offentliga pappersvändarjobb som ersatts av datorer men för hushållsnära tjänster, som i stort sett försvann på 1950-talet, skall vi understödja. Skall vi måhända återinföra varvsstödet också?
På grund av Baumols kostnadssjuka är hushållsnära tjänster och tjänster överhuvudtaget höga. Det kostar att få sitt hem städat, oftast mer än vad hushållet tycket det är värt. Således väljer hushållen som har detta behov något som de finner mer prisvärt, en Thailandssemester, 42 tums platt-tv eller vad det nu kan vara. Om de vill ha det mer städat hemma får de helt enkelt göra ett val; arbeta mindre, köpa mindre av något annat och betala för tjänsten eller helt enkelt leva med att man har det lite mindre stökigt (att inte köpa så mycket saker och istället åka på semester lite mer kanske).Sedan 1950-talet har städtjänster helt enkelt inte varit lika attraktivt som alternativen, trots ökade hushållsinkomster i och med att kvinnor i högre utsträckning än då deltar i arbetslivet (innan dess var de i högre utsträckning hemma och städare) Jag ifrågasätter verkligen samhällsnyttan med att subventionera detta så att vissa kan ha både kakan och äta den. Förskola och liknande byggdes ut för offentliga medel just för att lösa de problem som Damberg och Nordmark nu identifierar som något som skall lösas med subventionerade hushållsnära tjänster.
Med tanke på de ramaskrin som frekvent regelbundenhet riktas mot snöröjning, SJ och kollektivtrafik i storstadspressen kanske det skulle vara mer eftertraktat att subventionera personalen som håller efter spår och vägar. Fast snart är det vår (efter att vi kommer hem från Thailand) och vi glömmer bort att det kanske blir vinter nästa år igen.
För den som vill ha ett lite större perspektiv på hushållets ekonomiska beslut i ett historiskt perspektiv rekommenderar jag varmt Jan de Vries The Industrious Revolution för ett bättre blogginlägg om subventioner av hushållsnära tjänster, se bloggen Storstad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar