Hallstahammar tur och retur del IV

Fortsättning från del I, II och III.

Så där stod man med en pigg 77-åring i Hallstahammars bruks källare och hade precis fått reda på att det var just brukets och inte Bultens arkiv jag kommit till. Två sekunder av tankar kring att jag gått upp tidigt och åkt buss till porten till mörkaste Västmanland (mörkrets hjärta torde vara Surahammar, vars bruksarkiv är otillgängligt tills vidare, men Västmanlands arkiv jobbar på det) helt i onödan.

Sedan säger gubben att det fixar han och så går vi upp ur källaren och tar bilen ner till Bultens före detta kontor Kanalhuset en bit nedanför brukets kontorshus (bild till höger).

Gubben traskar in genom porten och jag släntrar efter i släptåg. Han tjoar på en kvinna och frågar efter en person, som snart hittas bakom en hylla. Även Kanalhuset är numera något slags företagshotell och mannen med nyckeln är någon slags revisionskonsult. Miljön är emellertid långt ifrån vad man associerar med revisionskonsulter. Lokalerna ser knappt ut att ha renoverats sedan 1960-talet då huset byggdes och revisorns rum skärmas av med ett galler bakom vilket en stor, hårig hund ligger och sover.

Vi får nyckeln och går ner i arkivet och rotar runt lite. Där tycks finnas det mesta jag kan önska mig. Styrelseprotokoll, företagsnämndsprotokoll, personalhandling, inklusive anställningspapper för alla utomnordiska arbetare från i alla fall 1960 och framåt, von Kantzows och flera andras egna handlingar och vad som ser ut som all korrespondens som företag haft under ett par årtionden. Det är så mycket att jag knappt klarar av att få någon översikt på en timme.

Nöjd stapplar jag upp efter denna förundersökning. I fortsättningen får jag höra av mig till revisionskonsulten, som har nyckeln. Vi hinner dock inte tala med honom, då han står vid porten när vi kommer upp med ett koppel i handen. Vi hinner knappt säga hej fören hunden i andra änden av kopplet drar iväg honom bortom synhåll. Jag får ett visitkort av kvinnan på kontoret istället.

Brukshotellet i Hallstahammar

Gubben skjutsar mig tillbaka och vi hinner även titta lite snabbt på Idrottshallen på andra sidan av vägen, byggt på Bultens bekostnad och jämte den det daghem med plats för sådär 30-40 barn som von Kantzow lät bygga för sina anställda 1948, tror jag. Bakom detta, vid Skanssjön, ligger brukshotellet. Byggt på 1940-talet av Bulten och bruket med de tillhörande husen Snobbebo (dubletter) och Mobbebo (enkelrum), med ungkarlsrum för tjänstemän. Hotellet var så hårt knutet till ortens ledande verksamheter att utgifter drogs direkt från lönen. Det krävdes faktiskt tillstånd att ens få betala kontant.

Hotellet, idrottshallen, bostäderna, daghemmen, lärlingsskola, teater och kapell - allt byggdes av företaget. Det är inte svårt att kalla detta för paternalism från företagets sida. Man skall dock inte glömma att det var brist på arbetskraft från mitten av 1940-talet fram till 1970-talet var det konkurrens om arbetskraften, det var därför företaget rekryterade finnar och italienare. Utan den extra service som företaget gav orten skulle det varit än svårare att behålla arbetskraften. Med tiden började emellertid samhället, staten och den offentliga sektorn att ta över (och kontrollera) i allt högre grad. Som jag varit inne på tidigare är det inte bara arbetstagarna som kan anklagas för att ha blivit institutionaliserade, så också företagen som nu sällan behöver bekymra sig i samma utsträckning över att ge sina anställda tämligen basal service.

Sjön - och därmed såväl Kanalhuset som hotellet - är en del av Strömholms kanal, en viktig vattenled för bergsbruken i dessa delar av Bergslagen. Tack vare kanalen är det möjligt att åka båt från Mälaren till Smedjebacken via Fagersta, Ramnäs (som köptes upp av Bulten och tillverkade kättingar till skeppen som tillverkades vida Götaverken och Eriksberg, samt världens sista Lancashiresmedja nedlagt 1964) och Surahammar.

Givetvis hade gubben haft något slags ansvar för hotellet ett sorgebarn, som lånats ut till företag som Sodexho. Detta tills en företagare i turistnäringen (från Boden av alla ställen) köpte tomtmark på andra sidan sjön i spekulationssyfte för framtida egnahem och gubben, som vanligt, fick ett infall och ringde upp och erbjöd mannen att köpa hotellet också när han väl var igång. Nu lovade en skylt utanför huvudingången "århundrades kräftskiva" (eller var det till och med årtusendets?) till helgen.

När gubben stannar sin gamla bruna Volvo (hopsatt med delar från Bulten får vi utgå ifrån) vid busshållplatsen tackar jag så mycket för hjälpen och rundturen. Det är ett tag till bussen går och jag traskar runt lite i Ange... Hallstahammars centrum. Solen har kommit fram och så också befolkningen som skänker ett behagligt sorl och lite folkliv. Några unga killar i keps och mjukisbyxor går fram och snackar med en skrubbefar som "ska in till stan" och mittemot diskuterar en grupp afrikanska (jag vågar inte placera dem närmare) män på det där sättet som bara afrikanska män kan diskutera; det är för mig svårt att avgöra om de talar om priset på kyckling eller ett pågående inbördeskrig i deras hemland.

Två tomma kontorshus som nu är företagshotell, ett uppköpt brukshotell, nybyggda hus med verksamhetslokaler vid centrum. Måhända är det närheten till Västerås (som nu börjat distansera sig från Bergslagen - vilket en äldre kollega lite missnöjt noterat - och nu säger sig tillhöra Mälardalsregionen) som hjälper till men detta var kanske inte riktigt vad jag väntat mig på en plats där de stora arbetsgivarna nästan försvunnit (men tydligen ännu inte utslagna och har några hundra anställda eller så). Det ser nästan ut som den gamla industriorten går mot en ny vår. Och behöver ni rörmokare i eller nära Hallstahammar, så vet ni vart ni skall vända er!