Hallstahammar tur och retur del I

Då denna historia är lite långrandig för en blogg - människor har ju inte tid för längre berättelser nuförtiden - så skall jag dela upp den i mer än en del. Som bakgrundsinformation kan det vara värt att veta att jag i min forskning intresserar mig för företagsarkiv som källor för att ta reda på hur svenska industriföretag rekryterade utländsk arbetskraft under efterkrigstiden.

På tisdagen åkte jag tur och retur till Hallstahammar. En på flera sätt intressant resa med en kul förhistoria. Det hela börjar med en önskan att åka dit för att kolla på Bultfabriks AB:s - i vardagligt tal Bultens - arkiv. Detta finns inte hos någon arkivinstitution utan ligger kvar i källaren i de som förr var Bultenkoncernens huvudbyggnad, numera ett företagshotell, i utkanten av den västmanländska orten.

Bulten, som finns på sätt och viss finns kvar än i dag, och så även dotterbolaget Kanthal, som senare fusionerades ihop som Bulten-Kanthal, var ett företag som efter kriget blev ett stort på att levererade skruvar, muttrar och andra fästelement till svensk och utländsk verkstadsindustri.

Tillsammans med det från dessa företag fristående Hallstahammar AB kom denna industrikoncern att fullständigt dominera orten, och expanderade kraftigt under den minst sagt drivne och framgångsrike disponenten Hans von Kantzow. Denn industriledare hade patent på legeringen Kanthal - sammansättning av hans namn och Hallstahammar - som han upptäckt av ett misstag (Serendipity som det heter, med ett svåröversatt engelskt begrepp) när han arbetade vid Degerfors Järnbruk (där han som nyinflyttad ingenjör var den drivande kraften bakom bildandet av Degerfors IF 1907). Om man skall tro hälften av av det som står i en biografi som skrevs av en anställd i samband med hans 40:e år som disponent för koncernen var denne man, med rötter i skeppsbroadeln, en kombination av snille-industrialist, den schumpeterska entrepenören, förkroppsligande av Hegels världsande och Fantomen.

Enligt min ena handledare, vars mor arbetade som sekreterare för Bultens personalchef en gång i tiden, var det en pensionär som har ansvar för detta arkiv. Arkivet är intressant, då företaget var tidigt med att anställa italienare (fick en tilldelning vid en genom statens försorg kollektiv rekrytering under 1947) och gjorde också så vid ett flertal tillfällen under 1950- och 1960-talet. Det var la bara att ringa honom tänkte jag. Förra tisdagen ringde jag två gånger, på för- och eftermiddagen. På onsdagen ringde jag en gång. Inte svar någon gång och jag tänkte att han är la bortrest och tänkte att jag ringer näste vecka istället.

På fredag förmiddag ringer det så på kontoret. I mitt rum är det fyra personer som delar på samma telefonnummer (det rings rätt sällan, både till och från rummet) men alla har varsin telefon, telefoner som ringde simultant. Luren lyftes upp av en av mina kollegor, som inte är vidare rapp i käften i vanliga fall och inte mer så när han blir svarslös och stressad. Från min plats kunde jag betrakta hur min kollega försökte flika in någon monolog som tycktes utspela sig i luren, "ehhh..... nä.... det här är en institution..... nä.... Uppsala universitet.... vi ägnar åt oss forskning.... jag kanske skall fråg..... nä.... ok........... hej då."

Min kollega vände sig till oss andra i rummet och utbrast att "det var nog det konstigaste samtalet jag varit med om! Någon sur gubbe från Hallstahammar ringde och trodde att jag var en telefonförsäljare som ringde från detta nummer!". Efter att ha förklarat för mina kollegor att telefonförsäljaren var jag (som ringt hela tre gånger under en vecka!) så fick jag givetvis genast ringa upp igen, och tänkte att detta kunde ju ha börjat på ett bättre sätt...

To be continued...