Gruppspelet i VM mal på som en konstant tapet i mitt liv framför soffan. Det börjar nu närma sig den viktiga tredje omgången vilket förhoppningsvis kommer att ge lite mer vitalitet till sofflivet, som tog sig en viss törn av den första omgångens ofta tämligen ointressanta matcher där rädslan att förlora var mycket större än viljan att vinna. Turligt nog har jag personligen ett visst nöje av väldrillat försvarsspel men det finns trots allt gränser på hur många matcher i rad man ids se med 8-10 man bakom bollen.
Ungefär samtidigt ägnas en hel del av det allt som oftast banala mellansnacket (tveksamma domaringripanden, skvaller) på de två kanalerna som visar VM åt bråken i några av trupperna. Kanske framförallt Frankrike, men även England tycks lida av inre stridigheter. Även Spanien och Italien underpresterar, även om något internt bråk inte nått mina öron ännu.
Dessa två stycken innehåller båda tillsammans aspekter på de stora lagens problem. Spanien, Frankrike och kanske även Italien har spelarmaterial i sina trupper som tämligen enkelt borde sopa undan de mindre lagen, som oftast består av föga annat än några bänknötare från några av de större ligorna och klubbarna samt habila fotbollsproffs i några av de stora, men inte dominerande, ligorna.
Som jag ser det beror storlagens problem delvis på storstjärnornas framträdande roll. Krav på att ligor skall sluta tidigare, vilket bland annat lätt till den absurda allsvenska säsongen detta år, har införts för att storstjärnorna inte skall vara trötta och småskadade. Trots detta är det många som inte presterar till den nivån som förväntas av dem. Exempelvis Wayne Rooney, onekligen i en stjärna i ett engelskt landslag som som vanligt står inför orealistiska förväntningar var fullständigt värdelös i den halvlek av matchen mot Algeriet som jag såg.
Lag som består av en övervägande del stjärnor (och med stjärnor så avser jag inte det urvattnade begreppet stjärna så som det används i kvällspressen när en division 2-spelare som tidigare varit med i ett allsvenskt lags trupp som lovande ungdom kör på fyllan) har ett problem genom att dessa allt för ofta ser sig själva som stjärnor och har svårt att få upp entusiasm för en gruppspelsmatch i VM mot Nya Zeeland eller Nordkorea efter att ha spelar semifinal eller final i Europacupen, en klyfta som kommer att öka allt eftersom klubbfotboll ökar allt mer i betydelse i relation till landslagsfotbollens utdöende form av nationalism.
Lösningen för en tränare är att istället för att välja ut de bästa spelarna försöka skapa ett lag med elva spelare som, oavsett om de är stjärnor eller ej, är redo att underordna sig lagets bästa. Med detta menar jag inte att det nödvändigtvis skall vara diktatoriskt ledarskap från tränarens sida eller att de måste spelas en rigid och okreativ fotboll. Däremot är det så att ett fotbollslag inte kan fungera som lag om mer än kanske maximalt två eller tre spelare ser sig själva som förmer än laget.
Oftas börjar tränarna med i stort sett på papperet bästa laget i gruppspelet, och med laget menas de elva bästa spelarna, för att i efterhand försöka komma tillrätta med underpresterande stjärnor genom att lyfta fram spelare från bänken. Efter att ha tagit sig igenom gruppspelet kan stjärnor med ett ego som är för stort för gruppspelet men med karaktär nog att hantera en petning slussas in i laget när de är mogna för det.
Denna arbetsmetod skulle givetvis leda till ett ramaskri i pressen men det kommer det ju att bli i vilket fall så det är bara att köra på!
P.S. Noterar nu även att Pelle Blohm är inne på samma tankegångar.
Ungefär samtidigt ägnas en hel del av det allt som oftast banala mellansnacket (tveksamma domaringripanden, skvaller) på de två kanalerna som visar VM åt bråken i några av trupperna. Kanske framförallt Frankrike, men även England tycks lida av inre stridigheter. Även Spanien och Italien underpresterar, även om något internt bråk inte nått mina öron ännu.
Dessa två stycken innehåller båda tillsammans aspekter på de stora lagens problem. Spanien, Frankrike och kanske även Italien har spelarmaterial i sina trupper som tämligen enkelt borde sopa undan de mindre lagen, som oftast består av föga annat än några bänknötare från några av de större ligorna och klubbarna samt habila fotbollsproffs i några av de stora, men inte dominerande, ligorna.
Som jag ser det beror storlagens problem delvis på storstjärnornas framträdande roll. Krav på att ligor skall sluta tidigare, vilket bland annat lätt till den absurda allsvenska säsongen detta år, har införts för att storstjärnorna inte skall vara trötta och småskadade. Trots detta är det många som inte presterar till den nivån som förväntas av dem. Exempelvis Wayne Rooney, onekligen i en stjärna i ett engelskt landslag som som vanligt står inför orealistiska förväntningar var fullständigt värdelös i den halvlek av matchen mot Algeriet som jag såg.
Lag som består av en övervägande del stjärnor (och med stjärnor så avser jag inte det urvattnade begreppet stjärna så som det används i kvällspressen när en division 2-spelare som tidigare varit med i ett allsvenskt lags trupp som lovande ungdom kör på fyllan) har ett problem genom att dessa allt för ofta ser sig själva som stjärnor och har svårt att få upp entusiasm för en gruppspelsmatch i VM mot Nya Zeeland eller Nordkorea efter att ha spelar semifinal eller final i Europacupen, en klyfta som kommer att öka allt eftersom klubbfotboll ökar allt mer i betydelse i relation till landslagsfotbollens utdöende form av nationalism.
Lösningen för en tränare är att istället för att välja ut de bästa spelarna försöka skapa ett lag med elva spelare som, oavsett om de är stjärnor eller ej, är redo att underordna sig lagets bästa. Med detta menar jag inte att det nödvändigtvis skall vara diktatoriskt ledarskap från tränarens sida eller att de måste spelas en rigid och okreativ fotboll. Däremot är det så att ett fotbollslag inte kan fungera som lag om mer än kanske maximalt två eller tre spelare ser sig själva som förmer än laget.
Oftas börjar tränarna med i stort sett på papperet bästa laget i gruppspelet, och med laget menas de elva bästa spelarna, för att i efterhand försöka komma tillrätta med underpresterande stjärnor genom att lyfta fram spelare från bänken. Efter att ha tagit sig igenom gruppspelet kan stjärnor med ett ego som är för stort för gruppspelet men med karaktär nog att hantera en petning slussas in i laget när de är mogna för det.
Denna arbetsmetod skulle givetvis leda till ett ramaskri i pressen men det kommer det ju att bli i vilket fall så det är bara att köra på!
P.S. Noterar nu även att Pelle Blohm är inne på samma tankegångar.
1 kommentar:
Just i den aspekten med stjärnor tror jag Maradona har en fördel. Oavsett hur stora egon de argentinska stjärnorna må ha är ingen, inte ens Messi, större än Maradona och de vet om det. Så även om de skulle ha svårt att underordna sig laget får de finna sig i att underordna sig Maradona, och därmed laget.
Skicka en kommentar