Som jag framhävde senast var det inte med glädje jag såg fram emot allsvenskans omstart. Dubbelmötet med Åtvidabergs FF är inget annat en en tolvpoängsbatalj i två akter som jag inte har några större förhoppningar att GAIS skall kunna börja tillräckligt många poäng ifrån för att göra mig nöjd och trygg.
Åtvidabergs FF är ett av de lag som GAIS måste hålla bakom sig i tabellen för att klara av nytt kontrakt. Utan att ha nyckeltal vid handen vågar jag påstå att Åtvid är ett av de lag som har en än mindre budget och personalresurser än bottenlaget GAIS och således något som vi, på det berömda papperet, bör och skall slå. Åtvidaberg har varit på dekis sedan Facits storhetstid tog slut och är långt ifrån 1970-talets glansdagar. Tyvärr kan man la säga detsamma om GAIS.
Bortsett från laget är bruksorten mest känd för just företaget Facit, som tillverkade mekaniska räknemaskiner. Företaget var emellertid nära konkurs i början av 1970-talet och klubben största framgångar tillkom samtidigt som kommunens dominerande arbetsgivare, som stött upp ÅFF, gick in i en kris. I allmänhet brukar företaget framhävas som en lusten liten anekdot, då världens bästa mekaniska räknemaskiner inte hade en chans mot de elektroniska miniräknarna som började flöda in från Asien. I historiens kärna brukar företagsledningen framställas som aningslösa om detta nya hot som innebar företagets undergång. Riktigt så var det emellertid inte. Ledningen kände till detta och tog initiativ i form av ett samarbetsavtal med ett japanskt företag som dock brast och därmed också ett världsföretag som vände från dominans till hopplöst överspelat på bara ett par år.
Även om jag inte kunde se cupmatchen mot Brommapojkarna, som GAIS förlorade odramatiskt på straffar, så uppgav min källa att det var en trög och föga hoppingivande tillställning. Inget tydde alltså att laget kommit ur sin dåliga form och mitt tips innan matchen var 1-1, där förre ÅFF-spelaren Richard Ekunde skulle göra bägge målen.
1. D. Jankulovski;
2. R. Ekunde, 22. B. Andersson, 15. F. Lundgren (29´4. H. Jónasson), 20. K. Gustafsson;
6. R. Ayarna, 17. J. Mårtensson;
27. M. Celik, 25. W. do Carmo, 23. E. Hédinsson (75´11. T. Lycén);
21. J. Johansson (75´18. A. Khalili)
Matchen hinner knappt starta innan chocken av att ha sett på VM-fotboll i ett par veckor krockar med den socialrealistiska, allsvenska fotbollen; tomt på läktarna, tystnad och fotbollsspelare som tycks röra sig i sirap. Några chanser bjuds åt båda hållen innan matchen får stadga. GAIS verkar vilja vinna och få bollen framåt. Dessa ger sig på många och ofta förhastade djupledsbollar som fångas upp av Åtvids spelare, som kan vända spelet. Jag försöker resonera med tevebilden om att det är bättre och lugna ner spelet lite, hålla i bollen och jobba sig fram till lägena. GAIS spelare skall överlag ha en bättre teknik och kan och bör kunna skapa tryck. Till min förvåning - och rimligen för första gången - tycks gubbarna som springer runt på skärmen lyssna på mig!
Efter en kvart, tjugo minuter får GAIS kontroll på matchen och börjar pressa Åtvids försvar. Det visar sig snart att de gästande spelarna har såväl svårigheter att ta bollen av GAIS spelare och ens behålla bollen när de lyckas bryta. Varje avvärjt anfall innebär ändå snart att bollen är tillbaka i grönsvart förvar för ännu en svängom kring straffområdet.
Till detta kommer även ett friläge som Joel Johansson får men som felaktigt blåses av för offside. Som jag ser det hade GAIS kanske, under den första halvlekens dominerande period, tkänat mer på någon bättre bollhållare på topp, snarare än en djupledslöpare. Fördelen med att vara snabb nullifieras ju i vilket fall av svenska linjedomare.
Det är så enkelt att GAIS skulle gjort mål i första halvlek och just lagets totala oförmåga att göra mål på öppna lägen, klara målchanser, halvchanser och nästan inte ens chanser alls är oerhört frustrerande. Totalt sett hade GAIS 12 avslut under matchen, endast två av dessa var på mål i en match där hemmalaget under stora perioder dominerande bollinnehavet.
GAIS dominerade alltså stort under andra halvan av första halvlek, men som vi vet kan en dominans aldrig vara så total att den inte kan brytas ner med hjälp av ett mellansnack i Gamla Ullevis betongkatakomber. I andra halvlek var det helt väntat Åtvidabergs FF som tog över taktpinnen i allt högre grad.
I 70:e minuter få således bortalaget en straff, inte mycket att snacka om heller. Fram för att ta staffen stegar en defensiv mittfältare under namnet Prince, som likt alla andra defensiva mittfältare från Nigeria med det namnet är han la självutnämnd expert på att slå staffar. Detta är det enda hopp jag har när han sedan går fram och slår en rätt bra straff som Dime Jankulovski emellertid lyckas rädda. En utmärkt räddning av Dime som på så sätt räddar en poäng för laget i en match som vi egentligen borde ha vunnit.
Nå, det är inte slut ännu. I samband med straffräddningen får Åtvid en hörna och jag mumlar till min föga intresserade bättre hälft som sitter i rummet och pillar med datorn, att nog fan skall du se att vi släpper in ett mål på hörna nu. Just precis detta händer två sekunder senare. Turligt nog har dock domaren sett att just straffläggaren Prince slagit in bollen med handen och denna belönas med ett gult kort istället för mål. Ett föga imponerande facit efter två öppna lägen på en minut.
GAIS lyckas inte prestera något under de följande tjugo minuterna och slutsignalen ger inget annat än en viss lättnad dominerad av tomhet. Ännu en dag i Ivan Denisovitjs allsvenska liv är tillända, men vilan blir som vanligt kort. Snart kommer ännu en sexpoängsmatch, och därefter ytterligare 14 matcher innan vi kan hoppas på att ha överlevt ännu ett år på den hett eftertraktade elfteplatsen i Europas tjugofjärde bästa liga.
Jag undrar slutligen även om GAIS nya sportchef fick permission från kåken för matchen. Kjell Pettersson hade i alla fall lyckats ta sig ut från från kapten Bäckdahls skafferi, för det kunde jag se på tevebilden. ÅFF:s supportar hade la dröjt kvar på västkusten efter Wings & Wheels i Varberg.
Åtvidabergs FF är ett av de lag som GAIS måste hålla bakom sig i tabellen för att klara av nytt kontrakt. Utan att ha nyckeltal vid handen vågar jag påstå att Åtvid är ett av de lag som har en än mindre budget och personalresurser än bottenlaget GAIS och således något som vi, på det berömda papperet, bör och skall slå. Åtvidaberg har varit på dekis sedan Facits storhetstid tog slut och är långt ifrån 1970-talets glansdagar. Tyvärr kan man la säga detsamma om GAIS.
Bortsett från laget är bruksorten mest känd för just företaget Facit, som tillverkade mekaniska räknemaskiner. Företaget var emellertid nära konkurs i början av 1970-talet och klubben största framgångar tillkom samtidigt som kommunens dominerande arbetsgivare, som stött upp ÅFF, gick in i en kris. I allmänhet brukar företaget framhävas som en lusten liten anekdot, då världens bästa mekaniska räknemaskiner inte hade en chans mot de elektroniska miniräknarna som började flöda in från Asien. I historiens kärna brukar företagsledningen framställas som aningslösa om detta nya hot som innebar företagets undergång. Riktigt så var det emellertid inte. Ledningen kände till detta och tog initiativ i form av ett samarbetsavtal med ett japanskt företag som dock brast och därmed också ett världsföretag som vände från dominans till hopplöst överspelat på bara ett par år.
Även om jag inte kunde se cupmatchen mot Brommapojkarna, som GAIS förlorade odramatiskt på straffar, så uppgav min källa att det var en trög och föga hoppingivande tillställning. Inget tydde alltså att laget kommit ur sin dåliga form och mitt tips innan matchen var 1-1, där förre ÅFF-spelaren Richard Ekunde skulle göra bägge målen.
1. D. Jankulovski;
2. R. Ekunde, 22. B. Andersson, 15. F. Lundgren (29´4. H. Jónasson), 20. K. Gustafsson;
6. R. Ayarna, 17. J. Mårtensson;
27. M. Celik, 25. W. do Carmo, 23. E. Hédinsson (75´11. T. Lycén);
21. J. Johansson (75´18. A. Khalili)
Matchen hinner knappt starta innan chocken av att ha sett på VM-fotboll i ett par veckor krockar med den socialrealistiska, allsvenska fotbollen; tomt på läktarna, tystnad och fotbollsspelare som tycks röra sig i sirap. Några chanser bjuds åt båda hållen innan matchen får stadga. GAIS verkar vilja vinna och få bollen framåt. Dessa ger sig på många och ofta förhastade djupledsbollar som fångas upp av Åtvids spelare, som kan vända spelet. Jag försöker resonera med tevebilden om att det är bättre och lugna ner spelet lite, hålla i bollen och jobba sig fram till lägena. GAIS spelare skall överlag ha en bättre teknik och kan och bör kunna skapa tryck. Till min förvåning - och rimligen för första gången - tycks gubbarna som springer runt på skärmen lyssna på mig!
Efter en kvart, tjugo minuter får GAIS kontroll på matchen och börjar pressa Åtvids försvar. Det visar sig snart att de gästande spelarna har såväl svårigheter att ta bollen av GAIS spelare och ens behålla bollen när de lyckas bryta. Varje avvärjt anfall innebär ändå snart att bollen är tillbaka i grönsvart förvar för ännu en svängom kring straffområdet.
Till detta kommer även ett friläge som Joel Johansson får men som felaktigt blåses av för offside. Som jag ser det hade GAIS kanske, under den första halvlekens dominerande period, tkänat mer på någon bättre bollhållare på topp, snarare än en djupledslöpare. Fördelen med att vara snabb nullifieras ju i vilket fall av svenska linjedomare.
Det är så enkelt att GAIS skulle gjort mål i första halvlek och just lagets totala oförmåga att göra mål på öppna lägen, klara målchanser, halvchanser och nästan inte ens chanser alls är oerhört frustrerande. Totalt sett hade GAIS 12 avslut under matchen, endast två av dessa var på mål i en match där hemmalaget under stora perioder dominerande bollinnehavet.
GAIS dominerade alltså stort under andra halvan av första halvlek, men som vi vet kan en dominans aldrig vara så total att den inte kan brytas ner med hjälp av ett mellansnack i Gamla Ullevis betongkatakomber. I andra halvlek var det helt väntat Åtvidabergs FF som tog över taktpinnen i allt högre grad.
I 70:e minuter få således bortalaget en straff, inte mycket att snacka om heller. Fram för att ta staffen stegar en defensiv mittfältare under namnet Prince, som likt alla andra defensiva mittfältare från Nigeria med det namnet är han la självutnämnd expert på att slå staffar. Detta är det enda hopp jag har när han sedan går fram och slår en rätt bra straff som Dime Jankulovski emellertid lyckas rädda. En utmärkt räddning av Dime som på så sätt räddar en poäng för laget i en match som vi egentligen borde ha vunnit.
Nå, det är inte slut ännu. I samband med straffräddningen får Åtvid en hörna och jag mumlar till min föga intresserade bättre hälft som sitter i rummet och pillar med datorn, att nog fan skall du se att vi släpper in ett mål på hörna nu. Just precis detta händer två sekunder senare. Turligt nog har dock domaren sett att just straffläggaren Prince slagit in bollen med handen och denna belönas med ett gult kort istället för mål. Ett föga imponerande facit efter två öppna lägen på en minut.
GAIS lyckas inte prestera något under de följande tjugo minuterna och slutsignalen ger inget annat än en viss lättnad dominerad av tomhet. Ännu en dag i Ivan Denisovitjs allsvenska liv är tillända, men vilan blir som vanligt kort. Snart kommer ännu en sexpoängsmatch, och därefter ytterligare 14 matcher innan vi kan hoppas på att ha överlevt ännu ett år på den hett eftertraktade elfteplatsen i Europas tjugofjärde bästa liga.
Jag undrar slutligen även om GAIS nya sportchef fick permission från kåken för matchen. Kjell Pettersson hade i alla fall lyckats ta sig ut från från kapten Bäckdahls skafferi, för det kunde jag se på tevebilden. ÅFF:s supportar hade la dröjt kvar på västkusten efter Wings & Wheels i Varberg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar