I dagens gepe står det en del om hur byggbolagen drar ner på takten i Göteborg. Göteborg som marknad och dess landsortstidning är förstås lite efter pressen och marknaden i den kungliga huvudstaden där frågan kom upp för en tid sedan i Svenska Dagbladet.
Orsaken står förstås att finna i en avtagande prisstegring som en följd av kanske framför allt den högre räntan. Detta läser jag samtidigt som radion skvalar om den akuta bristen på boende för studenter inför höstterminen. Bostäder som byggs idag är i hög utsträckning bostadsrätter och deras främsta målgrupp är 40-talister som sålt villan, enligt JM:s regionchef Anders Lundberg. I bästa fall skapas en flyttkedja där barnfamiljer som har råd med bil flyttar ut från sina lägenheter till 40-talisternas gamla villor och någonstans kanske de som inte vill eller kan ta stora lån för att köpa sig in på bostadsmarknaden får en chans.
Enkel studenlya för 2800:-/dagKanske får en chans, kan inte poängteras nog i det sammanhanget. Bostadsbristen är trots allt stor och det är fullt möjligt att flyttkedjan inte kommer så långt ner i näringskedjan.
Byggbolagen kan inte belastas för allt, att bygga hus är trots allt stora ekonomiska företag där det behövs plöjas ner mycket kapital och resurser innan det går att skörda. Speciellt eftersom nimbyister och krångliga processer genom olika instanser kan ta mycket tid i anspråk innan det ens finns en möjlighet att bygga. Att byggsektorn lider av låg produktivitet och tydliga marknadsinperefektioner är inte byggbolagens ansvar att se över. De är förstås glada så länge de kan gå med vinst och slippa allt för hård konkurrens. Att deras kunder inte inkluderar alla människor är ett politiskt problem.
Jag är kritisk mot miljonprogrammets funktionsdelade planering och utförande men det var i alla fall ett resultat av politisk handlingskraft för att ge bostäder till alla. Den rådande regimen sitter och undrar varför de unga studenterna som inte får studentrum inte bara tar in på hotell, för att parafrasera ett känt (icke-) citat av Marie Antoniette.
Byggbolagen kan inte belastas för allt, att bygga hus är trots allt stora ekonomiska företag där det behövs plöjas ner mycket kapital och resurser innan det går att skörda. Speciellt eftersom nimbyister och krångliga processer genom olika instanser kan ta mycket tid i anspråk innan det ens finns en möjlighet att bygga. Att byggsektorn lider av låg produktivitet och tydliga marknadsinperefektioner är inte byggbolagens ansvar att se över. De är förstås glada så länge de kan gå med vinst och slippa allt för hård konkurrens. Att deras kunder inte inkluderar alla människor är ett politiskt problem.
Jag är kritisk mot miljonprogrammets funktionsdelade planering och utförande men det var i alla fall ett resultat av politisk handlingskraft för att ge bostäder till alla. Den rådande regimen sitter och undrar varför de unga studenterna som inte får studentrum inte bara tar in på hotell, för att parafrasera ett känt (icke-) citat av Marie Antoniette.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar