Det finns inga gratisluncher, inte ens i Skåne

Hörde på ekot om ett kommunalt förslag i Bromölla, där en socialdemokratisk majoritet övervägde att göra en kostnadsberäkning och bokslut för integrationen i kommunen. Idén hade de från början fått en sverigedemokrat.

Den inre bilden är tydlig: En vindpinad skånsk slätt; vägarna omgärdas av alléer; feta män som ser ut som Edvard Persson dricker kaffe med grädde och talar om hur illa den algeriske korvkioskägaren luktar; i ett fönster sitter en allt för sminkad ung tjej och drömmer om att flytta bort till storstaden (läs: Kristianstad).

Är inte fördomar härliga!?

Långt borta i en stora staden blir det stora betongpartiets partisekreterare Marita Ulvskog upprörd och de korkade halvdanska bönderna. partipiskan viner och snart har hennes kritik fått de lokala socialdemokraterna att ta tillbaka sitt beslut.

– Vi sätter oss inte och räknar på människovärdet i ekonomiska beräkningar. Vi räknar inte asylrätten, eller kostnaden för äldreomsorg eller handikappomsorg eller något annat i ekonomiska termer. Vi gör inte så, därför att människovärdet kan inte beräknas på det sättet.

Jaså, "vi" gör inte det? Hur fungerar i så fall, socialtjänsten, försäkringskassan, arbetsförmedlingen och flera andra offentliga myndigheter? Det räknas dagligen på människoliv, det kan tyckas cyniskt och känslokallt, men det är ett faktum. Man kan ha moraliska uppfattningar om det, men en byråkrati fungerar näppeligen inte utan dylika beräkningar. Ingen större organisation kan inte bara puttra på utan att hålla ett öga på budgeten, det är verkligen också oansvarigt.

Samtidigt som jag verkligen inte uppskattar att en idé som kan tillskrivas en sverigedemokrat överhuvudtaget får något genomslag, av den enkla anledningen att de på sikt kan normalisera relationen till nötterna, finns det samtidigt uppenbara problem med att sticka huvudet i sanden för att frågan är politiskt känslig. Det är trots allt ofta bättre att känna till obekväm fakta än att var osäker. Utan fakta lämnas spelrummet lätt öppet för idioter, halvsanningar och anekdotisk bevisföring.

Ett närliggande exempel på ett liknande problem berör invandring och brottslighet. Brottsförebyggande rådet (brå) har givit ut ett par rapporter om detta, den senaste år 2005. I den sammanfattas pudelns kärna på ett enligt mig väl:

En del kritiker har ifrågasatt nödvändigheten av en ny undersökning och menar att den är till mer skada än nytta. Det finns risk att uppgifter rycks ur sitt sammanhang och presenteras på ett sätt som förstärker ett vi- och dom-tänkande. Sådana farhågor får man inte nonchalera. Brå har dock gjort bedömningen att en kunskapsbaserad bild av svenskars och invandrares brottslighet är bättre än en som är grundad på gissningar och personliga uppfattningar. Avsaknad av aktuella fakta om brottsligheten bland utrikes födda och deras barn underlättar att myter skapas och befästs. Om den registrerade brottsligheten visar sig vara hög i några grupper av utlandsfödda så försvinner inte problemen om man inte belyser dem och talar öppet om dem. En korrekt bild av problemens omfattning och utveckling torde i stället vara den bästa grunden för att analysera förhållandena och förbättra alla invånares förutsättningar att fungera väl i Sverige, oavsett etnisk härkomst.