onsdag 23 januari 2008

En hylling till radioföljetongen

I min vardag lyssnar jag en hel del på p1. Ibland är det bra program och ibland är det mindre bra program (till exempel på torsdagar mellan 10-11 lyssnar jag på p3 istället). Ett program som går mitt på dagen är Radioföljetongen där någon läser upp någon bok. Ofta över sådär 20-30 avsnitt, vilket tar flera veckor att lyssna klart på.

Även om jag låtsas vara en upplyst människa med en varierad smak så är jag ändå inte opåverkad av min omgivning. Tittar man igenom mina bokhyllor ser man om man tänker efter att vita, ofta döda, män dominerar bland bokryggarna. Min sambo är inte sen att påpeka detta och då drar jag gärna upp alla undantag. Det är la i stort sätt Operation B Håkansson (som är jättebra) och... av GabriellaEh, några till... tror jag.

Jag vill vara en bättre människa, jag vill läsa och ta del av andra kulturer och livssituationer, men när jag står där i bokhandeln så blir det nog någon gammal död vit man i alla fall. Men med radioföljetongen så väljs boken åt mig. Nu har uppläsningen börjat av Doris Lessings Sommaren före mörkret, som handlar om en medelålders engelsk läkarhustru och hemmafru. Innan dess var det Mosippan av Elsie Johansson som var en skildring om en ung flickas upplevelser i ett fattigt hem i fyrtiotalets Uppländska landsbygd.

Chansen att jag skulle plocka upp någon av dessa hos bokhandlaren är i det närmaste minimal. Doris Lessing är la i och för sig en nobelpristagare nu för tiden, vilket har en viss effekt på pretentiösa individer likt mig, men det är ändå ett namn som jag sett i hundratals boklådor i hela mitt liv utan att någonsin skänka en tanke när hennes böcker legat där på antikvariatet med Alstair Mclean, Vilhelm Moberg och Sidney Sheldon. Och Elsie Johansson är förvisso i det närmaste en proletärförfattare som skrivit en bildningsroman (jag har läst mycket Moberg i mina dar) om en ung kvinna, men hur skulle jag våga plocka upp en bok som berör en kvinnas sexualitet på 40-talet? Men när det går åt fanders med huvudpersonen Nancys första förälskelse får jag faktiskt lite av samma kalla magkänsla som jag brukar få i början av en GAIS-match - nu går det åt h-vete, men kanske finns det en chans i alla fall... Sedan ska hon ta mod till sig och flytta från torpet och lämna sina föräldrar för att de sin far dö av en plötslig hjärtattack och det hela slutar med att modern säger "tur att jag i alla fall har dig Nancy"- precis som en GAIS-match...

Det ska finnas en fortsättning på Mosippan, jag måste låna den på biblioteket.

Inga kommentarer: