Lite perspektiv på forskarupproret

Den trogne läsaren vet att jag engagerat mig en del i och raljerat kring debatten om Forum för levande historias roll och forskarupproret mot statlig styrning av historieforskningen (börja här om du är intresserad).

Jag vill än en gång försöka se på frågan med lite distans och ta upp varför frågan om 1900-talets värsta händelser är viktiga att diskutera. För några dagar sedan (först idag publicerat på nätet) gav Under strecket i Svenska Dagbladet en längre artikel om hur förintelsen försatte efter kriget i Polen av Kazimiera Ingdahl med anledning av en bok av historikern Jan T Gross. Denne man har nämligen nyligen skapat en skandal i Polen genom att påpeka att förintelsen i Polen inte var något som endast gjordes genom initiativ av den tyska ockupationsmakten utan även initierades och utfördes av polacker.

Att Polackerna på något sätt bidrog till utrotningen stämmer kanske inte så bra ihop med den schematiska bilden av Polen som offer eller hjälte i kriget mot det tredje riket men borde egentligen inte vara någon större chock. Läser man Szpilmans "Pianisten", Primo Levis "Är detta en människa" eller för all del även "Treblinka" av Jean-Francois Steiner blir det vid flera tillfällen klart att världen inte är enkel och endimensionell - få grupper bidrog så mycket till Förintelsen av judar som andra judar.

I Polen verkar detta dock vara en allt för komplicerad och skamfull historisk verklighet för att skylta med allt för offentligt:

"Åklagarmyndigheten i Kraków inledde omedelbart en förundersökning om Gross eventuella brott. Man frågade sig om han kunde dömas i enlighet med den färska artikeln i brottsbalken som förkunnar att ”den som offentligt beskyller den polska nationen för delaktighet, organisering och ansvar för kommunismens och nazismens brott bestraffas med frihetsberövande i upp till tre år”. Den tillkom i själva verket som en direkt följd av den engelska utgåvan av Gross bok.

Varför denna uppståndelse kring en undersökning som blott bygger på och återger fakta? Detta frågar sig flera specialister inom ämnet. Faktum är att den historiska forskningen om den egna nationens hållning till Förintelsen och inte minst vissa befolkningsgruppers delaktighet i utplåningen av judarna under de senaste åren har resulterat i en rad vetenskapliga verk. Faktum är samtidigt att detta idoga arbete att ådagalägga de mörkaste avsnitten i den egna historien främst har försiggått inom forskarvärldens slutna rum. De utgivna undersökningarna har passerat ouppmärksammade. Det har uppenbarligen inte funnits vare sig någon vilja eller något intresse att föra denna samlade kunskap vidare till allmänheten, att göra den till föremål för en offentlig diskussion om skuld och ansvar."

Denna aggressiva motvilja mot att blotta den smutsiga byken offentligt är verkligen inte något som är unikt för Polen. I Turkiet har folkmordet mot Armenier (vilket även drabbade assyrier) under första världskriget vid flera tillfällen lett till hetsiga angrepp och juridiska strider där staten försökt underdriva och dra fram förmildrande omständigheter kring hundratusentals dödsfall som "olämpligt" sammanfaller med bildandet av det moderna Turkiet. Detta fick stor internationell uppmärksamhet i samband med ett åtal mot den nobelprisbelönade författaren Orhan Pamuk.

Ett annat politiskt laddat fall rör flykten av palestinier från den nybildade staten Israel 1948. Den initiala inställningen bland historiker var att i allmänhet så lämnade palestinierna sina hem i panik eller för att de blev beordrade av arabiska ledare. I början av 1980-talet öppnades flera arkiv för forskare vilka ledde till att några av dessa - de nya historikerna - som vänt på perspektivet en del och lämpat över en större skuld på den zionisiska rörelsen och den nya staten. Ett nytt perspektiv som ibland lett till en del hetsiga offentliga debatter.

Har jag någon poäng med det här blogg-inlägget? Ja, historia är inte något som är lätt eller rätt att lägga tillrätta, även med den bästa av avsikter.