Kärnfamiljens korsfarare

Med högskolestudier i statistik i bagaget har jag fullt förståeligt lite svårt för människor som säger att det går att bevisa allt med statistik eller att statistik bara är kvantifierade lögner eller liknande. Jag skulle hävda att det i första hand är hos människan problemet ligger, inte i de statistiska metoderna. Däremot är det inte ovanligt att det dras ut väldigt mycket slutsatser av lite statistik.

I dagens DN så gör före detta partiordförandeför kristdemokraterna Alf Svensson och hans partibroder Mikael Oscarsson just det i sitt inlägg till kärnfamiljens försvar - regeringen blundar för folkets syn på familjen.

"En nyligen genomförd Sifo-undersökning visar nu att inte mindre än 87 procent av svenska folket anser att barn har en grundläggande rättighet att så långt det är möjligt växa upp med sina två biologiska föräldrar. 8 procent tar inte ställning och endast 5 procent ser inte denna form av uppväxt som en grundläggande rättighet."

Ovanstående citat sammanfattar den empiriska grund de bygger sitt resonemang på. Kanske inte ett så värst oväntat resultat. På en direkt fråga är det la inget direkt okonventionellt att ett barn i första hand skall växa upp hos sina föräldrar. Enligt inläggets författare är det inte alls så; kärnfamiljen är i deras värld under konstant anfall av opinionsetablissemanget som inte vill något annat än att förlöjliga och försvåra för kärnfamiljen.

Om det är något som är konventionellt här är det Svensson och Oscarssons retoriska grepp. Först visa på hur illa förtalat den naturliga kärnfamiljen - det innebär mamma-pappa-barn vilka de, av tämligen uppenbara skäl, är tvungna att trycka på - för att sedan lyfta fram den stora massans genuina men undertryckta och förlöjligade åsikt. I detta skede skall vi som läsare tänka att det är skönt att Svensson och Oscarsson i alla fall tar oss vanliga knegares parti och nickandes skumma igenom resten av inlägget (se här för ett liknande exempel).

Saken är den att de i sak har stöd i konventionerna om mänskliga rättigheter. Såsom till exempel den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, artikel 16 paragraf 3:

"Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och äger rätt till skydd från samhälle och staten."

Ytterligare stöd står att finna i barnkonventionen. Så kd konstaterar nu helt sonika att kärnfamiljen (kärn- står inte i konventionerna, de har de hittat på själva) är den säkraste vägen till lycka och välmående och:

"Alla politikområden ska genomsyras av ett familjeperspektiv. Alla politiska beslut ska konsekvensbeskrivas utifrån hur familjerna påverkas.
En handlingsplan ska upprättas för att stärka äktenskap och familjer. Det handlar både om att verka för positiva attityder till barn, barnafödande, äktenskap och familjebildning, och att konkret erbjuda till exempel föräldra- och äktenskapskurser och rådgivning. "

Tryggt. För nuförtiden så plågas ju barnfamiljer när horder att homosexuella par, kollektiv, galna ensamma mödrar och sambos med statens goda minne drar runt i radhusområderna och rövar bort barn från känfamiljerna (mamma-pappa-barn).

Det är en smula pinsamt hur kd med en tolkning av en Sifo-fråga (är verkligen nio av tio i princip emot till exempel adoption?) och FN:s konventioner lyckas få till ett taffligt angrepp på allt annat än det gifta, heterosexuella livet som lycka och välmående - det är la i princip vad inlägget går ut på, för inte är äktenskapet en svag och hotad institution bara för att det finns alternativ. Jag skäms lite lätt över mitt heteronormativa liv så fort Kd uttalar sig i familjefrågor.