GAIS 2 - 0 Hammarby IF

(Gå till Bobbie till VM 2010 för mer)
Efter torsdagens vedervärdiga debacle i Trelleborg var förväntningarna på matchen mot den förväntade guldkandidaten (de tre stockholmslagen är la alltid förväntade toppkandidater?) Hammarby IF vars ofta stora bortafölje av förväntade skäl lyste med sin frånvaro. Med tanke på GAIS i övrigt medelmåttiga hemmapublik blev publiksiffrorna där efter. Innan matchen var jag förbi på GP för att betala för tågresan till Halmstad (jag uppmanar alla andra att göra det samma!) samtidigt som Migen Memelli lämnade ifrån sig micken. Pubens närvarande gårdakvarnar skanderade Super-Migen. Även om uppfattningen kring hans kvalitéer är splittrade efter förra årets eviga målsumpande verkar han fått något av en kultstatus. Eller måhända har Sheriff Sumas brister framåt ställt fjolårets insatser i ett bättre ljus?

Lag: [4-2-3-1] D. Jankulovski; K. Gustafsson, B. Friberg José de la Cruz, A. Tobiasson, J. Lundén; P. Ikpe Ekong, F. Lundgren; J. Gudmundsson, W. do Carmo, L. Patjadzjan; D. Morais Reis

De stora förändringarna från de två första matchernas startelva var att Bobbie Friberg José de la Cruz flyttade ner som mittback på Björn Anderssons bekostnad och Johann Gudmundsson tog plats som vänsterytter samtidigt som Daniel Morais Reis tog Sheriff Sumas plats som ensam anfallare.

Initialt hade jag som sagt inga förväntningar på annat än en given förlust och var lite orolig över en del av bytena. Förvisso tycker jag inte Bobbie friberg José de la Cruz imponerat på vänsterkanten men duger hans låga lägstanivå för spel som mittback och var inte Joi väldigt seg förra året? Turligt nog fick jag helt fel. Bobbie fungerade utmärkt som mittback och kändes mycket säkrare än Andreas Tobiasson som även denna gång visade sig lämna och servera en del otrevliga returer till motståndarlaget. Inte för att det var något större problem med försvaret över lag. Tillsammans med Prince Ikpe Ekong och kapten Fredrik Lundgren spelade laget med ett aggressivt men väl avvägt spel. Ekong, som börjat säsongen lite oroligt med sina patenterade lösa sidledspassningar, lyfte sig flera snäpp, låg oftast hårt på motståndaren, arbetade över stora del av planen och slog många bra passningar.

Den här bilden har jag tagit från gp.se

Problemet i försvarsspelet stod snarare att finna hos ytterbackarna Kenneth Gustafsson och Jonas Lundén som inte riktigt alltid var på tårna och då framförallt den senare av dessa båda spelare. Detta var dock initialt inget större problem. GAIS satte snart ett kraftigt tryck på HIF som endast med lite tur lyckades freda målet under den första halvtimmen. Till skillnad från tidigare, framför allt Trelleborgsmatchen, gick passningarna fel först på den sista tredjedelen av plan vilket inte gav Hammarby särskilt många möjligheter till att utnyttja dessa misstag. Detta ändrades dock under sista kvarten när Hammarby sökte efter ett kvitteringsmål och GAIS återigen började göra en del ogenomtänkta rensningar. Innan dess hade dock det grönsvarta laget tagit ledning genom Wanderson Do Carmo som matchen igenom gjorde en god insats som både tia och nia. Framförallt blev han en målskytt; Gustafsson slog en högerhörna som Shaban i bajernmålet boxade, eller snarare stötte, snett ut mot vänster där Wanderboy kunde skjuta i mål. 1-0 till GAIS och jag började tänka att om GAIS kan göra ett mål till kan vi kanske få med oss ett oavgjort resultat.

På det offensiva mittfältet i övrigt var Johann Gudmundsson faktiskt en positiv överraskning för mig. Han spelade bitvis riktigt bra, även om en viss matchovana ibland lyste igenom. Levon Patjadzjan fortsatte sin tillvaro som Armeniens Garrincha (eventuella ungdomliga läsare [yngre än 60 år] som inte känner till denne lilla fågel bör omedelbums kolla upp honom på youtube eller mostsv.!), vilket förstås är roande och kanske på sikt en publikmagnet. Även om han ibland verkar ha lite av Garrinchas önskan att dribbla av vänsterbackar bara för att det är roligt. På topp var Daniel Morais Reis inget utropstecken. Han syns inte lika mycket som Suma gör, men det skall nog inte ses som något direkt negativt. Det är helt enkelt så att han spelar ett enklare spel som passar bättre ihop med rollen som ensam anfallare än Sumas dribblande spelstil. Denna dag kom han dock inte riktigt till.

Efter halvtidspausen, då jag var tvungen att skynda mig iväg för att köpa öl och lugna mina trasiga nerver, började GAIS mot bättre vetande nästan lika lovande som första halvlek. Jag tänkte nervöst att om GAIS lyckas hålla rent i en halvtimme har vi nog goda chanser att få en poäng men allra helst bör vi nog göra två. Det är den där 2-2 matchen mot Hammarby på Gamla Ullevi 2006 som hela tiden spökar i min hjärna (2-1 i 82:a och 2-2 i 91:a). GAIS skapade flera goda chanser men som vanligt ville inte bollfan in i mål. Jag vet inte vad det är för fel på bollarna i allsvenskan och varför de hatar just GAIS. Samtidigt skapade sig Hammarbu då och då en del giftiga lägen där endast Dime Jankulovskis reptil-reflex höll nollan bakåt. Dime var återigen bra och även om han var ute och flaxade lite som vanligt några gånger var han stabil, även om en del av framgången kan tillskrivas söderbrödernas dåliga avslut.

Efter 65 minuter lyftes Wanderson upp som anfallare när Daniel Nicklasson kom in på Morais Reis bekostnad. Ett överlag vettigt byte i lagom tid enligt min mening då den utbytte inte fick ut så värst mycket och måhända fortfarande är lite ur form. Bra då att Nicke fick komma in och arbeta lite vilket han gjorde med tämligen hyfsat resultat. På samma sätt hade Joi redan i 59:e minuten fått gå av för Tommy Lycén på vänsterkanten där han blandade och gav men i det stora hela var godkänd. Medan tiden gick blev jag allt mer orolig för ett oturligt kvitteringsmål så att man kunde gå hem och muttra 'de e la GAIS' samtidigt som de eviga optimisterna runt en tjoar att ett poäng mot ett Stockholmslag inte alls är kattpiss. Tur då att MP som ett sista byte i 88:e minuten tar av den nyttige och duktige Wanderson för den före detta anfallen, numera mittbacken Björn Andersson som anfallare (svårt att hålla tungan rätt i mun när man skriver om sådana vändningar). Några minuter senare kan segern definitivt tas ut i förskott när Andersson vinner en duell mot målvakten vid en hörna och nickar in 2-0 till atleterna. Den för dagen utmärkta klacken skanderar "Björn Andersson, störst bäst och vackrast" samt "segern är vår" och en liten tår får jag nog allt i ena ögat fast det var nog lite grus i alla fall.

Skall avslutningsvis säga att domaren Martin Ingvarsson gjorde en godkänd insats med allsvenska mått sätt. förvisso gjorde han en del felaktiga domslut men det är oundvikligt och de var i alla fall hyfsat jämt fördelade vilket inte gynnade något lagt allt för mycket. Dessutom är det meningslöst att skrika på linjemännen för att de vinkar för sent med nuvarande regler och domarinstruktioner kring offside; det är meningen att de ska vinka 'för sent'.