(även publicerat på Bobbie till VM 2010)
Så var det slutligen tid för den match jag och många andra fasat över i flera veckor; derbyt mot lillebror. På senare tid - vi talar decennium - har lillebror växt sig några centimeter längre, vilket har lätt till ett föga klädsamt beteende hos många av lillebrors anhängare. Konstigt det där, min egna lillebror är några centimeter längre än jag är men det är inga problem för det.
Hur kan jag egentligen försöka sammanfatta denna match? I det flesta av GAIS tävlingsmatcher - och då framförallt derbyn - så tappar jag lätt förmågan att analysera. Grönsvarta och blåvita bluppar rör sig på ett grönt underlag och så fort bollen är hos en blåvit spelare eller på GAIS planhalva knyter sig hela min uppsättning av inre organ och jag får svårt att andas tills grönsvarta spelare erövrat bollen och fört över den till offensiv planhalva.
När nu många återigen (med den oavsiktliga hjälpen av idioter) vill ersätta en levande läktarkultur med stora sittplatser för stora rumpor med serveringsmöjligheter och andra lyxiga faciliteter hoppas jag verkligen de tänker till lite extra på oss gamla läktarvrak som trots allt inte kan hålla oss borta från det nya finrummet. Jag önskar mig tillgång till syrgas i stolarna och tillgänglig personal som är kunniga i hjärt-lung-räddning och i värsta fall kan intubera (jag är expert på hur sånt går till, för jag har sett på "Cityakuten"!).
Jag är helt enkelt lite som en prepubertal Nick Hornby (jag förutsätter att mina läsare har läst "Fever Pitch" minst tre gånger). Skillnaden är dock att jag för länge sedan borde ha lämnat både pre- och pubertala egenheter i mitt beteende bakom mig ("Hej Bullen/Kamratposten, är jag normal?"). Därför känner jag mig lite malplacerad på Gamla Port där människor går runt och har trevligt och festar före den solklara förnedring som kommer jag vet kommer att följa. Men jag känner mig ändå tvungen att ta mig dit, dels för att hämta ut biljetten till Halmstad (ser att de säljs på fiket vid Harry Hjörners plats imorgon lördag, gå ditt om du saknar biljett!) och fylla på hjärnan med lite mer gift för att dämpa ångesten. Hade redan hällt i mig två liter kaffe och tryckt på reload på gais.nu för att inte missa några intressanta inlägg om Överåsparkens historia och nuvarande status. Ja, appropå Överåsparken tycker jag att det är ett utmärkt initiativ att har gårdapôjk som avmarsch-låt från GP, även om det förstås kanske är lite mycket begärt att hoppas att folk skall klara av verserna. Stefan Ljungqvist var där och sjöng, fram till för ett halvår sedan trodde jag han var död (jag har nåt den ålder där alla kändisar från förr är döda) men han såg rätt frisk ut.
Någons mobilinspelning, jag byter om jag hittar något bättre
Ja, just det, matchen! Jag var helt enkelt tvungen - på grund av ovan nämnda mentala tillkortakommanden - att ladda ner matchen för att kunna få ihop något vettigt att skriva om spektaklet. När jag gjort det och börjat bella slogs jag som vanligt hur proffsigt intryck Canal+ sändningar ger. Det är annat än TV4 det. Det är inte direkt någon nackdel att man möts av Pelle Blohms nuna på skärmen. Sedan höll jag oftast med kommentatorerna i deras analyser, vilket förstår lyfter dem i mina självgoda ögon.
Redan tre minuter in i matchen presenterar IFK Göteborg sin spelidé. Ett långt inlägg slåss mot straffområdet och tre blåvita spelare tjurrusar in mot mål för att stånga in bollen. Nu har jag inte följt IFK:s matcher, bortsett från när de spelar mot GAIS för vem fan vill kolla på allsvensk fotboll utan hjärta? Men nog känns det som klassisk blåvit 4-4-2-strategi. Sparka och spring, in med bollen i boxen och rusa in. I det avseendet har de ett utmärkt anfallspar i Wernbloom och Wallerstedt. Inte är det särskilt vackert men det torde vara tämligen effektivt. Som gaisare är det lätt att försöka förmildra tillkortakommanden med att tala om moraliska segrar och vackert spel, men nog fan är tre poäng mycket vackrare än noll!?
Onekligen var det så att GAIS stod för det vackra spelet som personifierades av Wanderson do Carmo och Levon Patjadzjan. Wanderson finner och jobbar matchen igenom på små ytor mellan motståndarnas backlinje och mittfält, trixar och sliter och finner de mest kreativa lösningar på problemen. Svagheten både han och anfallaren Daniel Morais Reis har är deras lama avslut. Allt för ofta förvaltas bra lägen illa då bollen knappast får mer än styrfart mot mål. IFK:s danska målvakt är duktig och håller kvar blåvitt i matchen, men nog var många av avsluten inte så värst svåra att ta hand om. Det verkar som de varit för lite gröt i de båda brassarnas diet under uppväxtåren (jag baserar mina kunskaper om brasiliansk ungdomskultur på att jag just håller på att läsa boken "Guds stad/Cidade de Deus", skulle dock säga att filmen är mycket bättre än boken, men jag hoppas att deras uppväxt var lite trevligare än så). Till skillnad från IFK finns inte riktigt förutsättningar för dessa båda unga spelare att tjurrusa in i straffområdet, utan de flyger mest omkull. Deras möjlighet att matcha löpningar med inlägg kan delvis ursäktas med svårigheterna att veta när inläggen kommer. Under matchen är nämligen Levon från Jerevan hela tiden på språng, dribblar och fintar så mycket att ingen vet när han här nöjd och hur och var inlägget kommer. Han är en fantastisk spelare och utsågs tämligen rättvist till matchens lirare, men kommunikationen med medspelarna bör förbättras, ibland är nämligen de lika bortdribblade som motståndarnas vänsterback. Nu fick Christos Christofordis hoppa in med tjugo minuter kvar, en spelare som är lite tyngre i kroppen och kanske kan ändra på några av de här problemen i framtida matcher.
Motståndarna är inte helt ofarliga, även om deras klara målchanser inte är lika många som GAIS. Dime Jankulovski ställs inte inför några större prov och klarar sig bra, delvis tack vare Hysén juniors oförmåga att avsluta på mål. Till stor del beror detta på att GAIS håller lagdelarna tätt ihop. Bobbie Friberg José de la Cruz övertygar återigen som mittback, hans snabbhet och bollskicklighet är en klar tillgång fram tills dess att Ekunde är tillbaka i fullgod form, och Andreas Tobiasson visar inte upp samma obeslutsamhet som några av de tidigare matcherna. Även Jonas Lundén sköter sitt försvarsarbete godkänt. De grönsvarta spelarna visar hela tiden en vilja att reparera sina egna individuella misstag istället för att lämpa över problemet på någon annan och inget av detta hade fungerat utan dirigenten och bollvinnaren Prince Ikpe Ekong som återigen gick ut och visade att han är kung när det gäller, med lite hjälp från kapten Fredrik Lundgren förstås.
GAIS spelade som sagt den bästa och vackraste fotbollen och förtjänade minst oavgjort. Men vem tror egentligen att livet är rättvist? I 77:e minuten kommer ett svepande inlägg från vänster som når en - just det - tjurrusande Pontus Wernbloom vid bortre. Sittplatsare stället sig upp och tjoar, jag och många andra med mig sjunker bakåt med ett kollektivt suck av besvikelse och smärta. Det är inte rättvist! Sorgen förbytts i glädje och lättnad när vi förstår att domaren har blåst av för att Tobiasson blivit manglad av mittbacken Sigurdsson i eget staffområde. Målet godkänns ej och Wernbloom är topp tunnor rasande, springer runt och gormar på domaren och skriker ut sin besvikelse.
Låt oss dröja oss kvar vid karaktären Wernbloom för ett tag. Under senare tid har han allt mer framställts som en galjonsfigur för blåvitt. En ung kille från regionen med ett typiskt "fullast på ett högstadiedisko"-utseende som en yngre ståplatspublik kan identifiera sig med. Gick jag över en gräns nu (en del yngre förmågor i GAIS-klacken ser förstås inte bättre ut)? Måhända. Wernbloom besitter onekligen de egenskaper som gör honom avskydd hos motståndarnas supportar och därmed nästan per automatik en älskling hos de egna. Vem utanför Skaraborg fällde en tår när Mathias Svensson tvingades lägga skorna på hyllan? Hans sätt att agera och bete sig när han får ett mål bortdömt eller ett domslut går emot honom kan och bör kanske snarare ses som ett uttryck för engagemang än som gnäll - det är lite svårare att blunda för hans tendens att försöka filma sig till fördelar. Problemet med Wernbloom är att han nu, likt andra slitvargar som Fredrik Lundgren och KFF:s Henrik Rydström uttrycker sina tankar i en blogg på gp.se där hans tankegångar inte är mycket bättre än den fullaste killen på högstadiediskots (dock är stavningen och grammatiken mycket bättre - får han hjälp eller ej?). Jämförelsen är inte smickrande, för att inte tala om man skulle jämföra hans alster med ovan nämnda Pelle Blohm-står-när-de-andra-faller.
När matchen till slut är över, laget har tackats av (så inte att IFK tackade av sitt lag - kanske kom de lite sporadiska "hata GAIS!" därifrån) och jag får gå ut i det fria utan att bli överfallen av Wisemen så är i alla fall jag kluven. Visst vad det en härlig och underhållande match; visst bestod mina förhoppningar innan match om att enbart behöva förlora ärofullt och vackert; visst tänkte jag att en poäng inte är så pjåkigt mot mästarna; visst tänkte jag i paus att likt mot Kalmar så kommer GAIS att bli överkörda i andra halvlek - men när IFK nästan viker ner sig i andra halvlek och spelar som ett pojklag känns det surt att inte få ihop tre poäng.
*****
Samtidigt vinner Ljunskile sin första match för säsongen mot förmodade topplaget Elfsborg. Tränaren Haglund klagar, som vanligt, på bortalagets gräsmatta. Samtidigt vet alla som varit där om att Elfsborg alltid vattnar sin platsmatta för match, oavsett om det regnat hela dagen, vilket det förstås oftast gör i Borås. Låt mig citera Haglunds mittfältare Ishizaki från senaste numret av Offside:
Så var det slutligen tid för den match jag och många andra fasat över i flera veckor; derbyt mot lillebror. På senare tid - vi talar decennium - har lillebror växt sig några centimeter längre, vilket har lätt till ett föga klädsamt beteende hos många av lillebrors anhängare. Konstigt det där, min egna lillebror är några centimeter längre än jag är men det är inga problem för det.
Hur kan jag egentligen försöka sammanfatta denna match? I det flesta av GAIS tävlingsmatcher - och då framförallt derbyn - så tappar jag lätt förmågan att analysera. Grönsvarta och blåvita bluppar rör sig på ett grönt underlag och så fort bollen är hos en blåvit spelare eller på GAIS planhalva knyter sig hela min uppsättning av inre organ och jag får svårt att andas tills grönsvarta spelare erövrat bollen och fört över den till offensiv planhalva.
När nu många återigen (med den oavsiktliga hjälpen av idioter) vill ersätta en levande läktarkultur med stora sittplatser för stora rumpor med serveringsmöjligheter och andra lyxiga faciliteter hoppas jag verkligen de tänker till lite extra på oss gamla läktarvrak som trots allt inte kan hålla oss borta från det nya finrummet. Jag önskar mig tillgång till syrgas i stolarna och tillgänglig personal som är kunniga i hjärt-lung-räddning och i värsta fall kan intubera (jag är expert på hur sånt går till, för jag har sett på "Cityakuten"!).
Jag är helt enkelt lite som en prepubertal Nick Hornby (jag förutsätter att mina läsare har läst "Fever Pitch" minst tre gånger). Skillnaden är dock att jag för länge sedan borde ha lämnat både pre- och pubertala egenheter i mitt beteende bakom mig ("Hej Bullen/Kamratposten, är jag normal?"). Därför känner jag mig lite malplacerad på Gamla Port där människor går runt och har trevligt och festar före den solklara förnedring som kommer jag vet kommer att följa. Men jag känner mig ändå tvungen att ta mig dit, dels för att hämta ut biljetten till Halmstad (ser att de säljs på fiket vid Harry Hjörners plats imorgon lördag, gå ditt om du saknar biljett!) och fylla på hjärnan med lite mer gift för att dämpa ångesten. Hade redan hällt i mig två liter kaffe och tryckt på reload på gais.nu för att inte missa några intressanta inlägg om Överåsparkens historia och nuvarande status. Ja, appropå Överåsparken tycker jag att det är ett utmärkt initiativ att har gårdapôjk som avmarsch-låt från GP, även om det förstås kanske är lite mycket begärt att hoppas att folk skall klara av verserna. Stefan Ljungqvist var där och sjöng, fram till för ett halvår sedan trodde jag han var död (jag har nåt den ålder där alla kändisar från förr är döda) men han såg rätt frisk ut.
Någons mobilinspelning, jag byter om jag hittar något bättre
Ja, just det, matchen! Jag var helt enkelt tvungen - på grund av ovan nämnda mentala tillkortakommanden - att ladda ner matchen för att kunna få ihop något vettigt att skriva om spektaklet. När jag gjort det och börjat bella slogs jag som vanligt hur proffsigt intryck Canal+ sändningar ger. Det är annat än TV4 det. Det är inte direkt någon nackdel att man möts av Pelle Blohms nuna på skärmen. Sedan höll jag oftast med kommentatorerna i deras analyser, vilket förstår lyfter dem i mina självgoda ögon.
Lag: [4-2-3-1] D. Jankulovski; D. Durmaz, A. Tobiasson, B. Friberg da Cruz, J. Lundén; P. Ikpe Ekong, F. Lundgren; E. Hédinsson, W. do Carmo, L. Patjadzjan; D. Morais ReisVad som framförallt upptog mina tankar innan match handlade om hur GAIS skulle göra med vänsterkanten; Kenneth Gustafsson var ju avstängd från debaclet i Kalmar och många har kommit och gått som vänsteryttrar under de första fyra matcherna. I någon tidning trodde en journalist att Eyjólfur Hédinsson skulle spela som offensiv innermitt och att Wanderson skulle få flytta ut på kanten. Jag var skeptisk, då Eyjo inte gillar att spela så långt upp i banan, men samtidigt är det en spelare som känns bra att ha med. Lösningen blev att placera honom på positionen till vänster och där var han förvånansvärt bra. Han är inte precis en klassisk ytter i sin spelstil men har verkligen lungorna (och då menar jag att han har bra kondition, inte stora bröst) för det. Han löpte över stora ytor och gick ofta in centralt i plan; lite av en fri roll. Vänsteback fick David Durmaz bli, något jag tyckte han klarade av bra och han lyckades få till en del hyfsade uppspel under matchen.
Redan tre minuter in i matchen presenterar IFK Göteborg sin spelidé. Ett långt inlägg slåss mot straffområdet och tre blåvita spelare tjurrusar in mot mål för att stånga in bollen. Nu har jag inte följt IFK:s matcher, bortsett från när de spelar mot GAIS för vem fan vill kolla på allsvensk fotboll utan hjärta? Men nog känns det som klassisk blåvit 4-4-2-strategi. Sparka och spring, in med bollen i boxen och rusa in. I det avseendet har de ett utmärkt anfallspar i Wernbloom och Wallerstedt. Inte är det särskilt vackert men det torde vara tämligen effektivt. Som gaisare är det lätt att försöka förmildra tillkortakommanden med att tala om moraliska segrar och vackert spel, men nog fan är tre poäng mycket vackrare än noll!?
Onekligen var det så att GAIS stod för det vackra spelet som personifierades av Wanderson do Carmo och Levon Patjadzjan. Wanderson finner och jobbar matchen igenom på små ytor mellan motståndarnas backlinje och mittfält, trixar och sliter och finner de mest kreativa lösningar på problemen. Svagheten både han och anfallaren Daniel Morais Reis har är deras lama avslut. Allt för ofta förvaltas bra lägen illa då bollen knappast får mer än styrfart mot mål. IFK:s danska målvakt är duktig och håller kvar blåvitt i matchen, men nog var många av avsluten inte så värst svåra att ta hand om. Det verkar som de varit för lite gröt i de båda brassarnas diet under uppväxtåren (jag baserar mina kunskaper om brasiliansk ungdomskultur på att jag just håller på att läsa boken "Guds stad/Cidade de Deus", skulle dock säga att filmen är mycket bättre än boken, men jag hoppas att deras uppväxt var lite trevligare än så). Till skillnad från IFK finns inte riktigt förutsättningar för dessa båda unga spelare att tjurrusa in i straffområdet, utan de flyger mest omkull. Deras möjlighet att matcha löpningar med inlägg kan delvis ursäktas med svårigheterna att veta när inläggen kommer. Under matchen är nämligen Levon från Jerevan hela tiden på språng, dribblar och fintar så mycket att ingen vet när han här nöjd och hur och var inlägget kommer. Han är en fantastisk spelare och utsågs tämligen rättvist till matchens lirare, men kommunikationen med medspelarna bör förbättras, ibland är nämligen de lika bortdribblade som motståndarnas vänsterback. Nu fick Christos Christofordis hoppa in med tjugo minuter kvar, en spelare som är lite tyngre i kroppen och kanske kan ändra på några av de här problemen i framtida matcher.
Motståndarna är inte helt ofarliga, även om deras klara målchanser inte är lika många som GAIS. Dime Jankulovski ställs inte inför några större prov och klarar sig bra, delvis tack vare Hysén juniors oförmåga att avsluta på mål. Till stor del beror detta på att GAIS håller lagdelarna tätt ihop. Bobbie Friberg José de la Cruz övertygar återigen som mittback, hans snabbhet och bollskicklighet är en klar tillgång fram tills dess att Ekunde är tillbaka i fullgod form, och Andreas Tobiasson visar inte upp samma obeslutsamhet som några av de tidigare matcherna. Även Jonas Lundén sköter sitt försvarsarbete godkänt. De grönsvarta spelarna visar hela tiden en vilja att reparera sina egna individuella misstag istället för att lämpa över problemet på någon annan och inget av detta hade fungerat utan dirigenten och bollvinnaren Prince Ikpe Ekong som återigen gick ut och visade att han är kung när det gäller, med lite hjälp från kapten Fredrik Lundgren förstås.
GAIS spelade som sagt den bästa och vackraste fotbollen och förtjänade minst oavgjort. Men vem tror egentligen att livet är rättvist? I 77:e minuten kommer ett svepande inlägg från vänster som når en - just det - tjurrusande Pontus Wernbloom vid bortre. Sittplatsare stället sig upp och tjoar, jag och många andra med mig sjunker bakåt med ett kollektivt suck av besvikelse och smärta. Det är inte rättvist! Sorgen förbytts i glädje och lättnad när vi förstår att domaren har blåst av för att Tobiasson blivit manglad av mittbacken Sigurdsson i eget staffområde. Målet godkänns ej och Wernbloom är topp tunnor rasande, springer runt och gormar på domaren och skriker ut sin besvikelse.
Låt oss dröja oss kvar vid karaktären Wernbloom för ett tag. Under senare tid har han allt mer framställts som en galjonsfigur för blåvitt. En ung kille från regionen med ett typiskt "fullast på ett högstadiedisko"-utseende som en yngre ståplatspublik kan identifiera sig med. Gick jag över en gräns nu (en del yngre förmågor i GAIS-klacken ser förstås inte bättre ut)? Måhända. Wernbloom besitter onekligen de egenskaper som gör honom avskydd hos motståndarnas supportar och därmed nästan per automatik en älskling hos de egna. Vem utanför Skaraborg fällde en tår när Mathias Svensson tvingades lägga skorna på hyllan? Hans sätt att agera och bete sig när han får ett mål bortdömt eller ett domslut går emot honom kan och bör kanske snarare ses som ett uttryck för engagemang än som gnäll - det är lite svårare att blunda för hans tendens att försöka filma sig till fördelar. Problemet med Wernbloom är att han nu, likt andra slitvargar som Fredrik Lundgren och KFF:s Henrik Rydström uttrycker sina tankar i en blogg på gp.se där hans tankegångar inte är mycket bättre än den fullaste killen på högstadiediskots (dock är stavningen och grammatiken mycket bättre - får han hjälp eller ej?). Jämförelsen är inte smickrande, för att inte tala om man skulle jämföra hans alster med ovan nämnda Pelle Blohm-står-när-de-andra-faller.
När matchen till slut är över, laget har tackats av (så inte att IFK tackade av sitt lag - kanske kom de lite sporadiska "hata GAIS!" därifrån) och jag får gå ut i det fria utan att bli överfallen av Wisemen så är i alla fall jag kluven. Visst vad det en härlig och underhållande match; visst bestod mina förhoppningar innan match om att enbart behöva förlora ärofullt och vackert; visst tänkte jag att en poäng inte är så pjåkigt mot mästarna; visst tänkte jag i paus att likt mot Kalmar så kommer GAIS att bli överkörda i andra halvlek - men när IFK nästan viker ner sig i andra halvlek och spelar som ett pojklag känns det surt att inte få ihop tre poäng.
*****
Samtidigt vinner Ljunskile sin första match för säsongen mot förmodade topplaget Elfsborg. Tränaren Haglund klagar, som vanligt, på bortalagets gräsmatta. Samtidigt vet alla som varit där om att Elfsborg alltid vattnar sin platsmatta för match, oavsett om det regnat hela dagen, vilket det förstås oftast gör i Borås. Låt mig citera Haglunds mittfältare Ishizaki från senaste numret av Offside:
"Det är många lag som kommer hit och klagar på att det är svårt att ställa om från vanliga gräsplaner till vårt konstgräs, men vi spelar ändå på elitnivå - de borde klara av att anpassa sig till att det går lite snabbare här."Tydligen hade Ishizaki och övriga spelare i Elfsborg svårt att ställa om till det lite långsammare spelet i Panos City - borde de inte klara av det som spelare på elitnivå?
1 kommentar:
Tack för rapporten. Analysen av den bloggande W-bloom är optimal.
Skicka en kommentar