Säga vad man vill i dessa Pirate Bay- och Ipred-tider, men utvecklingen har i vilket fall gått framåt (läs: lägre priser) på vissa områden. Numera är det ju inte särskilt svårt att hitta gamla Tv-serier på Dvd för högst humana priser. Jag har la tankat en del i mina dar, men nog är det smidigt att betala när priserna är humana och utbudet större, både på internet men också i affärerna.
Den senaste veckan har jag (läs: min bättre hälft och sugar momma) köpt in sig i två riktigt bra teveserier för en spottstyvel. Först den brittiska komediserien Coupling. Relationskomedi utan att vara det minsta söt och gullig (shadaim!). Trots att skådespelarna i orginalet talar tydlig och bra engelska kände sig skaparen tvungen att skapa ett Coupling U.S. och som vanligt lär det ha blivit så mycket sämre (jag har inte sett den, men vad jag läst så...) och lades dessutom ner efter en halv säsong eller så. Kanske är det för att amerikanerna har svårt att passa in BBC-produktioner i sina reklamstinkande kanaler, men nog borde det finnas gränser för dumhet? Man undrar ju lite varför tevebolagscheferna tror att amerikaner är så fruktansvärt rädda och ovilliga att se något oamerikanskt på teve - det är ju inte precis nödvändigt att texta Coupling. Kanske för att det är lite mer vågat än vad amerikanerna är vana vid (jo, det kan vara vågat i amerikanska sitcoms, men alltid från något slags moralpanik-perspektiv medan sex i brittiska sitcoms likt Coupling är något naturligt, det är allt annat runt som är roligt) och dessutom innehåller minimalt med våld?
Sedan den andra serien - Jag, Cladius. Har viljat se serien igen sedan den visades på SVT för minst tio år sedan. Ett riktigt guldkorn från 1976 med eminenta skådespelare som Derek Jacobi i titelrollen och exempelvis Brian Blessed som Augustus, men egentligen är det mängder av riktigt, riktigt bra aktörer - Siân Philips som den elaka farmodern (och Augustus andra fru) Livia är lysande i sin manipulativa ondska (enligt imdb skilde hon sig i samma veva från Peter O'Toole, måhända var den processen en inspirationskälla? Fast på informationen för hennes man så skiljde de sig 1979, medan han höll på att spela in Caligula - som ersätter Tiberius, Peter O'Tooles roll, som kejsare innan - mycket skilsmässor var det i vilket fall bland romerska patricier. Tiberius kom efter Augustus och efter dem allihop kom Claudius som möjligen blev giftmördad av Nero, vilken soppa!). Hade den spelats in USA hade de troligen tillsatta en massa snygga människor istället för tränade teaterskådespelare (det var tydligen fallet med Coupling U.S.). Dessutom skulle säkert bolagscheferna tycka att namnen var så bökiga att hålla reda på att de flyttat hela historien till nutida Los Angeles och ersatt kejsardömet med en vingård,ett klädföretag eller måhända ett oljeimperium.
Den senaste veckan har jag (läs: min bättre hälft och sugar momma) köpt in sig i två riktigt bra teveserier för en spottstyvel. Först den brittiska komediserien Coupling. Relationskomedi utan att vara det minsta söt och gullig (shadaim!). Trots att skådespelarna i orginalet talar tydlig och bra engelska kände sig skaparen tvungen att skapa ett Coupling U.S. och som vanligt lär det ha blivit så mycket sämre (jag har inte sett den, men vad jag läst så...) och lades dessutom ner efter en halv säsong eller så. Kanske är det för att amerikanerna har svårt att passa in BBC-produktioner i sina reklamstinkande kanaler, men nog borde det finnas gränser för dumhet? Man undrar ju lite varför tevebolagscheferna tror att amerikaner är så fruktansvärt rädda och ovilliga att se något oamerikanskt på teve - det är ju inte precis nödvändigt att texta Coupling. Kanske för att det är lite mer vågat än vad amerikanerna är vana vid (jo, det kan vara vågat i amerikanska sitcoms, men alltid från något slags moralpanik-perspektiv medan sex i brittiska sitcoms likt Coupling är något naturligt, det är allt annat runt som är roligt) och dessutom innehåller minimalt med våld?
Sedan den andra serien - Jag, Cladius. Har viljat se serien igen sedan den visades på SVT för minst tio år sedan. Ett riktigt guldkorn från 1976 med eminenta skådespelare som Derek Jacobi i titelrollen och exempelvis Brian Blessed som Augustus, men egentligen är det mängder av riktigt, riktigt bra aktörer - Siân Philips som den elaka farmodern (och Augustus andra fru) Livia är lysande i sin manipulativa ondska (enligt imdb skilde hon sig i samma veva från Peter O'Toole, måhända var den processen en inspirationskälla? Fast på informationen för hennes man så skiljde de sig 1979, medan han höll på att spela in Caligula - som ersätter Tiberius, Peter O'Tooles roll, som kejsare innan - mycket skilsmässor var det i vilket fall bland romerska patricier. Tiberius kom efter Augustus och efter dem allihop kom Claudius som möjligen blev giftmördad av Nero, vilken soppa!). Hade den spelats in USA hade de troligen tillsatta en massa snygga människor istället för tränade teaterskådespelare (det var tydligen fallet med Coupling U.S.). Dessutom skulle säkert bolagscheferna tycka att namnen var så bökiga att hålla reda på att de flyttat hela historien till nutida Los Angeles och ersatt kejsardömet med en vingård,ett klädföretag eller måhända ett oljeimperium.
5 kommentarer:
Det mest övertydliga exemplet på att amerikanerna inte kan ta till sig brittisk humor utan att amerikanisera den måste ju ändå vara The Office. Och till skillnad från Coupling så har den amerikanska Office närmasdt gjort succé här, vilket är totalt obegripligt eftersom denna version inte ens är i närheten av sin engelska förlagas kvickhet, briljans och svartsyn. Men det är uppenbart att folk i USA inte klarar subtil humor utan måste dränka det mesta i slapstick och pruttskämt. Äen om det finns undantag, nota bene.
Ja, det var ju en jävla match på Stadion. Har sett att det börjar dyka upp kommentater kring den där nye tränarens potentiella möjligheter att bli av med jobbet i sommar. Först en djurgårdare, sedan en aikare. Då blir det väl en bajare nästa?
Bah! Teatertränade? Lite klassisk skolning är vad de skulle behöva, så kanske de inte skulle uttala Claudius namn som han vore en simpel plejeb, "Clodius".
/Tommy
Har aldrig klarat av att kolla på the Office. Det betyder inte att jag anser att det är dåligt, kanske tvärtom. Jag blir nämligen väldigt illa berörd av programmet och känner mig mer som deltagare än som tittare.
Tal om plebejer när man har har -y-ändelse! Låter la som ett självmål. Det finns ju en signifikant positivt korrelation mellan -y och socialbidrag, kriminalitet och Schlagerfestivalstittande. :-p
Jo, jag funderar litet på att byta namn till Taumius istället.
/Tommy
Jo, engelska Office är ofta direkt plågsam. Håller med. Och då menar jag inte plågsamt dålig. Den balanserar på gränsen till det djupt tragiska. Vilket gör den så intressant. Men ofta plågsam.
Skicka en kommentar