Staden London - några observationer

Har som sagt nyligen kommit hem från London där jag spenderade fyra dagar. Tänkte skriva några rader om mina intryck av London som stad. Även om jag känner till staden en del sedan tidigare så är det förstås möjligt att mina anekdotiska intryck är en smula vridna och rent ut sagt felaktiga - vi har la alla läst reportage i utländska tidskrifter där någon journalist gått runt några dagar i Stockholms innerstad och sedan dragit fram de mest märkliga slutsatser kring den svenska själens essens eller dylikt. Jag bodde på ett vandrarhem i Southwark strax söder om Themes mellan London Bridge och Tower Bridge. Sedan rörde jag mig i de centrala delarna; City of London, City of Westminster, Kensington and Chelsea, Islington, Camden, Lamberth och Hackney.

Vision av nya Highbury

Nu låter det kanske -med upprabblande av alla stadsdelar - som en väl planerad genomgång av centrala London. Så icke fallet, det var mer effekten av planlöst promenerande kombinerat med ett vaket öga. Var till exempel inte någon längre stund i Islington för så fort jag fick syn på en skylt mot Highbury och ville se hur det gick med ombygget från fotbollsarena till bostäder mummlade min ömma sambo något om att de inte verkade finnas några affärer åt det hållet och istället hamnade vi på ett Starbucks bakom en kontorskrapa så hög och stor att den blockerade mobilsignaler. hade också av vissa cinemanostalgiska skäl lust att ta mig till hållplatsen Shadwell mot Docklands till, men det skulle bara varit dumt.*

Jag och min sambo ironiserade en del om namnen på platser och London och döpte denna hög till" Prince William's Royal Heap"!

Vad jag hört en del tidigare om och inte trodde var möjligt att det var så illa i verkligheten var deras byggnadsteknik. Jag talar förstås i första hand om deras vatten och avlopp. Rör drogs ofta utanför engelsmännens slitna gamla tegelhus. Till och med Towern hade rör utanför väggarna! Som ut var hade vandrarhemmet i alla fall inte heltäckningsmattor. Engelsmännen verkar obenägna att i det stora hela ge upp eller riva ner det gamla och omoderna.

Nya hus i Southwark nära London Bridge Station fotade från Towern

Däremot är de inte rädda för att bygga nytt mitt i det gamla. Om det någon gång varit någon panik kring byggandet av gigantiska glasskrapor i stadens hjärta är det en inställning som numera är besegrad. Om SvD bedriver en kampanj mot ett modernt Stockholm, som är en normal uppfattning på yimby.se så kan nog båda sidor åka till London för att få ammunition. Det byggs nya höga hus både här och där, utan att för den sakens skull riva allt gammalt runt som det gjordes i svenska småstadskärnor när EPA ville bygga ett varuhus. Överhuvudtaget tycks de i London vara beredda att arbeta sig runt problem och befintlig bebyggelse snarare än att rensa hejdlöst för att ge nybyggen sin plats i solen - men nu var jag i och för sig inte i Docklands. Måhända är ett värre problem att de bygger kontor men inga bostäder, stora delar av city of London verkade endast besökas av turister och var en aning själlösa utan alla pubar och små affärer som finns i andra delar av staden.

Rester av London Wall från medeltiden mitt i den moderna storstaden visar var den romerska stadens gräns gick än i dag

Besökte en massa museum, alla gratis (även om bidrag förstås välkomnades); British Museum, Imperial War Museum, Museum of London och Tate Modern. I det stora hela bra museum med mycket att titta på. Eller, jag fattar i stort sett inte ett jota på Tate Modern, men min sambo har talanger och förståelse för sånt. Tyvärr var halva Museum of London stängt på grund av ombyggnad och det fanns ingen historia efter branden 1666 (samma år brann även Varberg - alla andra jämförelser överflödiga...). Trist, men en liten vägg gav ändå en bra illustration av den uppfattning som jag fick av London; efter branden kom det in några förslag om hur staden skulle planeras och byggas men de tyckte sig inte ha råd eller tid och staden byggdes upp i stort som förr. Måhända charmigt, men det kunde kanske inte skadat med mer renässans och mindre medeltid i en av Europas största städers centrum av praktiska skäl.

* "One Gerry Edwards, there's only one Gerry Edwards, one Gerry Edwards, there's only one Gerry Edwards!" [Nej, jag uppmuntrar eller accepterar ej huliganism].

Infrastruktur - miljö, regioner och samhällsekonomi

I dagarna släppte Nutek en ny årsbok och i samband med detta publicerades en artikel om de samhällsekonomiska kostnaderna av havererade trafikprojekt på DN debatt. Deras resonemang är att misslyckade och försenade investeringar i Sveriges infrastruktur kostar mångmiljardbelopp ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. En viktig grundbult i nuteks tänkande rör sig kring idéen om regionerna som ekonomins motor. Svenska regioner är anses vara allt för små för att kunna konkurrera effektivt i den globala ekonomin. Bättre infrastruktur är nödvändigt för att Sverige skall kunna möta framtida utmaningar genom att underlätta för rörlighet och skapa större regioner. I det stora hela är detta inte något okänt problem för politiker och myndigheter; kollektivtrafiken inom regionen hanteras av västtrafik istället för var kommun för sig och Västra Götalandsregionen som ersatt landstinget håller med tiden på att svälja sina svaga kusiner i ytterområdena.

Problemet är att det alltid tycks vara något som drar upp kostnaderna och försenar satsningarna. Som före detta boende i Varberg [va'bäj] och Umeå [uume'] har jag lite från sidan följt ett evigt kacklande i lokalblaskorna där politiskt käbbel och återkommande överklagande stått i vägen, försenat och drivit upp kostnaderna för botniabanan och västkustbanan. Även om jag ofta vill försvara särintressen och enskilda individers rätt att överklaga och bestrida myndighetsbeslut är det ibland tämligen tröttsamt hur vissa högljudda nimbyister sätter stopp för de allmännas bästa. Det är därför det är så mycket svårare att förtäta Askim i jämförelse med Bergsjön. Det där snabbtåget mellan Stockholm och Göteborg lär vi få vänta på i många årtionden

Hallandåsen

Dessutom menar författarna till debattartikeln från nutek, Halvarson och Englén, att järnvägar missgynnas i de samhällsekonomiska kalkylerna som genomförs; väg tycks bättre än järnväg fast det kanske inte är fallet på lite sikt. Ett skräckexempel på ett misslyckat järnvägsprojekt torde la vara tunneln genom Hallandsåsen, en katastrof som togs upp i veckans Miljölarm på P1. Kopplingen mellan miljölarm och nutek ligger i projekteringen. En man som arbetat med miljökonsekvensanalysen i samband med Öresundsbron (och förvisso delvis talade i egen sak) framhävde gärna att skillnaden mellan bron och tunneln låg i att det gjordes ett ordentligt förarbete innan arbetet startades. Det kostade en del att ordentligt planera för Öresundsbron visavi miljökonskvenser men när väl arbetet började visste de exakt vad de skulle göra. Tunneln genom åsen hade inte fått samma mediauppmärksamhet och kritik i förväg och där körde de bara på med miljökatastrof, en åtta gånger så stor kostnad som beräknad och ett försening som vi inte sett slutet på för ett nationellt prestigeprojekt som får kosta vad det vill, bara det blir klart medan bilar och tåg har åkt över Öresund i flera år nu. Ibland är det bra att klaga.

We shall overcome

Ja, vi skall komma över bron då. Cykelbron debatteras igen på Gepe. Miljökommunalråd Kia Andreasson (mp) vill utmåla en cykelbro nära operan som en helande länk för att binda samman fastlandet med den gröna ön, aka västkustens Manhattan.

Det är något märkligt med lokala debatter. Jag har inte bott på så många platser, men i alla lokalblaskor har det alltid funnits nån enskild fråga som på något sätt alltid är aktuell. När jag bodde i Varberg stod det var och varannan dag om dubbelspåret som skulle dras genom staden eller öster om stadskärnan. Det skrevs argsinta insändare av både politiker och allmänhet med de mest skiftande perspektiv och argument, möten hölls och landsortsjournalisterna på hallands nyheter skrev spaltmeter efter spaltmeter. Snart tio år sedan jag flyttade därifrån, men fortfarande finns det inget dubbelspår. Kommer man hem till morsan och slår upp HN så är det dock inte omöjligt att där finns något nytt om spårdragningar.

Flyttade till Umeå och fick ett gratis exemplar av västerbottenskuriren i näven när jag skrev in mig på universitetet. Vad stod det om på framsidan med stora, svarta krigsrubriker? Ja, om en omdebatterad spårdragning förstås. Flyttade ifrån Umeå, men tåget som jag åkte därifrån med åkte då på samma spår som jag kom till staden på.

Nu läser man den enda tidningen i en storstadsregion med en dryg halv miljon invånare. Något av det viktigaste som pågår är en infekterad debatt om en gång- och cykelbro över Göta älv. En prioriterad fråga enligt vissa, medan Göta älvbron från 1939 håller på att rasa ihop. Enligt bedömare måste den vara ersatt senast 2020. Ett rätt konkret faktum, då nästan all kollektivtrafik mellan Hisingen och fastlandet går över den bron, tusentals människor i timmen. Men det hindrar tydligen inte politiker att fokusera all sin energi på just sin idé. Miljöpartiet är helt galna i cyklar. För en tid sedan irriterade jag mig över en grupp folkpartister och nu är det en miljöpartists tur.

Miljöpartisten skriver om den psykologiska spärr som finns mellan fastlandet och Hisingen och hur just en sådan skulle överbryggas med en gång- och cykelbro som skulle ge ökad närhet till Operan, Backateatern och Ostindiefararen Götheborg. Jo, men tjena! En ny bro femtio meter närmare! Det är fortfarande inte gångavstånd till Operan från Backadalen eller Biskopsgården. Projektet tros kosta nästan en halv miljard. Tidigare erfarenheter visar att offentliga projekt alltid kostar minst femtio procent mer i slutändan.

Det spelar ingen roll hur fin cykel- och gångbron är om det inte finns en bro för framförallt kollektivtrafiken mellan Göteborg och Hisingen. Det spelar ingen större roll för folk om det är lite lättare att traska över till operan om det tar evigheter att transportera sig till jobbet varje dag. Oavsett om transportmedlet är bil, cykel, apostlahästarna, buss, spårvagn eller kamel. Ett konkret vardagsproblem som sällan tycks beröra politiker med visioner. Påminner lite om den vurm som funnits för evenemangsstråket som jag gnällde på lite tidigare.

För övrigt gillar jag den psykologiska spärr och distans som finns mellan Hisingen och fastlandet, det tilltalar min vurm för underdogen i samhället. I alla fall nu när jag slipper bo i en betongförort (hycklare!).

Att ankomma Gotham City

När jag nu spenderat drygt två veckor, med ett avbrott för resa mot Boston, kan jag förstås inte lämna detta utanför min blogg. Jag har förstås redan skrivit lite om det hela i korta och sammanfattade inlägg - i första hand avsett för vänner och släktingar - men när jag nu är tillbaka i Götelaborg finns det tid för mig att skriva lite mer om vissa detaljer som intresserat mig. Desstom har jag ett visst bildmaterial att ösa ur. Jag kanske skall säga på förhand att om bilden är bra så kan läsarna utgå från att den tagits av min bättre hälft. I vissa fall kommer jag även använda mig av bilder stulna från internet, det är inte alltid man har tid att ta foton, eller så har jag kanske glömt kameran (så är fallet för inlägget nedan om Penn Station).

Med två längre vistelser i staden som aldrig sover kan jag nog vi det här läget låtsas att jag har en hyfsad koll på den. För än mer vana resenärer och de som eventuellt bott i staden kanske mina intryck är de av en nykomling från Hicksville, men intrycket att ankomma New York City de fösta gångerna är nog snarlika för de flesta. Mina två ankomster har varit i det närmaste identiska:

Båda gångerna har jag landat vid Newarks flygplats i New Jersey och tagit mig in till staden via tåg; NJ Transit till Penn Station. Pennsylvania Station i New York City är en extrem plats att besöka med jetlagg och en gigantisk väska. De flesta städer som jag ankommit med tåg har oftast inneburit en tids vyer av nedgånga industri- och/eller bostadsområden - detta stämmer för såväl Washington DC som Varberg City. Vid ankomst till New York och Penn station är det delvis lite annorlunda. Det nedgånga och slitna finns där, men kallas New Jersey och är inte alls någon del av New York. I det flesta fall finns det inte ens med på kartan i varken guideböcker för turister eller på infödingarnas egna kartor. Sedan kommer en lång tunnel under Hudsonfloden bara för att anlända under jord mitt i staden.

Spåren in till Penn Station

Det fullpackade tåget anländer två våningar under jord och människor sprutar ut och hastar upp för trapporna. Som byfåne med stor väska dras man genast med i storstadens tempo, med eller mot sin vilja, och sugs upp, stretandes med sin stora och otympliga amerikakoffert. En trappa upp lugnar det ner sig lite - relativt sett - och man kanske hinner ta några djupa andetag innan strömmen spyr upp en på 34th Street utanför. Rakt ut bland ännu fler jäktandemänniskor, gula taxibilar som kommer från alla håll och skraporna i midtown som tonar upp sig. Kring sig hörs en kakafoni av biltutor, polisvisslor och ropen från gatuförsäljare. Välkommen till en världstad!

Du kommer inte vara ensam. Penn Station, som tar emot långväga tågresenärer med Amtrak såväl som tågpendlare till och från New Jersey (NJ Transit) och Long Island (LIRR) samt tunnelbaneresenärer på flera linjer har 600 000 besöka per dag. Just det, ett Gross-Göteborg om dagen, tusen personer per nittionde sekund! Det är mer än det dubbla gentemot USA:s näst med besökta station, Union Station i Washington DC.

Gamla Penn Station på 1910-talet

Som det ser ut nu är stationen en del av ett komplex med Madison Square Garden och Pennsylvania Plaza. Så har det inte alltid varit, stationen från 1910 revs och byggdes om under 1960-talet. Det var enligt många en skandal att riva om modernisera den gamla stationen och den nuvarande stationen kan ses och upplevas att vara lite som en katakomb i jämförelse med Grand Central Stations pampiga inre. Andra såg det dock som en nödvändig modernisering i samband med det minskade långväga tågresandet under efterkrigstidens bil- och flygplansålder. Dessutom var marken, och luften, eftertraktad för bokstavligt talat högre exploatering. I efterhand har detta inte varit ett populärt beslut, men efterklokheten är som vanligt större än framsikten.

Grand Central Stations hjärta

---

Jaha, ett inlägg om New York. Varför dillar jag då om Läderlappens hemstad i titeln undrar kanske någon. Jo, innan Gotham blev läderlappens - eller batman, som ungdomarna kallar honom - hemstad (till en början bodde även läderlappen i NYC) var det ett smeknamn på New York. Det var satirikern och författaren Washington Irving som i en serie satiriska skrifter år 1807 gav staden detta namn. Namnets ursprung står att finna i den lilla byn Gotham i Nottinghamshire, England och en än äldre humoristisk berättelse från 1400-talet. Jag har stött på lite olika tolkningar av denna berättelse, men i grunden handlar det om att Kung Johan I (Prins John från Robin Hood alltså) hade som avsikt att bygga något (väg, jaktslott etc) i byn. Byborna förstod att i slutändan skulle det vara de som skulle tvingas utföra arbetet och underhållet. För att slippa detta låtsades de vara imbecilla tokskallar. Under denna tid ansågs galenskap vara smittsamt och kungens män gav sig av fortast möjligt. Hemorten för denna svejkism blev överförd till New York a la Grönköping av Washington Irving, som också bland annat skrev under pseudonymen Knickerbocker. Många tog verken under detta namn på allvar och namnet blev med tiden ett smeknamn på Manhattanbor. Han är också mannen bakom Legenden om Sleepy Hollow.

Gotham City

---

Gotham har 1600 invånare, New York har nästan 20 miljoner boende. Det tar i runda svängar två minuter för Gothams invånare att sväljas upp av Penn Stations folkström.

---
Knickerbocker Avenue i Bushwick, Brooklyn ligger ett stenkast från där jag bodde under min nyligen avslutade semester och är ett av områdets huvudgator med många affärer.

Knickerbocker Avenue, Brooklyn

GAIS 0 - 0 Åtvidabergs FF

Som jag framhävde senast var det inte med glädje jag såg fram emot allsvenskans omstart. Dubbelmötet med Åtvidabergs FF är inget annat en en tolvpoängsbatalj i två akter som jag inte har några större förhoppningar att GAIS skall kunna börja tillräckligt många poäng ifrån för att göra mig nöjd och trygg.

Åtvidabergs FF är ett av de lag som GAIS måste hålla bakom sig i tabellen för att klara av nytt kontrakt. Utan att ha nyckeltal vid handen vågar jag påstå att Åtvid är ett av de lag som har en än mindre budget och personalresurser än bottenlaget GAIS och således något som vi, på det berömda papperet, bör och skall slå. Åtvidaberg har varit på dekis sedan Facits storhetstid tog slut och är långt ifrån 1970-talets glansdagar. Tyvärr kan man la säga detsamma om GAIS.

Bortsett från laget är bruksorten mest känd för just företaget Facit, som tillverkade mekaniska räknemaskiner. Företaget var emellertid nära konkurs i början av 1970-talet och klubben största framgångar tillkom samtidigt som kommunens dominerande arbetsgivare, som stött upp ÅFF, gick in i en kris. I allmänhet brukar företaget framhävas som en lusten liten anekdot, då världens bästa mekaniska räknemaskiner inte hade en chans mot de elektroniska miniräknarna som började flöda in från Asien. I historiens kärna brukar företagsledningen framställas som aningslösa om detta nya hot som innebar företagets undergång. Riktigt så var det emellertid inte. Ledningen kände till detta och tog initiativ i form av ett samarbetsavtal med ett japanskt företag som dock brast och därmed också ett världsföretag som vände från dominans till hopplöst överspelat på bara ett par år.

Även om jag inte kunde se cupmatchen mot Brommapojkarna, som GAIS förlorade odramatiskt på straffar, så uppgav min källa att det var en trög och föga hoppingivande tillställning. Inget tydde alltså att laget kommit ur sin dåliga form och mitt tips innan matchen var 1-1, där förre ÅFF-spelaren Richard Ekunde skulle göra bägge målen.

1. D. Jankulovski;
2. R. Ekunde, 22. B. Andersson, 15. F. Lundgren (29´4. H. Jónasson), 20. K. Gustafsson;
6. R. Ayarna, 17. J. Mårtensson;
27. M. Celik, 25. W. do Carmo, 23. E. Hédinsson (75´11. T. Lycén);
21. J. Johansson (75´18. A. Khalili)

Matchen hinner knappt starta innan chocken av att ha sett på VM-fotboll i ett par veckor krockar med den socialrealistiska, allsvenska fotbollen; tomt på läktarna, tystnad och fotbollsspelare som tycks röra sig i sirap. Några chanser bjuds åt båda hållen innan matchen får stadga. GAIS verkar vilja vinna och få bollen framåt. Dessa ger sig på många och ofta förhastade djupledsbollar som fångas upp av Åtvids spelare, som kan vända spelet. Jag försöker resonera med tevebilden om att det är bättre och lugna ner spelet lite, hålla i bollen och jobba sig fram till lägena. GAIS spelare skall överlag ha en bättre teknik och kan och bör kunna skapa tryck. Till min förvåning - och rimligen för första gången - tycks gubbarna som springer runt på skärmen lyssna på mig!

Efter en kvart, tjugo minuter får GAIS kontroll på matchen och börjar pressa Åtvids försvar. Det visar sig snart att de gästande spelarna har såväl svårigheter att ta bollen av GAIS spelare och ens behålla bollen när de lyckas bryta. Varje avvärjt anfall innebär ändå snart att bollen är tillbaka i grönsvart förvar för ännu en svängom kring straffområdet.

Till detta kommer även ett friläge som Joel Johansson får men som felaktigt blåses av för offside. Som jag ser det hade GAIS kanske, under den första halvlekens dominerande period, tkänat mer på någon bättre bollhållare på topp, snarare än en djupledslöpare. Fördelen med att vara snabb nullifieras ju i vilket fall av svenska linjedomare.

Det är så enkelt att GAIS skulle gjort mål i första halvlek och just lagets totala oförmåga att göra mål på öppna lägen, klara målchanser, halvchanser och nästan inte ens chanser alls är oerhört frustrerande. Totalt sett hade GAIS 12 avslut under matchen, endast två av dessa var på mål i en match där hemmalaget under stora perioder dominerande bollinnehavet.

GAIS dominerade alltså stort under andra halvan av första halvlek, men som vi vet kan en dominans aldrig vara så total att den inte kan brytas ner med hjälp av ett mellansnack i Gamla Ullevis betongkatakomber. I andra halvlek var det helt väntat Åtvidabergs FF som tog över taktpinnen i allt högre grad.

I 70:e minuter få således bortalaget en straff, inte mycket att snacka om heller. Fram för att ta staffen stegar en defensiv mittfältare under namnet Prince, som likt alla andra defensiva mittfältare från Nigeria med det namnet är han la självutnämnd expert på att slå staffar. Detta är det enda hopp jag har när han sedan går fram och slår en rätt bra straff som Dime Jankulovski emellertid lyckas rädda. En utmärkt räddning av Dime som på så sätt räddar en poäng för laget i en match som vi egentligen borde ha vunnit.

Nå, det är inte slut ännu. I samband med straffräddningen får Åtvid en hörna och jag mumlar till min föga intresserade bättre hälft som sitter i rummet och pillar med datorn, att nog fan skall du se att vi släpper in ett mål på hörna nu. Just precis detta händer två sekunder senare. Turligt nog har dock domaren sett att just straffläggaren Prince slagit in bollen med handen och denna belönas med ett gult kort istället för mål. Ett föga imponerande facit efter två öppna lägen på en minut.

GAIS lyckas inte prestera något under de följande tjugo minuterna och slutsignalen ger inget annat än en viss lättnad dominerad av tomhet. Ännu en dag i Ivan Denisovitjs allsvenska liv är tillända, men vilan blir som vanligt kort. Snart kommer ännu en sexpoängsmatch, och därefter ytterligare 14 matcher innan vi kan hoppas på att ha överlevt ännu ett år på den hett eftertraktade elfteplatsen i Europas tjugofjärde bästa liga.

Jag undrar slutligen även om GAIS nya sportchef fick permission från kåken för matchen. Kjell Pettersson hade i alla fall lyckats ta sig ut från från kapten Bäckdahls skafferi, för det kunde jag se på tevebilden. ÅFF:s supportar hade la dröjt kvar på västkusten efter Wings & Wheels i Varberg.

I väntan på CL-finalen

När många av oss sitter och fördriver tiden i väntan på en helt engelsk final i den ryska huvudstaden kanske det är ett lämpligt tillfälle för att påminna om en annan match i samma stad, som då var huvudstad i ett annat land; Sovjetunionen.

Följande text är något jag grävt fram från internets djupa avgrund och som från början publicerats i Gårdakvarnens tidning nr 1 år 2000. Om författaren Peo Ek har något emot att jag lägger upp texten här så skall jag omedelbart ta bort den. Själv är jag inte torr nog bakom öronen för att ha varit med på tiden då denna saga utspelade sig.

GAIS i Moskva

GAIS i dom europiska cuperna ! Det kanske känns lika avlägset som Lösnäsvallen just nu, men bara för elva år sedan var det en realitet, GAIS hade via sin bronsplats 1989 kvalificerat sig för UEFA cupen. Den stora drömmen var att få möta Glenn Strömbergs Atalanta, vilket skulle vara ekonomiskt bra för GAIS, (Denna historia utspelades sig för elva år sedan då GAIS hade ont om pengar…) Samt att få Gaisa loss i Italien, det hade inte gått av för hackor.

Saltholmen Juli 1990:
-”Helvete också, har ni hört ? Det kunde man ju för fan räknat ut på förhand !
Jag kommer fan att ta bonnpermis från lumpen, jag skall med till Moskva, så är det bara !!! ” skrek en upprymd och knäckt P-Mats på Saltholsmskajen mot Styrsö.
Mats hade precis fått reda på lottningen i Uefacupen och givetvis blev det inte Atalanta, utan in i dåvarande Sovjetunionen skulle man gaisa till det, mot Moskvas Västra Frölunda, Torpedo Moskva.
Som en liten europeisk förrätt skulle GAIS möta danska laget Bröndby i tipscupen, och man valde att lura ut Peter Schmeichel och Faxe Jensen till denna ö, för att klå upp dom med 3-2 !
GAIS vann förövrigt hela sin tipscupserie efter tunga segrar mot Karlsruhe och Hansa Rostock, man
inkasserade 150 000 kronor som kunde slängas i den bottenlösa gaisbrunnen.
GAIS hade spelat Uefa cupen redan 1975, inför mäktiga 1 776 personer knäckte Pålle på egen hand SLASK från Polen med 2-1 på Nya Ullevi. Returen i Wroclaw blev dramatisk, GAIS hade länge 2-3 (båda målen Hasse Johansson) vilket skulle innebära att GAIS skulle gå vidare.
Men antagligen var det någon gaisare där som sjung ”-vi skall slå dom jävlarna alt. segern är vår” för i 89 minuten satt polackernas 4-2 mål som en strut bakom Uppling ! Gaistränaren Vilmos Varsesgi hade klagat på den grekiske domaren i ett tidigt skede och blev uppvisad på en plats på läktaren brevid två poliser.
Om dessa två var en polsk förlaga av Östen & Bohlin förtäljer inte historien, Jersy & Gregorszcack kanske…

Horizont…
I början av nittiotalet följde en kabel-tv boom i Sverige.
Nu kunde man avnjuta MTV, Eurosport samt även den sovjetiska kanalen Horizont, som förutom oändliga nyhetsprogram även visade schyssta sportsändningar.
Så när eurosport visade monstertrucks och traktor- pulling, så kunde man glida över till Horizont som kunde visa brutalt fräck Trabant racing (östtyska bilar) och ännu bättre, sovjetisk fotboll i toppklass.
Matchen Torpedo-GAIS var med i program agendan. Detta gjorde att många gaisare inte brydde sig om att åka, -”Nja den går ju på teve”…
Naturligtvis plockar svenska kabel tv bort Horizont och GAIS ur tablåerna veckan innan GAIS skall lira…

Mockba 18 september 1990
Lugnt och säkert landade planet på en av Moskvas fyra flygplatser, vissa hävdade att det var fem eftersom tysken Mathias Rüsht hade landat med sitt plan på röda torget året innan, hur som helst så lotsade utmärkte guiden Johan ”Red-top” Larsson den femtiotal brokiga gaismobben till passkontrollen.
En viss otålighet spred sig i ledet och bandaren med Beatles ”Back in the USSR” spelades påpassligt upp.
De sovjetiska passpoliserna smålog bara när Torben och Red-top körde lite luft-richenbacher samt höfnerluftbas framför dom.
Samtliga kom igenom utan strul, det var väl bara en liten målarfirma från gbg som hade stärkt sig lite väl starkt.
Och dom började bli lite brötiga, och det var la sådär med GAIS intresset med dessa tio, sprit och unga ryska kvinns prioriterades.
Väl framme på hotellet fick Red-top slita hårt. Gamle Tore Klintberg krävde plötsligt eget rum. Folk böjade fyllna till och började bli osorterade.
Jag och en av Ståhl bröderna beslöt oss för att dela rum på det olympiska ryska hotellet.
Den gode Ståhl hade jäkligt mycket bagage med sig, han hade länsat hela släktens garderober på bizzara sextio och sjuttiotalskläder, som han skulle skänka till ryssar som han tyckte kunde behöva bli lite upphottade…

Eftersom det blev ganska sent så stannade nästan hela gänget kvar på hotellet och dess nattklubb. De som inte hade varit smarta nog och hade handlat på sig pilsner på planet, fick hålla sig till godo med det ryska söta körsbärsvinet, samt härligt gröna övermogna bananer som tilltugg, det var det som fanns.
Ganska mycket rysk ungdom var där och dom hade en platta att spela, det var Depeche modes senaste och låten ”Enjoy the silence” spelades på repeat.
En av Rikard röds kompisar, tyckte att det blev lite väl mycket synt, så han ställde sig och körde ”Honkty tonk woman” helt på egen hand mitt på dansgolvet.
Luft-fender-telecaster var hans instrument. Han skrek även ”-Give us back Raul !!!” (Wallenberg) för första gången, det skulle nämnas åtaliga gånger mer !
Den gode Bengt Kihlberg tyckte vi skulle ha en efterfest på något rum , han föreslog givetvis inte sitt egna, utan tyckte att jag och Ståhl skulle stå för rumsfacilliteterna. För att få en viss nivå på det hela så fick vi som tur med reseledaren Red-top och Torben, två stabila killar.
Så efterfesten blev ett par djupa timmar konversation istället, som fick Bengan nästan att somna, så när han gick för att koja, passade han på att bonka i väggen ett par gånger innan han gick, så det ukrainska paret brevid började kackla å väldigaste…

Mockba 19 september 1990
Efter en sedvanlig halvtimmesväntan på en nykär Bengt Gellinskog, så kunde den guidade bussen ta oss på en guidad tur. Målerifirmans natt hade varit tuff, så det tog några stänkare innan dom kunde börja skryta om sina nattliga bravader.
De unga ryskorna som jag och Ståhl försökte bjuda övermogna bananer, tyckte att de goa målerigamängerna från götet var intressantare, i vart fall plånböckerna, och nu satt dom och skröt detaljrikt och högljutt till
min och Ståhls förtretelse, man kunde börja ana att dom höll på ett annat randigt lag.
Väl på marknadsplatsen var Jönsson förtvivlad, den manlige ryske guiden hade övertygat många att växla in till rubel, men dollars och ciggaretter var mycket tyngre valuta. När jag frågade en rysk försäljare vad hans kompletta ryska fotbollsnålssamling kostade, så visade han tre fingar till mig. Jag undrade sålunda tre limpor? Njet tre cigg ! Men jag gav honom ändå en limpa.
Längre bort stod Jönsson och hade monopolpengsångest och kunde inte köpa satintavlan med gråtande barn…

Torpedo-GAIS
Efter en sedvanlig halvtimmesväntan på en nykär Bengt Gellinskog, så kunde vi äntligen åka mot stadion.
Det kändes ungefär som att åka till vilken borta match som helst, bandaren stod på ”Space truckin” med Deep Purple rockade klart fetast på Moskvas leriga gator.
Framme på arenan som påminde om ett sunkigt värendsvallen, så köpte man lite Torpedo krims-krams och strosade runt lite. Men nu var det tio minuter till match start, så nu fick vi lite brådis. Då körde de trettio ryska soldaterna en maktdemonstration och sa att vi var för fulla och inte kunde komma in.
Paniken bröt ut, den kvinnliga ryska tolken började gråta, Gellingskog skrek ”-Jag skall fanimej ringa Lennart Johansson på Uefakontoret det första jag gör när jag kommer hem !”
Tio minuter försenade kunde vi dock smyga egenom spärrarna, och då sket soldaterna fullständigt i oss.
Men å andra sidan sken ljustavlan redan 2-0 till Torpedo Moskva så det känndes ju sådär…
Klart försenad klämde man in sig i klacken, det spöregnade, var åtta plusgrader och vi var omringade av 350 ryska soldater med östtyska schäferhundar. Två stycken rekordeliga vattenkanoner läckte som ett
Gaisförsvar, och brummade hotfullt, någon ”pitchinvasion” kändes aldrig aktuell.
Några klacklegendarer utmärkte sig dock. Ett välbekant nylle hade givetvis tagit sig igenom hela det sojetiska säkerhetssystemet via tåg.
Nu stod Lennart Cooper där i vanlig god stil och flinade.
En annan kille som vi kan kalla Bobby, hade med dödsförakt, och i gammal god Markarydsanda plankat in på denna taggtrådsgulaginrättning, en Mathias Rüsth light helt enkelt.
I paus hade stod det 4-0 till ryssarna, målerigänget började nu prata gamla blåvita minnen, vackra Valencia, Dundee by night mm. Facilliteterna var begränsade, så några stycken gick runt och frågade om dom hade sett Raul i närheten. GAIS spottade upp sig i andra halvlek. och Mikael Göransson hyfsade siffrorna till 1-4.

Den ryska televisionen var inte så impade av laget GAIS.
Men supportrarna gjorde enligt den ryska guiden stort intryck på kommentatorerna. Klacken stödde bra i 90 minuter, samt en bodybuildande gaisare stod i bar överkropp i regn och åtta plusgrader.
Stämningen på bussarna till hotellet var naturligtvis dämpade, bara Bengt Gellingskog trodde på en vändning i returen, ”-GAIS löser detta” sa Bengt.
Raul lös också med sin frånvaro.
Sent samma kväll bestämde sig några att åka och hälsa på det hotell som Gais-spelarna bodde på.
Vi andra valde de gröna bananerna och rötjutet ytterligare en natt.
När jag sedan åker upp till mitt rum på våning tio, uppenbarar sig en helt bizzar figur iklädd bara y-fronts kallingar, som står och stöter på den stackars ryska receptionisten.
Som den redige jävel man är, så beslutar jag mig att leda snubben till sitt rum för att undvika vakter som inte skulle vara så bödiga mot honom.
Jag upptäcker att han har ett otroligt ärr på kroppen. Det skulle visa sig att denna man som var från Varberg, hade en gång på fyllan, krypit ut på motorvägen och somnat, tyvärr väckte en långtradare honom bryskt.
Han överlevde dock, och efter några månader i resirator kunde han återigen tokgaisa på nytt.

Hemresa
En ny guidad tur i Moskva, Duman, Röda torget, guldlökkupolerna samt ett Mc Donalds med 300 meter kö får vi uppleva, att vi inte har en chans att komma in och få oss en rysk Big Mac, upplevs nästan som ett större nederlag än 1-4 förlusten.
Våran vän Bobby har inte dragit ned på tempot utan toppar formkurvan lagom till flygplatsen, pga av flygsäkerheten nekas han att följa med. ”-Keep Bobby and give us Raul instead” manar någon vid gaten. Bobby får vakert vänta ett dygn.
På planet är ett baseballag från USA med, det anrika Chicago Cubs har varit och uppvisningspelat i Sovjet.
Dom verkade sakna Mc Dougglas ännu mera än vi.
Åter på Landvetter och sist ut av alla blir Varbergssnubben, han satt ensam och sov vid bagageutlämningen, vi hjälpte honom på bussen mot stan och efter det har jag aldrig sett honom, nägonsin.
Ett märkligt GAIS europaäventyr är över, och samtidigt på ett regemente någonstans i Skövde tränade P-Mats marcshanträden med full stridspackning.