Ingen kaffe latte-nationalism i Japan

Efter att för några dagar sedan skrivit om den nya, flexibla nationalismen som inte styrs eller uppmuntras av överheten blir man tack vara gepe återigen påmind om att världen inte alltid är som i mitt lilla hörn av västeuropeisk välfärdskapitalism; Japans nationalism är annorlunda.

Follow the Leader - It's the Bushido Way!

Japans nationalism under perioden fram till och under andra världskriget var av det järnhårda slaget. Ofta refererad till som Bushido (krigarens väg) var det en på många sätt aggressiv, imperialistisk militarism som rättfärdigade den Japanska militärens framfart i bland annat Kina. I och med att de förlorade mot USA och andra allierade 1945 såg MacArthur (befälhavare för ockupationsstyrkorna) det som mycket viktigt att undergräva möjligheterna för denna nationalism genom kraftiga sociala, ekonomiska och inte minst konstitutionella reformer; formellt sätt har Japan inskrivt i sin konstitution att de inte får använda eller hota med våld i sina relationer med andra länder och för att uppnå detta syften skall de heller inte ha några mark-, havs-, eller luftstyrkor (men har ändå en kvart miljon man som försvar).

Enligt artikeln har nu nationalismen lite av en revival i Japan. Troligen beroende på ökande klyftor och sämre ekonomi som de styrande- alltså i alla fall delvis uppifrån, inte nedifrån som Nationalism lite - vill försöka skyla över med hjälp av en enande nationalism. I Tokyo har hundratals lärare bestraffats för att de vägrat stå upp under Japans nationalsång, från före kriget och en hyllning till kejsarmakten. Lärarna har sänds till korrektionsanstalet, deras hem har genomsökts av polis, dömts till böter och stängts av från sina arbetsplatser utan lön.

Turistmålet Stalinlinjen

Till vänster om gepes artikel är Svetlana Aleksievitj krönika. Däri får man ofta läsa beklämande reportage från länderna i öster. Som till exempel Stalinlinjen utanför Minsk. För de mesta hyfsat intresserade är det välkänt att såväl Stalinlinjen som Molotovlinjen längre västerut inte var något annat än minimala farthinder för blixtkriget under operation Barbarossas första månader. Men i Vitryssland skeppas barnen ut på obligatoriska klassresor för att få se linjen för det tappra försvaret av Minsk - något som aldrig ägde rum (även om några inringade divisioner höll ut förvånansvärt länge längre västerut). Någon vecka sedan skriver hon om en utställning om den Ukrainska hungersnöden 1932/33 (GAIS slutade 2:a i Allsvenskan) som förstördes av nationalistiska ungdomar i rörelsen Nasji när den kom till Moskva medan myndigheterna såg mellan fingrarna. Samma rörelse var bland annat involverade i Estlandsfientliga dåd förra året; lite av Putins unga SA som håller ordning och reda på folket.

Om man bara ids öppna tidningen så finns där alltid något som stör ens bekväma bild av en värld av liberala, progressiva ateister. Tokarna är fanimej överallt tänker jag och sippar på mitt Perkolatorkaffe. Återfallsförbrytare Kaffe Latte-drickare borde sändas till inre Lappland på tio år utan rätt till brevväxling - de är ju fanimej värre än paragraf 58:are.