(en titel som verkligen måste locka läsare; en kioskvältare helt enkelt)
SR:s P1 har - vilket jag tidigare påpekat i samband med radioprogrammet Supporter - haft en del intressanta sommarserier. I veckan var det en miniserie i tre delar om "Orgasmen, fruksamheten och mödomen", som behandlade de tre ämnesorden i tur och ordning - alla än i dag mycket laddade och kontroversiella ämnen.
Ämnerna är förstås intressanta och viktiga, men det var inte det jag hajade till på. Det som fick igång mig var en referens till Hiterapporten från 1976 och dess betydelse. Rapporten är namngiven efter dess författare, sexologen Shere Hite, som frågat 3000 kvinnor om deras sexuella upplevelser. Resultaten gick stick i stäv med den gängse uppfattningen om kvinnor och sex som fanns i USA (och världen) vid denna tid. Rapporten fick ett kraftigt genomslag och har i dagsläget sålts i mer än 48 miljoner exemplar.
Hennes rapporter är också ökända för att flitigt användas som skräckexempel på dålig metod i läroböcker om statistiska undersökningar. Hennes rapporter bygger på ett stort underlag av svar, men hur har hon fått tag i dessa svar? Ett exempel som jag hämtat från en lärobok som refererar till hennes tredje rapport "Women and Love: a Cultural Revolution in Progress": Hennes formulär med 127 frågor kopierades upp i 100 000 exemplar till olika kvinnogrupper. Hon fick tillbaka 4500 svar. Imponerande antal respondenter i sig själv, men endast 4,5 procent av de hon skickade ut.
Man behöver la inte vara någon expert på statistiska urval för att lista ut att dessa svar inte nödvändigtvis är representativa för kvinnor i allmänhet. Att många av frågorna är öppna är en sak, men när svaren omvandlas till statistik med en chimär av objektivitet som avspeglar hela populationen börjar jag verkligen skruva på mig. Objektiviteten - sanningen - i en rapport med avsikten att krossa myter kring kvinnors sexualitet är alltså ytterst tveksam.
Sedan är det givetvis en förväntat effekt att alla de människor (mestadels män) som inte tycker om hennes slutsatser hänger sig fast vid detta faktum likt blodiglar. på samma sätt som förintelseförnekare klamrar sig fast vid minsta tecken på att en av världens mest dokumenterade brott mot mänskligheten inte skulle ha skett. Samtidigt har en del av de mest rabiata feministiska försvarare av Hite påpekat att statistiska urval är del av en 'manlig' forskningsmetod och därför inte relevant, siffror är håra och för män mellan kvinnor intresserar sig för det mjuka - precis den form av (så kallad) feminism som verkligen inte gynnar en vettig utveckling.
SR:s P1 har - vilket jag tidigare påpekat i samband med radioprogrammet Supporter - haft en del intressanta sommarserier. I veckan var det en miniserie i tre delar om "Orgasmen, fruksamheten och mödomen", som behandlade de tre ämnesorden i tur och ordning - alla än i dag mycket laddade och kontroversiella ämnen.
Ämnerna är förstås intressanta och viktiga, men det var inte det jag hajade till på. Det som fick igång mig var en referens till Hiterapporten från 1976 och dess betydelse. Rapporten är namngiven efter dess författare, sexologen Shere Hite, som frågat 3000 kvinnor om deras sexuella upplevelser. Resultaten gick stick i stäv med den gängse uppfattningen om kvinnor och sex som fanns i USA (och världen) vid denna tid. Rapporten fick ett kraftigt genomslag och har i dagsläget sålts i mer än 48 miljoner exemplar.
Hennes rapporter är också ökända för att flitigt användas som skräckexempel på dålig metod i läroböcker om statistiska undersökningar. Hennes rapporter bygger på ett stort underlag av svar, men hur har hon fått tag i dessa svar? Ett exempel som jag hämtat från en lärobok som refererar till hennes tredje rapport "Women and Love: a Cultural Revolution in Progress": Hennes formulär med 127 frågor kopierades upp i 100 000 exemplar till olika kvinnogrupper. Hon fick tillbaka 4500 svar. Imponerande antal respondenter i sig själv, men endast 4,5 procent av de hon skickade ut.
Man behöver la inte vara någon expert på statistiska urval för att lista ut att dessa svar inte nödvändigtvis är representativa för kvinnor i allmänhet. Att många av frågorna är öppna är en sak, men när svaren omvandlas till statistik med en chimär av objektivitet som avspeglar hela populationen börjar jag verkligen skruva på mig. Objektiviteten - sanningen - i en rapport med avsikten att krossa myter kring kvinnors sexualitet är alltså ytterst tveksam.
Sedan är det givetvis en förväntat effekt att alla de människor (mestadels män) som inte tycker om hennes slutsatser hänger sig fast vid detta faktum likt blodiglar. på samma sätt som förintelseförnekare klamrar sig fast vid minsta tecken på att en av världens mest dokumenterade brott mot mänskligheten inte skulle ha skett. Samtidigt har en del av de mest rabiata feministiska försvarare av Hite påpekat att statistiska urval är del av en 'manlig' forskningsmetod och därför inte relevant, siffror är håra och för män mellan kvinnor intresserar sig för det mjuka - precis den form av (så kallad) feminism som verkligen inte gynnar en vettig utveckling.
1 kommentar:
Äntligen något intressant gnäll istället för fotbollen! Vackert mannen!
Skicka en kommentar