1812 och sånt

Personlig recension av "1812 - Napoleons marsch mot Moskva" av Adam Zamoyski.

Det finns några årtal som blivit begrepp i sig själva, lite beroende på ens nationalitet, skolgång och intressen. Som till exempel 1492, 1789, 1984 (i fantasin) eller 1954 (just det!) och då just 1812 som tillsammans med 1815 får mig och många andra att tänka på Napoleon. Riktigt stora människor blir kända och hänvisade till genom sitt förnamn såsom just Napoleon, Lill-Babbs och Zlatan. 1812 är en bok som jag plockade på mig vid årets bokrea men först nu tagit mig tid att läsa.

För de som sov sig igenom historieundervisningen i skolan, eller vars dito var så medioker som tycks kunna förväntas, var 1812 de året som Napoleons irritation visavi den ryske tsaren Alexanders ovilja att följa sin del i ett tidigare ingånget avtal gentemot Brittiska imperiet, samlade ihop en halv miljon man eller så och startade krig.

Minards berömda graf över den stora arméns undegång - en mm är tusentals döda

Egentligen är titeln lite missvisande, det är trots allt marschen från Moskva som är viktig. Även om de problem som Napoleons stora armé får med organisationen och försörjningen i det allt kallare Ryssland även är märkbart på vägen till Moskva. Jag har i en tidigare recension av krigsskildringar påpekat att jag personligen blivit allt mindre intresserad av krigsskildringar på mesonivå i motsats till makro- och mikroperspektivet. På sätt och viss är boken 1812 en skildring av truppförflyttningar på mesonivå, taktiska överväganden och beslut, men handlar i mångt och mycket om hur en armé av den storleken överhuvudtaget kan försörja sig själv och sina dragdjur eller ens hålla ihop igenom ett fattigt Ryssland. Mer tid och utrymme lämnas åt furagering, det vill säga insamlandet av förnödenheter i närområdet, än vad som troligen skulle varit fallet i en äldre populärhistorisk skildring. Detta avspeglar sig också i bokens illustrationen som i mångt och mycket är fokuserade kring det dagliga livet i och kring fälttåget snarare än de romantiska, färgglada bilder från slaget vid Borodino och liknande.

I ett försök att ge lite liv åt skildringen bombaderas läsaren av mer eller mindre vedervärdiga berättelser från en mängd olika skildringar över överlevande betraktare. En historiebok är av kutym sådär 500 sidor lång, men ibland skulle det kunna skäras ner; man fattar poängen (får mig att tänka på Edward Saids kända "Orientalism" som i min pocketutgåva är nästan 500 sidor, men efter 30-40 sidor börjar det hela kännas som snarlika upprepningar).

Slaget vid Borodino - i det här perspektivet försvinner individens öde

Samtidigt är det intressant att se att perspektiven kan skilja sig åt. Bra ledning, bra anda i regementet och personlig karaktär hade onekligen en stor betydelse när en ordnad reträtt förvandlades till en vild flykt undan kosacker, över stora avstånd, svältandes och i mycket kallt väder. Skulle tro att det är en vanlig uppfattning att något om människans själva essens kan urskijas hur de agerar under extrema omständigheter - något jag ursäktar min svaghet för självbiografiska krigskildringar med. Sedan är det la en öppen fråga om människans normala beteende kan förstås utifrån tämligen onormala förhållanden.

Ett problem med alla dessa olika människors skildringar blir att det med tiden blir svårt att hålla isär dem. I det sammanhanget är det intressant att gå in på Peter Englunds blogg och läsa hans skrivlogg för sin kommande bok. I denna kommer läsaren kunna följa nittion personers öden genom det första världskriget. Det kan bli mycket intressant och ge mer än såväl en enda människas självbiografiska inblickar som en myriad av ögonblick i en historiebok. Englund har ju på sätt och vis gjort något liknande förut med Erik Dahlberghs liv under 1600-talet iböckerna "Ofredsår" och "Den oövervinnerlige". Men där försvann huvudpersonen under långa stunder.

Det är även intressant att notera hur Napoleon som person på vissa sätt tycks genomgå samma process av maniskt självrättfärdigande och positiva självbedrägerier som Adolf Hitler lite mer än hundra år senare i en likartad situation. Skillanden tycks dock vara att Napoleon hade förmågan att lyfta sig ur det beteendet och emellanåt fatta mycket intelligenta beslut. Sedan har historien dömt honom mycket bättre, även om också hans beslut kunde kosta tiotusentals människor livet. Att döden för dessa själva var ett mål i sig kan förstås ha något med saken att göra.

VM-final 1958

Stackars SVT! Måste vara bittert för dem att knappt få visa någon fotboll alls. Det var därför lite symptomatiskt men också roligt att de visade hela VM-finalen mellan Sverige och Brasilien från 1958 i repris.

Eftersom man vet hur det hela slutade misstänkte jag att det skulle bli rätt segt. Det blev det faktiskt inte, även om det förstås aldrig blev någon nerv eller spänning i soffan. För att förbättra produkten var det Chris Härenstam som kommenterade matchen med Glenn Strömberg som bisittare - två fotbollskommentatorer som alltså inte får kommentera någon fotboll. Det hade troligen blivit för mycket med någon hurtfrisk folkhems-svenska. Men det hade förstås även kunnat bli hur töntigt som helt, eftersom de låtsades att de kommenterade direkt från 1958, men jag tycker faktiskt inte att det var det. Lite roligt är det trots allt när till exempel Pelés ungdom framhävs; "han är född så sent som 1940!". Dessa båda herrar har la kommenterat så många matcher att det låter likadant oavsett.

Som genuint fotbollsintresserad är det förstås kul att få lite mer förståelse för hur en fotbollsmatch gick till på 1950-talet. Korta klipp har man förstås fått se till leda - jag tänker då framförallt på Kurre Hamrins mål mot Väst-Tyskland i semifinalen - men det säger sällan så mycket hur spelet är; det är för lite förspel i klippen. Man behöver faktiskt vara en bit över 60 år för att ha någon vettig bild av hur matchen utspelade sig samtidigt som en hel del yngre låtsas vara experter på spelarnas kvalitéer.

Tempot och de oftast väldigt långa lagen är en sak. Det går inte så värst snabbt och eftersom lagen är så utdragna är sällan snabba omställningar något vinnande koncept - det är lite som att kolla på ett segt Barcelona som rullar runt bollen lite slött på mittplan. Men eftersom försvaren inte är så täta så blir det oftast hyfsat intressanta anfall till slut i alla fall. Sedan får det en del konsekvenser för den stackars vänsterbacken Axbom som i mångt och mycket själv får ta hand om Garrincha. Det minst sagt passiva försvarspelet från Brasiliens sida vid Nisse Liedholms tidiga 1-0 mål skulle nog setts som dåligt även i dagens fotboll - typisk GAIS-start där laget inte riktigt kommit in i matchen.

De tekniska kvalitéerna hos spelarna är det dock inget fel på även om det förstås är möjligt, för att inte säga troligt, att ett lag från nutiden skulle löpt sönder dem på samma sätt som ett mediokert herrlag kan löpa sönder ett duktigt, tekniskt damlag. Att ett modernt lag hade vunnit innebär givetvis inte att det är bättre fotboll; "det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid" och allt det där. Det är intressant att notera att svenskarnas styrka inte är i försvarsspelet och att Brasilien vinner mycket genom att de är duktiga på att bryta passningar och vinna boll mot Sverige. Det är spelgeiniet Gunnar Gren som är klacksparkens mästare - vilket torde vara uppenbart för alla som sett statyn som brukade stå utanför Gamla Ullevi - inte någon brasse.

De fasta situationerna är lite roliga, nästan naiva. Hörnor slås i princip alltid av yttern på samma sida i båda lagen. Det vill säga, det blir utåtskruvade hörnor av den som står närmast till. Samtidigt står inte det anfallande lagets mittbackar och hänger i straffområdet. Lagen är helt enkelt fortfarande väldigt långa. För några år sedan tyckte jag mig märka att det var vanligt att tränare som ville framstå som nyskapare talade om att de tänkte på att lämna kvar flera spelare offensivt i försvaret mot hörnor och på de sättet tvinga motståndarna att i sin tur lämna kvar fler av sina, något som i ljuset av den här matchen inte framstår som så värst nyskapande. Lite av samma sak vid frisparkar. Först i slutet av matchen ställdes det upp ordentliga murar och domaren stegade fram för att mäta. Detta skedde endast två gånger under hela matchen. Troligen handlade detta om fotboll som tekniksport - det var svårt att skjuta mål på frispark med dåtidens bollar.

Även om sydamerikanerna var bättre var 5-2 var faktiskt ett resultat i överkant till Brasilien. Sverige var deras likar i första halvlek. Dessutom missgynnades Sverige helt klart av den franska domaren!

Fotbollens framtid XII - Registering

Att registrera folk är onekligen på modet. Först den hetsiga FRA-debatten och sedan något förvirrat svammel från EU:s kultur- och utbildningsutskott om att föra register om bloggares åsikter med den märkliga motivationen att detta skulle hjälpa till att upprätthålla kvalitén.

I Riksdag & Departement går det att läsa om Fotbollförbundets remiss till vårens utredning kring den så kallade huliganlagen, Ds 2008:20 (ytterligare åtgärder för att motverka ordningsstörningar i samband med idrottsvenemang).

"Fotbollförbundet välkomnar förslagen, men vill gå ett steg längre och ha nya lagändringar. Förbundet anser att arrangören måste kunna identifiera den som har tillträdesförbud genom att koppla biljetten till köparen. Därmed kan man vid inpasseringen till arenan skilja ut de personer som har tillträdesförbud. I dag försvåras detta genom Datainspektionens regler för personregister, skriver förbundet i sitt remissvar."

Så nu skall man bli tvungen att identifiera sig när man köper en biljett och går på fotboll. Vän av ordning kommer förstås att invända att det la inte är så värst svårt och jobbigt att bära på sig identitetshandlingar, att många redan gör det och att dessa regler är vanliga i andra länder (resonemang som kan mötas med "om Lisa hoppar från Ättestupan, kommer du också hoppa?"). Personligen - och jag har verkligen inte någon anledning att befara att dessa regler kommer att drabba mig direkt och personligen - är jag dock inte förtjust i något som tar oss ytterligare ett steg mot konstant övervakning och registering. PuL är la bara semantik för vissa som inte tycker att personlig integritet är något annat än tomma ord.

Kan inte låta bli...

Sanningsministerium

... att kommentera den estländska EU-parlamentarikern Marianne Mikkos (Marimekko?) förslag om hårdare koll på bloggar (SvD, DN). Ja, det är la en rätt solklart ämne för min och ungefär 3.123m andra bloggar i EU och resten av världen.

Som en Prusseluska, moralens självutnämnda väktare, skall bloggarna kontrolleras och registeras för att rädda yttrandefriheten och upprätthålla kvalitéen. Dessutom tycks det vara en bra idé att bloggare skall registera sina åsikter. Hur väl stämmer det ihop med PUL (personuppgiftslagen) får man undra?

Nu är la detta troligen en höna av en fjäder där någon dragit fram ett par stycken ur ett betänkande från EU-parlamentets kulturutskott och gjort det till det största anfallet mot det fria tyckandet sedan Sverige förbjöd kaffet på 1700- och 1800-talet (kaféet var en mötesplats för radikala element och en plats för diskussion runt om i Europa och världen) - det är knappast fallet. Men samtidigt blir man lite mörkrädd över vilka förslag som kan komma fram och vinna laga kraft i parlamentariska demokratier när principer, maktkamper, partipiskor eller allmänt ointresse kan få så pass kortade konsekvenser som FRA-lagen och nu detta.

Kanske bäst att vi upprättar ett sanningsministerium som kan hålla koll på ledamöter runt om i kommuner, landsting, riksdag och runt om i Europa? Lite nyspråk skulle inte heller skada.

Om konsten att lida

Som tidigare utlovats har P1 över sommaren startat ett kulturprogram med namnet Supporter. Idag sändes första avsnittet (gå in på sr.se och sök efter programmet där eller via länken till programmet ovan) som handlar om lidande och det främsta klubblaget i det sammanhanget. Ja, just det - GAIS. Det är inte illa att få höra ett helt halvtimmesprogram som handlar om fotboll (och GAIS) på P1 utan att huliganism nämns annat än i en bisats.

Några ser lite lidande ut

"Få lags supportrar förkroppsligar lidande som Gais supportrar. Gais har inte vunnit allsvenskan sedan 1954, och åkt upp ner i seriesystemet. I Supporter förklara de lidandet och det martyrskap som nästan blivit en belastning för klubben och dem själva, men samtidigt hoppet om att komma tillbaka och återigen bli en storklubb."

Programmet centreras mycket kring myten kring GAIS; lidande, förbannelse och att slå från underläge. Samtidigt problematiseras myten och sätts i sitt sammanhang. Detta är P1 och inte något putslustig program på en kommersiell station. Genom att intervjua verbalt begåvade människor som Lina Henriksson och Robert Lindberg undviks de sedvanliga fånigheterna som kunnat uppstå om programmet byggts kring samtal med de mest berusade och utåtriktade supportrar som kulturarbetarna råkat ramla på.

Angående myter tycker jag verkligen att det är något som kan odlas. Till skillnad från många andra sfärer i samhället är myter tämligen ofarliga och oproblematiska i fotbollsammanhang. Det skapar mening och samhörighet, det är något som människor i grunden mår rätt bra av. Ja, så länge man inte är gaisare då...

Nybyggen i Göteborg 3: Oktanten

Alla nybyggen är inte de där stora projekten eller ikonbyggnaderna som får uppmärksamhet i tidningar eller de där nya bilburna medelklassförorterna som smygs in i vår stads utkanter. Det förekommer även mer anspråkslösa nybyggen mitt i staden. Ett exempel på ett sådant som jag flera gånger tittat på från spårvagnsfönstret med nervös nyfikenhet är kvarteret Oktanten i den så kallade hängmattan i Majorna. Här är det inte bara frågan om nybygge utan även restauration av landshövdingehus.

Det är totalt frågan om tre berörda hus i ett kvarter som tidigare innehållit en ödetomt och ett äldre hus i dåligt skick. Ett hus är från 1800-talet och restaureras externt och internt, ut mot Karl Johansgatan byggs ett nytt hus i landshövdingestil (Jag har inte åkt förbi på några veckor så jag vet inte om de nya fasaderna kommit fram bakom presenningar och byggställningar ännu) och ut mot fiskhamnen byggs ett mer modernt hus med inglasade balkonger. Byggherre är jätten JM som på sin hemsida för ovanlighetens skull lyfter fram en del annat än goda kommunikationer, öppen planlösning och hur lätt det är att ta sig därifrån och hur fin utsikten är - även om de också nämns. Dessutom finns det tydligen kvalitéer som citypuls och närheten till caféer, pubar och restauranger. Ja, till och med innegården framhävs som en fördel - kan verkligen moderna människor bo i hus som inte är fristående i uppbrutna kvarter? Tanken svindlar!

Utöver bostäder kommer det finnas två lokaler som kan/kommer hyras ut till butiksverksamhet eller liknande. Så här har vi alltså ett slutet kvarter som byggs med anpassning till de kringliggande husen, med en restaurering istället för en demolering av ett gammalt hus från 1800-talet, butiker i bottenvåningen och även - tycks det som - en del kontor. Så nu undrar ni förstås vad jag har emot det här nybygget. Inget speciellt faktiskt, verkar helt OK. Det enda tråkiga är la att det på något sätt påminner om att det inte byggs så här på platser där det inte anses nödvändigt eller är påtvingar. Kanske dags att påminna lite om betydelsen (om än liten) av att lämna konstruktiva synpunkter till detaljplaner så att man kunde få se lite mer sådana här kvarter bortom den gamla staden.

Det är nämligen så att restaureringen av det gamla huset inte är något som byggherren kommit på själv. I detaljplanen från 2003 framhävs det att det gamla husen i området framhävs i kommunens bevarandeprogram från 1999 som ”mycket värdefulla exempel på landshövdingehus som tillkom under den första epoken i dess historia 1875-1885. Karl Johansgatan 17 har en ovanligt välbevarad interiör med unika detaljer som är kännetecknande för hus byggda av Johannes Andersson.” . Annars hade la allt rivits och ett punkthus planterats på en gräsmatta. Njae, kanske inte men riktigt säker kan man la inte vara .

*****

Skummade även igenom inkomna åsikter från samrådet och då framförallt inlagor från privatpersoner. Det är en smula beklämnande att se att de framförallt består av typiska nimbyister som beklagar sig över att den nya byggnaden skall bli 5 1/2 våning vilket måhända stör deras utsikt. Endast några få verkar se lite längre än näsan och utsikten räcker.

Bobbie till Randers FC i Danmark

(från Bobbie till VM 2010)

Så verkar det slutligen ha hänt. Bobbie Friberg José da Cruz har enligt rapporter på bland annat gp.se skrivit på för den danska klubben Randers FC. GP har även talat med hans juridiska rådgivare, Häckens före detta don Carl inte-fullt-så-Fhager. Det verkar dock som om GAIS kan både äta kakan och ha den kvar:

"G[AIS] ordförande Christer Wallin räknar dock med att Friberg stannar fram till avtalperiodens slut."

Således kanske vi både får lite pengar - troligen med betong på lite - för kontraktet och behåller den nyblivna mittbacken säsongen ut. Framförallt går han inte till en allsvensk klubb vilket säkerligen skulle ha svidit hos många.

Randers FC spelar i den danska SAS Superligaen är resultatet av en nyligen genomförd sammanslagning 2003 av sex olika klubbar och saknar således både stil, klass och tradition - kanske Bobbie kan tillföra dem en del av den varan på andra sidan Kattegatt.

Återfall i missbruk - FM08

Ja, det måste erkännas. Sedan midsommar har jag återfallit i ett gammalt och hårt missbruk från min ungdom; Football Manager 2008, en förfinad och omdöpt drog som tidigare gått under namn som Championship Manager och liknande sedan 1992.

Det är nog ett av de värsta missbruk jag haft av en produkt överhuvudtaget. Tusentals timmar har ägnats åt att spotta på skärmen, dunka stolar i marken, banka på skrivbordet och för storheter som Cardiff City, Torquay United samt Dagenham & Redbrigde till titlar och ära i fotbollseuropa.

*****

Skulle kanske bellat på tröjan innan; blåvit-randig...

Den nya älsklingen är Worcester City FC, som i början av säsongen 2007/08 spelar i Conference North - på grund av sponsorer numera kallad Blue Square North. Det är alltså nedanför Premier League, nedanför The Championship, nedanför League 1 och Legue 2 och strax under Conference National (Blue Square Premier).

Med noll spänn att förstärka truppen med men med lite marginaler i lönebudgeten plockar jag in en vänsterback (Alan Beeton, tidigare Wycombe Wanderers) på free transfer och lurar över en mittfältare (Alan Moogan) från konkurrenten Burscough. Framförallt får jag styrelsen att sluta ett samarbetsavtal med Birmingham City som sänder ner två unga mittbackar (Sam Oji och Amadou N'Diaye) för att ge dem lite erfarenhet. Dessutom skaffar jag mig en extra tränare för att försöka få lite fart på mina halvtidsproffs.

Av fem träningsmatcher förlorar jag fyra och spelar en oavgjort. Ser inte bra ut då styrelsen förväntar sig en placering på den övre halvan av tabellen. Problemet med detta missbruk till skillnad från andra är att det är en tröskel att komma in i det. Mängder av information, statistik och namn finns att tillgå. De möjliga besluten är så många att det ofta blir enklare att inte fatta några alls. När det går trögt i hemmapremiären på St. George's Lane mot Barrow lackar jag ur och börjar fixa till taktiken som varit tämligen ordinär 4-4-2. Ändrar om till 4-1-3-2 med centralt spelande mittfältare som skall kötta till det på mitten, lågt liggande backlinje som skall täcka till och inte släppa till så många frilägen och sedan tjonga upp bollen tämligen omgående mot anfallarna som skall försöka göra mål på omställningar och motståndarnas misstag. En destruktiv och primitiv strategi god nog för Lagerbäck och svenska landslaget.

Världsberömt hatderby - Worcester City vs. Redditch United

Taktiken får effekt direkt och Worcester börjar rada upp framgångar för sin hemmapublik som emellanåt är fyrsiffrig. Med vissa bakslag som det mållösa resultatet i hatmatchen mot Redditch United och en snöplig förlust mot Workington börjar det hela arta sig. Självfallet går det lite trögt att gå vidare i kvalifikationsomgångarna till FA-cupen mot erkända storlag som Rugby och Cordby. Den efterföljande FA-cupsegern mot Cambridge United fixas genom den enklaste av lösningar som finns i CM/FM; en inplockad 17-åring med snabba ben och ett hyfsat målsinne, helst portugis. Alan Wilkes från Walsall plockas upp från gatan i oktober och gör fem mål på sina inledande fyra matcher. Nu gäller det att lägga upp strategin för att nå till Champions Leauge där pengarna finns!

Trea efter fjorton omgångar...

Fokus på bollen

Jag har länge irriterat mig på det. När man står på en läktare kan man själv välja sin fokus. Så länge man inte är väldigt trött eller har någon allvarlig nackskada är det en minimal ansträngning att flytta blicken en bit och titta på hur laget ställer upp i sitt försvarspel. hur spelare löper eller till exempel om målvakten står långt ut. Detta är sällan något man får tillfälle till när matchen sänds på TV. Jag kommenterade detta redan i en analys av bortamatchen mot Djurgårdens IF:

"Samtidigt måste jag säga att det är orättvist att skriva en sammanfattning utifrån teve-bilder. Jag är säker på att kameran smyger lite närmare bollen för var år som går, snart är det omöjligt att få någon överblick över spelet överhuvudtaget. Var är yttermittfältaren, hur står backlinjen, var finns ytor? Helt omöjligt att avgöra på teve, det är la viktigast att tittarna skall kunna se spelarnas dribblingar och frisyrer än att få någon uppfattning om matchen. Dessutom var det någon praktikant igår som tvunget ville vissa missade DIF-chanser om och om medan man från publikens brölande kunde ana att något viktigt hände på plan."

(Ja, får en liten egokick av att citera mig själv!)

Tysk målfokus

Nu har detta även uppmärksammats på DN:s kultursidor och därmed upplyfts från gnälligt , subjektivt tyckande från min sida till lag och absolut sanning! Skribenten Ingrid Elam uppvisar en distans till TV-bilderna vi aldrig lär höra från någon anställd på TV4:
(hon har dock någon sexualteoretisk hypotes om fokuset på mål före förspel som jag inte riktigt köper. Däremot hennes klagan om att repriser helt tappar bort förspelet till målen)

"Att se fotboll på tv är som att gå på knattematch: all uppmärksamhet vilar på bollen. Kameran följer bollföraren och kommentatorerna springer efter, de berättar för oss vad det är vi ser. Men fotboll är också det som pågår där bollen inte är: Någon börjar springa längst ut på vänsterkanten för att söka rätt position. Någon annan lämnar ett farligt hål för motståndaren att rinna in i. Endast de gånger under en televiserad match då bildproducenten låter hela planen synas kan man uppfatta spelets geometri och förstå varför fotboll kallas det gröna fältets schack."

Jag kan inte riktigt precisera var jag läste det, men jag kommer att tänka på något som skrivits om fotboll på TV i Brasilien. Där är tydligen situationen än värre. Bilden lär tämligen konsekvent fokusera på den bollförande spelaren och ger väldigt lite överblick. Den bortglömde iakttagaren - kan de ha varit Fredik Ekelund i Sambafotboll? - ville mena att det hänge samman på den brasilianska inställningen att dribblingen på många sätt är viktigare än målen och påpekade också att det för honom/henne synliggjorde att Europeisk fotboll alltid visas på samma sätt enligt någon osynlig norm för hur fotboll skall produceras. Måhända sant, men då vill i alla fall jag ha fler utzoomade bilder på hela plan.

*****

När det gäller boken Sambafotboll av Fredrik Ekelund, som jag själv äger i pocket, kan jag inte förlåta att Ordfronts förlag okänsligt bytt ut bilden på framsidan från hårdryggversionen med Pelé och Garrincha till Ronaldo! Tämligen opportunt och okänsligt då Pelé och framför allt Garrincha är förgrundsgestalter i boken, Ronaldo är mer av en bifigur.

Garrincha dribblar runt
I övrigt är just det hjul- och kobenta naturbarnet (läs:alkoholist och till synes korkade) Garrincha - Botafogos svar på Levon Patjadzjan - en mycket god representant för de brasilianska synsättet där fotboll i första hand handlar om att dribbla av vänsterbackar än att göra mål och vinna matcher.

*****

Nu när EM är över på svensk del vill jag gärna ha mer fokus på den aspekt av EM som var viktigtast från första början, hur går det med den där altanen som Dime Jankulovski skulle bygga under uppehållet?

Moderata Skeppsbron

Efter att slutligen, sent på kvällen, lyckats ta mig igenom mon morgontidning dyker där lite oväntat upp en debattartikel om nya Skeppsbron av det moderata kommunalrådet Jan Hallberg i samarbete med arkitekten Akke Zimdal. Det är inte den första i en rad av förslag, som till exempel denna av formgivaren Lars Jonsson.

Som medborgare (nä, jag är faktiskt inte omyndigförklarad!) med intresse för stadsbyggnadsfrågor är det förstås av intresse att läsa vad som olika politiska grupperingar har för visioner. Eftersom jag inte har några barn och bor nära Ättestupan är ju inte skol- och sjukvårdsfrågor så värst viktiga för mig.

Borgerliga sjöbodar

En politiker håller i pennan (i alla fall halva) och det märks. Drygt halva artikeln går åt till att framhäva Skeppbrons roll i Göteborgs kontakter med andra platser och kulturer. Låter förstås väldigt bra att framhålla såväl Göteborgs internationella roll och det multikulturella samhället:

"Vi ser gärna att den nya Skeppsbron skall bli en plats dit människor gärna söker sig för att möta det nya, spännande och annorlunda[...] Här skall finnas bostäder med blandade upplåtelseformer och gärna studiolägenheter som gör det ekonomiskt möjligt för kreativa yrkesutövare att förena boende och arbete."

Låter förstås bra i teorin, men är det realistiskt i praktiken? Dialog Södra Älvstranden släppte fram mängder av olika - mer eller mindre realistiska - visioner om platser för kultur och integration men det gick i mångt och mycket bortom vad som ansågs som stadsbyggnadsfrågor. Hallberg/Zimdal fångar delvis upp några av dessa saker med sin vision fast i nedbantad form; integration med inflyttning från nordost har blivit till blandade upplåtelseformer. Kommer ens denna moderata vision att klara av kontakten med verkligheten? Kommun vill ju inte att Södra Älvstranden skall kosta något.

Kan marknadens aktörer ens acceptera några billiga studiolägenheter till medellösa konstnärer i dyra, nybyggda hus mitt i stadens centrum? Hur många år tar det innan hyresrätterna ombildas till bostadsrätter? Hur mycket av annorlunda och spännande affärer och kaféer kommer det att överleva och hur mycket kommer att tas över av H&M, McDonalds och någon av Eva Olssons kedjor precis som i andra delar av innerstaden? Man kanske kunde hoppas, men under rådande omständigheter är jag tyvärr skeptisk. Sedan tycker jag nog att husen, som tydligen måste vara identiska, i förslaget kunde vara lite högre än tre äpplen.

*****

Som av en slump råkar Gepes kultursidor ha med ett reportage om hur Bowery Street på Manhattan där udda konst, en dynamisk musikscen (CBGB's), prostitution och en hel den alkisar trängt undan av lyxbutiker och dyra lägenheter. Var aldrig på den gatan när jag var på Manhattan för några år sedan. Dock tyckte jag att det fanns en del intressant och udda i the Village, fast då är jag måhända diskvalificerad som heterosexuell man med blekfet hy och utan direkta drogproblem (bortsett från kaffe då). Hoppas snart få tillfälle att utröna utvecklingen på plats.

Oaktat Skeppsbrons närhet till det föga kreativa Rosenlundsgatan och de sidor av låga hyror som är föga önskvärda i något sammanhang tror jag nog att Skeppsbrons framtid kommer att ligga närmare det nya Bowery snarare än det gamla.

Samma som innan fast annorlunda

Om någon talar eller skriver kring tillståndet i nästan vilket avseende som helst kan man nästan vara säker på att denne kommer att säga att vi just nu genomgår ett stort skifte; en revolutionerande förändring; att vi lever i en brytningstid. Det kan måhända vara sant, men då det sagts många gånger om ekonomi, arbetsliv, etik, synen på religion, teknik, produktion, internet, droger, Kina och den tredje världen och så vidare och så vidare blir i alla fall jag lite skeptisk.

Jag brukar inte vara sen att påpeka min ömsom irriterade, ömsom positiva tillställning till den obskyra morgontidningen Svenska Dagbladet. Deras stående punkt Under strecket på kultursidorna är måhända värre än andra tidningar när det kommer till att publicera knappologiska utlåtelser om någon stendöd och bortglömd kulturpersonlighet syn på någon liten aspekt av livet.

Förändringen är konstant - invigning av Grimetons radiostation 1925

Som människa med ett intresse för svensk samtidshistoria är det därför roligt när platsen under strecket lämnas åt en antologi åt hur landet blev modernt med olika författare och olika perspektiv med historia skriven underifrån (Industriland red. J. av Geijerstam). Trots min vurm för att försöka reducera ner relativt komplicerade förhållanden till prövningsbara hypoteser har jag läst och förstått tillräckligt om såväl Svensk industriell utveckling som samhällen i allmänhet för att veta att förståelse och kunskap för ett historiskt skeende inte kan uppnås enbart genom att köra ner näsan i en bok av Angus Maddison, även om det förstås kan vara både roligt och lärorikt.

Om tidningar kunde skära ner lite på ekonomisidorna med spalter om hur ett företags aktier gått upp eller ner, timme för timme, de senaste två veckorna och lägga in lite ekonomisk-historisk litteratur som en slags följetong så skulle de säkert gynna såväl ekonomer som andras förmåga att sätta ekonomisk utveckling i ett bättre sammanhang och se helheter.

Ett blogg-varv avklarat

Livet är på ett sett linjärt - vi föds och vi dör - men på denna väg upprepar sig saker som i cykler och varv när vi som Sisyfos gång på gång rullar upp nån jävla sten för ett berg, bara för att se stenen ramla ner igen.

Fotboll är en märklig sport som på många sätt avspeglar livet. Sverige spelade bättre än förra gången mot Grekland men förlorade i alla fall på grund av ett idiotibeslut av en skåning i 92:a minuten. Känns änna som en GAIS-match. Ja, just det. Malmö FF 1 - 1 GAIS i början av maj där Tobiasson styr in bollen i eget mål i slutsekunderna.

Såg på matchen på kvarterspuben Ada's. Det är på något sätt skönt att vara en av de minst engagerade men ändå lyftas med lite av stämningen. Påminner lite om Barnsleys FA-cupseger i mars mot Chelsea som jag såg på en pub i Southwark.

Dessutom kom vi ett fullt varv på ett lite mera tragiskt plan. När vi traskade över till Ada's, som ligger precis jämte den mäktiga Kvillebäcken, så höll polisen på att fiska upp ett lik igen. Det gjordes även i ett av mina första blogginlägg i november förra året.

Trädgårdsmänniskan

"Förtätning i centrala lägen är nytt mantra för dagens stadsbyggande. Frågan är vart alla trädgårdsmänniskor ska ta vägen?"

I lördagens gepe finner jag en artikel med titeln "Vart ska alla trädgårdsmänniskor ta vägen?" (ej på nätet, än i alla fall). Grunden till artikeln tycks vara ett borgerligt yttrande i Fastighetsnämnden (lilla jag klarar inte av att finna några handlingar överhuvudtaget på Göteborgs nya hemsida) om att det behövs en mer nyanserad bild för det nya byggandet och att de behövs olika slags bostäder. Detta framhävs i samband med att de påpekas att i och med mer centralt byggande finns det många som sätter sig emot planprocessen genom att de inte vill ha störd utsikt, avgaser och buller. Nimbyister helt enkelt, och deras makt med rådande lagstiftning råder det ingen tvivel kring. Samtidigt vill Kjell Björkvist (fp), vice ordförande i Fastighetsnämnden, påpeka att om de som tarvar trädgård inte får detta i Göteborg kan de flytta till kranskommuner med följer som tappade skatteinkomster för Göteborgs stad och ökade utsläpp på grund av längre pendling. Det antyds i fastighetskontorets svar att byggandet i inte fullt så centralt läge kan vara nödvändigt för att nå målen med minst 2000 nya bostäder per år.

Så här ska det se ut och vara nära till jobbet och centrum också!

Björkvist kräver alltså en nyansering. Min stilla undran är om det verkligen behövs en sådan nyansering. Jag skulle nämligen vilja hävda att den redan existerar. För även om "förtätning i centrala lägen" skulle vara ett manta så finns det skillnad på ord och handling. I det faktiska byggandet ser det nämligen lite annorlunda ut (inte minst då mantrat mynnar ut i en ohygglig bastard). Det byggs och planeras redan bostäder i icke centrala lägen. Såsom till exempel Lilleby Älvegård (projekt) och måhända även småhus i Gunnilse (projekt). Urban Sprawl är något som fortfarande lever och frodas i Göteborgs kommun.

Sedan är det en viktigt fråga och det rör skattepengarna. Av förståeliga skäl är det något som känns mer än något annat. Samtidigt undrar jag om det inte behöver sättas i ett perspektiv. Ja, det finns människor som vill ha hus med trädgård som måhända flyttar till en annan kommun för att uppnå denna dröm (just för husen i Gunnilse var detta en avgörande aspekt där skatteinkomster och interkommunal bilpendling ställdes mot inga skattekronor och bilpendling över kommungränsen). Samtidigt är det frågan om ett hypotetiskt resonemang. De är näppeligen så att bostäder - oavsett läge och sort - kommer att stå tomma. Rent hypotetiskt, kan det inte vara så att människor också väljer att bo och pendla från downtown Alingsås för att det är brist på bostäder i intressanta stadsmiljöer i Göteborg?

Då regionens betydelse än mer än den förtätade staden är ett mantra i dagens zeitgeist är det förstås beklämnade som medborgare att se hur kommuners beslut styrs av en konkurrens om villaförortens medelklass (röstar måhända på folkpartiet Björkvist?) snarare än större perspektiv.

*****

Det finns en efterfrågan efter småhus med trädgård i Göteborg. Så mycket står klart. Det finns efterfrågan efter i stort sett vad som helst med dagens bostadsbrist. Det är en fråga om tillgång och efterfrågan och måhända får småstadsdrömmare vara beredda att betala för sig. Annars finns det säkert många hus med stora trädgårdar och orörd natur till vettiga priser i till exempel Glommersträsk. Dock utan arbetstillfällen och närheten till den större ortens möjligheter. Mycket plats för sig själv och sin eventuella avkomma i ett centralt läge kostar helt enkelt. Någon måste betala för den låga exploateringsgraden på högt värderad mark.

Förstår lätt för mig att raljera om dessa människors drömmar när jag själv är tämligen oberörd av röda-stug-feber. På något plan måste man förstås acceptera att alla människor inte har samma perspektiv och drömmar som en själv istället för att tala om 'falskt medvetande' och reaktionärer likt gamla tiders revolutionärer.

*****

I en liten notis jämte denna artikel står det att läsa om att Lindholmens centrum börjar planeras:

"Norra älvstranden har tidigare fått kritik för den ensidiga planeringen med bostäder och arbetsplatser var för sig. - Men vi har lärt oss och vill blanda bättre nu, sa Anneli Hulthén (s)."

Vi lär få tillfälle att återkomma och se om det är mantra eller handling som kommer ut på andra sidan efter att byggjättarna och nimbyister fått sitt.

Ett positivt avtal på otursdagen?

Fredagen den 13:e är inte känt för glada händelser och positiva besked men det avtal för den nya arenan som omnämns i dagens gepe ger ändock positiva associationer. Även om det måhända är för tidigt att ropa 'hej!' då dagen är knappt mer än till hälften gången och ingen part vill gå ut med några detaljer.

Flytten - eller kanske vi skall säga flykten - till Nya Ullevi har inte varit någon bra upplevelse för GAIS som förening. Högre kostnader har parats med stagnerade publiksiffror och mycket beklagande om betongens begränsade charm. Atomåldens förhoppningsfulla framtidsvisioner är inte vad de än gång varit och numera blir ingen (med möjligt undantag i arkitektkåren) upplyft av betongbunkrar.

"GP erfar att det nya avtalet, som förhandlats fram av Gais ordförande Christer Wallin, Öis Bengt Gabrielii och IFK Göteborgs Tage Christoffersson, kommer att ge klubbarna ökade ekonomiska möjligheter jämfört med hur det var på Gamla Ullevi och hur det är nu på Ullevi."

Hur mycket högre kostnaderna var visavi Gamla Ullevi har jag inte sett svart (eller rött?) på vitt, men djungeltrummorna har förtäljt om kostnader nära det dubbla för en sämre produkt. Att biljettpriserna och servicen höjts respektive försämrats har gjort få glada, utom möjligen Ticnet med sin serviceavgift. Om nu GAIS behöver betala mindre än på Gamla Ullevi, det vill säga mindre än hälften för något nyproducerat av vad de nu betalar för halvsekelgammal betong är jag inte den som klagar.

Kanske inte betongfritt men i alla fall billigare

Som sedan tidigare varit känt kommer Higab att dra in förtjänsterna från kommersiella lokalerna i arenan. Inkomster som förstås hade smakat mumma för alliansklubbarna, men vi får la i alla fall hoppas att dessa inkomster för Higab på gungorna avspeglar sig i priset för att hyra karusellen. Dessutom kommer priserna för oss idioter som går och kollar på fotboll att vara i stort sett desamma.

Summorna är som bekant okända, men om kostnaden minskar för i alla fall en eller ett par miljoner och inkomsterna åtminstone inte minskar (jag delar inte hausse-optimismen kring den nya arenan) kan detta näppeligen skada och GAIS kanske kan behålla en spelare varje säsong som annars dragit vidare till andra jaktmarker.

Synd bara att de där andra får samma fördelar...

*****

Appropå otursdagen: Min inköpschef bestämde sig för att inhandla en spegel idag. Tur att jag inte tappade den på vägen upp till lägenheten, hade la blivit 7*13=91 års olycka.

Radioprogram om Supportar

Upptäckte genom en liten intervju i gepe att det skall göras ett radioprogram om supportrar! På P1! Att det är just på P1 gör mig en smula nyfiken. Det torde la borga för någon form av djup och substans. Dessutom svarar den framtida programledaren Ola Sandstig (som själv står och sjunger) på den väntade frågan om huliganism att han är trött på frågan. Ser fram att få höra ett förhoppningsvis nyanserat perspektiv på supporterutvecklingen i Sverige.

Ja, lite förutsägbart måste det trots allt bli och i det sammanhanget har GAIS en given plats:

- Jag tittar bland annat på martyrskapet i GAIS. Om konsten att lida. Hur det är att åka upp och ner i seriesystemet och vilken påverkan det har fått på gaisarnas mentalitet.

Det står inte något om när på dygnet programmet skall sända (finns ingen information på SR:s sidor eller annorstädes heller så vitt jag kan se), någon gång mellan två och tre på natten mellan måndag och tisdag antagligen, men i alla fall!

(jag har ändrat i citatet ovan för att GAIS skall stavas med versaler)
*****

Men för att i alla fall beröra huliganfrågan. I Metro fanns en helt lysande liten notis:
"Den 18-årige Sjöviksbon tände en bengalisk eld när GAIS fotbollslag sprang in på Nya Ullevi den 25 september förra året. Igår åtalades han för förseelse mot ordningslagen. Mannen erkänner, men säger att han hittade den bengaliska elden där han stod på läktaren. Jag är öisare, säger han till polisen."
Jag hoppas förstås att GAIS nu fakturerar ÖIS för detta fula tilltag. Det är la inget att bråka om, de har la pengar.

*****

En inte fullt så rolig artikel berörde en IFK-anhängare som nu står åtalad för våldsamt upplopp:

"20-åringen erkänner brott. 'Vi skulle krossa råttorna', säger han i polisförhör med syftning på AIK:arna. 'Vad fan ska jag säga. Det var ju 300- 400 stycken och det var påfrestning av ord och alla hatar ju AIK.' Han säger sig dock inte ha haft för avsikt att träffa någon polis."

Tja, på något sätt är det la en smula roligt att han talar om att man ju hatar AIK ungefär som en vanlig människa skulle sagt att solen är ju gul eller det regnar mycket i Borås. Det är däremot också intressant tendens i artikeln. Mannen har gripits av civilklädd polis efter att ha kastat sten mot AIK-anhängare och polisen. Kan man ana att det är det faktum att han kunde ha träffat en polis som gör det till ett allvarligt brott? Att slänga sten på AIK-are är ju helt naturligt och normalt, som att solen är gul eller att det regnar mycket i Borås och således inte något polisärende, eller?

Nybyggen i Göteborg 2: Älvegårdsvägen

Ute vid Kongahällavägen finns en stor åker. Ja, det finns la flera, åkrar men vid just denna ligger (eller låg i alla fall) en kiosk. Kanske har du någon gång tagit dit till Sillvik eller Lilleby för att bada och innan du svängt av in mot Lillebys villor (många svenskar vill ha egna hem, som i tätbefolkade områden ligger så tätt att utsikten begränsas till grannens vardagsrum) har du passerat denna kiosk och åker. Men det kommer inte vara någon åker länge till. Detaljplan för ett område med egnahemshus och små flerbostadshus har vunnit laga kraft och kommer att bebyggas under detta år och fram till 2012. Får la tro att beslutet av bebygga god åkermark togs innan priserna på jordbruksprodukter började skjuta i höjden med höjda ölpriser som följd för oss med våra I-landsproblem.

Älvegårdsvägens nya små hus (större om du klickar)

Det nya områdets är Älvegårdsvägen, plats har angivits för flerbostadshus med 180 lägenheter (mestadels hyresrätter), 140 grupp-/småhus och 80 tomter som kommer att fördelas utifrån tomtkön (stängt för intresseanmälan, så är du sugen är det försent).

Trots min personliga aversion mot villaområden så föredrar jag områden bebyggda av tomtägare då det ger mer uttrymme för variation och andra lösningar. Nybyggda småhusområden med identiska hus i identisk färg med inget annat än gräsmattor och ännu oplanterade rabatter ger mig olustkänslor. I de uppgifter som finns kring de tomter som säljs av kommunen står det dock att "tomterna blir mindre kommer också att medföra att kraven på anpassning till grannarna blir större. Friheten att välja hustyp och att välja husets placering på tomten blir mindre". Så det blir till att stirra in i grannens kök, precis som på andra sida Konghällavägen.

På många sätt påminner detta område mig om de planer som fördes upp om 150 småhus i Gunnilse i februari vilket ledde till en viss debatt. Dels utifrån en, enligt min mening missriktad, vilja till integration i Gunnilse (lite som blandad stad, kommentar på Yimby GBG) men kanske framför allt utifrån trafikfrågan. Området i Gunnilse ansågs ha för dåliga kollektivförbindelser och för långt till närmsta hållplats.

NCC:s vision

På SBK:s sida för området vid Älvegårdsvägen står det att "[k]ollektivtrafiken är relativt god med bussförbindelse till centrala Göteborg." På samma sätt som i Gunnilse är frågan om turtäthet och närhet till hållplats är relevant. Bil är en nödvändighet för den som kommer att bo här. Dessutom har det framförts mycket klagomål på hur kollektivtrafiken fungerar till och från Torslanda (jag har hört en del om bussar som ofta inte dyker upp eller får för sig att åka en annan väg, men det är anekdotisk bevisföring). Däremot är det förstås bättre än i Gunnilsefallet och som det ser ut i dagsläget skulle det kanske inte räcka med spårvagnar precis utanför dörren var femte minut för att hindra familjer som precis flyttat in i en villa att också äga och köra bil.

Sedan är det frågan om service och funktioner: "Vid Torslanda torg finns livsmedelshall, bank och viss annan service." det är alltså ungefär tre kilometer bort. Inga andra funktioner eller service tycks vara inplanerad eller beredas utrymme.

Summa summarum: Detta är vad som kallas Urban sprawl; förtunnig istället för den förtätning som det talas så fint och varmt om. Södra älvstranden får spaltmeter men förtunningen av Göteborg får föga, om någon uppmärksamhet. Notera även på kartan hur mycket plats det kommer att finnas för menlösa gräsmattor och parkeringsplatser runt flerbostadshusen.

*****

Har kollat lite närmare på NCC:s sida, som är en byggherre för området. För det första så vet jag inte om nyfunkis längre är så nytt eller spännande för småhus som de skriver men framförallt roas jag lite över deras bilder över området; havet är i fokus. Nå, så långt är det inte till havet. Men det är verkligen inte havet jag ser för min inre blick när jag tänker på den där kiosken vid den stora åkern.

Ett nytt försök på den tredje dagen

Den sista minuterna inför VM-premiären 2002 (Senegal 1 - 0 Franrike) satt jag som ett spänt barn på julafton i en stor soffa. I kylen fanns det folköl och jag sörplade ivrigt på ännu en kopp kok-kaffe med dagens tidningsuppslag om premiärmatchen framför mig. På papperet hade jag stuckit under och rättat. Jag hade redan tittat igenom alla namn och preliminära uppställningar och var nog förberedd nog att hoppa in som kommentator om det skulle behövas. Jag såg varje match den gången.

Idag är det tredje dagen på EM 2008 och jag orkar knappt lyfta på ögonbrynet. Har la sett ett par halvlekar men tappar oftast fokus och går bort till datorn, bläddrar lite i en bok eller en tidning, klappar på katten eller går runt lite i lägenheten som en osalig, blassé ande. Premiärmatchen spenderade jag på restaurang med min bättre hälft - trots att Tjeckien spelade. Intresset är nära noll.

Va fan är de så glada över då?

Ikväll skall jag försöka engagera mig i Holland - Italien. Kommer jag att lyckas? Risken finns att tidigare beteende kommer att upprepas både ikväll och även imorgon kväll. Vad är det för intressant med laget Sverige (och sin 'klack' med det häftiga namnet Camp Sweden... borde det inte vara Sonderkommando Schweden?), ett tämligen ointressant lag i det stora hela.

Jag har allt svårare att engagera mig för landslagsfotboll överhuvudtaget. Nerven finns där inför en viktig [sic!] försäsongsmatch med GAIS. Det finns inte ens några GAIS-spelare med i någon av trupperna, i så fall hade man i alla fall kunnat sitta och oroa sig för att den eller dessa spelare blir skadade och på så sätt fått den obligatoriska, nödvändiga känslan av en nära förestående katastrof och ett totalt jävla mörker som jag associerar med fotboll.

EM är en alldeles för lycklig tillställning. Ja, om man nu får kalla det EM. Uefa menar la att det skall kallas Euro 2008 och inget annat. Lite som Säve flygplats som tvungen skall kallas Gothenburg City Airport (uttalas med Arlanda-engelska). Jag är inte så bra på engelska, City måste betyda äng eller åker eller nåt liknande.

Och så sänds det på TV4 också...

Relativ klädsel i sommarsverige

Efter att ha sörplat i mig en kopp kaffe och läst halva tidningen är det dags att gå ner till affären och köpa frukost. Söndag är givetvis den självklara brödköpardagen (torrt är en krydda)!
Ingen kan anklaga mig för att vara överdrivet noggrann med mitt utseende, men i sommarhettan gäller onekligen andra klädkoder. Hasar ner för trappan med grönbruna trekvartbyxor och en tight, vit t-shirt med tryck från Thailand. Dessutom orakad, fast det är jag nästan året runt förstås. Jag ser helt enkelt ut som en boråsare på husvagnssemester!

Så där, ännu ett inlägg om mode. Jag sitter nu bara och väntar på att aftonbladet skall höra av sig så att även jag får en krönika i veckan och en massa träffar på min blogg. Pengar, berömmelse och kändisfester runt hörnet!

Folkmord eller ej

Söndagens brännpunkt i Svenska Dagbladet innehåller bland annat en rad namn som propagerar inför ett kommande beslut i riksdagen. På onsdag skall denna lagstiftande församling ta sig an inte mindre än fyra motioner som berör folkmord mot pontiska greker, armenier och assyrier.

Det är en rad forskare från en rad olika länder som anser att det är viktigt att Sverige officiellt erkänner folkmorden som ett faktum för att på så sätt motarbeta förnekare, i Turkiet och annorstädes. I artikeln hänvisas till en längre version med fler underskrifter som dessutom är skrivet på flera olika språk. Det tycks som listan med namn har att göra med en organisation som heter International Association of Genocide Scholars (IAGS).

Detta fortsätter den långa debatt - till stor del genom Svenska Dagbladet - kring statens roll att informera kring folkmord och brott mot mänskliga rättigheter. Eller snarare, skall staten styra forskningen och avgöra vilka brott som är kanon i den svenska skolundervisningen? En debatt som både rör upp frågor kring den fria forskningen och folkmord som ett politiskt slagträ mellan höger och vänster.

Nittio år har passerat sedan det glömda folkmordet under andra världskriget men det är uppenbarligen fortfarande politiskt laddat. Jag kan inte på något sätt säga att jag är någon expert på folkmorden i nuvarande Turkiet. Däremot tycker jag veta tillräckligt mycket för att anse att de flesta av de officiella förnekarna är minst sagt patetiska och farliga. Jag är samtidigt för en fri och sökande forskning som är beredd att ifrågasätta och pröva gamla dogmer och sanningar. Att svenska staten skall agera med demokratisk centralism och fastslå sanningar känns en smula obekvämt. Finns det inte tillräckligt med fog att bemöta frågor om frihet och öppen debatt i framtida EU-ansökningslandet Turkiet utan att Riskdagen skall etablera 90 år gamla sanningar?

Yimby Göteborg

Sedan yimby.se startade sin verksamhet som ett opolitiskt nätverk på internet för de som är intresserade av stadsbyggnadsfrågor (till skillnad från förortbyggarfrågor) i framför allt Stockholm för mindre än ett år sedan - först som en facebook-grupp - har de snabbt fått många besökare och medlemmar och också lyckats ta det stora steget till att även bli synliga i mer etablerad media. Något som är mycket viktigt då den som inte syns inte räknas. Enskilda individer kan säkert skriva inlägg och klagomål till stadsbyggnadskontoret tills deras fingrar blöder utan att det får någon nämnvärd effekt. Genom att organisera sig går det att nå ut och få sina röster hörda. Om yimby.se kan uppnå något sådant i Stockholm går inte att bedöma nu, sådant förändras inte på ett år.

Nu har denna kraft i Stockholm fått en uppföljare i Göteborg - gbg.yimby. Sidan är precis i startgroparna men jag hoppas förstås att denna sida skall kunna uppnå hälften av det genomslag som 08-versionen fått på under ett år. Jag vet inte exakt vilka som står bakom, men i alla fall en av dem är ibland på denna blogg och lämnar sina kommentarer och synpunkter. Johannes har på sin egen blogg deklarerat yimbygbgs ankomst och har även varit i kontakt med mig. På något sätt kommer jag troligen att vara en del av denna nya satsning, om inget annat så i alla fall som ivrig, bitter och självgod kommentator.

*****

Skall sägas att yimby som idé och internetbaserat nätverk inte är något unikt för Sverige. Liknande initiativ finns i såväl Los Angeles som San Francisco och säkerligen på många andra platser, även om de måhända inte använder sig av förkortningen Yimby (Yes in my back yard) - de kanske har ett annat språk en engelska eller som inte tycker att fakta och sanningar definieras av vad som står på Wikipedia (varifrån jag får all min information).

Uefas snabbmats-diktatur

Ett problem med marknadsekonomi är att en aktör kan uppnå en position där denne kan köpa sig fri från marknaden. Det borde - enligt min mening - vara en möjlighet som skall motarbetas av en stat som vill verka för en fungerande marknad.

Det är däremot inget som Uefa bryr sig om. Den första april tog jag upp denna organisations krav på att hamburgekedjan Max måste stänga sin restaurang i Borås arena för att tillgodose krav och önskemål från en stor sponsor för U21-EM, hamburgekedjan McDonald's. Max gick ut och försökte vara lite tuffa och säga att de verkligen inte tänkte stänga och hänvisade till sitt kontrakt. Förstås vettigt att göra, om inget annat så skapade en massa positiv publicitet gentemot en ledande konkurrent som alltid lyckas dra åt sig andras ilska, något som också märks av nu när Max böjer sig, typ. De säger, eller tror, att de skall ha öppet mitt emot arenan istället.

Mcdonalds försöker slå sig fri från att åter hamna i skottgluggen för ett allmänt lätt ofokuserat och säger att de inte är deras krav utan något som Uefa driver på egen hand, som om McDonalds saknar inflytande i frågan. Samtidigt säger sig inte Uefa vara nöjda utan kräver mer, annars kan Borås förlora matcherna. Givetvis uttalat med samma kraft och indignation som den lilla pojken som inte vill låta de andra barnen leka med hans nya leksak om inte han får bestämma över leken.

Den egentliga vinnaren är trots allt Max. Först lyckas de bli David som kämpar mot Goliat och nu säger de sig inte vilja ha ersättning av Borås kommun då de säger att de inte tycker att situationen är kommunens fel och de vill inte ha skattepengar som kompensation utan säger sig slåss för en princip. Publicitet som måhända är mer värt en den halva miljon som kedjan tros förlora.

Det är la inte så svårt att lista ut på vilken sida lill-pamparna inom Svenska Fotbollförbundet ställer sig? Just det, här gäller det att skapa sig pluspoäng hos stor-pamparna inom Uefa!

Nya tag kring den 39:e matchen

För en tid sedan fördes det fram ett förslag av VD:n för engelska Premier League om att utöka ligaspelet med en 39:e omgång som skulle spelas utanför de brittiska öarna (se detta inlägg) . Detta var förstås inte i första hand en idé som baserades på sportsligt grundade argument, utan handlar om pengar. Premier League vill erövra marknadsandelar utomlands från andra ligor och att dra på turné är ett sätt att nå detta mål.

Föga oväntat möttes idén av en spontan våg av avsky från många fotbollsälskare med en mer romantisk, mindre krass syn på fotbollen. Exempelvis The Football Supporters' Federation påbörjade en kampanj med namnet "No to game £ 39".


Nu uppger The Guardian att Premier League kommer att komma med ett annat förslag. Denna gång är det frågan om en försäsongsturnering utomlands.

"Unlike 'game 39' the alternative games would not be viewed as competitive fixtures but would still offer foreign fans the chance to watch live matches involving Premier League sides. The tournament would likely be of a similar standing as the Barclays Asia Trophy, where a crowd of 40,000 in Hong Kong last July watched Portsmouth beat Liverpool on penalties."

Precis som det framgår i ovanstående citat från artikeln är detta i grunden inget nytt. Det har under lång tid varit vanligt att topplag spelat träningsmatcher inför säsongen i länder där det tros finnas pengar att tjäna genom att visa upp sig på någon flygplats och nån arena. Det blir som Beatles på Shea Stadium återigen (läs: skriks sönder).

Dessutom kanske de på detta sätt har kommit på en tävlingsform som inte inbegriper lag som Boro, Wigan och Reading som inte en flane bryr sig om på andra kontinenter. Mer ljus och matcher på de stora spelarna som, likt publikmagneten Pelé på sin tid, kan få spela - ur ett sportsligt perspektiv - menlösa matcher mellan spelarna i Boro, Wigan och Reading kan ägna lite tid åt riktig träning och planering inför säsongen, göra ett förvånansvärt bra resultat och bli uppköpta av de rika, stora lagen som behöver fler spelare att rotera mellan på grund av att de måste spela allt fler matcher så att ägarna kan tjäna pengar och klubben också förstås som behöver mer pengar till spelare som kan spela de där matcherna som de spelar för att tjäna pengar så att...

Tillägg: Vi avslutar inlägget med lite anglofil nostalgiporr om den så kallade gamla goda tiden:

Nybyggen i Göteborg 1: Örebrogatan 2-6

(se tidigare programförklaring, kallas Långströmsgatan hos stadsbyggnadkontoret, Örebrogatan hos byggherren)

Eketrägatan när Bräckelinjen försvann 1968

Eketrägatan är ett bekant namn för de flesta invånare som bor på Hising Island. Nej, det är inte en spännande gata med flera olika intressanta affärer och kaféer, charmigt gatuliv och vackra hus (ingen knarkhandel eller några MC-klubbar heller vad jag vet). Eketrägatan är en knutpunkt för den lokala kollektivtrafiken. Tre spårvagnslinjer passerar här till och från Biskopsgården (fram till 1968 fanns också Bräckelinjen som svängde söderut, men kollektivtrafik sågs la som omodernt på den tiden) och det går att ta buss för att ta sig till Norra älvstranden eller till och med över Älvsborgsbron (ja, det är faktiskt sant, det går att åka kollektivt över bron!).

Nybygget ur fågelperspektiv

Området runt knutpunkten med sin obligatoriska Pressbyråbutik består dels av limpor och andra flerfamiljshus från 1950-talet kringslängda på gräsmtattor och ett par egnahemsområden från 19,0-talet samt hörnet av det industriområde som inkluderar Volvo Lundby. Knutpunkten är del av en trafiklösning där Hjalmar Brantingleden möter Långströmsgatan som i bilismens anda tar upp en massa plats och genererar mängder av små, oanvändbara gräsmattor.

Tre ofärdiga punkthus

På den största av dessa gräsmattor (och ett fotbollsplan) är byggherren Botrygg (fanns inget mer paternalistiskt namn ledigt?) på god väg att färdigställa tre punkthus. Ja, gräsmatta är vad jag kallar kallar det. På Botryggs sida för projektet beskrivs det som en park. jag uppmanar er att söka på Örebrogatan på eniro och titta på parken och berätta för mig om ni tycker att det ser ut som en park. Dessutom förtäljer de stolt att "[b]ostadsområdet kommer att bebyggas med målsättning att bevara mest möjligt av parkmarken." Ja, här har vi alltså återigen det klassiska huset i parken som inte är en park.

Kran och bro i fjärran, förgrunden inte fullt så pittoresk

En låååång parantes: Parken har under en tid varit ett hett ämne på yimby.se och idag har Svenska Dagbladet en stor artikel om den nya parktrenden:

–I varje nyexploaterat område måste man ha tillräckligt mycket park, för det är där människor vill vara, säger hon och tillägger att Hammarby sjöstad är ett exempel på ett nytt område där park­ytan inte räcker till för alla behov. Men parker ska inte bara vara tillräckligt stora. De ska också fylla nya uppgifter i staden. Allt oftare ingår parker i ett större strategiskt tänkande; om parken tidigare sågs som ett komplement till staden, en respit från smuts och trängsel, så kan parken i dag aktivt vara med och strukturera och förändra staden.

Om det är Botryggs definition av park som i praktiken kommer att gälla för framtidens byggen är det inte frågan om någon förändring utan en fortsättning från planeringstänkandet runt efterkrigstidens förorter där parker - en eufemism för de bitar som blir över och gräsmattor - verkar mer som barriärer än som något annat (se tidigare inlägg av mig angående en annan SvD-artikel i april).

Parken lär la vara trädet till höger

Nu är det la i och för sig inte någon risk att Örebrogatans park är eller kommer att bli en barriär för någon, det är nämligen bara en liten gräsmatta! Det är tre punkthus på fem våningar med 1-4 rumslägenheter, totalt 96 hyreslägenheter. Bra med fler hyreslägenheter (även om de som har råd att betala hyran säkert har råd att köpa lägenhet och leva i en mer gynnad boendeform), men i övrigt inget spännande eller intressant med de här husen. Punkthus på gräsmattor delvis naggade i kanten av parkeringsplatser; bilism ni vet. Tydligen skall bollplanen behållas, vilket får mig att tänka på ett sarkastiskt inlägg på yimby.se om Le Corbusier:

"Corbu ritar världens kanske tråkigaste stad, inser överraskande nog att den är tråkig, grubblar i åtta långa år och kommer fram till att idrottsanläggningar är lösningen. Geniets vägar är onekligen outgrundliga."

Husen på Örebrogatan kommer inte att ge mig personligen något mer än fler personer på morgonvagnen. Men jag skall måhända inte vara så självcentrerad och försöka föreställa mig hus bygget kunde sett annorlunda ut. Ett stort problem som jag ser det med områden mestadels planerade efter kriget är att de är så svåra att förändra. När arkitekturens största tänkare upplyftes till teknokratiska gudar började de, likt många andra inom flera andra verksamhetsfält, att bygga små utopier; färdiga platser. Hus, vägar, skolor, affärer och mycket annat är redan i förväg inplanerade på ett oflexibelt sätt. Här och där har det lämnas lite gräsmattor som kan bebyggas, men det blir fortfarande på den gamla planens villkor. Samtidigt tycker jag att någon kunde haft mod nog att bygga ett sammanhängande kvarter med högre exploateringsyta av den existerande marken. det är trots allt nära en knutpunkt, skulle det inte kunna finnas plats för annat än bostäder?

Nybyggen i Göteborg

Jag är intresserad av staden. Jag är inte fullt lika intresserad av hus. För att vara lite mera konkret är huset för mig framför allt intressant genom sin omgivning och relation till denna, utseendet kommer lite i andra hand. Det är inte någon unik ståndpunkt. I tidningen (i mitt fall i första hand lokalblaskan gepe) ger mycket utrymme åt vissa projekt, medan andra nybyggen knappt får mer än en liten notis i ena hörnet (som ett område sockerbitar jag upptäckte lite av en slump när jag skulle cykla till Backavallen eller Hitl... Hildedal).

Anledningen till att dessa får så pass lite uppmärksamhet tror jag beror på att få lägger märke till området eller lägger något värde i det. De flesta Göteborgare har en relation till Centralposthuset vid Drottningtorget eller Södra älvstranden. För de stora byggjättarna är det förstås på ett sätt väldigt bra att så få bryr sig, mindre debatt, gnäll och byggstopp för dem. Samtidigt så undrar amn vilka förutsättningar dessa områden har i framtiden. Om de inte berör nu, kommer någon att bry sig sedan? Om Hisings Kärra svaldes av jorden och försvann, skulle någon ens lägga märke till det? Någons släktingar skulle inte svara i telefon. Varubilarna som levererar till det lilla centrumet skulle komma till en väg som slutar i intet och något band på Volvo kanske skulle få lite problem.

Mycket snack nu utan att jag kommit till någon poäng. Jag skall försöka skriva om lite nybyggen som jag stöter på eller får höra om men som samtidigt inte berör så värst många. I första hand blir det förstås nybyggen jag sett eller ser i områden som jag i alla fall har någon rudimentär uppfattning om; om Askim skulle sväljas av... ja ni fattar.

Det är min poäng att dessa relativt anonyma byggen är lika viktiga för vår stadsmiljö som de stora, omtalade projekten.

*****

Första bygget blir Långströmsgatan, nära Eketrägatan. klart om några timmar får vi hoppas.

Tre hekto smågodis

Så mycket lösgodis för ett pris av 7,90 kilot hävdar den lilla satans kanske största blogg "Bara ben på Glenn Hysén" - för tillfället mestadels fokuserade på det svenska landslaget, att sälja souvenirer till killar med kromosomfel med hjälp av snygga, unga tjejer och sitt patologiska GAIS-hat - att GAIS hade i kassan innan försäljningen av Markus Halsti till Malmö FF bara några timmar innan den allsvenska premiären.

Nu var enligt uppgifter likviditeten 23 tkr, alltså tusen gånger mer än vad som påstås. Lite drygt 300 kg lösgodis alltså. Men det hade la inte varit riktigt lika roligt. Detta stora avslöjande är således inte mycket mer än en inslagen öppen dörr. Klubbens akuta brist på likvida medel var känd för de rättrogna dagarna efter Halsti-affären. Klubbledningen hade kallt, kanske för kallt, räknat med att få in lite kulor i klubbmaskineriet i och med en vinter-försäljning av de eviga ryktenas man Bobbie Friberg da Cruz. Detta var något som även antyddes under årsmötet av ordförande Wallin.

Likviditetskris är inget ovanligt för fotbollsklubbar innan säsongspremiären. Inte minst i Sverige där uppehållet mellan säsongerna är så pass långt. Medan inkomster från framförallt publik är nära noll, bortsett från en näve femtiolappar från träningsmatcherna, hamnar fotbollsklubbar lätt i en prekär situation.

Till Västsvenska industri- och handelskammarens VD

Den största morgontidningen i landets andra stad. En helsida för debatt, men ytterst sällan någon som engagerar mig. Lördagens sena bläddring för dock med sig ett undantag. Ett irriterande undantag.

Anders Källström är VD för Västsvenska industri- och handelskammaren. Han vill lyfta fram frågor som rör kompetens i Västsverige och hänvisar i ingressen till en färsk undersökning. Han menar att kompetens är en allt viktigare resurs och att goda föredömen är viktiga som inspirationskällor. Jag vill inte säga emot hans grundläggande hypotes. Däremot gör han en tvivelaktig och vulgär när han säger att "1900-talets världskrig har, så att säga, ersatts av 2000-talets 'War of Competence'". Däremot är jag mer skeptisk till hans påstående om att offentliga personers betydelse som inspirationskälla för ungdomar ökar, något han påstår men inte underbygger med några referenser. Hans poäng är dock att de kända Göteborgarna (läs: socialdemokraten Göran Johansson) inte är lämpliga reklampelare för att locka till sig unga hjärnor till regionen.

Måhända är det så, vad som dock gör mig mycket irriterad är den färska undersökning han hänvisar till i ingressen och sedan ägnar lång tid åt att förklara. Hur har denna gått till? Några goa, glada medarbetare har traskat över (läs: åkt stor, fet bil) till Brunnsparken. Väl där har de frågat folk på gatan att nämna kända göteborgare tills de som frågade kände att listan så att säga stabiliserade sig.

Ja, varför tänka på sådana där träiga begrepp som oberoende slumpmässigt urval?! det är förstås väldigt imponerande att vräka ut sig över en hel sida och tjôta om kompetens och samtidigt visa upp en fullständigt brist på kompetens om hur man genomför en mycket enkel undersökning. Personligen har jag utbildning inom området men har inte lyckats får ett arbete som motsvarar min kompetens. Att Anders Källström babbla på om hur unga välutbildade väljer bort Göteborg samtidigt som han tydligen saknar sådan grundläggande kompetens bland sina drygt 65 medarbetare är minst sagt imponerande.

Pinsamt! Jag kanske skall höra av mig och fråga om jobb, jag har i alla fall kompetens som de saknar och jag bor dessutom redan i Göteborg.