Det händer då och då, senast för några veckor sedan. Jag spejar runt på hyllorna. Min flackande blick letar efter något intressant, något matnyttigt som stillar mina intellektuella behov. Men så faller blicken på det där smutsiga som snarare berör andliga lustar än något annat. Nej, jag talar inte om porr utan om självbiografiska krigsskildringar av överlevande soldater från andra världskriget. Råa skildringar av händelser soch upplevelser om trots allt oftast dämpas av tiden som flytt och måhända författarens oförmåga att med ord fullt ut beskriva sin ungdoms upplevelser.
Som lågstadieelev fick jag tidigt glasögon vilket torde haft en dämpande effekt på min aggressivitet (jag går dock fortfarande från 0 till 100 på 0,3 sekunder om jag blir tillräcklig provocerad). Våld var något som fick upplevas genom böcker och andra medium. Nu får la i alla fall försöka låtsas som intresset för krig handlar om mer än häftiga vapen, explosioner och äventyr. Måhända som en effekt av detta har mitt krigsintresse blivit allt mer polariserat; makroperspektivet med sina övergripande strategiska, ekonomiska, resurs-, teknologiska och organisatoriska frågor och mikroperpektivet som handlar om människor med kött och blod, med känslor, rädsla, hat och idéer. Allt mindre intresserar mig frågan om huruvida det var så värst smart att förflytta en brigad några kilometer hit eller dit.
Den här gången var boken som jag inte kunde släppa Günther K. Koschorreks "Frontschwein". En rätt bra skildring av en tysk kulspruteskytts (MG42 finns som bekant som en modifierad version i det svenska försvaret; Ksp58) erfarenheter på östfronten, från Stalingrad till nederlag. I ett mönster som känns igen så går författaren från att vara en ung och ivrig rekryt till att bli en härdad - men aldrig förhärdad - veteran (betydelsen av den svenska (sic!) titeln) med förakt och avsky för partifolk och andra som lever gott mellan han och hans kamrater lever i ett helvete under knappa förhållanden. Även om Koschorrek inte tillskriver sig några brott själv så är han vid ett sammanbrott med när en förrådsansvarig skjuts utan att hysa några betänkligheter över det (det var enligt hans erfarenhet vanligt att välfyllda förråd hölls låsta med order att brännas istället för att dela ut mat och materiel till retirerande soldater). Tidigt i boken förfasas han över en veteran som sin sadisiska vana att skjuta alla skadade fiender i huvudet efter en drabbning med ursäkten att någon av dem kan få för sig att skjuta någon tysk i ryggen. När författaren råkar ut för att en av hans kamrater dödas av en sårad, tillfångatagen sovjetisk officer som precis blivit omplåstrad är han dock inte så långt att börja se saker ur sadistens perspektiv - även om han aldrig går så långt.
Mitt bibliotek (läs: mina bokhyllor; för er som inte är fullt så pretentiösa) innehåller flera liknande titlar: "If You Survive" av den amerikanska officeren George Wilson handlar om hur en ung officer (lägre front-officerare dog likt flugor under kriget) som slängs in som ersättare i Kompani F för 4:e Divisionen (ett av de 'lyckliga' förband som placerades vid det lugna Ardennerfronten under vintern för att få vila upp sig) strax efter landstingen i Normandie och är den ende kvarvarande i förbandet vid krigsslutet. Den boken köpte jag på National Air and Space Museum i Washington D.C. (som den initierade läsaren av denna blogg känner till känner jag ofta ett behov att köpa böcker på museum som är gratis).
"Soldat i Waffen-SS" av Johann Voss kommer jag inte riktigt ihåg var jag plockade upp. Kan inte säga att den boken heller lämnat så många bestående intryck. Han tjänstgjorde som kulspruteskytt (de verkar ha en tendens att överleva) i 11. SS-bergsjägareregementet vid finska fronten och senare på västfronten. Den har dock fördelen av att vara nedskriven tämligen omgående efter kriget, som krigsfånge hos amerikanerna, vilket innebär att den på det sättet blir befriad från en del efterkonstruktioner och -rationaliseringar. En ung idealistisk man går med i vad han ser som sitt lands främsta gren, hans illusioner krossas och när han förstår vad som hänt på ockuperat område så rämnar hans föreställningsvärld.
Nackdelen med dessa självbiografier är att perspektivet oftast är låst till en enda person. I jämförelse med detta har en del berättelser skrivna av människor som oftast har direkta erfarenheter men författar fiktioner sin fördel eftersom de får med gruppdynamik och olika perspektiv bättre. Jag tänker här på skildringar som James Jones "Den tunna röda linjen" och Norman Mailers "De nakna och de döda" som har mycket gemensamt med varandra, utöver scenografin, men där jag definitivt föredrar James Jones (den engelskspråkiga världens mest intetsägande namn?) roman - om du tröttnar på filmens långa, vackra men händelselösa scener kan jag påpeka att det inte är mycket av det i boken. Den finska proletärförfattaren Väinö Linnas skildring "Okänd soldat" får definitivt inte gås förbi onämnd - ännu fler kulspruteskyttar!
För en tid sedan recenserade jag på den här bloggen Arkadij Babtjenkos självbiografiska skildring "Krigets färger" från krigen i Tjetjenien och som på något sätt gick i polemik mot Erich Marie Remarques berömda skildring "På västfronten intet nytt" - som onekligen torde vara den bästa skildringen av dem alla, skriven av en veteran som samtidigt hade kvalitéer som författare. Babtjenko var en smula kritisk mot bilden hos Remarque om en idealiserad kamratskap bland soldaterna. I Babtjenkos erfarenhet är soldaten i grunden ensam inför helvetet. Jag tänkte direkt på hans bild av krigets färger när jag i några stycken hos Koschorrek läser en viss sympati för den ryska soldaten som oftast tvingades in i meningslösa stormningar över öppen mark mot befästa fienden av officerare och politiska kommissarier (Koschorrek kan inte ens spekulera över hur många ryska soldater han mejat ner under flera års krig). Måhända är det så att Babtjenkos perspektiv säger något specifikt om det ryska armén och i förläningen samhället än om krig i allmänhet.*****
Högflygande inlägg. Den bästa krigsskildringen av dem alla torde la trots allt vara "Den tappra soldaten Svéjk" av Jaroslav Hasek. Ingen annan modern krigsberättelse som jag känner till har lett till ett eget begrepp. Svéjkism är är en metod för motstånd och ett sätt att avmaskera maktordningar för den vanliga människan genom naivt beteende, humor och direkt idioti.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar