Liten katekes för ståplatsälskare

Fredagskvällen ägnade jag åt att fortsätta mitt rock 'n roll-liv. Drickandes min lokala mataffärs billigaste (och troligen äckligaste) folköl har jag läst igenom förra årets rapport från brittiska FSF:s (Football Supporters' Federation - numera finns något liknande i Sverige) rapport från förra året om ståplatsen och den engelska fotbollen; "The case for safe standing at major football stadia in England & Wales - A 21st century solution".

(OK, jag erkänner, hann se filmen History of Violence på teve också)

För den som är intresserad av ståplatsens framtid är detta en utmärkt publikation att ögna igenom. Den ger en hel del information om resonemangen kring förbudet av ståplatsläktare efter Hillsborough-katastrofen 1989. Mängder av aspekter på säkerhet, oroligheter och en hel del annat som har med upplevelserna kring besöket på en fotbollsarena gås igenom. Tämligen givet så är rapporten positiv till ståplats men för ståplatsälskaren i Sverige bör inte detta spela någon roll - skall man sitta och hoppas att Lars-Åke Lagrell skall fatta ett objektivt och vettigt beslut?

Südtribune i Dortmund, Europas största ståplatsläktare för 25 000 åskådare

De positiva exempel som rapporten vill lyfta fram är alla från Tyskland (varje gång en engelsman lyckas lämna sin ö för att betrakta och ta del av den lokala kulturen istället för att snorfulla gå runt i allt för små fotbollströjor och vråla torde vara en seger för den mänskliga kulturen).

Jag uttrycker bara en personlig åsikt men nog tycker jag att det vore trevligare om SEF och andra ledande karaktärer inom svensk fotboll kunde snegla mot kulturlandet Tyskland med sina låga priser och ståplats snarare än det allt mer jippo-artade Premier League med sina höga biljettpriser och allt mer avslagna stämning (i alla fall i lite mindre viktiga matcher).