I Italien har fotbollen återigen krävt ett dödsoffer. Denna gång en Lazioanhängare som sköts till döds av en polisman som påstår sig ha skjutit varningsskott i samband med bråk mellan Lazio-Juventusanhängare. Händelsen ledde till än mer bråk mellan polis och fotbollssupportar i Italien. Nu diskuteras vad som bör göras för att kontrollera det fotbollsrelaterade våldet i landet.
Av en slump (?) hade även svensk elitfotboll (SEF) ett möte i måndags som framförallt tog upp frågan om huliganism i Sverige. Det diskuterades bland annat hur den så kallade huliganen, snarare än klubben skulle behöva stå för bötesbelopp och andra straffpåföljder. Låter la i och för sig bra, jag är inte den som jublar av glädje när någon bränner av en bengal och kostar klubben pengar. Inte för att jag har något emot bengaler i sig; snarare det motsatta, när de bränns av på ett snyggt och organiserat sätt. Men i och med att de numera bara bränns av en och en och dessutom är dåligt kontrollerade, ger de mig inte mycket mer än rök i ögonen och stora, grå mjällflagor på kläderna.
Vad jag starkt betvivlar är tyvärr fotbollförbundet och polisens förmåga att göra vettiga prioriteringar. Just bengaler är kanske ett typexempel på det. Jag upplever verkligen risken att bli nedslagen av Wisemen eller polisen - trots att jag i första hand är en kategori A-supporter - som ett större hot mot min säkerhet än en bengal eller två på läktaren. Och som ett brev på posten kommer även diskussionen om ståplatsläktarna.
Sanningen att säga har jag oftast känt mig säkrare på genuina ståplatsläktare än sittplatsläktare. dessutom är det oftast lättare att förflytta sig till och från pissoarerna och andra faciliteter. Om polis, vakter eller publikvärdar inte kan stoppa införsel och nyttjande av bengaler, räknar jag inte med att de kan stoppa folk från att stå upp på fotboll. Tro det eller ej, de flesta av oss gör det inte för att utgöra ett hot mot vare sig polis eller andra. Vi råkar bara tycka om en klubb och vill göra vårt för att aktivt stötta laget under pågående match. Men istället för att betraktas som trogna kunder till Svensk fotboll behandlas vi ofta som pöbel, trots att en ståplatspublik - i alla fall i Sverige - ofta består av en heterogen grupp av individer. Det är inte så att våldsamt beteende logiskt följer av intensivt fotbollsintresse.
Senast ett dödsfall skedde i Italiensk fotboll, i februari dödas en polisman i Palermo, skrev Mats Härd, så kallad sportjournalist för Gepe, en krönika där han agiterade för förbjudandet av ståplats. Enligt Härd var det ståplatsläktares ett apberg med skränfockar. Väldigt uppskattat från min del, som aldrig lyft en hand mot någon i samband med en fotbollsmatch. Dessutom visar tilltaget på den brist på logik som styr analysen. Polisen dödades utanför arenan som dessutom saknar ståplatsläktare!
Tyvärr är svensk fotbollsjournalistisk - med undantag för Offside - ofta löjeväckande. Journalisternas kunskaper räcker oftast inte till för att analysera fotboll och när det kommer till vidare frågor som berör samhället i stort och människans psykologi är deras okunskap ofta skrämmande. För andra gången på lika många dagar tycks det som jag måste påpeka att det ibland finns skillnader mellan Sverige och Italien, läs till exempel vad Robert Lindberg (författare till mästerverket "Förbannade GAIS" som kom ut förra året) skriver.
Vad jag verkligen irriteras är hur engagerade fotbollssupportar nästan konsekvent likställs med huliganer. Som det noteras på Gårdakvarnens hemsida, är det inte allt för sällan som polisen ser bortafans som hot och mål snarare än individer som de faktiskt i många fall skall skydda. Hur mycket jag än tycker illa om huliganer som sådana, har jag överlag känt mig mer direkt hotad av poliser i samband med fotboll.
*****
En relaterad nyhet är att idag har rättegången börjat mot tio aik-huliganer som var inblandade i stormingen på gamla ullevi 2005. Hur skall huliganism eller våld överhuvudtaget bekämpas om det tar mer än två år tills dess att saken utreds i en rättsal? Det saknas inte precis bevis och vittnen. Vem som helst kan se fjantarna på youtube. Förbannade töntar som springer omkring i sina fåniga burberry-kepsar.
Av en slump (?) hade även svensk elitfotboll (SEF) ett möte i måndags som framförallt tog upp frågan om huliganism i Sverige. Det diskuterades bland annat hur den så kallade huliganen, snarare än klubben skulle behöva stå för bötesbelopp och andra straffpåföljder. Låter la i och för sig bra, jag är inte den som jublar av glädje när någon bränner av en bengal och kostar klubben pengar. Inte för att jag har något emot bengaler i sig; snarare det motsatta, när de bränns av på ett snyggt och organiserat sätt. Men i och med att de numera bara bränns av en och en och dessutom är dåligt kontrollerade, ger de mig inte mycket mer än rök i ögonen och stora, grå mjällflagor på kläderna.
Vad jag starkt betvivlar är tyvärr fotbollförbundet och polisens förmåga att göra vettiga prioriteringar. Just bengaler är kanske ett typexempel på det. Jag upplever verkligen risken att bli nedslagen av Wisemen eller polisen - trots att jag i första hand är en kategori A-supporter - som ett större hot mot min säkerhet än en bengal eller två på läktaren. Och som ett brev på posten kommer även diskussionen om ståplatsläktarna.
Sanningen att säga har jag oftast känt mig säkrare på genuina ståplatsläktare än sittplatsläktare. dessutom är det oftast lättare att förflytta sig till och från pissoarerna och andra faciliteter. Om polis, vakter eller publikvärdar inte kan stoppa införsel och nyttjande av bengaler, räknar jag inte med att de kan stoppa folk från att stå upp på fotboll. Tro det eller ej, de flesta av oss gör det inte för att utgöra ett hot mot vare sig polis eller andra. Vi råkar bara tycka om en klubb och vill göra vårt för att aktivt stötta laget under pågående match. Men istället för att betraktas som trogna kunder till Svensk fotboll behandlas vi ofta som pöbel, trots att en ståplatspublik - i alla fall i Sverige - ofta består av en heterogen grupp av individer. Det är inte så att våldsamt beteende logiskt följer av intensivt fotbollsintresse.
Senast ett dödsfall skedde i Italiensk fotboll, i februari dödas en polisman i Palermo, skrev Mats Härd, så kallad sportjournalist för Gepe, en krönika där han agiterade för förbjudandet av ståplats. Enligt Härd var det ståplatsläktares ett apberg med skränfockar. Väldigt uppskattat från min del, som aldrig lyft en hand mot någon i samband med en fotbollsmatch. Dessutom visar tilltaget på den brist på logik som styr analysen. Polisen dödades utanför arenan som dessutom saknar ståplatsläktare!
Tyvärr är svensk fotbollsjournalistisk - med undantag för Offside - ofta löjeväckande. Journalisternas kunskaper räcker oftast inte till för att analysera fotboll och när det kommer till vidare frågor som berör samhället i stort och människans psykologi är deras okunskap ofta skrämmande. För andra gången på lika många dagar tycks det som jag måste påpeka att det ibland finns skillnader mellan Sverige och Italien, läs till exempel vad Robert Lindberg (författare till mästerverket "Förbannade GAIS" som kom ut förra året) skriver.
Vad jag verkligen irriteras är hur engagerade fotbollssupportar nästan konsekvent likställs med huliganer. Som det noteras på Gårdakvarnens hemsida, är det inte allt för sällan som polisen ser bortafans som hot och mål snarare än individer som de faktiskt i många fall skall skydda. Hur mycket jag än tycker illa om huliganer som sådana, har jag överlag känt mig mer direkt hotad av poliser i samband med fotboll.
*****
En relaterad nyhet är att idag har rättegången börjat mot tio aik-huliganer som var inblandade i stormingen på gamla ullevi 2005. Hur skall huliganism eller våld överhuvudtaget bekämpas om det tar mer än två år tills dess att saken utreds i en rättsal? Det saknas inte precis bevis och vittnen. Vem som helst kan se fjantarna på youtube. Förbannade töntar som springer omkring i sina fåniga burberry-kepsar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar