onsdag 21 november 2007

Samförstånd vs konfrontation

Onsdagens brännpunkt i SvD är ett inlägg med titeln "Den Svenska modellen raseras" av sossen och fd ministern, och senare landshövding i Älvsborgs län, Bengt K Å Johnsson. Måhända inte någon gigant i svensk modern politik historia, men en minister i alla fall. Långt mycket mer än jag någonsin kommer att bli, enligt den konventionella skala där mina skitjobb är nära botten och statsminister är toppen. Nåväl, jag lämnar ämnet, men är man bitter så är man.

Målet för Johnsson är minister Mats Odell som han menar förstör den svenska beslutsmodellen. Namnet på Odells brott är "Enrådighetsmyndighet". I fortsättningen skall regeringen ge direktiv till myndighetchefen som sedan verkställer. Bortkopplade från modellen är styrelsen (i alla fall i det flesta fall, ibland skall det finnas ett insynsråd). Rakare rör och allt det där, men Johnsson menar att myndigheten förlorar en viktig källa till intryck och perspektiv på verksamheten samtidigt som besluten inte längre på samma sätt förankras.

Det som hotas är den gamla beprövade svenska modellen, där beslut och principer ger tyngd och förankring genom att så många parter som möjligt får en möjlighet att säga sitt.

Som ett andra exempel drar han fram utredningsväsendet. Ni vet, det där som efter ett par års pappervändande blir en SOU - statlig offentlig utredning. Förr i tiden tillsattes oftast en utredningsgrupp med representanter från flera olika parter som kom fram till ett gemensamt beslut. Nu är det istället en enskild utredare - en expert - som utses av regeringen. Nu råkar detta vara ämnet för min mediokra C-uppsats i statsvetenskap för ungefär tusen år sedan, så jag vet att det är en smula missvisande av Johansson att peka ut borgerligheten för denna övergång från samförstånd till konfrontation. Det är en utveckling som pågått länge. Jag gjorde själv en jämförelse mellan utredningar från 1975 respektive 1995 och märkte en tydlig skillnad både i antalet fullvärdiga medlemmar i utredningsgrupperna och antalet reservationer mot utredningarnas slutsatser.

"Märkligt nog har denna förändring av hur regeringen vill styra myndigheterna knappast uppmärksammats alls."
Ovanstående citat är en av Johanssons inledande poänger. Men det är nog ingen direkt förvåning att det inte väckt några större reaktioner bland kreti och pleti. Det låter som något som får färg att torka. Trots allt försöker Johansson använda sig av den förenklade bilden med honom själv som en ärrad gråssosse i skinande rustning som stormar mot väderkvarnen Odell för att rädda folkrörelsernas inflytande och den svenska beslutsmodellen. Något i grunden mycket viktigt måste ändå beskrivas som verket av en man. Detta är mycket större än Mats Odell och också något mycket viktigare än vem som gillar toblerone, vem som är full och vem som använder sig av svart städhjälp.

Det jag misstänker blir en konsekvens av dessa förändringar är att det i mångt och mycket blir att så som regeringen ropar får den svar. Ett mer toppstyrt myndighetssverige är inte något jag tycker vi behöver.

Inga kommentarer: