Några lösa tankar om brott och straff. Lyssnade på morgonens P3-nyheter; nyheter inriktade mot kanalens yngre lyssnare som inte antas vuxna nog att kunna förstå vanliga, hederliga ekots sändningar.
Deras stora scoop under morgonen är att ungdomsbrottslingars gärningar förföljer dem i tio år efter dom. Förföljer och förföljer, det är frågan om en prick i belastningsregistret som finns kvar i ett decennium. Detta har vissa följder för bland annat möjligheterna att få vissa arbeten. Någon stockholmsyngling som gjort några timmars samhällstjänst för misshandel och skadegörelse vid 17 års ålder intervjuas och beklagar sig över att han inte kan söka alla jobb.En del av mig vill säga åt honom att det kanske han borde ha tänkt på innan han slog ner någon och att han inte kan gnälla på att hans handlingar får konsekvenser - folk verkar ha så såvrt att acceptera konsekvenserna av sina korkade beslut och handlingar, kom och rädda mig snälla välfärdsstat! En annan del av mig tycker att tio år i ett register är en smula onödigt; ett av regeringen tillsatt grupp föreslår en ändring till fem år för annat än de grövsta brotten.
Brott och straff är en så jävla knivig fråga samtidigt som en massa människor har så tvärsäkra men oftast tämligen ogenomtänkta åsikter om att brottslingar fanimej skall brinna i helvetet.
Ja, vad skall man ha straff till? Lite samhällstjänst på en second-handaffär i Stockholm lär la knappast vara avskräckande (kanske om man tvingas till samhällstjänst i Skinnskatteberg...). För några veckor sedan hade gepe ett långt reportage från ett amerikanskt fängelse. Landet i väster har över två miljoner bakom lås och bom utan att det verkar vara så värst avskräckande heller. Som de flesta borde veta efter en miljon teveserier är straffen långa och anstalterna inte så värst mysiga. Om inte USA:s straff verkar fungera avskräckande - i det stora hela - lär det inte vara någon större idé för Sverige att testa om än hårdare straff eventuellt kanske kan vara avskräckande.
Då återstår vad straffet betyder för den enskilde fången - rehabilitering och så vidare. Gjort är gjort men kommer det att upprepas? Låt mig vara lite hypotetisk. Säg att du är en 17-åring som fälls för misshandel och skadegörelse. Tio år framåt kommer du ha en prick i ett register knutit till ditt personnummer. Låt oss nu måla upp två scenarion. I det första så skärper du dig efter ditt ungdomliga snedsprång på brottens bana, klipper dig och försöker skaffa dig ett jobb. Kommer din prick att hindra dig i ditt fortdatta liv? Troligen. Kommer det att driva dig tillbaka till brott? Njae, så fruktansvärt stigmatiserade är det inte. Att säga att brottsregistret tvingar någon till brott är faktiskt att ignorera sitt eget ansvar och sin fria vilja. Ett annat alternativ är att individen fortsätter på brottets bana. I så fall kommer la den där pricken varken göra till eller från där du står och tjôtar med dina stenhårda polare på en bar nära Ångpannegatan.
Fem år i belastningsregistet för mindre brott är nog en bra idé. Fem år är väldigt lång tid för någon som inte ens får köpa folköl lagligt, för att inte ens nämna tio.
*****
Om någon skulle göra mina (icke-existerande) barn illa skulle jag inte bara kräva hämnd. Jag skulle själv leta reda på förövarna och verkställa dom och straff direkt från gamla testamentet! (som Samuel L. Jackson i Pulp Fiction). I andra fall kan kramar, terapi och rehabilitering på öppen anstalt vara bra - så länge inte någon jag känner drabbas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar