Stackars SVT! Måste vara bittert för dem att knappt få visa någon fotboll alls. Det var därför lite symptomatiskt men också roligt att de visade hela VM-finalen mellan Sverige och Brasilien från 1958 i repris.
Eftersom man vet hur det hela slutade misstänkte jag att det skulle bli rätt segt. Det blev det faktiskt inte, även om det förstås aldrig blev någon nerv eller spänning i soffan. För att förbättra produkten var det Chris Härenstam som kommenterade matchen med Glenn Strömberg som bisittare - två fotbollskommentatorer som alltså inte får kommentera någon fotboll. Det hade troligen blivit för mycket med någon hurtfrisk folkhems-svenska. Men det hade förstås även kunnat bli hur töntigt som helt, eftersom de låtsades att de kommenterade direkt från 1958, men jag tycker faktiskt inte att det var det. Lite roligt är det trots allt när till exempel Pelés ungdom framhävs; "han är född så sent som 1940!". Dessa båda herrar har la kommenterat så många matcher att det låter likadant oavsett.
Som genuint fotbollsintresserad är det förstås kul att få lite mer förståelse för hur en fotbollsmatch gick till på 1950-talet. Korta klipp har man förstås fått se till leda - jag tänker då framförallt på Kurre Hamrins mål mot Väst-Tyskland i semifinalen - men det säger sällan så mycket hur spelet är; det är för lite förspel i klippen. Man behöver faktiskt vara en bit över 60 år för att ha någon vettig bild av hur matchen utspelade sig samtidigt som en hel del yngre låtsas vara experter på spelarnas kvalitéer.
Tempot och de oftast väldigt långa lagen är en sak. Det går inte så värst snabbt och eftersom lagen är så utdragna är sällan snabba omställningar något vinnande koncept - det är lite som att kolla på ett segt Barcelona som rullar runt bollen lite slött på mittplan. Men eftersom försvaren inte är så täta så blir det oftast hyfsat intressanta anfall till slut i alla fall. Sedan får det en del konsekvenser för den stackars vänsterbacken Axbom som i mångt och mycket själv får ta hand om Garrincha. Det minst sagt passiva försvarspelet från Brasiliens sida vid Nisse Liedholms tidiga 1-0 mål skulle nog setts som dåligt även i dagens fotboll - typisk GAIS-start där laget inte riktigt kommit in i matchen.
De tekniska kvalitéerna hos spelarna är det dock inget fel på även om det förstås är möjligt, för att inte säga troligt, att ett lag från nutiden skulle löpt sönder dem på samma sätt som ett mediokert herrlag kan löpa sönder ett duktigt, tekniskt damlag. Att ett modernt lag hade vunnit innebär givetvis inte att det är bättre fotboll; "det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid" och allt det där. Det är intressant att notera att svenskarnas styrka inte är i försvarsspelet och att Brasilien vinner mycket genom att de är duktiga på att bryta passningar och vinna boll mot Sverige. Det är spelgeiniet Gunnar Gren som är klacksparkens mästare - vilket torde vara uppenbart för alla som sett statyn som brukade stå utanför Gamla Ullevi - inte någon brasse.
De fasta situationerna är lite roliga, nästan naiva. Hörnor slås i princip alltid av yttern på samma sida i båda lagen. Det vill säga, det blir utåtskruvade hörnor av den som står närmast till. Samtidigt står inte det anfallande lagets mittbackar och hänger i straffområdet. Lagen är helt enkelt fortfarande väldigt långa. För några år sedan tyckte jag mig märka att det var vanligt att tränare som ville framstå som nyskapare talade om att de tänkte på att lämna kvar flera spelare offensivt i försvaret mot hörnor och på de sättet tvinga motståndarna att i sin tur lämna kvar fler av sina, något som i ljuset av den här matchen inte framstår som så värst nyskapande. Lite av samma sak vid frisparkar. Först i slutet av matchen ställdes det upp ordentliga murar och domaren stegade fram för att mäta. Detta skedde endast två gånger under hela matchen. Troligen handlade detta om fotboll som tekniksport - det var svårt att skjuta mål på frispark med dåtidens bollar.
Även om sydamerikanerna var bättre var 5-2 var faktiskt ett resultat i överkant till Brasilien. Sverige var deras likar i första halvlek. Dessutom missgynnades Sverige helt klart av den franska domaren!
Eftersom man vet hur det hela slutade misstänkte jag att det skulle bli rätt segt. Det blev det faktiskt inte, även om det förstås aldrig blev någon nerv eller spänning i soffan. För att förbättra produkten var det Chris Härenstam som kommenterade matchen med Glenn Strömberg som bisittare - två fotbollskommentatorer som alltså inte får kommentera någon fotboll. Det hade troligen blivit för mycket med någon hurtfrisk folkhems-svenska. Men det hade förstås även kunnat bli hur töntigt som helt, eftersom de låtsades att de kommenterade direkt från 1958, men jag tycker faktiskt inte att det var det. Lite roligt är det trots allt när till exempel Pelés ungdom framhävs; "han är född så sent som 1940!". Dessa båda herrar har la kommenterat så många matcher att det låter likadant oavsett.
Som genuint fotbollsintresserad är det förstås kul att få lite mer förståelse för hur en fotbollsmatch gick till på 1950-talet. Korta klipp har man förstås fått se till leda - jag tänker då framförallt på Kurre Hamrins mål mot Väst-Tyskland i semifinalen - men det säger sällan så mycket hur spelet är; det är för lite förspel i klippen. Man behöver faktiskt vara en bit över 60 år för att ha någon vettig bild av hur matchen utspelade sig samtidigt som en hel del yngre låtsas vara experter på spelarnas kvalitéer.
Tempot och de oftast väldigt långa lagen är en sak. Det går inte så värst snabbt och eftersom lagen är så utdragna är sällan snabba omställningar något vinnande koncept - det är lite som att kolla på ett segt Barcelona som rullar runt bollen lite slött på mittplan. Men eftersom försvaren inte är så täta så blir det oftast hyfsat intressanta anfall till slut i alla fall. Sedan får det en del konsekvenser för den stackars vänsterbacken Axbom som i mångt och mycket själv får ta hand om Garrincha. Det minst sagt passiva försvarspelet från Brasiliens sida vid Nisse Liedholms tidiga 1-0 mål skulle nog setts som dåligt även i dagens fotboll - typisk GAIS-start där laget inte riktigt kommit in i matchen.
De tekniska kvalitéerna hos spelarna är det dock inget fel på även om det förstås är möjligt, för att inte säga troligt, att ett lag från nutiden skulle löpt sönder dem på samma sätt som ett mediokert herrlag kan löpa sönder ett duktigt, tekniskt damlag. Att ett modernt lag hade vunnit innebär givetvis inte att det är bättre fotboll; "det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid" och allt det där. Det är intressant att notera att svenskarnas styrka inte är i försvarsspelet och att Brasilien vinner mycket genom att de är duktiga på att bryta passningar och vinna boll mot Sverige. Det är spelgeiniet Gunnar Gren som är klacksparkens mästare - vilket torde vara uppenbart för alla som sett statyn som brukade stå utanför Gamla Ullevi - inte någon brasse.
De fasta situationerna är lite roliga, nästan naiva. Hörnor slås i princip alltid av yttern på samma sida i båda lagen. Det vill säga, det blir utåtskruvade hörnor av den som står närmast till. Samtidigt står inte det anfallande lagets mittbackar och hänger i straffområdet. Lagen är helt enkelt fortfarande väldigt långa. För några år sedan tyckte jag mig märka att det var vanligt att tränare som ville framstå som nyskapare talade om att de tänkte på att lämna kvar flera spelare offensivt i försvaret mot hörnor och på de sättet tvinga motståndarna att i sin tur lämna kvar fler av sina, något som i ljuset av den här matchen inte framstår som så värst nyskapande. Lite av samma sak vid frisparkar. Först i slutet av matchen ställdes det upp ordentliga murar och domaren stegade fram för att mäta. Detta skedde endast två gånger under hela matchen. Troligen handlade detta om fotboll som tekniksport - det var svårt att skjuta mål på frispark med dåtidens bollar.
Även om sydamerikanerna var bättre var 5-2 var faktiskt ett resultat i överkant till Brasilien. Sverige var deras likar i första halvlek. Dessutom missgynnades Sverige helt klart av den franska domaren!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar