Fyndig fantasy; Neil Gaiman

Min bättre hälft slukar böcker, gärna dåliga böcker. Hon sitter där och plöjer igenom bok efter bok av löjlig tjocka pocketböcker med Fantasy. Jag sätter min rynkade näsa i vädret och undrar varför hon inte läser Coetzee som jag gör. Coetzee har faktiskt vunnit nobelpriset, så han måste vara bra!

Sedan läser jag pocketböckerna som hon köpt, fast mycket långsammare. Min bättre hälft har nämligen ett mycket bättre språk än vad jag har, läser snabbare och kan fler svåra ord och fattar överhuvudtaget nyanser och an peglingar bättre. Hon kan skriva poesi medan allt jag skriver lätt liknar byråkrat-prosa.

För den som vill ha något enkelt och underhållande men samtidigt tankvärt att bläddra i under sensommarens varma dagar kan jag rekommendera Neil Gaimans böcker. Nyligen har han fått en del uppmärksamhet genom att en av hans böcker, Stardust, blev film.

Jag har inte läst Stardust som bok, men som film har den flera likheter med de böcker som jag läst, även om böckerna är mindre matiné-artade. Likheten är att huvudkaraktären, gärna fast i ett småtaskigt förhållande med en kvinna som vill omforma honom, av en slump eller ödet, likt Alice i Underlandet, råkar ramla ner i ett kaninhål och finner en annan verklighet under ytan av det till synes alldagliga. Det är lite som Matrix fast roligare och utan långa och tröttsamma actionscener. Till exempel scenerna där Neo står på en tunnelbanestation känns lite som boken (som från början var en TV-serie på BBC) Neverwhere där handlingen utspelar sig i en alternativ värld i Londons underjord (där det bor munkar vid Black Friars, där det finns en gammal man som fångar fåglar och heter Old Bailey, en ängel som heter Islington...).

Min favoritbok än så länge är dock American Gods. Boken bytter på idén att alla gudar och mytologiska varelser som någon någonsin trott på existerar just genom människors tro. Över hela Amerika finns gamla gudar vars krafter är svaga då ingen tror på dem längre, men då de är gudar kan de inte heller dö. Huvudkaraktären som just kommit ut från fängelse råkar bli anställd av en kringresande gubbe med namnet Mr. Wednesday. Ja, ni kan la lista ut själva vem det egentligen är.

En av gudarna dyker upp igen i boken Anansi Boys där huvudkaraktären när bittra minnen av sin spexiga och opålitliga far mr Nancy när han dock återvänder till sitt hemland för att besöka hans begravning. Mr Nancy är i realiteten den västafrikanska "trickstern" och spindeln Anansi som förekommer i många folkloresagor. En tid senare dyker hans okända bror upp och krossar hans liv för honom.

För den som, av förståeliga skäl, ryggar tillbaka av banal standard-fantasy och den nördiga stämpel som Sci-Fi har (ser just att Stargate går på teven... *suck*), men samtidigt blivit trött på sommardeckare ger Neil Gaiman ett bra alternativ.

GAIS 0 - 2 GIF Sundsvall

Det finns inga lätta GAIS-matcher. Det torde vara en klyscha som de flesta grönsvarta supportrar kan utantill. Samtidigt är hoppet något som sällan överger människan. Bortförklaringarna för bortamötet kommer över mig medan jag cyklar över bron. GAIS hade inte spelat på konsträs tidigare i år; det var en lång bortaresa; Sundsvall är starka hemma; Wanderson är viktig för GAIS spel och var avstängd. Inga av dessa aber förlåg inför måndagskvällens hemmamöte mot GIF Sundsvall. Det är la som upplagt för en plattmatch.

Lag [4-2-3-1]: D. Jankulovski; J. Lundén, A. Tobiasson (74' J. Mårtensson), B. Friberg da Cruz, K. Gustafsson; F. Lundgren, E. Hédinsson (45' B. Andersson); L. Patjadzjan, W. do Carmo, T. Lycén (62' D. Nicklasson); d. Morais Reis.

Redan i sjätte minuten får Sundvall vad som kan tyckas vara ett skitmål men som samtidigt är tämligen sympomatiskt för GAIS sätt att spela matchen igenom. Lite lathet och misstag ger en gratischans till en motspelare som vid kortlinjen från en meters håll kan få in bollen i mål via Dime Jankulovskis sprattlande ben. Att mittbacksparet Andreas Tobiasson och Bobbie Friberg da Cruz inte kom rätt i brytningar eller dueller vid detta tillfälle var något som upprepades otaliga gånger matchen igenom, då Sundvall bjöds på farliga möjligheter från nästan ingenting. En halvtimma in matchen får sedan GIF tämligen enkelt göra sitt andra mål på en hörna där Dime inte rör sig och en motståndare allt för enkelt får komma upp och nicka in.

Jag råkade stå jämte en uppskattningsvis åttaårig flicka under den första halvlek och hon hade analysen klar; allt var domarens fel. Tyvärr var det inte så enkelt för en gångs skull. GAIS var helt enkelt värdelöst dåliga. De spelade utan självföroende både i passningsspel, närkamper och löpningar. Att jag inte ville skylla på domaren skede dock i halvtid innan inledningen av andra halvlek visade oss en serie direkt felaktiga och tvivelaktiga domslut. Allsvenskan är en medioker serie och det kanske är mycket begärt att domarna skall vara bättre. Men de flesta länder där domarna är än sämre är de också notoriskt korrumperade, vad de allsvenska domarna skall skylla på vet jag inte. Den unga experten frågade mig även vad ordet tidelag betyder, men den uppgiften lämnade jag över till hennes far.

I pausen fick vi även se den senaste i den långa raden av nyförvärv. Matao fick tröja nummer 29 och jag, som bittert gått och köpt en folköl, mummlade något om att 29 kanske stod för att han var den 29:e sämsta avslutaren i GAIS. Spelare värvas på rad, men ingen tycks duga för truppen.

Många underpresterade under första halvlek. Ingen var dock fullt så dålig som Eyjolfúr Hédinsson som joggade runt på mittplan och såg vilsen ut, misslyckades med enkla kortpassningar och inte ens vågade ta i i närkamperna. Att han blir utbytt i halvtid till förmån för Björn Andersson när GAIS går över till 4-4-2 var det minsta man kunde begära. Andersson för i alla fall med sig lite attityd och vilja i ett slött och håglöst grönsvart men är, konstigt nog, föga lämpad för rollen som target med GIF föga oväntat backar hem, tar det lite lungt och satsar på kontringar. eller satsar och satsar, det är bara att lunsa runt lite på mittplan och vänta på att någon spelare i hemmalaget slår en katastrofal felpass.

Jag skall inte dröja mig kvar av de sista fyrtiofem minuterna av tröttsam skitfotboll. Den enda svaga ljusglimten som ett läktarvrak som undertecknad kunde hålla sig fast vid var att Johan Mårtensson gjorde en intressant debut. Då MP inte varit så feg som Rolle och Batongen skulle det inte förvåna mig om Hédinsson får lämna plats i den givna nollpoängaren borta mot Elfsborg.

---
Hemma i hooden så bytte jag bort mitt medlemskap i GAIS och mitt säsongskort på ståplats om en kebabrulle och, vad jag trodde var ett sexpack folköl, men som visade sig vara spendrus lättöl.

Nej, det sista var inte riktigt sant. Jag fick betala min ångest-kebab med några skrynkliga stackars tjugor och kommer att stå där nästa match igen - mot bättre vetande.

---
Måsarna som började cirkla kring plan under andra halvlek åt sig mätta på död makrill.

Svårt att se film

Jag vill varna känsliga läsare för att detta inlägg inte är fullt så pretentiösa som denna bloggs ton tycks tarva.

Den fule har övertaget mot den gode(?)

Är det fler är jag som noterat hur svårt det är att se film på teve numera? Det är söndag kväll. En gång för länge sedan så konkurrerade tevekanalerna om att visa stora filmer (läs: oftast Armageddon) på söndagskvällen. Ja, som självgod snobb passade det inte alltid min kräsna filmnäsa (svartvit tysk film är ju trots allt bäst!) men nån förbannat bottennivå måste ha nåts och passerats. Under helgen visade till exempel TV6 lite spagetti-western. På lördagen visades För en handfull dollar mer och jag utgår från att För en handfull dollar visades på fredagen. Jag såg filmen på lördagen. Rätt OK film, inte mer. Den började visas klockan åtta. Den gode, den onde och den fule som skall visas ikväll är ett mästerverk, en klassiker, Sergio Leones kanske bästa film. Det är klart att den filmen måste sändas från klockan tio på kvällen och sluta efter ett på natten. Jaja, det är industrisemester och Volvo PV, som la ändå snart läggs ner, chillar i solen över Hisingen, men va fan. Kan inte människor som arbetar få se vettig film på teve istället för olika krystade tävlingsprogram om sång, modellande, matlagning, hårklippning, klädd-design, inredningsprogram och annat skit som känns som en repris även första gången det visas?

Robinsonaders självterapi

För några dagar sedan bestod SvD:s under strecket av en artikel kring kritik mot självhjälpslitteraturen; böcker som går ut på att hjälpa människor att på egen väg bli bättre människor, vad nu det är. Kan personligen inte komma ihåg att jag läst någon sådan bok men jag är en smula bekant med till exempel Phil McGraw, Dr Phil i sitt amerikanska tv-program. Vad som tycks vara gemensamt för många olika böckers råd är att det är i det närmaste narcissitiskt självcentrerade "praktiska" förklaringar i hur man skall göra sig själv till en bättre människa. Det lämnas inte mycket plats och utrymme för människor i vår omgivnings betydelse för vår lycka och framgång.

Att individen genom att tänka positivt kan uppnå lycka för sig själv är måhända en smula märkligt då det i realiteten är andra människor som tar upp så mycket plats i vår vardag. Detta är sant både i ett större perspektiv i samhället (att individen kan göra sig själv lycklig oberoende av sitt större sammanhang är la i och för sig helt i linje med den amerikanska myten) eller de närmast oss. Som en kontrast till denna fokus på individen kom jag att tänka på en artikel i DN kring mentalisering hos unga barn. Till skillnad från den psykologi som verkar genom självhjälpsböckerna är det en allt mer utbredd uppfattning inom det psykologiska forskningsfältet att vi är våra relationer:

"Mentaliseringsteorin utgår från antagandet att barnet föds med en förväntan om att bli sett och förstått. Upplevelsen av att vara ett enhetligt själv utvecklas inte automatiskt i takt med barnets ökade kognitiva mognad. Det är i stället föräldern som, med sin mentaliserande förståelse, binder ihop barnets olika självtillstånd, som "håller" eller "fyller i" barnets ofärdiga psykiska strukturer genom att tillskriva barnet inre mentala tillstånd som känslor, impulser och önskningar. Det är just därför som anknytningen är så viktig: det är här, i det känslomässiga samspelet med den vuxna anknytningspersonen, som den sociala hjärnan når sin fulla utveckling. Vi är relationella varelser från det att vi föds, och vi blir till i våra relationer."

---
En robinsonad är en egen genre inom litteraturen döpt efter Daniel Defoes kända bok Robinson Crusoe. Karl Marx var under sin tid kritisk mot robisonaden som skildring i ekonomiska resonemang, eftersom en individ som likt Robinson Crusoe lyfts ut från sitt sammanhang av marknad och konkurrens näppeligen är en god bild av verkliga förhållanden. En rättvis kritik som enligt min mening verkligen kan överföras till andra fält än ekonomin.

Ponomarev söker jobb i Degerfors

Måhända en marginellt intressant nyhet, men ändå inte helt irrelevant. Kommer ni ihåg Anatoli Ponomarev? 26-åringen kom från FC Vaduz 2007 för rollen som tia i Rolle och Batongens system, ansåg sig ha "en näsa för mål" men hamnade i frysboxen efter fem matcher och noll mål. Lånades ut, först till Öster - som ramlade ur superettan - och sedan till FC Baku i den Azerbadzjanska huvudstaden med samma namn vid Kaspiska havet. Men han tillhör fortfarande GAIS.

Nu har Ponomarev inte fått någon lön på på tre månader och hoppas att få bryta sitt låneavtal med FC Baku för att få börja spela för Degerfors IF. GAIS är positiva men de är oroliga för att FC Baku skall ställa till problem, även om Toli hoppas kunna övertyga dem.

---
Då kanske han får chans att spela tillsammans med den framtida GAIS-anfallaren Pär Ericsson. Ja, om han nu kommer ifrån CU med livet i behåll. Deras styrelse har nämligen börjat kräva att GAIS skall lämna garantier för en spelare som formellt sett inte tillhör Göteborgsklubben innan 2009:

"För att United ska tillåta Pär Ericsson att spela för Degerfors i höst krävs att Gais skriftligen garanterar United den summa man ska få när Dejeprodukten flyttar till Göteborgsklubben – det vill säga 167 500 kronor."

Wallin svarar kort till pressen att CU påtalat regler som han inte kände till och avhåller sig från att kommentera ytterligare tills efter ett styrelsemöte nu på fredag. Jag har själv inga djupare kunskaper om de relativt nya och till synes snåriga reglerna kring utbildningsersättning för unga spelare, men man undrar la om det inte är troligart att Wallin har bättre koll på detta än Stefan Westergren, som inte bara är lik en struts utan tycks ha goda erfarenheter av sin tid som informationschef för den Colombianska FARC-gerillan...

---
Ovan nämnda styrelsemöte leder till att GAIS ser till att Pär Ericsson kan gå på lån till Degersfors IF." Jag hoppas att Carlstad använder pengarna till att ta en charmkurs eller en lektion i hur det fungerar i den svenska fotbollen. Vi har ju inte gjort något fel.", säger Wallin om erfarenheterna av Carlstad United.

---
Vissa påståenden kring CU:s ordförande kan eventuellt vara vilda spekulationer som gränsar till förtal. Undrar vad estländska Marianne Mikko skulle tycka om det här blogg-inlägget?

Tokoptimism kring den nya arenan?

Arenan som inte har något namn väcker stora förhoppning hos fler personer än GAIS ordförande Wallin. Även det tror även, förstås, arenachefen Jonas Georgsson: "Det skall bli nordens mest välbesökta fotbollsarena[...]. Vi räknar med att ha 600 000 besökare första året.[...] Arenan ligger ju i en evenemangsstad, den är ny modern och har tre professionella fotbollslag", säger han. Ja, tre professionella fotbollsklubbar finns i Göteborg, men BK Häcken skall la fortsätta att spela på Rambergsvallen? Det är förstås möjligt att han menar GAIS farmarklubb ute i villaförorten Örgryte. Deras publiksiffror räknas nämligen med i sammanställningen där det i år tycks bli 274 95 åskådare per år sett till publiksifforna för dessa tre klubbar. Gothia (nej inte FC Gothia) Cup är förstås också intresserade att spela sina finaler där framför betonghålet. Lite andra matcher för folk i lusta hattar, läs vänskapslandskamper, och evenemang kommer förstås till. Bara vi slipper de där förbannade jävla förvuxna leksaksbilarna (Mooooooonnnnssssttteeeer JAAAAM!!!!!) som vill åka runt och förstöra underlaget för det gröna fältets schack.

Kollektivtrafikens dilemma

Bläddrade igenom lite tidningar och såg en intervju på baksidan av SvD med trafikforskaren Maria Krafft som får kommentera några resultat från någon sifo-undersökning (jag har inte lyckats finna själva undersökningen).

Det visar sig att 3,8 miljoner svenskar varje vecka väljer bilen trots att kollektivtrafik eller cykel skulle vara nära nog lika snabbt. Krafft tror att det i mångt och mycket är en attitydfråga och att ökad miljömedvetenhet kan bidra till att ändra dessa attityder.

Tyvärr tror jag inte riktigt det är så enkelt. Det är förstås viktigt att ta sig till och från jobbet, men människor har andra behov än så. De behöver handla mat och andra varor samtidigt som barn och ungdomar tydligen blir allt mer oförmögna att ta sig till och från barnpassning, skola och fritidsaktiviteter på egen hand. När sådana behov inte kan tillgodoses i närområdet blir bil allt mer av en nödvändighet för att ta sig till och från köpcentrum. När man väl har en bil med en dyr parkeringsplats är det enklare (och billigare, relativt sett) att också använda den där den inte behövs. Men bilar tar plats och snart blir där köer, det krävs mer trafiklösningar som skapar än längre avstånd och barriärer i staden.

Vi tar bil till annat än jobbet

Dessutom är den stora tidstjuven i kollektivtrafiken inte resorna utan väntetiden. Om man har behov av byte på vägen, oavsett om det är för att lämna av ett barn på förskolan, köpa mat i en affär eller bara byta mellan olika linjer är detta allt som oftast något som bilägaren slipper bekymra sig över. Ett exempel från min egen vardag: Har börjat cykla till arbetet vilket tar kanske 25-30 minuter. Med kollektivtrafik tar det minst en halvtimme., om jag har maximal tur med väntan och byten. För en bilist tar resan inte mycket mer än tio minuter, men bilisen behöver inte åka in mitt i centrum för att ta sig till sitt mål utan kan använda alla dessa stora vägar som byggs ut enkom för bilistens behov runt staden. De ytor som inte tas upp av vägarna kan man plantera gräsmattor på eller kanske ha parkeringsplatsen på.
---
Se även Anders Svenssons inlägg på YimbyGBG.

Nybyggen i Göteborg 4: Varmfrontsgatan

Den fjärde planerade bostadsbyggnationen är långt ifrån igång. Det är frågan om en förskola vid Varmfrontsgatan som skall rivas och ge plats till flerbostadshus med 70 lägenheter. Plansamråd skall enligt uppgifter ske under hösten och för nuvarande finns inte så värst mycket information att hämta på kommunens hemsida. Marken ägs av och byggherre skall vara företaget Stamsjöns Fastighets AB. Jag har utan framgång sökt efter en hemsida (ni vet, sån där som en normal 13-åring kan snickra ihop) för företaget så exakt vad de har i kikaren är svårt att sia om. Att hitta något på kommunens hemsida är också omöjligt (Om det fanns något innan så är det nu svårt att finna tack vare den genomförda "förbättringen" för oss medborgare - konspiratoriskt anar jag en Winston Smith som sliter på Göteborgs sanningsministerium).

Nybygge i den röda figuren?

Anledningen till mitt intresse hänger delvis ihop med att jag för inte så länge sen bodde i närheten, en hållplats bort på Temperaturgatan. Detta är alltså Länsmansgården norr om Biskopsgården på Hisingen. Avståndet från min gamla lägenhet är la inte mycket mer än femhundra meter. Men som tidigare erfarenheter har visat så rör man sig sällan i funktionellt planerade områden (se tidigare tirad om problem att cykla genom dem) utan anledning och antalet gånger jag varit på platsen kan nog räknas på ena handens fingrar. De flesta av dessa berodde det på att jag var trött eller hade näsan i en bok så att jag missade min hållplats och kom till sluthållplatsen Varmfrontsgatan (vändslingan från 1964 syns till vänsterpå bilden ).

Eftersom det inte tycks finns finnas så många planer att reagera på så lämnas det utrymme för lite mer fantasi. Som en anhängare av blandstad så är det knivigt att komma på vad man kan göra med detta bygge för att förbättra inte bara för de nyinflyttade utan för hela närområdet. Blandstad är inte ett självändamål eller en estetisk fix idé för mig och därför har jag ägnat en del tid åt att tänka på frågan ('inget liv'; va, vad menar ni?).

För att svara på frågan får vi börja med den befintliga bebyggelsen. Även om jag tycker att det finns många brister med stadsbyggandet efter kriget så är jag samtidigt inte inställningen att alla problem kan lösas genom att riva det gamla och bygga en ny, vacker värld. Det är till att gräva där vi står och genom små förbättringar göra det bästa av Göteborg.

Solstaden, notera spårvagn i bakgrunden

Närmast det planerade bygget ligger tre stora, långa hus med terrasser som lite halvt om halvt på rad böjer sig ut mot Svarte Mosse. Tidigare har jag alltid trott att dessa varit relativt nybyggda men när jag letat reda på lite information så visar det sig att det för 20 år sedan var tre nedgångna fastigheter som Poseidon sålde till Skanska som byggde om och sålde till en nybildad bostadsrättsförening 1986 (skulle tro att ombyggnaden var omfattande). Det finns mycket att säga om bostadsrätten som ägandeform men det ger i alla fall oftast engagerade och långsiktigt ägande, till skillnad från mycket annat ägande i Biskopsgården (*harkel* Jag har som sagt bott på Temperaturgatan som förvaltas av bland annat Västerstaden *harkel*...).

Den fristående bostadsrättföreningen heter Solstaden (ligger vid Solstrålegatan). För att vara lite elak: Notera hur ordet stad är positivt laddat trots att det här inte direkt är frågan om någon stadsmiljö utan en förort där utsikt och närhet till grönområden är det säljande argumentet. Det är möjligt att det hos dessa bostadsrättsinnehavare kan finnas motstridiga nimbyister som motsätter sig att området exploateras ytterligare, likt på Norra Guldheden. Detta trots att området redan är bebyggt av en tom förskola och inte är mycket mer än ett odefinerat stadsrum mellan husen och Sommarvädersgatan samtidigt som det finns stora ytor av skog med stigar och stråk åt det andra hållet.

För min del skulle de gärna få riva ner och bebygga hela den angivna ytan. Men jag bor ju inte området. Vad kan ett nybygge göra för de som redan bor där? För att försöka föra in det positiva kvalitéerna från blandstaden till förorterna så krävs det krav och ett visst mod från politikernas håll. Att kräva blandade funktioner är ett sätt, men till skillnad från till exempel de tre punkthusen nära Eketrägatan så är detta verkligen inte något idealiskt läge för något. OK, förbindelserna är egentligen inte dåliga med sommarvädersgatans och Björlandavägens T-korsning runt hörnet och med spårvagnstrafik men eftersom det är en bostadsenklav vid en ändhållplats näppeligen den första plats som ett företag vill etablera sig på. Om planerare och politiker inte har ork att propsa för och byggherrar inte något intresse av andra funktioner kan jag förstå om ärendet inte kommer upp. Samtidigt kommer det nya huset (eller husen) ligga nära gångstråket mellan den existerande bebyggelsen och hållplatsen - kanske plats för en kiosk eller något liknande i bottenvåningen?

Ja, kiosk. Just kiosk och Varmfrontsgatan är en kombination som relativt nyligen förekom i media i samband med ett mord på en kioskanställd av några påtända ungdomar i den kiosk som finns vid vändslingan. Det är därför inte konstigt att det på Solstadens hemsida bland annat står att "[v]i har låg brottslighet i området, mycket på grund av att alla är måna om säkerheten. Dagmammorna [anledningen till att förskolan är tom. min kommentar] som är många, hjälper till att ha koll under dagarna.". Själv har jag aldrig varit rädd för att röra mig i förorter, i alla fall inte utan synbar anledning. Texten påminner mig dock Om Jane Jacobs mantra om att det behövs ögon på gatan för att upprätthålla säkerheten i området. Smart planering allena eleminerar inte brottslighet men nog hade det varit bättre om kiosken legat i bottenvåningen på ett bostadshus nära hållplatsen istället för i en liten barrack vid sidan av, funktionsuppdelat och fint (för att vara riktigt ärlig tror jag i och för sig att några boende på ena kortsidan möjligen kan hålla ögonen på vändslingan och kiosken).

Jag vet inte om det bara är ett resultat av mitt fördomsfulla intryck, men nog verkar det av någon anledning finns underlag för mycket fler kiosker och liknande i mer traditionellt planerade stadsdelar. Planeringen påverkar folks vanor och beteende. Miljonprogram har ofta ett tråkigt inflytande på folks vanor och beteende. Därför finns det troligen en stark oro och ovilja från byggherrens sida att tvingas bygga för någon form av verksamhet i bottenvåningen i en förort likt denna där ingen förflyttar sig annat än från hållplats eller parkeringsplats till sitt hem med dubbla lås. Om det skall bli bostadsrätter kommer denna förening troligen att ogilla idén eftersom det verkar vara en utbredd uppfattning att det är bökigt att förvalta annat än bostäder. Man skulle önska att marknaden skulle se att mer blandade funktioner kan ge fördelar för de boende och det är därför tycks nödvändigt att politiker ställer krav. Tyvärr är det inte troligt att några andra krav kommer att ställas annat än från nimbyiter.

Förhoppningsvis finns det dock underlag för en kiosk i området (förutsatt att hyran i en nybyggd lokal inte dödar alla möjligheter som finns). Speciellt med 70 nya bostäder på tomten. Att se till att den är nära och tillgängligt för de boende är ett stort. Länsmanstorget är det lokala förortscentrumet, men jag undrar om det inte är lite i det längsta laget för att fungera väl för de boende vid det här nybygget eftersom jag tror att det är mer än 500 meter. Måhända acceptabelt när man skall handla mat till middagen men lite väl långt bort för att köpa tobak, godis eller en pizza. Sedan är det la risk att de krav som kommer att ställas från den svenska byggbyråkratin kommer att vara så omständigt att om någon skulle vilja omvandla en lokal i området något till något annat än vad den är planerad för så liknar situationen för fattiga som vill registera sin egendom i tredje världen.

---

Kiosken som blev rånad var inte del av någon kedja och var ibland stängd och ibland öppen när jag passerat förbi. Detta är ett tydligt tecken på att det inte är någon viktig hållplats där det går att tjäna pengar. Det tycks mig nämligen som Pressbyrån har ett naturligt monopol för kollektivtrafiksnoder; Hjalmar Bratingsplatsen, Eketrägatan, Marklandsgatan, Korsvägen, Järntorget...

Göra en struts av en fjäder

(titeln är ett citat från signaturen Makrillen på GAIS elektroniska tankesmedja)

Efter den överraskande övergången av Pär "Pärlan" Ericsson till GAIS istället för ÖIS, som Carlstad United trodde har deras ordförande Stefan "Strutsen" Westergren gjort allt som står i hans makt för att föra klubben från askan in i elden. Han har angripit GAIS styrelse för att passa bättre i en gärdsgårdsserie, själv visat en tvär och föga hedervärd attityd samt uppvisat en total okunskap hur övergångar sker inom fotbollen Självmål, är måhända ett ord som lämpar sig väl i sammanhanget.

Men skam den som ger sig! Nu ser ordföranden nya möjlighet att slänga ved på brasan. På den unga anfallarens 20-årsdag samlar han till ett extra styrelsemöte och stänger av Ericsson för resten av säsongen. Detta är dock inte något beslut som är väl förankrat hos tränarna som väljer att sluta med omedelbar verkan i protest mot styrelsens beslut. Några spelare från A-truppen har gått ut med ett eget pressmeddelande där de hotar med att sluta även de (båda sidor pressmeddelanden).

Stefan Westergren vid presskonferens med lokal media

Strutsen själv raljerar friskt men har uppenbarligen begränsad erfarenhet av sitt uppdrag. Som journalist (sic!) och sedan informatör(sic igen!) kom han in som ordförande för bara ett par veckor sedan sedan tidigare ordförande avgått "Att hålla ihop styrelsen och föreningen och se till så att informationen fungerar mellan olika delar" svarar han vid tillträdet på frågan om vilket som är hans viktigaste uppgift. Likt en trängd kejsare eller maffiaboss i en Hollywoodfilm börjar han se hot och faror överallt. Det hela är en kamp för Carlstad Uniteds överlevnad, säger han och tydligen måste han förstöra klubben för att rädda det (för att göra en parafras på ett känt citat från Vietnamkriget).

Carlstad United ligger för närvarande tvåa i Division 1 Södra. Om klubben hade några förhoppningar att gå upp till Superettan denna säsong så kan de nog glömma de, tack vare sin nya ordförande strutsen. Bland klubbens uttalade mål står det att "fotboll går före pengar", då är det förstås rimligt att stänga av spelare som saknar långa kontrakt.

Som betraktare på lite distans kan man la konstatera att det finns ingen annan glädje likt skadeglädjen. Nu blir det middag, grillad struts kanske?

Kan man vinna ett krig med hamburgare?

Jag har vid två tidigare tillfällen berört konflikten mellan UEFA på ena sidan och en vettig verklighet på den andra. Vet la inte om det är värt att ödsla någon mer tid på hela frågan. Den har fått så pass mycket uppmärksamhet att det knappt är värt att uppmärksamma det här. Nu har i alla fall Uefa beslutat sig från att flytta de fyra matcherna i U21-EM som skulle spelats på Borås Arena annorstädes.

Vad jag främst tycker mig märka är hur pass smart Max har fått ut det mesta av den här till synes negativa händelsen. Genom att ställa sig på tvär mot två jättar, Uefa och McDonalds, får de direkt sympatier. Sedan går de och sätter igång med en nätomröstning. Har ni noterat hur företag gärna vill försöka engagera dig genom att du skall rösta på två olika nya smaker eller liknande? När de får människor att ta det aktiva, om än lilla, steget att trycka på en knapp och rösta för dem skapar de ett band mellan sitt företag och den presumtive konsumenten (notera att jag har noll utbildning i marknadsföring, så mina spekulationer är mer grundade i en verklighet än någon som har en så pass anti-utbildning). Dessutom var la utgången given på förhand av en sådan omröstning.

Att Uefa, likt Fifa, tycks ha en förmåga att skada eller solka ner allt det lägger sina feta prinskorvsfingrar är organisationen så pass maktfullkomligt att hur svenska folket tror eller tycker om deras agerande så spelar det ingen roll. Så fort ett medelmåttigt allsvenskt lag lyckas besegra ett lag från något litet obskyrt land och nå till tredje omgången i kvalet kommer deras kunder återigen stå... ursäkta, sitta och tjoa. McDonalds lokala restauranger som säljer en medelmåttig och dyr produkt med mördande reklam kanske inte är fullt lika roade. Dessutom måste deras moderföretag betala Ueafa för denna björntjänst.

Tidigare:
Fotbollen framtid IX - Marknadsdiktatur
Uefas snabbmatsdiktatur

Tänkvärt om Laplaces demon

"Är Laplaces demon en omnipotent partikelfysiker eller en sorglig gnom som inte begriper universums komplexitet?"

(Min första tanke var att döpa inlägget till Tänkvärt om reduktionism, men det säljer så lite lösnummer.)

Måndagens under strecket i SvD innehåller en intressant redovisning av informatik-docenten Nicklas Lundblad om den amerikanske filosofen och biologen Stuart A Kauffmans bok "Reinventing the Sacred: A New View of Science, Reason and Religion".

Reduktionism inom vetenskapen är temat. De flesta som är hyfsat bevandrade i humanvetenskapernas historia har säkert hört talas om positivisten och sociologen Auguste Comtes vetenskapsteori om att vetenskaper går igenom tre olika faser och att de olika fälten är uppdelade i en hierarki. Genom att ta dylika resonenmang till sin spets har det blivit en vanlig och populär föreställning att alla vetenskaper i teorin kan reduceras ner till en - partikelfysiken. För att använda oss av ett exempel från artikeln: Ekonomi kan reduceras till psykologi som egentligen är ett resultat av biologi och neurologi som förstås inte är något annat än kemiska processer vilket består av partiklar och då är vi nere på partikelfysik. det boken handlar om är huruvida denna reduktionism är fruktbart eller ens korrekt.

"Den franske fysikern Laplace påstod en gång att en demon som kände alla partiklars läge och de krafter som verkade på dem i ett givet ögonblick skulle kunna förutsäga både världens framtid och rekonstruera dess historia. Här finns också den tydligaste kopplingen mellan reduktionismen och religionskritiken – Laplace fick en gång frågan om vilken roll Gud spelade i himlakropparnas mekanik, och lär ha svarat att Gud var en hypotes han inte hade behov av."

Just Laplaces demon är en idé som jag länge funnit intressant. Inte så mycket utifrån en teori om reduktionism utan utifrån tanken om den fria viljan. Även om jag förlikat mig med tanken att min frihet måhända inte är mer än ett hjärnspöke är det på något sätt trevligt att det inte är så enkelt. Det visar sig nämligen att tanken på reduktionism bland framförallt (så klart) fysiker är populär finns det problem med teorin; är den prövningsbar? Och varför skulle det finnas en hierarki där fysiken ligger i botten? Personligen - utan så värst mycket idéhistorisk granskning på fötterna - misstänker jag att det finns en koppling mellan Comte och dagens reduktionism. Ja, längre tillbaka än så. Tänk till exempel på pythagoréernas talmystik som såg samband mellan matematik och musik.

Problemet som Kauffman ser med Laplaces demon är att denne kanske kan reducera ner universum i en partiklernas historia, men att denna vetenskapliga diciplin säger ytterst lite om nästan allt annat som inte går att förstå genom så drastisk reduktionism; poesi, politik, GAIS...

GIF Sundsvall 1 - 1 GAIS

Nittio minuter av denna match var inte värt att se, allt relevant hände på tilläggstid då GAIS lyckades ta och förlora ledningen inom loppet av ett par minuter. Till skillnad mot till exempel det sena tappet mot MFF borta var detta inte direkt orättvist sett till matchen i stort.

Lag [4-2-3-1]: D. Jankulovski; J. Lundén, A. Tobiasson, B. Friberg da Cruz, K. Gustafsson; E. Hédinsson, F. Lundgren; L. Patjadzjan (81' B. Andersson), J. Gudmundsson (61' Mervan Celik), T. Lycén; D. Morais Reis.

Eftersom det egentligen inte hände så värst mycket av intresse i matchen skall jag även här strunta i mina sedvanligt långrandiga utlägg om menlösa detaljer. GIF Sundsvall är starka hemma på sitt konstgräs (nej, jag tänker inte skylla på underlaget) och initialt hade jag varit nöjd med ett poäng borta för att sedan köra över norrlänningarna hemma på tysta, öde Ullevi. En oroskälla var förstås Wandersons frånvaro, kunde Johann Gudmundsson fylla skorna? Njae, även om han inte direkt gjorde bort sig blev det snart tydligt att den extra dimensionen saknades i GAIS anfallspel. Även om laget till en början var duktiga att vinna bollar på mittfältet och komma till offensivt spel försvann det mesta i lagets grönsvarta hål av vedervärdigt dåligt passningsspel. I första halvlek hade endast ett skott på mål registerats, och det var av hemmalaget.

I andra halvlek började GAIS återigen hyfsat för att med tiden tappa över initiativet till GIF. För att försöka skapa lite kreativitet i anfallet så byttes Mervan Celik - allsvensk debutant - in på bekostand av Joí tämligen tidigt. Hisingsyngligen som imponerade med sin teknik i flera av försäsongsmatcherna fick nu komma in mitt i helluften och tampas med frustande patroner. Även om killen lyckades med en del med boll, behövs det bättre spel utan boll för att kunna lyckas med baggböleri i i tråpatronernas Sundsvall. Mellan Daniel Morais Reis slet ensam och utan framgång uppe på topp för GAIS hade GIF flera farliga anfall. Dime jankulovski tvingades nyttja sina kända kobrareflexer för att freda buren.

Försvarsspelet fungerade i stort sett hyfsat med ett litet plus i kanten för Jonas Lundén som jag tycker fungerar allt bättre ihop med Levon Patjadzjan på högerkanten. Tyvärr fick inte armeniern mycket uträttat denna söndagskväll. Jag var i stort sett klar att gå ifrån vattenhålet jag betraktade detta sömnpiller på för att dra mig hemåt hände allt på en gång. Den inbytte anfallaren Björn Andersson blev nedriven en bit utanför straffområdet till vänster och Tommy Lycén - som lyckats med en del offensivt men återigen vägt lätt i närkampspelet - skjuter en perfekt pärla nere vid främre stolpen. Tre poäng! Nä, självfallet inte - om ni hållit på GAIS i mer än två minuter vet ni att inget är givet för grönsvart. Vid ett inlägg mot straffområdet är det passiv och dålig markering precis framför mål och den inbytte före detta Häckenspelaren Robert Mambu Mumba gör 1-1 med bara sekunder kvar. Lite trist, men samtidigt kan jag inte riktigt känna mig besviken, de e la GAIS. Jag hoppas dock verkligen att laget är besvikna, både med resultatet och sitt spel. Både vi supportar och de vet att de kan bättre än så här.

Hiterapporten och metodologi

(en titel som verkligen måste locka läsare; en kioskvältare helt enkelt)

SR:s P1 har - vilket jag tidigare påpekat i samband med radioprogrammet Supporter - haft en del intressanta sommarserier. I veckan var det en miniserie i tre delar om "Orgasmen, fruksamheten och mödomen", som behandlade de tre ämnesorden i tur och ordning - alla än i dag mycket laddade och kontroversiella ämnen.

Ämnerna är förstås intressanta och viktiga, men det var inte det jag hajade till på. Det som fick igång mig var en referens till Hiterapporten från 1976 och dess betydelse. Rapporten är namngiven efter dess författare, sexologen Shere Hite, som frågat 3000 kvinnor om deras sexuella upplevelser. Resultaten gick stick i stäv med den gängse uppfattningen om kvinnor och sex som fanns i USA (och världen) vid denna tid. Rapporten fick ett kraftigt genomslag och har i dagsläget sålts i mer än 48 miljoner exemplar.

Hennes rapporter är också ökända för att flitigt användas som skräckexempel på dålig metod i läroböcker om statistiska undersökningar. Hennes rapporter bygger på ett stort underlag av svar, men hur har hon fått tag i dessa svar? Ett exempel som jag hämtat från en lärobok som refererar till hennes tredje rapport "Women and Love: a Cultural Revolution in Progress": Hennes formulär med 127 frågor kopierades upp i 100 000 exemplar till olika kvinnogrupper. Hon fick tillbaka 4500 svar. Imponerande antal respondenter i sig själv, men endast 4,5 procent av de hon skickade ut.

Man behöver la inte vara någon expert på statistiska urval för att lista ut att dessa svar inte nödvändigtvis är representativa för kvinnor i allmänhet. Att många av frågorna är öppna är en sak, men när svaren omvandlas till statistik med en chimär av objektivitet som avspeglar hela populationen börjar jag verkligen skruva på mig. Objektiviteten - sanningen - i en rapport med avsikten att krossa myter kring kvinnors sexualitet är alltså ytterst tveksam.

Sedan är det givetvis en förväntat effekt att alla de människor (mestadels män) som inte tycker om hennes slutsatser hänger sig fast vid detta faktum likt blodiglar. på samma sätt som förintelseförnekare klamrar sig fast vid minsta tecken på att en av världens mest dokumenterade brott mot mänskligheten inte skulle ha skett. Samtidigt har en del av de mest rabiata feministiska försvarare av Hite påpekat att statistiska urval är del av en 'manlig' forskningsmetod och därför inte relevant, siffror är håra och för män mellan kvinnor intresserar sig för det mjuka - precis den form av (så kallad) feminism som verkligen inte gynnar en vettig utveckling.

Snabba ryck på värvningsfronten

GAIS värvar spelare snabbare än en lat fritidsbloggare hinner lägga upp nyheter om dessa. Medan de flesta rättrogna har gôttat sig i skenet från gårdagens gloria har klubben knutit till sig ytterligare två spelare.

Dels den andra av EM-uppehållet provspelningsbrassar, Matao. När Pablo Campos knöts till klubben på lån+option för resten av säsongen trodde jag och kanske de flesta andra att Matao var ute ur bilden. Ej så, utan Matao skall ha skrivit på för resten av säsongen.

Dels 20-åriga anfallstalangen Pär "Pärlan" Eriksson från Carlstad United, som kommer att ansluta till truppen efter nyår. Fram tills dess kan vi glädja oss åt att denne spelare redan tidigare fått ett erbjudande av öis och i princip ansedd klar för Örgryte. "Det känns bittert", kommenterar öis sportchef Dick Last till gepe [undertecknad sitter och fnittar infantilt vid datorskärmen]. De var så säkra på hans övergång att Dick Last talat med pressen om att det är lugnt att han stannar säsongen ut i Karlstad.

Tydligen skall GAIS ha spelat lite fult, då även Carlstad Uniteds ordförande Stefan Westergren menar att GAIS gått förbi dem och talat direkt med Eriksson: "Deras a-lag är visserligen allsvenskt, men deras ledning hör hemma i en gärdsgårdsserie". Snarare tvärtom, herr ordförande, det är så här det fungerar ute i den stora stygga fotbollsvärlden utanför folkhems-div1 Södra. Tydligen skall kostnaden på 200tkr varit det dubbla om öis betalat - kanske det är där skon klämmer mest?

Nu har alltså GAIS tre brasilianska anfallare, ett nytt svenskt löfte på ingång, mittbacken/anfallaren Björn Andersson samt Wanderson i truppen. Förhoppningsvis är någon av dessa 2009 års allsvenska skytteligavinnare - i grönsvart får vi hoppas och tillägga.

GAIS 3 - 1 Ljungskile SK

Med risk för att låta som en dryg storstadsbo: Segern mot LSK var en nödvändighet, inte bara för att det var fråga om hemmamatch, möjlighet att titta uppåt istället för neråt i tabellen och allt det där, utan för att med GAIS historia och prestige i ryggen är det viktigt att aldrig igen förlora mot lag döpta efter rastplatser vid motorvägen eller avfolkade bruksorter, numera oftast utan bruk. Förutsättningarna var alltså de sämsta tänkbara och jag räknade redan på förhand med oavgjort.

Lag [4-2-3-1]: D. Jankulovski; J. Lundén, A. Tobiasson (77' R. Ekunde) , B. Friberg da Cruz, K. Gustafsson; F. Lundgren, E. Hedinsson; L. Patjadzjan (84' J. Gudmundsson), W. do Carmo, T. Lycén; D. Morais Reis (69' B. Andersson).

Den första halvtimmen såg mina värsta befarelser ut att besannas. Ja, det var till och med värre än så; LSK förde matchen. De fick matchen precis dit de ville. De sänkte konstant tempot, spelade fult och utnyttjade sin storlek - vilket förstås inte beivrades av domaren - och sökte fasta situationer. Den tid som framförallt deras målvakt tog på sig vid varje utspark var minst sagt frapperande. När det klickade i GAIS spel började publiken i allt högre utsträckning fokusera sin irritation mot denne Slawuta. jag misstänker att en anledning till att domaren lätt saken bero hänger samman med prestige och en ovilja att låta pöbeln (det vill säga undertecknad) styra över hans domslut. Defensivt låg de tätt på de grönsvarta spelarna och släppte inte några luckor. Endast vid några få tillfälle sågs det en ljusglimt i mörkret. Oftast genom Levon Patjadzjans löpningar eller Wanderson do Carmos spelöppnande passningar eller fantastiska dribblingar. Båda dessa spelare var utmärkta matchen igenom och även den tredje offensiva mittfältaren Tommy Lycén - som efter ett par lyckade inhopp fick chansen från start - glimtade till emellanåt på sin vänsterkant. Hans problem är snarare i det defensiva spelet och dueller där han väger allt för lätt.

Problemen stod snarare att finna i och på det defensiva mittfältet. Initialt vann LSK alla dueller och bollar och framförallt Eyjólfur Hédinsson var en besvikelse i första halvlek. Man har la haft sina förhoppningar att han skulle blomma ut nu under sin andra säsong och med möjlighet att spela på sin naturliga position. Istället har vi sett ett steg bakåt av den unga islänningen, förhoppningsvis bara en svacka. Inte heller Fredrik Lundgren lyckades så värst mycket bättre, även om han kämpade för att hålla ihop laget. Nu är det förstås inte någon spelare som man förväntar sig de smarta passningarna eller tekniska uppvisningarna av, men även han tycktes hamna fel den första halvtimmen. Senare lyfte han sig genom att allt som oftast ligga bra och fatta rätt beslut och samtidigt får vi tänka på sin egentliga och viktigaste roll i grönsvart; han är där för att göra andra spelare bättre genom sitt ledarskap och sin inställning.

På grund av ovanstående brister så föll GAIS förvar ner på egen målvakt och när hörnor och frisparkar kom flygande mot eget straffområde så blev det allt för ofta väldigt svårt för hemmalaget att få bort bollen. Bollfan studsade helt enkelt omkring bland spelarna och för eller senare så måste bara en snedspark eller rumpa styra bollen i mål. Turligt nog var GAIS backlinje i bättre skick än mittfältet i försvarsarbetet. Andreas Tobiasson gjorde en habil insats och Bobbie Friberg da Cruz gjorde återigen en utmärkt insats där han läste spelet och nickade bort de flesta farligheter som kom emot honom. Återigen var det ett av de största problemet att många uppspel från egen backlinje sköttes av Tobiasson och inte Bobbie, delvis beroende på att LSK:s främsta spelare gjorde en del för att det skulle bli så. Just LSK:s höga press skulle också skapa deras enda mål i andra halvlek. På kanterna var Jonas Lundén hyfsad insats. Har bär ett tungt lass på sin kant när Levon gång på gång löper och att han ytterst sällan får tid och möjlighet till något annat tycker jag nog bara är positivt; det behövs en städgumma bakom vår offensiva armenier. Mot honom stod denna kväll en stor, svart kille med namnet Pascal Kondaponi som är ny i Ljungskile och var något av deras största hot mot oss under framförallt första halvlek. Turligt nog så var deras offensiva topp en stel, mumie från sen kritaperiod som på många sätt var lite av en belastning snarare än tillgång för LSK. Några Orustbor som jag ledsagade till matchen menade att Jörgen Wålemarks närvaro på plan inte var något annat än en nödlösning på grund av skador. Påminde mig lite om mina år då jag följde Umeå FC och Steve Galloway gick från stjärna till belastning. Det skall dock påpekas att den silverhårige Tyrannosarus Rex gjorde ett mål i första halvlek som dömdes bort för offside. Kenneth Gustafsson på vänsterbacksplatsen hade det lite lättare och hade också fler möjligheter att komma fram offensivt.

Efter den där första vedervädiga halvlek började det hända saker i GAIS. Fler och fler gånger lyckades laget få upp tempot och dribbla eller passa sig igenom motståndarvallen. när klockan närmade sig 45 hade det kommit till ett cresendo av smarta passningar och målchanser att jag tänker att förr eller senare måste det lyckas och visst ska domaren lagt på någon minut för LSK:s uppenbara maskningar? Ett par sekunder över fyrtiofem minuter blåser domaren för halvtid och luften lämnar det grönsvarta seglet.

Jag befarar förstås att nu kommer andra halvlek börja som den första, men istället får jag en glad överraskning bara någon minut in i halvleken när Tommy Lycén slår en hörna som Tobiasson nickar hårt ner mot mål. det studsar till lite både på utespelare och målvakt, men mål blir det. Direkt efteråt får Lýcen ett utmärkt läge att direkt göra 2-0, men hans iver får honom att ta i för kung och fosterland och skjuta högt över när en petning med största sannolikhet hade gått in. Nu måste dock LSK anfalla och ytor skapas framåt mellan deras försvarare och mittfält där den offensiva mittfältarna och Daniel Morais Reis - som kämpar på, möter boll och löper matchen igenom och (om man nu ens vågar säga det) påminner mig lite om en viss James Keene - får allt fler möjligheter. De stora LSK-spelarna var i första halvlek duktiga på att täcka yta och ge understöd, men i och med att deras mittfält måste framåt så försvinner mycket av stödet och en och en är de enkelt byte för GAIS små, snabba och tekniska offensiva spelare. I 53:e minuten slår Lundén en boll mellan två backar på en yta där - förstås - Levon kommer löpande. Inlägger slåss in mot straffområdet där en likaledes toklöpande Daniel Morais slänger sig framåt och nickar in 2-0 a la Martin Dahlin. Sedan var det Wandersons tur att dribbla sig igenom försvaret och skjuta utanför. Därefter blir Levon fälld och får straff. Straffar är något av en slags sällsynt fågel för gaisare och även denna gång är det något av en chimär. Den målkåte armeniern måste förstås slå straffen själv och slår den lite löst så att målvakten kommer på den, tappar den men lyckas återigen få grepp om den innan den glider in i mål.

Man grämer sig över alla missade chanser samtidigt som man känner sig rätt lugn. Så länge vi leder med två mål är det ju lugnt. Då passar givetvis Dime Jankulovski på att göra en fasansfull målvaktstavla och sparka ut en boll rakt på en av det bohusländska smuggnästets anfallare som i lugn och ro kan skjuta mål för LSK och mitt hjärta till halsgropen. För en tid kommer nerven i GAIS spel och Ljungskiles spelare får extra energi. Jag sa la att jag räknade med oavgjort? En tid senare så slår Wanderson ett inlägg som nickas rakt ut av en försvarare. Där ute kan Kenneth Gustafsson ta sats i ett par steg och från straffområdeslinjen skjuta 3-1 i 78:e minuten.

Ordningen återställd alltså och nu var det mestadels en härlig väntan på att domaren skall blåsa av matchen. Något innan det avslutande målet hoppade Richard Ekunde in och gjorde inte alls bort sig under den dryga kvart han spelade. Ett utmärkt läge att ge honom lite speltid i a-laget. Inbytet av Jóhann Gudmundsson kanske var lite mer tveksamt. Inte på det sättet att Joí gjorde bort sig, men om han nu skall ge sig av till Keflavík hade det kanske varit bättre att ge Mervan Celik lite speltid? Rykterna säger la i och för sig att den unga Hisingspôjken har vissa attitydproblem - vi får hoppas att situationen behandlas på ett bra sätt av ledningen så att killen med så pass mycket talang kan fostras in i a-laget utan att utvecklas till en belastning av plan. Björn "van Basten" Andersson gjorde ett längre inhopp som gick tämligen obemärkt förbi. Han har la inte de kvalitéer som passade bäst för matchbilden, men med alla anfallare ivägskeppade till småklubbar så fanns det inte så mycket alternativ - om man nu tyckte att Daniel Morais verkligen behövde gå ut.

I det stora hela en underhållande och spännande tillställning där GAIS sett över hela matchen dominerade och vann rättvist. Det var dessutom en seger för den vackra fotbollen. Det är förstås fullt förståerligt att LSK spelar som de gör utifrån sina resurser, men det är la inte precis något man blir glad av att se. Jag var dock lite förvånad över den dåliga kondition de verkade ha. GAIS spelare löpte sönder dem i framförallt andra halvlek. Personligen hade jag förväntat mig lite mer terränglöpare och lite mindre boxare. Att GAIS fortsätter bränna många chanser är förstås fortsatt lite oroande, men när man gör tre mål så är det synd att klaga.

Pojkfotboll på Fjärdingsplan

Säga vad man vill om Gothia Cup och dess arrangör BK Häckens eventuella vinning på densamma - ibland är det skönt att bara kunna glida ner till närmsta bollplan och titta på de bataljer som råkar utspela sig där.

Hade en del tid över på eftermiddagen och tog mig ner till Hisingens San Siro på Fjärdingsgatan för att se om det var något att ha. Cupen vill samla de mesta av sina bästa matcher på Heden, men vad är det roliga med att ta sig ända dit och försöka välja vad man skall stå och vilka lag man skall kolla på? På Fjärdingsplan är det bara en match åt gången och inte så mycket bök. Det är skönt att komma undan allt trams runt omkring en vanlig match med poliser och vakter, trängsel, biljetter som inte går att köpa i lucka, betong och löparbanor samt allt annat som följer med livet som GAIS-anhängare i dessa dagar.

Dessutom skall tydligen tv4-flanen Patrik Ekwall återigen kommentera händelseutvecklingen på Heden 4. Eller, kommentera kanske är fel ord. Var förbi en dag förra året och Ekwall satt uppflugen som en trött padda med en mikrofon som han lite slött gav ifrån sig lite ljud i. Det var la inte precis analys på högsta nivå och i bästa fall så lyckades han få resultatet och lagens namn rätt. Stackars Ekwall hade la varit ute och cocktailat dagen innan och var lite trött. Nä, då är Fjärdingsplan bättre!

Llano 2000 2 - 0 IK Grand Bodö (P18)
Jag kom ditt med min cykel några minuter in i matchen. Att jag kom i början lyckades jag bara lista ut efter ett tag - inga informationstavlor och sånt modernt fjams här inte! Det spanska laget med det fjantiga namnet ('2000' lätt väldigt tufft och avantgare 1998 -tänk bara på datorspel Som Sim City 2000, Gunship 2000 och viruset Windows 2000 - tio år senare låter det bara omodernt och fjantigt) var en rätt seg tillställning. Norrmännen gick mest fram och var stora och välväxta men hade ingen fantasi överhuvudtaget. Några av spanjorerna var både korta och satta - en högerback var inte mer än 1,5m annat än runt midjan - men hade lite mer vilja, även om de flesta anfall slutade med teatraliska svandyk i straffområdet. Båda målen kom på retliga lobbar. den spanska tränaren pladdrade - vamos, vamos! - konstant. Jag var inte imponerad och övervägde att ta mig hemåt igen.

Mullsjö IF 1 - 0 Sollentuna IF Fotboll 1 (P14)
Istället drack jag en kopp kaffe för en tia och väntade in nästa helsvenska möte med fjortisar. Det kan vara lite kul när yngre spelar. Det blir så mycket mer ytor och tempot blir lite högre i och med den kortare speltiden. Även om Mullsjö var lite bättre så var det en rätt jämn match i det stora hela och jag tyckte lite synd om Sollentuna, som allt för ofta sprang offside på sina bästa lägen.

Harrow School 1 - 0 Falu BS FK (P16)
De här två lagen var båda bättre än de två år äldre lagen jag såg först. Harrow School spelade typiskt brittisk fotboll; det finns bara ett tempo och det är högt - sparka och spring! För har den gamla internatskolan Harrow sin egna unika form av fotboll som är en efterlevnad av den tidiga engelska skolfotbollen. Men idag spelade de alltså klassisk association football av den inte fullt så gamla men väl så beprövade arbetarklass-sorten. Tempot chockade till en början dalmasarna som dock kom in i matchen efter ett tag och hade mycket väl kunnat vinna om de gjort första målet. Nu blev det istället Harrow som gjorde detta och Falu BS tappade förtroendet på sig själva, blev allt omständigare och även om de i andra halvlek hade en del chanser så var resultatet rättvist. Sedan kanske jag tyckte att Falu BS var ett bättre lag med lagledare som kommunicerade ut mot sina spelare mellan engelsmännen ägnade sig och konstant press över hela plan medan deras tränare stod och skrek ut olika klyschor som sedan några av pojkarna upprepade som ett eko. Om Falu BS någon gång hade lyckats få upp sitt tempo och pröva Harrows till synes naiva försvarslinje med snabbare bollar så, men det fick man aldrig se.

Förräderi i Worchester

Senast jag rapporterade om mitt återfall i Football Manager hade jag nyligen genom ett mirakel tagit upp Worchester City till Blue Square Premier genom kval. Jag, styrelsen, supportarna och truppen var förstås beredda på en hård kamp för att hålla oss kvar.

Bästa elvan 2008/09

Säsongen 2008/09 börjar förvånansvärt bra. Som nykomling blir jag och mina spelare ofta underskattade och vi vinner flera matcher, inklusive spektakulära segrar som 5-0 mot både lokalkonkurrenten Kidderminster Harriers och Grays Athletic. På våren går det dock allt sämre och laget faller ner i en djup svacka. Självförtroendet är nära noll och många mål ges bort genom att stressade och nervösa City-spelare daltar med bollen och slår bort den till framrusande motståndare. Mot sluttampen spelar jag 10 matcher i rad utan vinst. Jag klarar dock kvar klubben i divisionen, håller hårt i enkonomin och når alla mål som satts upp.

Mitt kontrakt med klubben går ut till sommaren och i media börjar det spekuleras lite om jag kommer att sticka. Jag är dock lugn. Jag har vida överstigit deras förväntingar och även om det snackas lite löst i styrelsen om att satsa nästa säsong så tror jag inte att det berör mig som person utan om mer resurser. Jag flikar in lite att det kanske är dags att ge mig ett nytt kontrakt och jo visst säger ordförande Dave Boddy. Men när säsongen tar slut så bestämmer de sig istället för att låta mitt kontrakt löpa och anställer någon fjant som heter Ian Hazel - för detta tränare för Merseyside-laget Marine FC för en spotstyvel! Skandal!

The Pitmen

Så nu står man här deltidsarbetslös. Söker och erbjuds två olika tjänster. Till slut väljer jag att ta över laget Hednesford Town FC från kolbrytarorten i Staffordshire med samma namn en bit norr om Birmingham i West Midlands. Ner i Blue Square North igen alltså och återigen tid att få grepp om en hel trupp strax innan säsongen börjar. Suck...

Lika som Wernbloom

Alla som någon gång nyttjat "GAIS i media"-funktionen på gais.se vet att resultaten kan bli minst sagt märkliga. Den 12 juli hänvisad det bland annat till en artikel i GT om vänsterpartiets partiledare Lars Ohly.

GAIS-kopplingen tycks mycket långt borta tills man läser artikeln och får reda på att kamrat Ohly visade sig med en stickad GAIS-mössa - en present från Lönnroth - i samband med att han tillträde posten som partiledare för över fyra år sedan. Inte direkt någon nyhet alltså.

Försök att härma en glad, ledsen, upprörd, upphetsad eller avslappnad Wernbloom

Kopplingen till lillebror i blått och vitt är dock tydligare och mer aktuell. På artikelbilden försöker sig kamrat djurgårdare Ohly uppenbarligen sig på att härma allas vår folkkäre Åsa-Nisse-wannabe från Surte, Pontus Wernbloom! Ett tappert försök att framhäva sin folkliga sida. Triple and Touch ger försöket fem tummar upp.

Exploateringstal och stadsrum i Göteborg

För en tid sedan släppte stadsbyggnadskontoret en skrift med namnet "Stadsbyggnadskvalitéer", med avsikten att visa byggnadsnämndens och stadsbyggnads- kontorets syn på hur Göteborgs stadsmiljö bör utformas, vara ett verktyg i den praktiska stadsplaneringen och kunna användas i diskussionen om framtidens Göteborg (den har tidigare omnämnts på YimbyGBG).

högt exploateringstal, tack!

Med min febless för att reducera ner komplicerade sammanhang till siffror intresserade jag mig speciellt för exploateringtalet. Exploateringstalet är en kvot mellan byggnadernas bruttoarea och kvarteret eller motsvarandes totala yta. För att vara överdrivet pedagogisk: Om en fjärdedel av en given yta är bebyggt med ett fyravåningshus får vi ett exploateringstal på 1,0. Vad som jag tyckte var speciellt roligt var skriftens genomgång av olika slags stadsrum och deras ungefärliga exploateringstal:

1,0-2,3 Traditionell kvartersstad
1,0-2,0 Trafikseparerad kvartersstad
0,8-1,4 Skivhus
0,8-1,2 Punkthus vid gata
0,6-1,2 Öppna storgårdar i park
0,6-1,2 Punkthus i park
0,6-1,0 Lamellhus i trafikseparerade områden
0,5-0,8 Lamellhus i park och i kvarter
0,1-0,3 Småhus i rutnät
0,1-0,3 Småhus i enklav

Som synes i listan ovan är det traditionella kvarter med 3-8 våningar som har högst exploateringstal. Men skillnaden är inte så enkel utan uppdelningen av olika slags stadsrum (gator, gårdar, torg, parker, parkeringar) skiljer sig åt mellan de olika stadstyperna. Jag är som urbanist positiv till ett högt exploateringstal. Med en hög kvot skapas under rätt förhållanden förutsättningar för ett diversifierat stadsliv med bostäder och arbetsplatser. Med många brukare på en mindre yta skapas underlag för en bra utbud av de varor och tjänster som boende och anställda behöver. I bästa fall uppstår till och med ett utbud stort nog för att dra till sig människor som varken bor eller arbetar till kvarteret för att flanera. Är exploateringstalet lågt kommer det lokala utbudet troligen vara lågt och ett, tu, tre så sitter boende och anställda i bilen på väg ut till Allum i Partille där man kan traska rund i ett artificiellt stadsrum med samma utbud av stora kedjor som i andra liknande artificiella stadsrum.

Tveksamma stadsrum

Vad som den traditionella staden är bäst på - och vilket delvis är förklaringen till det höga exploateringstal - är att den innehållet väldigt lite av vad som kan kallas svårdefinierat stadsrum; ytor som inte kan användas till något allt utan är en restprodukt i staden likt remsor av tyg när man syr kläder. Ett enkelt exempel på sådana svårdefinierade ytor är marken kring och i trafiklösningar. En gräsplätt i en rondell kan vara hur fint som helst men kan näppeligen användas till något annat än att rondelldjur.

I bästa fall är svårdefinerade stadsrum bara dåligt utnyttjad yta. I värsta fall fungerar det som barriärer mellan andra former av stadsrum. I det senare fallet kan de fördelar som kan vinnas genom en hyfsad kvot effektiv motarbetas och utarma andra kringliggande stadsrum. I den tappra nya värld som mötte oss efter kriget blev bilismen ett faktum som allt mer styre planeringen av staden tillsammans med de bästa avsikter att ge människan en bättre boendemiljö. Tidigare hade ett hyfsat högt exploateringstal varit en nödvändighet som nu kunde övervinnas med hjälp av bilen. Genom separering av trafikslag från varandra och från husen a la SCAFT kunde avstånd övervinnas och hastigheten höjas för såväl bilar som cyklister, gående och kollektivtrafiksanvändare. Samtidigt var högre hastighet en nödvändighet för att övervinna avstånden.

Med den bästa av avsikter vallas människan från bostad till trafikled mot sin destination omgiven av barriärer som separerar henne från kringliggande bebyggelse. Samtidigt isolerades kvarter från varandra. Något underlag för något annat än ett separerat förortscentrum fanns inte och ett, tu, tre så sitter människan i sin bil och åker ut till Allum i Partille.

I min vardag har jag stött på ett intressant problem som uppkommit genom detta sätt att planera staden. Mellan min bostad och min arbetsplats ligger bland annat ett sådant, modernt område (mestadels Skivhus, se ovan). Om jag väljer att cykla till arbetet så är den närmaste vägen - fågelvägen -rakt igenom detta område. Nu råkar det dock vara så att min väg går stick i stäv med vägen mellan bostadsenheterna och kollektivtrafik. All förflyttning till fots eller med cykel tycks vara planerad att ske i den riktningen. Ingen tanke på att någon vill förflytta sig i annan riktning verkar ha funnits. För att ta mig igenom området måste jag åka kors och tvärs runt hus och barriärer och har efter några försök börjat känna mig som jag är på tigerjakt med Mora träsk. jag har gett upp och börjat cykla runt hela området för att ta mig till arbetet. Det är inte första gången detta problem irriterat mig - framförallt när jag velat gå någonannanstans än till och från lokalt centrum eller kollektivnod i ett miljonprogram. Att jag skulle vilja passera igenom andra gårdar och delar av ett modernt område är förstås uteslutet - det finns ju ändå inget att uppleva. Ett, tu, tre så ger man upp och sitter i bilen på väg till Allum i Partille.

*****

Nya Backaplan skall över en en 20-årsperiod enligt nuvarande planer öka sitt exploateringstal från nuvarande 0,3 till 0,95. Bra och intressant för mig som bor i närheten (i traditionell kvartersstad) och kan traska dit med och mötas av mindre parkeringsplatset. Tråkigt för nyinflyttade i Lilleby (småhus i enklav) som ett, tu, tre sätter sig i bilen och åker till Allum i Partille.

*****

Ibland åker jag och min bättre hälft till Allum i Partille - när vi är sugna på att äta på Max, som till skillnad från vissa andra hamburgekedjor inte finns på så många platser utanför min bättre hälfts ursprungsland med minimalt exploateringstal - Norrland. Såg för en tid sedan att det fanns ett Frasses utanför Laholm men det är nog lite väl långt även för en norrlänning...

Inga spårvagnar på Avenyn säger kandidatuppsats (uppdaterad)

Sommar är oftast nyhetstorka för lokalblaskor ute i provinserna. Måhända är det detta som får gp.se slänga upp slutsatserna från en kandidatuppsats från Handelshögskolan som en stor nyhet.

Ämnet är la i sig gott och intressant - hur kan man göra Avenyn mer attraktivt? Jag har trots allt själv vid något tidigare tillfälle gnällt lite om hur ointressant paradgatan Avenyn är för många av oss i lokalbefolkningen. Trots att Avenyn är Göteborgs mest kända gata utsocknes så känns den ofta tämligen öde.

"- Det som saknas mest i dag är shoppingen. Det är de som vi har intervjuat, fastighetsägare samt företrädare för föreningen Avenyn och kommunen, ganska överens om. Det unika med Avenyn är just mixen och den måste behållas. Samtidigt får shoppingen längs Avenyn inte bli för exklusiv men den måste vara unik och inte bara erbjuda det som alla andra gör, säger Ida Gustafsson."

Jag skall inte gå in närmare på deras metod eller slutsatser bortsett från en - Spårvagnarna bör tas bort från Avenyn. Märkligt, är min första reaktion. När jag någon gång vill åka vagn till Stadsbiblioteket irriterar jag mig lite över att det är så stretigt att gå upp och ner från hållplatsen Valand - måhända har inte kulturen vid Götaplatsen fått någon plats i Handelshögskolestudenternas perspektiv?

"- De som svarat och de vi har talat med är också ganska överens om att spårvagnarna bör flyttas från Avenyn. Inte alls så att kollektivtrafiken ska bort, det måste finnas hållplatser nära, men trafiken kanske inte behöver gå rakt genom gatan, säger Ida Gustafsson. "

Men även om vi bara ser det från ett kommersiellt perspektiv så tycket jag det hela är märkligt. De som svarat på en enkät eller svarat på studenternas fråga vill tydligen ha hållplatser nära, men inte på gatan. Låter lite som ett nimby-beteende. Men hur skall folklivet gynnas av att det blir än bökigare att ta sig dit? Spontana besök på gatan la inte precis öka.

Jag kan inte riktigt förstå hur spårvagnarna på Avenyn kan uppfattas som störande. Finns det någon gata i centrala Göteborg där spårvagnen är ett mindre problem än där skulle jag bli förvånad. Den går långt ifrån trottoaren och ingen kan la bli överraskad av en spårvagn. Kommer gatan kännas mindre öde och ogästvänlig utan kollektivtrafik? Dessutom är spårvagnen del av Göteborgs varumärke och bör således vara närvarande på paradgatan. Är det ingen som tänkt på att det är det arkitektoniska uttrycket med en bred paradgata a la Germania som måhända är anledningen till att folk inte vill vandra runt där i snålblåsten när det finns folkvimmel och närhet till andra shoppingstråk i staden?

*****

Uppdatering: Självfallet har även YimbyGBG slängt sig över artikeln och genom detta har jag även fått tag i en elektronisk kopia av själva uppsatsen (pdf).

Skummade igenom uppsatsen. Den verkar rätt bra skriven och väl genomarbetad - en massa babblande förstås, men det är la obligatoriskt i en C-uppsats. Att jag var lite dryg tidigare beror på att jag inte fick några förstasidesrubriker på min tid. Jag är la bara bitter.

Även om jag inte gillar att begränsa min verklighet till koncept som varumärke - det är helt irrelevant för mig som medborgare - så fanns det en del intressant. Även om det förstås är en massa babbel som följer med uppsatskrivande.

Lite tråkigt och kvällstidningsartat av gepe att lägga fokus på det där med spårvagnarna. Från ett blandstadsperspektiv så nämnde en kulturfotograf (Håkan Berg) hur det bland annat försämrats genom mindre lokalbefolkning och biografernas försvinnande.

Föreningen Avenyns undersökning ger jag inte mycket för (ja, jag kan en del om statistiska metoder). Och Inglasning som lösning är bara en reflexrespons från sinnesslöa individer.

För att bre ut mig så togs även problemet med Bergakungen upp - något jag gnällt om tidigare. Genom att det ligger i det stendöda mono-området som är evenemangsstråket så försvinner besökare till all den kringaktivitet som ofta följer med ett biobesök - för ingen orkar ta sig mellan Bergakungen och avenyn för en kaffe och en bulle eller en öl.

Pablo Campos ny anfallare i GAIS

Det har surrat med rykten kring en ny anfallare ett tag nu. Många har trott att det skulle bli någon av de två brasilianska anfallarna Matao eller Pablo. Nu skall enligt bland annat Expressen Pablo Campos skrivit på ett kontrakt med GAIS. Detta är även något som bekräftas av fresnobee.com som tidigare spekulerat om en övergång för den heta anfallaren. Även hans gamla klubb har bekräftat övergången vid en presskonferens.

Pablo Campos

Den 25-åriga anfallaren är född i Brasilien men har spelat för den nordamerikanska klubben Fresno Fuego i Premier Development League (PDL). Jag har givetvis inga direkta kunskaper om laget eller ligan, men det hela gör mig en smula nervös. Enligt Wikipedia är det fjärdedivisionen i deras banala och traditionslösa seriepyramid - Fresno Fuego är ett franchise-lag som bara existerat sedan 2203 och ersatte det anrika laget Central Coast Roadrunners som existerad i hela sju år! Att han gjort 14 mål på bara 10 matcher behöver därför inte vara en indikation på hans skicklighet utan att han spelar i en dålig liga vars lag leder sin division (amerikansk term, ej att blanda ihop med en riktig division, tror Hockey-intresserade vet vad jag menar). MLS-lag har varit intresserade av honom, men hans ålder har tydligen stört sig med deras uppfattning om rookie.

Pablo Campos igen

Han beskrivs som en kraftig avslutare, över 190 cm lång, med en god förmåga att hålla borta försvarare från bollen - låter som en typisk target helt enkelt. Tydligen skall han även klaga mycket på domare och fått ett rykte om sig att slänga sig - Migens naturliga ersättare?

Enligt vad som uppges skall hans årslön hamna på ungefär 720 tkr, vilket troligen är någonstans i närheten av vad Migen Memelli - som just återvände till Albanien - hade i lön. Det är min gissning att det är på detta sätt som Pablo Campos kostnad finansieras. GAIS fortsätter att handa på den amerikanska marknaden, först från ett Collegelag och nu från fjärdedivisionen. Om Campos kan bidra med något för att spetsa truppen och ge den en extra dimension återstår förstås att se.

Ingen kaffe latte-nationalism i Japan

Efter att för några dagar sedan skrivit om den nya, flexibla nationalismen som inte styrs eller uppmuntras av överheten blir man tack vara gepe återigen påmind om att världen inte alltid är som i mitt lilla hörn av västeuropeisk välfärdskapitalism; Japans nationalism är annorlunda.

Follow the Leader - It's the Bushido Way!

Japans nationalism under perioden fram till och under andra världskriget var av det järnhårda slaget. Ofta refererad till som Bushido (krigarens väg) var det en på många sätt aggressiv, imperialistisk militarism som rättfärdigade den Japanska militärens framfart i bland annat Kina. I och med att de förlorade mot USA och andra allierade 1945 såg MacArthur (befälhavare för ockupationsstyrkorna) det som mycket viktigt att undergräva möjligheterna för denna nationalism genom kraftiga sociala, ekonomiska och inte minst konstitutionella reformer; formellt sätt har Japan inskrivt i sin konstitution att de inte får använda eller hota med våld i sina relationer med andra länder och för att uppnå detta syften skall de heller inte ha några mark-, havs-, eller luftstyrkor (men har ändå en kvart miljon man som försvar).

Enligt artikeln har nu nationalismen lite av en revival i Japan. Troligen beroende på ökande klyftor och sämre ekonomi som de styrande- alltså i alla fall delvis uppifrån, inte nedifrån som Nationalism lite - vill försöka skyla över med hjälp av en enande nationalism. I Tokyo har hundratals lärare bestraffats för att de vägrat stå upp under Japans nationalsång, från före kriget och en hyllning till kejsarmakten. Lärarna har sänds till korrektionsanstalet, deras hem har genomsökts av polis, dömts till böter och stängts av från sina arbetsplatser utan lön.

Turistmålet Stalinlinjen

Till vänster om gepes artikel är Svetlana Aleksievitj krönika. Däri får man ofta läsa beklämande reportage från länderna i öster. Som till exempel Stalinlinjen utanför Minsk. För de mesta hyfsat intresserade är det välkänt att såväl Stalinlinjen som Molotovlinjen längre västerut inte var något annat än minimala farthinder för blixtkriget under operation Barbarossas första månader. Men i Vitryssland skeppas barnen ut på obligatoriska klassresor för att få se linjen för det tappra försvaret av Minsk - något som aldrig ägde rum (även om några inringade divisioner höll ut förvånansvärt länge längre västerut). Någon vecka sedan skriver hon om en utställning om den Ukrainska hungersnöden 1932/33 (GAIS slutade 2:a i Allsvenskan) som förstördes av nationalistiska ungdomar i rörelsen Nasji när den kom till Moskva medan myndigheterna såg mellan fingrarna. Samma rörelse var bland annat involverade i Estlandsfientliga dåd förra året; lite av Putins unga SA som håller ordning och reda på folket.

Om man bara ids öppna tidningen så finns där alltid något som stör ens bekväma bild av en värld av liberala, progressiva ateister. Tokarna är fanimej överallt tänker jag och sippar på mitt Perkolatorkaffe. Återfallsförbrytare Kaffe Latte-drickare borde sändas till inre Lappland på tio år utan rätt till brevväxling - de är ju fanimej värre än paragraf 58:are.

AIK 2 - 2 GAIS

Efter att förlusten motMjölk-kossan i H-borg gett mig en grav förkylning. Ångest och smärta kan faktiskt vara ohälsosamt. Återigen stod då en förväntat förlust på tapeten - Sveriges kanske mest avskydda fotbollsklubb - Solna AIK [saijk]. Dessa hade nyligen börjat höstsäsongen med att fullständigt köra över ÖSK med 4-1 på bortaplan. Själv vågade man la inte ens hoppas på den där härligt regniga reprisen på Nya Ullevi för två år sedan då AIK snuvades på guldet tag vare en god kämparinsats från de grönsvarta, då med nuvarande ajkaren Kari Stephenson på plan. Laget som startade i den vita bortadressen var i stort sett det samma, endast David Durmaz - som fick en smäll i slutet av förlustmatchen mot HIF - ersattes av Jonas Lundén.

Lag [4-2-3-1]: J. Lundén, A. Tobiasson, B. Friberg da Cruz, K. Gustafsson; L. Patjadzjan, W. do Carmo (84' J. Gudmundsson), D. Nicklasson (61' T. Lycén); D. Morais Reis (63' B. Andersson)

Fienden... förlåt, motståndarna började matchen med stort självförtroende och hamrade under större delen av första halvlek på mot ett GAIS som hade lite svårt att värja sig. Prince Ikpe Ekongs frånvaro märkets mer i denna match än i den första efter uppehållet. Framförallt gjordes det många misslyckade brytningar av bollbanor av spelarna. Då AIK:s yttrar och anfallare oftast låg i linje med vår backlinje skapade det många farliga situationer. Förvar och mittfältare försökte oftast spela sig ur situationerna, men sällan med något lyckat resultat; AIK låg tätt på nästan hela tiden och hade ett väldigt kort lag som var med väl i både försvar och anfall. Den elegante Bobbie Friberg da Cruz kunde måhända spela sig ur situationer bättre än många andra men utan boll och med så pass hårt press lyste ibland hans orutin som mittback igenom. Kenneth Gustafsson gjorde några sådana felbeslut i brytningarna, även om han lyckades bättre i närkamperna. Jonas Lundén kändes inte helt i form när han gjorde några dåliga ingripanden och även orsakade den frispark som ledde till 1-1 i början av den andra halvleken.

Men nu går jag händelserna i förväg. Efter en halvtimme kunde - ja, skulle - en av AIK:s farliga djupledsbollar gett ledningen. En anfallare löper på en boll och skjuter i mål. linjemannen vinkar för offside vilket även var min spontana reaktion efter en repris i dålig vinkel. En andra repris visar dock att han lågg i linje med (troligen) Bobbie i en lite ojämn backlinje. Ibland kan GAIS tydligen få domslut med sig. Istället löper yttern Levon Patjadzjan bra på en boll som förs fram på ett utmärkt sett av Daniel Morais Reis, armeniern kommer bra till mot målvakten och avlustar beslutsamt med fel fot till 0-1. Innan dess hade jag precis förbannat Patjadjan för hans slarv, även om han tidigare haft ett utmärkt skott på mål utanför straffområdet från sin position som högerytter. Hade det varit mot något annat lag än AIK kanske man kunde sagt att det var orättvist - men det finns nog inga orättvisa mål mot AIK.

1-1 kom tidigt i den andra halvlek, Stephenson var lite sugen på en röka och hade ersatts av Rubarth. En frispark från vänsterposition, som sagt orsakad av Lundén på grund av att han slarvigt drog ner någon blond yngling, slogs mot målområdet där Obolo svagt nicktouchade till bollen som således ställde Dime Jankulovski. I det stora hela var dock Dime återigen en demonmålvakt som gjorde flera avgörande ingripanden i den svåra tid som följde. Nu fick AIK luft under vingarna och började mala på, 2-1 kom som på beställning efter en utmärkt och överumplande lobbpass till borte stolpen av den tidigare målskytten. Jag betällde in ännu en öl och chilinötter för att dränka mina sorger i chilinötter och Staropramen. Det var nattsvart. I en intervju efter debaclet i Helsingborg sade Magnus Pehrsson att han inte gjorde några tidiga byten då han räknade med att spelarna på plan kunde göra mål. Han kunde inte göra ett sådant felbeslut denna gång, att något behövde göras var uppenbart och inom några minuter i mitten av andra byttes Björn Andersson in för Daniel Morais Reis och Tommy Lycén - som gjort ett bra inhopp senast - mot Daniel Nicklasson. Nicklasson fick höga betyg av Gårdakvarnen förra matchen, men personligen tyckte jag han stoppade upp anfallspelet och var inte allt för besviken med byten denna gång heller. Morais Reis hade återigen visat god vilja, men samtidigt legat allt för mycket offside för att göra någon riktigt glad - även om ett bortdömt mål inte visades i repris vilket givetvis är grund nog för konspirationsteorier.

Med byterna blev det mer av 4-4-2 med Levon som anfallare till vänster; bra läge för att använda sin högerfot. Wanderson flyttade mer åt vänster åt Lycén blev högerytter. Efter drygt tio minuter betalade förändringarna sig. Fredrik Lundgren slog fram en boll till Björn Andersson strax till vänster om straffområdet som tvekade lite men sedan helt oväntat slog in bollen i mål förbi en förvånad AIK-målvakt. Jag höll på att kvävas på en av mina tröst-chilinötter. 2-2 alltså och nu blev det något av en nagelbitare och inte bara för oss grönsvarta, AIK:s enda poäng var inte ens säkrat. En tid efter målet så tog sig målvakten tillfället i akt att knocka Bobbie. Nog för att målvakten är fredad i målområdet, men det betyder inte att man får göra vad som helst. För min del hade han gärna fått blåsa straff där - fast vi hade la missat den i vilket fall... I slutet har GAIS vid några tillfällen lite press och byter även ut Wanderson do Carmo mot Jóhann Gudmundsson för att få in en mer naturlig vänsterytter. Wanderson fick som vanligt mycket stryk men när han sprang ut såg jag att han bara haft ett avlust mot mål, hade man inte hoppats på mer från en offensiv mittfältare/släpande forward?

Sett till avslut på mål och matchen i stort var oavgjort ett bra resultat. Nu undrar man om inte Björn Andersson skall testas på topp från start vid något tillfälle. Ängagänger Ljungskile SK kanske skulle vara ett utmärkt tillfälle.