Vår på Fredsgatan

Efter arbetet begav jag mig till en affär vid Harry Hjörners plats för att inhandla ännu en übertjock fantasyroman (andra delen i en trilogi) som min fästmö - som har influensan och hållit både sig själv och mig vaken halva natten med sitt hostande - läser ut på två dagar, medan det tar mig åtminstone en månad att läsa ut samma bok - det är synd att man är lite mentalt efterbliven.

På vägen ner för den i det närmaste förhatliga Fredsgatan (nästan alltid för mycket folk som dessutom inbegriper NK-besökare) känner jag en doft som det inte går att säga nej till. Nu pratar jag inte om den trånga affärsgatans blomsterbutik eller den minst sagt doftrika tvåltillverkaren i NK:s bottenplan utan om Kaffehuset Mauritz; troligen stans bästa kaffe (jag gör gratisreklam allt för ofta nuförtiden. Kanske hög tid att börja blogga om mode.... Dagens outfit: Jeans, typ blå; tröja, typ svart!).

Det är så inne med uteserveringar nuförtiden och så är det vår också. Klart man måste ta sig en kopp 2:a (=ganska starkt kaffe) och hänga lite på Mauritz uteservering. Nu består Mauritz uteservering av två små ståbord precis jämte ingången och det spöregnade men i alla fall! Det finns inget mer kontinentalt än att luta sig mot ett ståbord i göteborgskt vårväder en liten strunt. Café latte i hink känns inte fullt så hett.

GAIS 1 - 1 IF Elfsborg

(egentligen framförallt publicerat på bobbie till vm 2010)

Trots min väderprognos blev det ett riktigt behagligt väder under matchen, endast några stänk makrillväder stax innan inspark. Det blir till att sprätta upp kattfan till nästa hemmamatch! Det blåste dock en del vilket sällan märktes i klacken men ingrepp i spelet vid utsparkar och höjdbollar. När jag cyklade över bron halvtimmen innan avspark var motvinden bitvis så hård att det faktiskt var lite bökigt att rulla ner från bron.

Lag: Dime; Kenneth, Björn, Tobiasson, Lundén; Ekong, Lundgren; Bobbie, Wanderson, Patjadzjan; Suma.

Det hade spekulerats en del tidigare om en eventuell skada eller andra besvär med Eyjo, men när matchen skulle till att starta var det stora uppropstecknet Hastis frånvaro i mittlåset. Hörde på lite håll någon skämta om att hans sålts till MFF. Skämt trodde jag i alla fall det var, sedan när man kommer hem visar det sig att det är sant! Två mittbackar samt eventuellt Bobbie fram till Ekunde är frisk samtidigt som det finns fyra anfallare - ÖIS-varning!

Delvis positivt förvånad blir jag dock av Björn Anderssons insats. Förvisso är försvaret bitvis en hönsgård och orutin och nervositet (möjligen präglat av Halstis hastiga försvinnande) med dålig press på bollhållare som följd, men den före detta anfallaren från division 1 södra gör flera nyckelrensningar och kan kanske bli en räddande [tänkte använda ett ord för bevingad manifestation i mänsklig form, men kom på att det är lite opassande] framöver. Dessutom har han med sin tidigare roll som anfallare för med sig lite bättre bollbehandling än Andreas Tobiasson - det är kanske framför allt i den rollen som Halsti kommer att saknas. Bitvis, framförallt i slutet på halvlekarna, bet sig Elfsborg fast på GAIS planhalva och rensningar och tår på rätt plats till trots var bollen snart på väg in mot mål igen. Vi får återigen tacka Dime Jankulovskis reflexräddningar. Överlag gjorde Dime en fullgod insats och verkade bättre i sitt positionsspel än vanligt.

På mittfältet var Prince Ikpe Ekong snäppet bättre än i träningsmatcherna och visade framför allt lite mer vilja och kämpaglöd, men hans sidledspassningar fortsätter att vara ett problem. Kapten Fredrik Lundgren kämpade på väl matchen igenom i sin roll som allmän pådrivare och det var nog ingen slump att det var just han fixade till kvitteringen till 1-1 i den 89:e minuten - det är ju inte första gången - och han kommer nog att kunna fortsätta spela en hel del i förstauppställningen även när Eyjo är aktuell (om nu inte även han är såld innan månaden är slut).

Mer offensivt var som de flesta förväntade sig Levon Patjadzjan det stora utropstecknet i första halvlek. Ytterbacken på hans kant såg bitvis gråtfärdig ut. Wanderson do Carmo var utmärkt med sin speluppfattning och förmåga att ta emot och vända med boll felvänd. Bobbie Friberg José de la Cruz fick -som jag flaggade lite för i sista träningsmatchen- börja till vänster, men kom inte upp i den standard som jag förväntar mig av denne man (måhända åt han samma ostpizza som min fästmö i lördags). Efter paus bytte yttrarna plats, vilket kanske inte var till Levons fördel. Han lyckades dock visa att han slänger sig in i defensivt arbete på samma sätt som han slänger sig förbi ytterbackar (kommer han vara såld imorgon bitti?).

För att beröra spelet en smula så stod GAIS för det bättre spelet i början av de båda halvlekarna, men sedan började Elfsborg trampa på och utnyttja GAIS svagheter. Sheriff Suma agerade bättre än mina tämligen låga förväntningar på denne bolltrixare och lyckades emellanåt få fram även bra passningar. Killen är dock onekligen allt för klen för rollen som ensam anfallare och allt för många höga bollar mot en ensam Suma mot två-tre Boråsare fick allt för ofta ett väntat resultat. Med Levon, Suma och Wanderson har GAIS onekligen tekniskt skickliga offensiva spelare, men ingen har riktigt det där kalla avslutet och förmågan att agera enkelt i straffområdet. Jag har personligen vissa förhoppningar att Daniel Morais Reis kan bli denna man i GAIS anfall. Denne brasse byttes in tämligen sent och han inte bidra med mer än att försöka filma sig till straffar (behöver jag ens nämna Stefan Johannesson vanliga insats?), tämligen hopplöst i det läget. Elfsborg lyckades däremot vinna en hel del med sitt vanliga koncept att dela ut tjuvnyp, slänga sig ner och gnälla högt och ljudligt om allt som går dem emot och även ibland när de får löjligt fördelaktiga domslut (Mattias Svenssons ande vilar ännu över Borås). Man skulle kunna tro att Boråsarna hoppas på att Gnäll i sista stund skall tas upp som en OS-gren i Peking (här skulle de dock få rätt hårt konkurrens av GAIS-klacken).

Istället för att lite tidigare släppa in Morais Reis byter MP ut Levon och sätter in Johann Gudmundsson som näppeligen imponerat under försäsongen och inte heller gjorde det nu. Måhända kommer gnället (just det!) kring sena byten som var kutym under Roland Nilssons era att bestå även under MP:s; tiden får utvisa detta.

Mot slutet av matchen ökade Elfsborgs press till en olidlig nivå (hur skall mitt hjärta klara av ytterligare 29 omgångar?! Vad säger Häslovårdsstyrelsen!?) och när två grönsvarta spelare (tror det var Suma och Wanderson) lyckas fälla varandra i ett bra läge nära straffområdet så tänker jag att nog förtjänar vi att förlora denna match. Som ett brev på posten får även gnäll-Stefan från Rågsved; 0-1 i 83:e är som ett slag i magen. Jag famlar mig ner biter ihop och jag ger upp. I 89:e lyckas Bobbie förlänga en passning från Wanderson till Lundgren och en viss livsvilja tänds igen - tills man kommer hem och läser om det där skämtet som inte var roligt, eller ens ett skämt.

Gepe alltid steget efter mig

Knappt har jag i en recension av fotbollsmagasinet Stopper citerat ett stycke om hur Skönhetsrådet i Stockholm inte ville acceptera något som kunde beröva Skärholmen sin sköna betongcharm förren Gepe tar upp ett liknande ämne.

Det har nämligen visat sig att miljonprogramshusen och hus i park inte bara hotas i det relativt populära norra Guldheden utan även i Hjällbo. Punkt-, lamell och skivhus i prefabricerad betong i området Sandspåret tillsammans med tillhörande betongskulpturer bör skyddas från ombyggnad anser Länsstyrelsen; byggnadsminnesmärkning står på tapeten. Många andra tidstypiska områden har ändrats vid renoveringar.

Jag har inga direkta egna erfarenheter av området. Det är tämligen gråa och intetsägande betonghus omgivna av gräsmattor och parkeringsplatser. En sökning på google ger först och främst en artikel från Göteborgs fria tidning från några år sedan där invånarna klagade över råttor och även kackerlackor. Är det en orättvis gissning att tro att områdets renoveringsbehov är ovanligt eftersatt till och med för ett miljonprogramsområde i Göteborgs nordöstra förorter? Undrar om invånarna förstår hur lyckliga de egentligen bör vara för att få bo i dessa tidstypiska hus? Undrar om någon som arbetar på Länsstyrelsen bor där och gläds över betongskulturerna? Ja, någon städerska kanske.

Fotbollsmagasinet Stopper

I veckan fann jag mig mitt i stan emellan två inbokade händelser i min lilla kalender och gick en smula planlöst omkring för att fördriva tiden. Eftersom jag inte gillar shopping i allmänhet finns det inte så värst mycket att göra och jag hamnade efter några svängar på en välsorterad tidningsbutik vid Pantbanken på Drottninggatan (jag vet vad butiken heter, men jag får inget betalt för att göra reklam).

Där råkade mina ögon falla på ett helt nytt fotbollsmagasin i grönt med en inbjudande träläktare på framsidan (Kopparvallen, Åtvidaberg). Jag bestämde mig för att langa upp femtio spänn ur plånboken och se om det var något att ha.

När man bekantar sig med magasinets fram- och baksida får man reda på att detta är snäppet ifrån ett fansine (som 80-talets When Saturday Comes) . Detta är inte bara något som redaktionen nämner, det formligen trycks ner i halsen på mig. De avsäger sig att det skulle vara genomtänkt, skrivet av bra journalister och att magasinet i det stora hela är skabbigt; för fotbollsnördar av fotbollsnördar. För att understryka detta innehåller inledningen och baksidan några påhittade brev där kända individer (Lars-Åke L, Mats O.) sågar magasinet med fotknölarna. Det är lite som att de försöker dra ner byxorna på sig själva för att föregå all eventuell kritik.

Nu tycker jag verkligen inte det är nödvändigt, magasinet är nämligen bättre än vad ovanstående intryck fick mig att tro (även om det svajar till med en felstavning i första artikelns ingress). Det här är otvetydigt ett magasin för oss människor som intresserade av fotboll och kuriosa och inte vill veta mer om Zlatan Ibrahimovic eller annat kvällstidningstugg.

I detta sammanhang går det förstås inte att undgå vissa jämförelser med Offside som när den kom ut första gången som en svartvit Kalle Anka-pocket för vuxna (nåja) år 2000 för mig och många andra förändrade synen på vad fotbollsjournalistik kan vara (jag har alla nummer men har aldrig prenumererat för det är faktiskt fusk!). I Offsides första nummers manifest står det att vi skall "[b]etrakta [dem] som en gerillarörelse som kämpar för bra läsning om sport." Så kanske det var då, men idag är näppeligen Offside en gerillarörelse utan en given del av etablissemanget. Inte något fel med det, bättre etablissemang kan man nog inte hoppas på. Men Offside var aldrig så 'underground' år 2000 som Stopper är - i första numret av Offside ingick en intervju med Rivaldo (nykokt guldbollenvinnare) av Simon Kuper, en internationell storstjärna bland sportjournalister och Mats Olsson, Expressens gigant, som skriver en artikel om sin hemstads Malmös storlag som precis dykt ner i superettan (Zlatan Ibrahimovic nämns som talang i samma andetag som Tony Flygare - någon som har koll på turerna i Flygares fotbollskarriär sedan 2000 får gärna lämna en kommentar och berätta!).

Stopper satsar helt klart på uppenbart obskyra fotbollsintressen. Inslag som ibland funnits i Offside, men som troligen inte säljer lösnummer till gemene man. Jämför bara framsidor från Offsides första nummer (Kennedy Bakircioglu, Kenneth Andersson, Fredrik Ljungberg, Zidane) med, just det, Kopparvallen i Åtvidaberg. Här finns ett tydligt avståndstagande från den så kallade moderna fotbollen med reportage om en svensk som snöat in på Slough Town, Groundhopping, match mellan en energidryck och ett fotbollslag i Österrike, fotbollsporr i form av Arenaentreér i London (åhhh, Craven Cottage!) och ett besök till Stockholms södra förort.

Många artiklar innehåller dessutom något jag är mycket svag för - detaljrika beskrivningar om själva resan till matchen. Det är trots allt en del av själva upplevelsen och förväntningarna när i alla fall jag skall på fotboll - sedan om man skall dra några långt dragna slutsatser utifrån detta veta jag inte, men nog är det kul och intressant sätt att skapa en stämning.

Ser fram emot vad de har att erbjuda i sitt aprilnummer.

*****

När jag kommit hem och satt mig för att äta lite mellanmål och läsa ut Stopper så ramlar senaste numret av medlemstidningen Gaisar'n ner på dörrmattan. Att jämföra dessa produktioner är ingen vidare upplysande exkursion från ett grönsvart perspektiv - där står inte mycket som den lagom inbitne anhängaren inte redan känner till och nästan allt material är skriven av en och samma person (Daniel Svensson, vars språk jag dock har lite lättare att smälta än förra årets Olof Berners). Dessutom är månadens erbjudande redan inaktuellt med några veckor.

*****

Resebeskrivningar ger också intressanta reportage om stadsmiljöer. Någon (namnet har fallit bort i texten) åker tunnelbana för att titta till laget Panellinios i Stockholms förort Vårberg:

"Jag passerar Skärholmen där de boende ville måla om betongen med något lite mer färggrant än grått för att få det trevligare men de blev stoppade av Skönhetsrådet som tyckte att det var viktigare att bevara höghusens ursprungliga betongkaraktär. Skönhetsrådets ordförande heter Hans Erik Brummer och han bor på Djurgården."

Lite som Guldheden, fast ändå inte.

*****

Om Stoppers adress är något att gå på så sitter redaktionen i Vänersborg. I så fall är det det bästa som kommit från det området sedan Lukasz Chmaj.

Guldheden och Sockerbitar på Hisingen

I blaskan står det idag en del om byggplanerna i norra Guldheden. Helt riktigt skriver tidningen att detta område är ett typexempel på modernismens stad i park med byggande anpassat efter höjdkurvorna och med en grannskapstanke i grunden. Det var nämligen typexemplet som professor Caldenby tog upp när han talade lite om Förlunda och mycket om Tage William-Olsson på Frölunda Kulturhus för en tid sedan. Nu menas det från länsstyrelses håll att detta är en unik miljö som är ett riksintresse att skydda. Det skulle därför vara fel att komplettera bebyggelsen.

Det första utkastet till program väckte snabbt motstånd bland boende i området och arkitekturhistoriskt intresserade. Under samrådet svarade länsstyrelsen att kompletteringsbebyggelse skulle innebära påtaglig skada på riksintresset.

Där föll tanken på att förtäta staden igen. Och detta är bara ett stenkast från rutnätsstadens Göteborg. Att bygga upp nya miljonprogramsområden är dock aldrig särskilt problematiskt. Nimbyister och andra vill inte hota luftigt placerade punkthus. Det är faktiskt min största och allvarligaste invändning mot hus staden har byggts i över ett halvsekel - modernismens övertro på långsiktig planering har inneburit att "färdiga" områden har planerats och byggts utan någon möjlighet eller förståelse för att tiderna kommer att ändras. Människans livsmiljö måste enligt min mening förändras i en human takt - med detta menar jag att staden (eller landet också för den delen) i idealfallet hela tiden skall vara stadd i en förändring som samtidigt inte är så snabb och allomfattande att det inte går att känna igen sig. Vem vill bo i ett museum? Om den äldre staden klarar av förändringar och nya hus men inte William-Olssons Guldheden, så är det inte den äldre staden det är fel på. Några av de mindre lägenheterna i området byggdes för hembiträden - bor det hembiträden där idag?

Men nu hotas deras utsikt av ett planerat lamellhus - föga spännande men helt i linje vad som redan finns i området - det som skall kompletteras. Efter lite letande hittade jag JM:s projektsida för Raketgatan. Det finns förstås ingen bild på huset - det är trots allt rätt tidigt skede - men lite reklam gör de i alla fall. Behöver jag ens säga vad som lyfts fram? Ja, självfallet handlar allt om utsikten! Det skall - för de som bor högst upp då (ingen bor någonsin på första våningen). Där kan man se att det går att se hela vägen bort till Slottskogen (riktig park!) och över Linnéstaden (riktig stad!) och sedan går det förstås snabbt att ta sig där ifrån också- hus i park verkar inte vara något försäljningsargument. Behöver jag upprepa mina tirader igen?

*****

För några dagar sedan cyklade jag till Backavallen. En fördel med GAIS hattande med spelplan för sina träningsmatcher har varit att jag fått tillfälle att besöka delar av staden som jag inte annars skulle åkt till. Jag tog Lillhagsvägen och vid St Jörgens sjukhus tog jag mig upp för en brant backe upp mot Backavallen. Nu var det väldigt länge sedan min farsa bodde i Västra Gunnersgärde, och även då var fanns det få anledningar att på sina helgbesök ta sig över till andra sidan dalen, men lite koll trodde jag att jag hade. Döm om min förvåning när det visar sig att Egnahemsbolaget tappat ut en mängd gigantiska sockerbitar i backslänten. Efter lite sökande listar jag ut att området heter Skogaberg och består av 110 fristående hus. Nu tycker jag la i och för sig att husen en och en är rätt fina - ja, jag kan tycka om nyfunkis trots att jag verkar vara så gnällig. Men det lustiga är att jag helt missat att något sådant ägt rum. Området ligger i en skogsbacke och interagerar inte nämnvärt med någon annan, äldre bebyggelse utan är ett litet mikrokosmos där i en skogsslänt på Hisingen (det är säkert någon på stadsbyggnadskontoret som tycker att det är jättebra med egnahemshus så nära Backadalen grå miljonprogamshus, men jag tror inte de där människorna som går in med sina matkassar från en stormarknad långt borta har så mycket att göra med de som bor på andra slänten - men det kanske bara jag som är fördomsfull).

Problemet som jag ser det att det oftast är helt problematiskt att slänga upp egnahemsområden överallt i naturen en bit ifrån den egentliga staden - det är bara en slump om någon överhuvudtaget lägger märke till det, blir lite mer bilar på vägarna förstås för kollektivtrafik och lokal handel är det dåligt med. Men så fort någon skall in och ändra i en befintlig stadsmiljö för att förtäta staden så blir det ett himla liv och saker och ting skall stötas och blötas och till slut så rinner de ut i sanden, eller alla blir så trötta att något banalt kompromissförslag dras i långbänk och så står en trevånings betong- och glasbunker där och ingen är egentligen glad. På samma tid byggs hektarvis av förort utan att någon säger så mycket som ett pip.

Pensionär-Parkour

Första dagen på arbetet efter flera dagars ledighet. Snön rasar ner från en grå himmel. Marken är redan täckt av slask. När jag stretar upp för trapporna till Vågmästarplatsens spårvagnshållplats så vet jag innerst inne redan vad som kommer att ske. Mycket riktigt, några minuter senare hörs ett metalliskt väsande:

-Harkel*Sprak* Stopp *sprack* Wieselgr*sprak*sen*sprack*.

Det är då min starka sida kommer fram, att navigera sig i stadens kollektivtrafiknät liksom på känn, överge det pålitliga (läs: man vet vart man kommer, men kanske inte när man kommer fram) spårvagnsnätet och åka på obskyra bussar korts och tvärs genom staden, morgontrött och jäsande av ägg- och godisfrossa. Framme på plats några minuter senare än vanligt.

Parkour (IPA: [paʁ.'kuʁ], ofta förkortat PK) är en form av akrobatik där syftet är att ta sig förbi hinder i stadsmiljö på ett så smidigt och snabbt sätt som möjligt. Hinder kan vara allt möjligt i omgivningen, såsom hustak, stolpar, stegar med mera. En utövare av parkour kallas traceur. Ordet parkour härstammar från franskans parcourir vilket betyder "att gå igenom" och parcours, "bana".
källa: Wikipedia

GAIS 4 - 1 Kongsvinger IL

(detta blogginlägg har även publicerats på Bobbie till VM 2010)

Lag: Dime; Kenneth, Halsti (Björn A.), Tobbe, Lundén; Prince, Lundgren; Joi (Levon), Wanderson (Lycén), Bobbie (Mervan C.); Suma (Daniel Morais Reis)

Så har till slut fingar (och tår) tinat tillräckligt för att använda tangentbordet. Enligt den officiella rapporten hade 657 individer betalt en femtiolapp för att med gråa östtyska plattenbauten i bakgrunden stå och frysa på Backavallens träläktare. Även om vädret kändes som att det vore en svensk gruspremiär var det den sista matchen innan den allsvenska premiären. Lagupställningen skall dock inte ses som en framtida förstauppställning.

Undantaget är dock försvaret med målvakt som torde vara de samma som springer ut på betongarenan i slutet av månaden. Dime Jankulovski har inte stått så mycket och det var bra att han som tänkt förstamålvakt fick en match strax innan premiären. Hans insats får sägas vara av gammal god Jankulovski-stil; fantomräddningar blandades med en del konstiga placeringar och märkligt agerande vid en del inlägg. Det enda bollen som han släppte in var 3-1 målet som han inte kan lastas för. Utespelarna var lite nonchalanta vid en fast situation nära högra hörnflaggan när norrmannen passade snett bakåt och inåt till en lagkamrat som sparkade in bollen nära bortre stolpen. Nästan alla utespelare stod samlade i straffområdet i väntan på ett direkt inlägg och Dime var skymd.

Även om backlinjen troligen är ordinare dito (tills Ekunde är tillbaka i god form) känns den inte riktigt stabil. Problemet tycks inte vara stora brister hos de indviduella spelarna - Markus Halsti gav återigen ett starkt stabilt intryck; Andreas Tobiasson gör inte bort sig; Jonas Lundén är duktig i löpdueller och Kenneth Gustafsson bidrar förstås med en hel del framåt med sina inlägg och frisparkar - utan överhuvudtaget fungerar inte riktigt försvarspelet tillsammans med mittfältet. Detta trots att GAIS spelar med både hängsle och livrem; två defensiva innermittfältare. Detta problem var märkbart i första halvlek då dåliga rensningar och passningar gång på gång innebar att det mellannorska korplaget fick en ny chans att ställa till problem. Dime räddades vid både ett och två tillfällen av ribban. Detta blev bättre i andra halvlek då även framspelen började visa lite klass, men jag är benägen att tro att detta i större utsträckning beror på KIL:s bristande kondition än något annat. Om årets allsvenska motstånd kan tänka sig att sjabbla bort alla målchanser i första halvlek och sedan har sämre fysik än de grönsvarta atleterna så har vi allsvenskt guld som i en liten ask - men det är näppeligen något att hoppas på. I andra blev det som sagt bättre och mittbackarna turades om att leka Beckenbauer några gånger. Vid det laget hade Halsti bytts ut mot Björn Andersson som återigen visade pondus. Att han tidigare varit anfallare syns, det är verkligen en tillgång att ha en så stor mittback som samtidigt är vän med bollen.

Om backlinjen var ordinarie var det inte fallet med resten av laget. Båda yttrarna, Johánn Gudmundsson och Bobbie Friberg José de la Cruz har matchas sparsamt under vårvintern - av olika anledningar. Joi var tämligen blek, vilket också var väntat med tanke på hans skadeproblem, medan Bobbie vid några tillfällen visade goda takter även om han inte kom löpande mot ytterback så många gånger som jag kanske hade hoppats. Genom att spela med gångna års yttrar fick GAIS även tidigare säsongers inlägg - och det är inte något positivt.

En intressant möjlighet öppnade sig i den andra halvleken då Levon Patjadzjan ersatte Joi och Bobbie flyttade över på vänsterkanten. Då Bobbies inlägg är så pass dåliga behöver han ju inte tvunget spela på högerkanten - att löpa förbi backar går bra på vilken sida som helst. Att istället bryta in centralt i anfall kan istället bli en tillgång. Säga vad man vill om Levon, han kommer definitivt att dra till sig en del så kallade experters blickar när GAIS möter nåt lag som räknas, underhållande är han. Måhända en smula egoistisk och målkåt. Tommy Lycén kom även han in, men lyckades inte lämna något bestående intryck likt i de första träningsmatcherna. Det samma kanske kan sägas om Mervan Celik, men detta mestadels på grund av att han fick spela så kort tid, som återigen fick göra ett kort inhopp och säkerligen har en chans att få visa upp sig en del i allsvenskan i år. Trots att snön börjat falla och kvicksilvret jagade neråt tog denne sjuttonåring vatten i håret för att rätta till luggen; det gäller att snygga till sig för publiken och då tror jag inte att det var mig och övriga gamla gubbar han tänkte på.

Fredrik Lundgren och Prince Ikpe Ekong fortsatte att blanda och ge, måhända var Lundgren den bättre av dem i denne match - vilket ökar hans chanser att få speltid när den isländske giganten är tillbaka.

Det stora utropstecknet var givetvis vår givna tia Wanderson Do Carmo, som med två mål och en assist var matchens stjärna. Denne brasilianska stjärna stod för mycket av spelet framåt genom sin förmåga att ta emot bollen, spela vidare eller avsluta. Han lyckades även få ett habilt samspel med den ensamme anfallaren Sheriff Suma som återigen visade upp god teknik och förmågan att slarva bort goda lägen genom att missa uppenbara passningsalternativ (i alla fall uppenbart för oss som står vid sidan av och gnäller). Han passade föredömligt bakåt till Wanderson vid 1-0-målet och fick sedan tack vid 2-0-målet som tycktes vara någon lobb. Jag såg nämligen inte det så bra då jag var borta och handlade kaffe vid andra ändan av plan (ja, das lebenes eine internetblogger ist nicht leid - GAIS vägrade ge mig den VIP-loge jag tyckte att jag förtjänade på Backavallen, Hisingens San Siro, och tvingades hämta mitt egna kaffe! Kan det ha med mitt dåliga tyskabetyg att göra?). I början av andra halvlek fixade Wanderson till 3-0 och allt var fint (bortsett vädret) med ett lite nesligt 3-1 senare, som sagt. I mitten av andra halvlek fick Suma lämna plats för Daniel Morais Reis som visade kyla när han drev förbi målvakt i baggarnas mål och ställde slutreslutatet till 4-1.

Ett godkänt resultat mot ett motstånd med tvivelaktiva kvalitéer. Nästa söndag är det upp till bevis mot P-bönderna som av någon anledning ses som ett Västskustlag (kanske för att Tullmyndigheterna finns där vad jag hört). Det som oroar mig en smula för framtiden är hur GAIS skall klara av matcher utan Wanderson. Han är för mig given och nödvändig när anfallarna inte riktigt är givna eller i hundraprocentig form. KIL gick bitvis hårt åt honom och det är inte osannolikt att någon hårdhänt allsvenska spelare kan sätta honom ur spel. Som tur är verkar det som att Mattias Svensson har tvingats ge upp sin fotbollskarriär, annars hade han kanske inte klarat första omgången. Hoppas inte Valter Thomas Jr lämnar Molde för allsvenskt spel till sommaren...

*****

P.S.1. MP skrek efter högre tempo i andra. Måhända insåg även han att motståndet var lite väl dåligt för en generalrepetition.

P.S.2. Trodde först att gamle grönsvarta andrakeepern Conny Månsson från 2005-06 var deras busschaufför.

I en annan del av Göteborg

Askim är vad jag tänker på. Söndagens gepe innehåller en liten artikel om framtiden för denna södra stadsdel (har sökt efter info på stadsbyggnadskontorets hemsida, men jag hittade inget) som mestadels är känd för koldioxidproduktion och natur. Stadsdel kanske är fel ord, vi talar förort. Och då menar jag inte den förort som oftast omnämns i media där folk går på socialbidrag och skjuter varandra på spårvagnshållplatser. Istället är det frågan om den amerikanska förorten där den bilburna medelklassen lever sina liv.

Denna mänskliga särart växte sig starkt efter kriget (det där kriget som Sverige inte deltog i men led av då kaffet tog slut! Stackars människor!) och var länge en idealbild, men har på senare tid med löst surrande om blandstad och förtätning hamnat i försvarställning. Detta tycks även vara fallet i det stora landet i väster där invånarna känner sig hotade av hemska idéer som trottoarer, vi talar rena rama kommunismen!

Men detta hotade folk besitter ett mäktigt vapen som den andra slags folkortbon är okunnig om eller saknar språk nog att nyttja - att överklaga. Naturen är måste räddas från andra sorters människor än villaförortens naturliga invånare.

*****

Slut på sarkasmen och till lite mera saklig kritik och några synpunkter. Aksimsborna är mycket benägna att ta bilen. Endast 10-12 procent åker kollektivt. Det finns för närvarande inget underlag för en mer effektiv kollektivtrafik eftersom villaboende sprider ut sig över stora området. Bilen blir en nödvändighet för livsstilen. Planen från stadsbyggnadskontoret är att spränga in ett miljonprogram med olika förortscentrum inom gång- eller cykelavstånd för att möjliggöra mer effektiv kollektivtrafik och kanske till och med på sikt spårvagn. Det är helt enkelt fråga om en ryggradstransplantation där en rad av noder med flerfamiljshus och dödfödda lokala centrum skall dras genom villadjungeln.

*****

Tycker det är lite lustigt att de skrivs en massa om Amhult i artikeln. Vissa jämförelser går förstås att dra mellan Askim och Torslanda men de skrivs också om en direktlinje däremellan. Är det så att detta är det enda område på Hisingen som Askimsbor skulle vilja besöka?

*****

Nytt program att leka med, upptäckte häromdagen som sista person i världen googles gratisprogram Sketchup, ett användarvänligt program för att göra modeller i 3D. Kanske dags att försöka skapa sitt eget idealområde?

Några tankar kring Svenska fotbollssupporterunionen

(även publicerat på bloggen Bobbie till VM 2010)

För några dagar sedan bildades en union för landets supportar kallad Svenska fotbollssupporterunionen - Ett långt namn blir det och kommer i fortsättningen kallas SFSU (ej att förväxla med San Fransisco State University). Men först på senare tid har det börja komma fram någon information om det hela. Så vitt jag har kunnat utröna har alla större tidningar gått förbi händelsen med tysthet. Ryktet har endast nått mig via susningar på nätet (I heard it through the grapvine, så att säga).

Vad jag läst i form av längre sammanhängande reportage består i stort sett av en artikel på svenskafans och sedan nyligen ett utlägg av en grönsvart ordförande för en supporterförening som nyligen tillskansat sig någon pseudo-officiell roll gentemot huvudföreningen. Återstår kanske att få en rapport från den officiellt inofficiella supporterföreningen, som också var där.

Idén är inte ny, i till exempel England (som brukar vara ses som ett fördöme även när de inte är det) finns redan Football Supporters' Federation (SFS) som sedan en sammanslagning av olika organisationer 2002 arbetar utifrån liknande tankegångar; att se till supportrarnas intressen gentemot klubb, sponsorer och ägare. Med över hundratusen medlemmar i över hundra organisationer från toppen av Premier League till lagen utanför det engelska ligasystemet (conference och nedanför) har den förstås än så länge lite mer tyngd än den svenska motsvarigheten än så länge. Den är för närvarande tämligen aktiv i kampen mot den 39:matchen, ett spektakelförslag som förstås fått mycket lite uppmärksamhet i svensk sportmedias utblickar mot Europa där frågor kring Zlatan Ibrahimovic övertrumfar allt.

Vad kommer detta innebära rent konkret? Supportar till 15 av Sveriges största klubbar har bildat en förening och tillsatt en interimstyrelse för att lägga upp en plan för framtiden med syftet att börja bygga upp en organisation och - som jag förstått det - definiera vilka problem som de skall arbeta med. En viktig detalj kommer dock fram i slutet av svenskafans-intervjun där den tillförordnade ordföranden Toll svarar på en avslutande fråga:

– Har du någon hälsning till Svenska Fotbollsförbundet?

– Jag hoppas att dom välkomnar oss med öppna armar och är fantastiskt glada över att deras kunder organiserar sig och vill diskutera hur man ska kunna göra helheten ännu bättre.

Svenska Fotbollförbundet (SvFF) kan förstås bestämma sig för att ignorera eller denna nya sammanslutning och på så sätt göra den tämligen tandlös. Toll hoppas förstås på att ett framtida indirekt medlemsantal på några tiotals tusen skall ge sådan tyngd att SvFF måste lyssna på dem, men att seriöst lyssna på sina kunder är näppeligen något som svenska fotbollsklubbar är kända för - Varför SvFF skulle bry sig alls är min fråga.

Det är överlag få frågor som supportrar för olika föreningar tillsammans kan agera aktivt - speciellt inte då de oftast präglas av minst lika mycket rivalitet som klubblagen. Lärdomar från andra går att dra, men det kräver ingen gemensam organisation. Vinsterna skulle måhända vara störst för alliansklubbarna som i mångt och mycket har gemensamma frågor att ta ställning till med den nya arenan - men är detta, i beaktande av senare tids händelse med sektioner på Nya Ullevi och mycket annat att vänta? Jag är skeptisk till utgången av ett sådant dilemma för supporterfångarna.

Lakritspuck!

Avdelningen för reaktionära konsumentnyheter:

Så var det dags för årets första glasspinne - och till min förvåning finns återigen lakritspuck. Klassikern från början av 1980-talet som vad jag förstått egentligen bara sålde hyfsat de första året men som fått en liten skara bittra nostalgiker att sucka högljutt under de senaste tio åren ("-Ja ja, nedmonterad välfärd, skiter la jag i - men jag vill ha lakritspuck!") Dessutom verkar den smaka som förr - utan några klåfingriga försöka att göra den modern och attrahera starka konsumentgrupper (läs: snorungar med sina föräldrars plånbok).

Det är litet som en del andra varor, likt drycken Pommac och tuggummit Toy, som folk i gemen aldrig köper men om något företag som agerar på en marknad tänker sluta producera den känner de sig personligen förorättade och skriker "SKANDAL!" följt av någon patetisk utläggning om någon campingsemester på Öland 1983.

Bara ingen rör trocaderon...

Pianisten och annat

När var i London gick jag, som den trogne blogg-läsaren (ni besöker la inga andra bloggar än min va?), till flera gratis Museum. Ett av dessa var Imperial War Museum. När jag och min bättre hälft för ett antal år sedan var i New York gick vi på the Metropolitan Museum of Art som också menar sig vara gratis. Skillnaden dessa museum emellan är att medan det i London finns några platser att lämna donationer vid med ett relativt anspråkslöst donationsförslag på tre pund innebär ett besök på Metropolitan att även om det är gratis så måste man passera en kassa och lämna ifrån sig sitt "frivilliga" bidrag som, vad jag missminner mig, inte var så värst anspråkslöst. De lever helt enkelt på att jag skall skämmas så mycket för att gå in utan att lämna något att jag faktiskt gör det.

Problemet för mig är att sådan utpekande taktik fungerar på mig. Hade någon trängt sig före i kön till gaskamrarna i ett dödsläger hade jag indignerad stått vid sidan och muttrat något om ohyfsat beteende. Skitstövlarna som inte har en tanke på att betala något rycker la bara på axlarna och går in, men jag som faktiskt vill lämna ett bidrag - om än litet - får stå och ta illa vid mig i en kö. Så när jag gick där på Imperial War Museum tänkte jag att jag nog måste lämna något. Tursamt nog behövde jag köpa en pocket och köpte därför "The Pianist" av Wladislaw Szpilman. Eftersom den var dyr för en pocket - 8 pund eller 100 kr - kände jag att jag gjort mitt och kunde istället använda mina mynt till att köpa en kopp té i parken utanför.

Jag har förstås redan sett Polanskis belönade film med Adrian Brody i huvudrollen. För den som levt i en jordkällare de senaste fem åren och missat denne film och inte läst boken kan jag kortfattat säga att den handlar om hur en judisk pianist i Warsawa överlever kriget genom att med lite tur och skicklighet slinka undan utrensningarna i ghettot - utrensningar som förde hela hans familj till döden - och sedan lyckades gömma sig i staden som under krigets lopp förintades till ungefär 90 procent. Från att ha varit en av Europas storstäder förvandlades Polens huvudstad till en nästan öde ruinstad.

Filmen, som är tämligen lång, är verkligen en i det närmaste exakt återgivning av den rätt korta boken - med ett par undantag för att kunna fullfölja Polanskis visuella visioner där huvudpersonen ser mycket av vad som händer genom fönster. Det är en bra metod för att avspegla hur saklig den hemska utvecklingen i boken är skriven - trots att Szpilman vid några tillfällen överväger självmord. Det är något som den har en hel del gemensamt med andra skildringar från förintelsen såsom Primo Levis "Är detta en människa?" och för all del även Imre Kertész' "Mannen utan öde" (även om den senare aldrig gav något bestående intryck på mig i övrigt). Så pass hemska historier behöver inte förstärkas genom vältrande i känslor, saker och ting är illa nog som de är. I detta avseende liknar dessa skildringar några av mina andra litterära favoriter som beskriver vedervärdiga historiska skeenden; Varlam Sjalamovs "Skovelmästaren" och Aleksandr Solzjenitsyns "En dag i Ivan Denisovitjs liv".

Älvrummet till slut

Efter en lång tid av förhalningar gick jag till slut in och kikade i Älvrummet - den temporära byggnad som står vid Lilla Bommen och skall ge invånare i Götelaborg en möjlighet att beskåda och kommentera utvecklingen i den förtätade staden.
Framförallt var det intressant eftersom det från och med idag tillkommigt ytterligare information om det nya Backaplan och området kring Kvillebäcken - inte minst intressant för mig då det berör utsikten från mitt fönster... (men vad in i h-vete, ser att det snöar igen).

Har inte riktigt haft tid eller ork att sätta mig ner och ordentligt läsa igenom planförslaget ännu (saknar skrivare och läsa på en gammal skärm utan möjlighet att anteckna och dra pilar är så tröttsamt), men att gå runt i älvrummet gav mig lite tid och lust (bios politikos har haft lite mer energi).
Istället för att läsa igenom en massa text tog jag och gick bort till de frigolitbitar som skall föreställa framtidens område i dagens så kallade Gazaremsa; Östra Kvillebäcken. Jag har faktiskt fortfarande inte blivit skeptisk och negativ. Förvisso har de inte vågar gå så långt som att använda sig av slutna kvarter, men de har ändock försökt att skapa kvarter med innergårdar och där jag står och försöker mäta avståndet mellan hus och deras höjder med mitt pekfinger genom att gå fram och tillbaka till mitt eget kvarter så går det inte att komma till någon annan slutsats att markanvändandet är relativt effektivt, inte minst i jämförelse med norra älvstranden och för att inte tala om mer traditionella miljonprogram - men det är långt kvar till en konkret produkt.

Jag är förstås lite orolig över vad byggjättarna kommer att göra med förslaget när de får sätta sina klor i det och döda alla impulser om den goda blandstaden; "nä, det här går inte. Våra kunder kräver punkthus, monotoni och stora ytor med parkeringsplatser och gräsmattor för att känna sig trygga!" (se dock det förvånande positiva förslaget som yimby.se har hittat).

Såg i alla fall till min glädje i planförslaget att det förs en diskussion om att tillåta spårvagnar att rulla igenom det nya området norrut mot Backadalen med en pendelstation för tåg. Nu väntar jag bara på att någon sätter igång och lägger ner spårvagnsräls på den där öde boulevarden vid Norra Älvstranden.

[Bok] Fotboll - Hur världens största sport växte fram

För några dagar sedan fick jag tid att plöja igenom den första av böckerna jag köpte på bokrean. Det var "Fotboll - Hur världens största sport växte fram" av Åke Jönsson, en populär skildring av en idrottshistoriker. Att gnälla på böckerna som säljs på bokrean är la lite som att sparka in en öppen dörr - tror inte att jag köpte något förra året, vilket torde vara första gången på tid och evighet. Det är egentligen två saker jag tittar på när jag väljer ut böcker och det är dels om titlarna redan finns som pocket hos de stora kedjorna och om bindningen är bra. Varför betala 89 kr för en bok som troligen kommer att falla sönder vid andra genomläsningen när den redan finns på en annan avdelning för 59 kr? Vad jag vet och från vad jag kan se klarar Jönssons bok båda testerna.

På lite drygt tvåhundra sidor går han tämligen enkelt och välformulerat igenom fotbollens tidiga historia, i första hand i England; hur den så kallade folkfotbollen började försvinna i och med urbanisering och industrialisering; hur den fick ett nytt liv på olika internatskolor för de välbeställdas barn; hur reglerna långsamt växte fram; splittringen från rugbyn och hur en professionella fotbollen med organiserade ligor och tävlingsregler kom till.

Som intresserad av både fotboll och historia är det gott att få en mer sammanhängande bild av den här perioden som oftast annars, likt det mesta som berör fotboll, handlar om glada och roliga anekdoter snarare än seriös presentation. Åke Jönssons genomgång är fullt adekvat. Vad jag framförallt noterade är hur det gick att skönja likheter med dåtidens och nutidens kritik av den moderna fotbollen.

De gentlemän - före detta elever från olika internatskolor - som stor i fronten för fotbollens framväxt vände sig allt mer emot utvecklingen när spelare från arbetarklassen blev proffs som levde på att sparka boll (några av de första årens storlag, som Old etonians, finns fortfarande kvar som amatörlag). Pengarna och allt för bestämda regler ansågs förgifta fotbollens själ. Ibland tog sig dessa gentlemäns motstånd rent komiska yttringar som när de till exempel motsatte sig införandet av nät i målet då de ansåg att diskussioner mellan försvarare och anfallare om huruvida bollen gått i mål var en del av sportens essens - genom nät så försvann denna diskussion.

En liknande diskussion som jag kom att tänka på var frågan om lag som flyttades eller bytte namn. Idag är detta något jag och många andra instinktivt vänder oss emot som en ytlig amerikans syn på lagsport, som till exempel i fallet med Wimbledon och liknande som jag nämnt annorstädes. Men visste ni att såväl Manchester United och Arsenal är tidiga exempel på detta?

Manchester United hette ursprunligen Newton Heath och startades av arbetare vid en järnvägsdepå med samma namn men var vid ett tillfälle mycket nära bankrutt när en bryggare gick in med pengar och flyttade klubben till området Trafford mellan Manchester och Salford och tog senare sitt smeknamn Red Devils från Salfords rugbyklubb mellan den professionella fotbollen i samma ort försvann på grund av närheten till United.

Arsenal hette från början Dial Square, blev sen Royal Arsenal och Woolwich Arsenal och sköttes till en början av arbetare innan de köptes av affärsmannen Henry Norris som lät flytta laget till det mer centralt belägna Highbury för att få bättre publiksiffror.

Överhuvudtaget tyckte jag om att Jönsson satte in utvecklingen i sitt sociala och ekonomiska sammanhang. I och med minskade arbetstider med lediga lördagseftermiddagar och en gemenskap på de stora arbetarplatserna i kombination med flera andra faktorer såsom en viss välvilja från styrande bidrog till att göra fotbollen till vad den är idag.

GAIS 1 - 0 Jönköping Södra

(Det här inlägger är först skrivet för bloggen Bobbie till VM 2010)

Lag: Wibrån; Durmaz [Lundén), Björn A. (Tobiasson), Halsti, Dahl (Gustafsson); Ekong (Joi), Ejyo; Levon (Mervan), Wanderson (Lundgren), Lycén; Suma

Så fort jag började cykla den dryga milen mot miljonprogramsområdet Kärra - strategiskt placerat nära ingenting - började det regna, ett regn som höll sig en halvmil genom pittoreska Backadalen med sin motorväg och köpcentrum. På vägen hem fick jag motvind.

Däremellan spelades det en fotbollsmatch också. Mot Jönköping södra, ett lag som under de senaste 70-80 åren alltid, med några få undantag, legat mellan andra till tredjedivisionerna i Sverige men aldrig spelat i allsvenskan.

GAIS dominerade i stora delar av första halvlek. I alla fall fram till ledningsmålet. Sheriff Suma, som återigen fick starta på topp eftersom alla andra är skadade, gjorde en habil insats men kommer inte till sin rätt mot lag som backar hem och är allt för klen - han är inte precis någon Targetplayer om man säger så. Det var just hans klenhet som skapade en del möjligheter i form av farliga frisparkslägen och just en tillfilmad straff som ledde till matchens enda mål. Prince Ikpe Ekong som tidigare sagt sig varit ordinarie straffskytt i de lag han spelat men missat en och annan i GAIS (Hbk borta...) fick återigen möjlighet att visa vad han gick för eftersom alla andra som försökt efter honom har misslyckat. Eftersom GAIS nu legat i allsvenskan i två år är det möjligt att vi slutligen kommer att börja få en och annan straff mot andra obskyra lantortslag (läs: lag vars hemmaarena inte nås via tunnelbana från SvFF:s huvudkontor i Solna). Ekong, som i övrigt var bra men kanske lite bökig i sin spelstil, satte en medioker straff i brösthöjd till höger men eftersom den småländske målvakten slängde sig åt andra håller tog grönsvart ledningen med 1-0.

Bland övriga spelare på mittfältet märkes kanske framförallt Levon Patjadzjan med sin aviga och stil som snabbt trippade runt på högerkanten, rykte förbi sina backar och även fick en stolpträff i krysset. Eyjolfur Hédinsson bra som vanligt.

I backlinjen spelade från start tre nya ansikten för säsongen. Ytterbackarna Henrik Dahl och David Durmaz visade båda att de är matchotränade, framförallt den Grimetonborne Dahl gav bort bollen slarvigt vid några tillfällen. Björn Andersson, en gigant, var dock en positiv överraskning. Han skall genom övergången från GAIS gå från tredje- till förstadivisionen - ett stort steg - men mot Jönköping Södra såg det i alla fall bra ut. Markus Halsti visade återigen att han är en duktig mittback.

Men oavsett individernas skicklighet och kapacitet blev spelet sämre efter målet och än sämre efter halvtid. De grönsvarta spelarna samlade ihop sig både på längden och bredden för att värja sig mot Jönköping Södras oftast tandlösa angrepp. På deras sida hade den gamla bekantingen Aram Ibrahim från de mörka åren kommit in och gav lite fläkt åt deras spel. Han lyckades även få en ful spark i huvudet inne i straffområdet, men det kanske inte är så märkvärdigt när man är lika lång som teskedsgumman.

Efter ungefär hälften av andra halvlek, efter flera byten, började GAIS komma in i matchen igen och från där jag stod under andra halvlek (nära kiosken, där frivilliga -den massa som bär upp det svenska föreningslivet - från Kärra/Klarebergs IF sålde kôrv och fika till vettiga priser) långt ifrån såg jag otaliga mirakulösa sätt att missa bra lägen. Det kanske inte direkt var en underhållande match, för människor började strömma ut en bit innan halvtid - från officiellt håll 575 personer hade betalat för att se matchen, något vi får tacka bilismen för även om ett par av dessa bilägare fastnat med sina bilar när de kört upp på gräsmattor en dag när det regnade på en plats som heter Kärra...

Staden London - några observationer

Har som sagt nyligen kommit hem från London där jag spenderade fyra dagar. Tänkte skriva några rader om mina intryck av London som stad. Även om jag känner till staden en del sedan tidigare så är det förstås möjligt att mina anekdotiska intryck är en smula vridna och rent ut sagt felaktiga - vi har la alla läst reportage i utländska tidskrifter där någon journalist gått runt några dagar i Stockholms innerstad och sedan dragit fram de mest märkliga slutsatser kring den svenska själens essens eller dylikt. Jag bodde på ett vandrarhem i Southwark strax söder om Themes mellan London Bridge och Tower Bridge. Sedan rörde jag mig i de centrala delarna; City of London, City of Westminster, Kensington and Chelsea, Islington, Camden, Lamberth och Hackney.

Vision av nya Highbury

Nu låter det kanske -med upprabblande av alla stadsdelar - som en väl planerad genomgång av centrala London. Så icke fallet, det var mer effekten av planlöst promenerande kombinerat med ett vaket öga. Var till exempel inte någon längre stund i Islington för så fort jag fick syn på en skylt mot Highbury och ville se hur det gick med ombygget från fotbollsarena till bostäder mummlade min ömma sambo något om att de inte verkade finnas några affärer åt det hållet och istället hamnade vi på ett Starbucks bakom en kontorskrapa så hög och stor att den blockerade mobilsignaler. hade också av vissa cinemanostalgiska skäl lust att ta mig till hållplatsen Shadwell mot Docklands till, men det skulle bara varit dumt.*

Jag och min sambo ironiserade en del om namnen på platser och London och döpte denna hög till" Prince William's Royal Heap"!

Vad jag hört en del tidigare om och inte trodde var möjligt att det var så illa i verkligheten var deras byggnadsteknik. Jag talar förstås i första hand om deras vatten och avlopp. Rör drogs ofta utanför engelsmännens slitna gamla tegelhus. Till och med Towern hade rör utanför väggarna! Som ut var hade vandrarhemmet i alla fall inte heltäckningsmattor. Engelsmännen verkar obenägna att i det stora hela ge upp eller riva ner det gamla och omoderna.

Nya hus i Southwark nära London Bridge Station fotade från Towern

Däremot är de inte rädda för att bygga nytt mitt i det gamla. Om det någon gång varit någon panik kring byggandet av gigantiska glasskrapor i stadens hjärta är det en inställning som numera är besegrad. Om SvD bedriver en kampanj mot ett modernt Stockholm, som är en normal uppfattning på yimby.se så kan nog båda sidor åka till London för att få ammunition. Det byggs nya höga hus både här och där, utan att för den sakens skull riva allt gammalt runt som det gjordes i svenska småstadskärnor när EPA ville bygga ett varuhus. Överhuvudtaget tycks de i London vara beredda att arbeta sig runt problem och befintlig bebyggelse snarare än att rensa hejdlöst för att ge nybyggen sin plats i solen - men nu var jag i och för sig inte i Docklands. Måhända är ett värre problem att de bygger kontor men inga bostäder, stora delar av city of London verkade endast besökas av turister och var en aning själlösa utan alla pubar och små affärer som finns i andra delar av staden.

Rester av London Wall från medeltiden mitt i den moderna storstaden visar var den romerska stadens gräns gick än i dag

Besökte en massa museum, alla gratis (även om bidrag förstås välkomnades); British Museum, Imperial War Museum, Museum of London och Tate Modern. I det stora hela bra museum med mycket att titta på. Eller, jag fattar i stort sett inte ett jota på Tate Modern, men min sambo har talanger och förståelse för sånt. Tyvärr var halva Museum of London stängt på grund av ombyggnad och det fanns ingen historia efter branden 1666 (samma år brann även Varberg - alla andra jämförelser överflödiga...). Trist, men en liten vägg gav ändå en bra illustration av den uppfattning som jag fick av London; efter branden kom det in några förslag om hur staden skulle planeras och byggas men de tyckte sig inte ha råd eller tid och staden byggdes upp i stort som förr. Måhända charmigt, men det kunde kanske inte skadat med mer renässans och mindre medeltid i en av Europas största städers centrum av praktiska skäl.

* "One Gerry Edwards, there's only one Gerry Edwards, one Gerry Edwards, there's only one Gerry Edwards!" [Nej, jag uppmuntrar eller accepterar ej huliganism].

SOM man ropar...?

(Det här inlägger är först skrivet för bloggen Bobbie till VM 2010)

I dagens Gepe presenteras en undersökning av SOM-institutet kring stöder kring olika fotbollsklubbar i Västsverige. Insitutet har i flera år gjort stora undersökningar där frågor kring politik, samhälle, media och kultur står i centrum.

Den undersökning som det skrivs om i Gepes sportdel förvirrar mig dock en smula. Resultaten är en smula slafsigt ihopskrivna; troligen resultatet av en journalist med en smula begränsade kunskaper i undersökningsmetodik som försöker sammanfatta resultaten utan att göra det till en lång utläggning i metodik. I Göteborg stödjer 47 procent DLS, 14 procent Öis och 13 procent GAIS.

Det är inte så mycket resultaten som jag ifrågasätter - även om det förstås är en möjlighet utifrån det som jag vill ifrågasätta - utan urvalet. Nu kan det hela möjligen vara ett resultat av journalistens slarv - näppeligen en nyhet på gepes sportredaktion - men jag undrar. Enligt artikeln har:

"1267 supportrar som aktivt stöder sina lag och följer fotbollen har tillfrågats av forskarna om favoritlagen, vilket är ett tillräckligt statistiskt underlag."

I en undersökning av detta slag finns det i princip två felkällor: Dels uppstår obundna fel som beror på att resultatet av undersökningen avviker en smula från det faktiska sanna värdet genom slump, något som är oundvikligt men går att uppskatta och beräkna för att leda fram till det som i opinionsundersökningar oftast kallades den statistiska felmarginalen (journalisten har enligt min tolkning inget riktigt grepp om vad som menas med tillräckligt statistiskt underlag). De bundna felen är svårare att fånga och beror ofta på en dåligt genomförd undersökning. Hur är det möjligt att göra en uppskattning av antalet supportar som stödjer olika lag när urvalslistan av tillfrågade består av personer som aktivt stöder sina lag? Tas 50 procent av personerna på listan från IFK Göteborgs medlemsregister och säg 15 procent från GAIS medlemsregister och så vidare så torde la de siffrorna i sin tur avspegla sig i resultatet. Som man ropar får man svar.

Förhoppningsvis har SOM helt enkelt gjort en mycket större undersökning bland människor i allmänhet och de som säger sig vara aktiva fotbollsanhängare har fått svara på några ytterligare frågor, i så fall kan det vara i sin ordning - den som lever får se, men jag räknar tyvärr inte på ett klargörande från Gepes sportredaktion.

Tillbaka från ett London där David vann mot Goliat

Som sagt, tillbaka från en Londonvistelse. Det var min första trots att jag i mina tidiga ungdomsår var något av en anglofil - troligen ett derivat av en överkonsumtion av Biggles och likartade krigsskildringar.

Det forndom stora imperiets hjärta och huvudstad är inte en billig stad att vara i, den saken är säker. Något av få saker som är billigare är dock ölen där en pint ale eller stout sällan når 40 kr även på pubar nära turistmål. Så när benen och huvudet var lite trött efter en dags intryck och upplevelser så fanns det alltid fotboll och öl att ta till.

Jag hade verkligen inte som ambition att gå på fotboll, men att titta kostar sällan något. Att stå på en pub och bevittna Chelsea få stryk av Barnsley FC på Oakwell i södra Yorkshire omgiven av flertalet Chelseahatande Londonbor och andra som verkligen inte kan hjälpa att heja på dvärgen, Tykes från kolstaden, mot jätten, Chelsea från världsmetropolen med sina ryska oljepengar.

Medan några överförfriskade cockneys (om det nu finns sådana längre) skrålade "Hata Chelsea"-visor kunde jag med en pint Guinness för 2.60 pund i näven se hur Barnsley-spelarna hejdlöst slängde sig in i livsfarliga närkamper för att åter igen beröva bollen från FA-cupens regerande mästare. FA-cupen är bättre på plats, även om den platsen är en pub i Southwark.

Ulf Stenberg lallar vidare

I fredagens sedvanliga SoS-spalt ihärdar Ulf Stenberg att blanda upp personlig, patetisk nostalgi med allmänt reaktionära uttalande om dagens fotboll. Lite allmänt gnäll om utlänningar i engelsk fotboll och hur objektivt bra IFK Göteborgs satsning på ungdomar är passar han även på att hylla pajasföreningen Frölunda Indians:

"Det finns tack och lov klubbar som visar respekt för rötterna och vill vårda den traditionsskapande historien, när affärerna går lysande och läktarna är välfyllda. Frölunda Hockey[...] betalade 300 000 för rätten att använda VFIF:s historiska dokumentation, det gamla klubbmärket i återblickar och priser från första storhetstiden. [...]Verkligen en snygg gest i dagens vinstjagande elitidrott."

En förening som ägnar sig åt att sälja jippoevenemang till företag och byfånar samt döpt om sig till Indians skall tydligen hyllas för att visa respekt för rötterna medan Stenberg tämligen konsekvent säger att de som inte ser nödvändigheten med att slå ihop GAIS med några förortslag "hellre sticker huvudena i sanden än inser nödvändigheten med en allians.". Jo, jag tackar och så vidare.

Otider, oseder - och vid Scandinavium finns bara McDonalds men ingen Tikka Masala alls!

Fotbollens framtid VIII - Ebbsfleet United?

Den engelska liagfotbollen är den mest genomkommersialiserade fotbollsligan i världen (MLS är för litet och obetydligt för att räknas). På sätt och viss har det länge varit så, flera årtionden innan Sverige gav upp sina amatörideal var professionella fotbollspelare ett faktum på de brittiska öarna. Men det är framförallt sedan bildandet av Premier League som saker och ting verkligen tagit fart. Ståplatserna (terrasserna) är borta och den lokala arbetarklassen har ersatts av medelklass och turister från hela världen som betalt dyra pengar för att uppleva världens bästa fotbollsliga på plats. På VIP-läktaren sitter ägaren som allt oftare (om han ens är där) är en rik affärsman med begränsade kunskaper om spelet i sig men med näsa för en god affär. Klubben är ett aktienoterat bolag och drivs som ett sådant.

Men det finns även ett motstånd mot denna så kallade moderna fotboll. Via en internetsida har 29000 fotbollsfantaster från 80 olika betalat £35 för att vara delägare i sin alldeles egna klubb. Klubben i fråga är Ebbsfleet United i östra Londons utkanter, bland gamla kalenderbitare som undertecknad tills relativt nyligen känt som Gravesend & Northfleet, som spelar i the Conference (femte divisionen).

Det här är inte det första försöker där fotbollssupportar skapar ett alternativ till den enda vägens fotbollsekonomi i England(läs: börsnoterade företag som säljer ett jippo). Vi har till exempel AFC Wimbledon, som är en protest mot hur benknäckarlaget Wimbledon FC flyttades till Milton Keynes 100km bort och fick det nya namnet Milton Keynes Dons. Sedan finns missnöjda Manchester United-supportrar som efter att Glazer tog över klubben tröttnade och bildade United of Manchester samt senare tiders planer bland Liverpool-anhängare som vill samla sig och köpa loss sitt lag från sina två amerikanska ägare.

Men på andra sätt är det något nytt. Medan de andra reagerat mot den moderna fotbollen så för detta projekt med sig globaliseringen in i projektet med nya metoder att leda laget. Ägarna är inte lokal arbetarklass, utan finns över hela världen. Klubben är delvis vald utifrån sitt strategiska läge med goda kommunikationer. Årsavgifterna, som i år kommer att dra in lite över en miljon pund och som köpte klubben, betalas årligen och kommer (så länge antalet medlemmar är konstant) pumpa in en miljon pund i färska investeringar varje år utan stora ägare. Det är inte direkt Premier League-klass på den investeringen, men är en hel del mer än GAIS torde få in från sina medlemmar, även om själva summan per medlem är i stort sett dem samma.

Klubben kommer dessutom att styras med hjälp av många inslag med direkdemokrati via internet. Bland annat lagutagningen. Inför varje match skall tränaren välja ut ett antal alternativa laguppställningar som medlemmarna sedan får rösta på. Det kanske låter helt tokigt för vissa; nog skall en kunnig och insatt tränare kunna göra ett bättre val än tiotusentals glada amatörer? Eller kanske inte. Kommer att tänka på matchen mellan schackmästaren Kasparov och världen 1999, där 50000 personer från hela världen röstade om nästa drag. Kasparov vann, men inte utan gott motstånd. Det gröna fältets schack är inte fullt lika förutsägbart och engelska tränare för motståndare i de lägre divisionerna har näppeligen Kasparovs sinne för strategi.

*****

klyftan mellan ståplatspubliken och klubbens ledning är inte alls så stor i Sverige och GAIS, men även här finns det problem. Det är bra att kunna tala till bönder på bönders vis, men framförallt måste klubbledningen kunna tala med sponsorer och kunna locka till sig ny publik utanför den trogna skaran, som kan tas för given. Samtidigt har ståplatspubliken svårt att finna någon ur sina egna led av casuals, julgranar och skinnvästar som kan erbjuda det som Wallin kan erbjuda. Den ekonomiska verkligheten sätter alltid ramarna, men samtidigt önskar jag att länder som Tyskland, snarare än England kunde vara förebilden för klubbledningar i Sverige. Jag talar i och för sig inte från egen erfarenhet, men jag skall till London i helgen utan planer att gå på fotboll - allt för dyrt och bökigt. Däremot skulle det vara kul att någon gång få fira sin semester i Ruhrs industriområden. Det är inte nödvändigt att se en konflikt mellan ståplatspublik och evenemangspublik, även om utvecklingen kring placeringar på den nya arenan pekar åt den riktningen (även om arenan sällan kommer att bli fullsatt, vilket är Wallins uttalade förhoppninh från årsmötet).

*****

En del saker går dock rätt till. Min sambo fick i veckan erfara att för att komma in på fastighetsbolagets lokala kontor måste man kunna identifiera sig själv som gaisare. Detta kontor ligger i ett kvarter som i princip byggs över den där Häcken som några unga arbetare vid Götaverket brukade spela boll vid; vår ö, vårt lag my ass.

Infrastruktur - samtidigt i Götelaborg

Samtidigt i Göteborg och i Gepe har mycket handlat om miljöbilarna, otillräcklig kollektivtrafik (till och från SCA i Mölndal) och djungels lag kring parkeringsplatserna. Gepe använder sig av lite subtil kvällstidningsrubriksättning genom att på förstasidan påpeka att en femtedel av parkeringstillstånden för miljöbilar går till stockholmare, innestadens bilägare rasar (jag skäms nästan över att använda ordet själv) över att det blir allt hårdare konkurrens om parkeringsplatserna i innerstaden samtidigt som allt fler försvinner i och med att staden förtätas.

Jag efterfrågar mer handlingskraft från politiskt håll. Medan bilisterna skriker sig hesa (vissa människor kommer alltid att förknippa bilen med frihet och överger den aldrig oavsett skatter, avgifter och långa köer) så verkar inte så mycket konkret komma fram för kollektivtrafikens utbyggnad. Och då menar jag först och främst spårvagnarna. Förvisso går turerna tätare - trots det står jag packad som en sill på morgonen - men jag saknar nya spår. Spårvagn är ett effektivare sätt att transportera människor på än bussar men när, med Chalmerstunneln som ett positivt undantag, byggdes det senast nya spårvägar i Göteborg? När skall det dras spårväg till Norra älvstranden (skall dock erkänna att jag inte hunnit ta mig tid och gå till Älvrummet vid lilla bommen ännu) och när ska det byggas spårväg mot Backadalen? Politiker tycks glatt diskutera diverse osannolika förslag som ligger långt fram i tiden, men om konkret planering märker jag föga. Södra älvstandens utbyggnad kommer att på grund av de förseningar som ett eventuell mastodontprojekt med en tågtunnel under stan i det närmaste oundvikligen kommer att dra på sig ligger eoner bort - dessutom är det redan i det närmaste gångavstånd från Lilla Bommen eller Järntorget.

Det enda riktigt konkreta som jag kommer på i detta är från förra valet då någon miljöpartist som, om jag inte missminner mig (rätta mig gärna om jag har fel) föreslog en spårvagnsträckning från ändhållplatsen i Länsmansgården, ner längst Björlandavägen och bort mot Backaplan. I beaktande av den planerade ombyggnaden av området kring Kvillebäcken vore detta verkligen något att ta tag i. Som det ser ut nu lämnas ansvaret för att utveckla området över till olika byggbolag som bygger sina monokulturområden med miljonprogramshus a la nyfunkis för medelklassen utan att det finns någon övergripande plan, sedan får det la slängas in lite busslinjer. Vad någon miljöpartist föreslår kan man ignorera, då dessa aldrig kommer att få något egentligt avgörande inflytande över något så pass stort och kostsamt som ett större trafikprojekt.

Dessutom är något så konkret som en spårvagnsdragning samtidigt en viktig markering från kommunens sida. Busslinjer kan dras in och försvinna och misskötas vilket tycks vad jag har hört vara fallet med Torslanda, vars invånare kommer att tvingas ha bil länge än. En spårväg visar för fastighetsägare och boende att här finns staden - det går inte att flytta rälsen i första taget. Framförallt skulle det kunna vara en god markering mot den sprawl som nu fortsätter att sprida ut regionen och göra den allt mer bilberoende.

Infrastruktur - miljö, regioner och samhällsekonomi

I dagarna släppte Nutek en ny årsbok och i samband med detta publicerades en artikel om de samhällsekonomiska kostnaderna av havererade trafikprojekt på DN debatt. Deras resonemang är att misslyckade och försenade investeringar i Sveriges infrastruktur kostar mångmiljardbelopp ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. En viktig grundbult i nuteks tänkande rör sig kring idéen om regionerna som ekonomins motor. Svenska regioner är anses vara allt för små för att kunna konkurrera effektivt i den globala ekonomin. Bättre infrastruktur är nödvändigt för att Sverige skall kunna möta framtida utmaningar genom att underlätta för rörlighet och skapa större regioner. I det stora hela är detta inte något okänt problem för politiker och myndigheter; kollektivtrafiken inom regionen hanteras av västtrafik istället för var kommun för sig och Västra Götalandsregionen som ersatt landstinget håller med tiden på att svälja sina svaga kusiner i ytterområdena.

Problemet är att det alltid tycks vara något som drar upp kostnaderna och försenar satsningarna. Som före detta boende i Varberg [va'bäj] och Umeå [uume'] har jag lite från sidan följt ett evigt kacklande i lokalblaskorna där politiskt käbbel och återkommande överklagande stått i vägen, försenat och drivit upp kostnaderna för botniabanan och västkustbanan. Även om jag ofta vill försvara särintressen och enskilda individers rätt att överklaga och bestrida myndighetsbeslut är det ibland tämligen tröttsamt hur vissa högljudda nimbyister sätter stopp för de allmännas bästa. Det är därför det är så mycket svårare att förtäta Askim i jämförelse med Bergsjön. Det där snabbtåget mellan Stockholm och Göteborg lär vi få vänta på i många årtionden

Hallandåsen

Dessutom menar författarna till debattartikeln från nutek, Halvarson och Englén, att järnvägar missgynnas i de samhällsekonomiska kalkylerna som genomförs; väg tycks bättre än järnväg fast det kanske inte är fallet på lite sikt. Ett skräckexempel på ett misslyckat järnvägsprojekt torde la vara tunneln genom Hallandsåsen, en katastrof som togs upp i veckans Miljölarm på P1. Kopplingen mellan miljölarm och nutek ligger i projekteringen. En man som arbetat med miljökonsekvensanalysen i samband med Öresundsbron (och förvisso delvis talade i egen sak) framhävde gärna att skillnaden mellan bron och tunneln låg i att det gjordes ett ordentligt förarbete innan arbetet startades. Det kostade en del att ordentligt planera för Öresundsbron visavi miljökonskvenser men när väl arbetet började visste de exakt vad de skulle göra. Tunneln genom åsen hade inte fått samma mediauppmärksamhet och kritik i förväg och där körde de bara på med miljökatastrof, en åtta gånger så stor kostnad som beräknad och ett försening som vi inte sett slutet på för ett nationellt prestigeprojekt som får kosta vad det vill, bara det blir klart medan bilar och tåg har åkt över Öresund i flera år nu. Ibland är det bra att klaga.

Oprah: TV-gudinna

Nu börjar Oprah!

Sitter och filar på lite saker på datorn medan teven står på i bakgrunden. Mitt nya eftermiddagsmissbruk är att titta på gamla avsnitt av Cityakuten, genom att ha på teven hör jag när det börjar. Under tiden håller Oprah Winfrey på med sitt program. Det är inte något jag direkt noterad. Som modern människa har man la lärt sig att sortera bort ljud och information som ointressant. Men då och då, när publiken börjar skrika som mest lägger även jag märke till programmet. En grundstomme i programmet tycks vara att då och de ge bort gåvor till publiken för att i det närmaste locka fram masshysteri mellan insläggen där Oprah berättar vilken bok, film, tränings-, bantningsmetod eller annnan konsumtionsvara som kommer att förändra våra liv. En hysteri som går ut på att sälja produkter.

Jag lärde känna Oprahs existens lite från sidan, genom den kedjerökande, pralinätande karaktären Peggy Bundy som tittade på Oprah varje dag. Måhända låter jag lite lillgammal, men nog var det något i det närmaste religiöst över Peggy Bundy och relationen till Oprah - Peggy kan aldrig ha tagit till sig något budskap om hur man blir en bättre människa från Oprahs program, men nog fick hon reda på vilka produkter hon skulle önska sig från sin hårt (nåja) arbetande make till skoförsäljare - mannen som gjorde 4 touchdowns i en match - Al Bundy.

Jag har en gång tidigare beklagat mig över det allom närvarande fenomenet i amerikanska teveprogram där studiopublik eller andra vanliga människor når ett tillstånd som kan jämföras med frälsning och räddning när en främmande kändis kommer och ställer allt till rätta i deras liv - jag tycker allt är så märkligt.

Nu börjar Cityakuten. Kaffe och en kex[tjäks-]choklad istället för cigaretter och praliner.

Givande och tagande i staden

jag har vid några tillfällen nämnt området som börjat byggas på den gamla porslinsfabrikens tomt i närheten av mitt hem. För några dagar sedan stod det i gepe att bygget påbörjats (vet verkligen inte vad byggarna hållit på med i flera månader om inte byggande, dragit upp kostnaderna lite kanske).

Genom bloggen biospolitikos såg jag att Peab nu lagt upp en liten propagandafilm om hur det nya området med bostadsrätter kommer att se ut.

Titta på filmen (stäng först av ljudet, det är någon irriterande musik som stör). Jag skall försöka ge mig på lite navelskådar-analys. Först så börjar filmen vid spårvagnshållplatsen, det är också där den slutar. Det är förstås prio 1; det är viktigt att det går att ta sig ifrån sin boende någon annanstans. Tror det var Gunnar Myrdal (rätt mig om jag har fel) som menade att i framtidens (läs gårdagens) bostadsområden så skall medborgaren endast rasta sin hund - allt annat liv pågår någon annanstans. Förståeligt nog har alkisarna tagits bort från hållplatsen.

Sedan går filmen direkt vidare till prio 2; utsikten. En utsikt som endast ett fåtal individer eventuellt kommer att få. blicken riktas långt bort i fjärran bort från Hisingen. Som boende i det närliggande området med både landshövdingehus och lite längre bort flera fina gamla trähus i Rambergets östra sluttning är det nästan en förolämpning. Utsikten över gamla fabrikslokaler vid bäcken och den lilla stadsdelen kommer antagligen vara mycket skönare än frihamnen och läppstiftet långt bort i fjärran.

Klickbar översiktskarta

De har inte vågar bygga slutna kvarter, men som tur är har det begränsade utrymmet tvingar Peab att bygga tämligen tätt, så att det kanske nästan går att få känslan av att man bor i ett riktigt kvarter. Grundplaneringen från ett miljonprogram känns dock ingen, även om de tvingats skära ner på mängden av menlösa gräsmattor. Notera även att för att skärma av området från billjudet från de större vägarna så har man inte använt sig av huskroppar utan stora fönsterväggar likt de som Wingårdh använt sig av i sitt kvarter Kostern. Blir la så där lagom dassiga efter en tid.

Vad som jag framförallt tycker är tråkigt för egen del är att detta område inte kommer att ge mig som boende i närområdet någonting. Det finns alltid tillfällen för mig att röra mig i mitt kvarter, bortom den uppenbara vägen mellan hållplats, mataffär och port. Om man bara ska gå utifrån ett konsumtionsperpektiv finns det lite här och där finns det till exempel pizzerior, restauranger, zoo-affär, tygaffär, biljard, kaféer, blomsterbutik, pubar bland husen. Det är ingen funktionsindelning där allt finns samlats på en plats som i förorten., även om det är koncentrerat nära torget Och i förorten betyder allt nästan alltid väldigt lite; mataffär, kiosk, kanske tråkigt konditori. När jag flyttade tiotalet hållplatser mer centralt på den gröna ön var det inte bara en fråga om att komma närmare den där avlägsna platsen som Peabs propagandafilm blickar ut mot utan även att komma in i en dynamisk levande miljö.

Porslinsfabrikens områden kommer att ligga mycket nära och behändigt för mig. Det finns exempelvis ingen barriär, som till exempel en motorled, som hindrar mig från att nå området. Men jag kommer antagligen aldrig ha någon anledning att gå ditt. I det avseendet är det mycket som ett miljonprogram - råkar man inte känna någon som bor i ett annat hus lämnar man ytterst sällan det upptrampade stråken. Området kunde för min del lika väl legat i Kålltorp.

Porslinsfabriken är färdigt från början; ett monotont område med bostadsrätter i identiska hus där snart identiska människor - i alla fall i skaparnas idévärld; medelklassbarnfamilj skall inte behöva utsättas för något annat än medelklassbarnfamilj - kommer att flytta in. Planerat och klart att stå så fram till jordens undergång. Ingen plats finns för avvikelser, förändringar eller dynamik.

Dyster, men finns det ingen fördel? Jo, för min del kanske det finns det. Efter att de identiska människorna flyttat in och börjat sin dagliga färd med bil eller spårvagn mot platsen någon annanstans kanske några börjar lägga märke till det där omoderna området i närheten där Götaverkens arbetare brukade bo. Där finns det saker att se och göra, där finns det olika byggnader med olika människor, alkisar vid torget och konstiga affärer - inte långt borta i fjärran utan bara runt hörnet!

*****

Lite i efterhand har jag talat med en representant från FCH som menade att många av de som varit och kollat in Porslinsfabriken upptäckt närheten till Kvillestaden och alla dess möjligheter.. Ett intryck som de sett som ett stort plus. Tänka sig, även folk som vill bo i Porslinsfabriken vill gärna ha gångavstånd till stadsmiljöer. Att från de dra slutsatsen att man skall bygga stad är la dock ren science fiction.

GAIS 3 - 1 IFK Norrköping

(Det här inlägger är först skrivet för bloggen Bobbie till VM 2010)

Hade personligen inga goda föraningar av denna match. Att den flyttades till Rudalens ip torde vara ett ont omen i sig. Självfallet hade kvicksilvret dragit sig ner ytterligare några streck i väntan på ännu en försäsongsmatch för de grönsvarta atleterna. Efter att ha hoppat av spårvagnen vid hållplats Musikvägen får man marschera genom ett landskap som hämtat från Sagan om ringen (någonstans i slutet, där det inte bor några söta hober eller vackra alver) - en risig och mörk skog omgärdar vägen och runt en stirrar mörka stjärnformade (uppifrån påminner formen troligen om stjärnan i IFK Norrköpings märk) torn ned. Några förväxta bokstavsbarn slänger smällare omkring sig. Närmare själva idrottsplatsen blev bilden komplett med ondskans soundtrack - reklamradioskval.

(Saurons torn är exempel på Lars Ågrens älskade stjärnhus. På vägen ser man hur bebyggelsen i utkanten består av långa husmaskar efter höjdkurvorna i W-O:s stil. )

Hade tänkt anteckna lite för mitt blogginlägg, men på grund av flytten (sic!) gick det inte att erbjuda några platsblad till besökarna. Så där stod jag med penna men utan papper. Nåväl, till själva matchen. Uppställningen var som följer: Dime; Kenneth, Halsti, Ante, Lycén; Lundgren, Prince; Wanderson, Eyjo, Levon; Christos.

Tommy Lycéns placering som högerback var en tillfällig lösning och inte på något sett ett test av hur han funkar på den platsen. Jag tror inte något imponerats av Lycéns defensiva kvalitéer tidigare och det blev inte så värst mycket bättre nu, även om det måhända var godkänt. några hade nog viljat testa Mervan Celic där igen, jag såg inte matchen mot Häcken och skall låta det vara osagt. Lycén misslyckades en del med att ställa offside men det är verkligen inte något som han allena skall lastas för. I framförallt första halvlek såg man tydligt hur dåligt samspelt GAIS backlinje var. Norrköpings anfall var ofta snabba och farliga, medan GAIS dito i första halvlek ofta var väldigt långsamma och omständiga.

Det var första matchen i grönsvart för tykne finske Markus Halsti som en i stort darrig backlinje ofta såg tämligen stabil ut en mot en, svår att gå förbi och tämligen habila passningar. Det behövs verkligen att den allsvenska backlinjen får lite mer tid att spela ihop sig. MP kan och bör nog inte rotera allt för mycket på dessa platser längre fram, men till detta har han la mestadels varit nöd och tvungen. Någon som tyvärr slog bort det mesta var Prince Ikpe Ekong. Han måste precis skrivit på ett nytt fyraårskontrakt, för jag har nog aldrig sett denne man slå så många felpass i en match.

Förändringen i förstauppställningen mot vad som tidigare aviserats var att Christos Christoforidis spelade på topp istället för Daniel Morais Reis, som på grund av någon känning för säkerhets skull stod över. Mycket snack har det varit om Christos för-försäsong (läs: grisfest-semester). Nu var det upp till bevis. Tyvärr fick vi nog inte se riktigt det vi hoppades på av den grekiske köttbullen. Han har ännu inte den individuella skicklighet med bollen åt målfarlighet som GAIS behöver och som vi periodvis fick se i höstas. Får hoppas att det kommer. Han var dock delvis involverad i 1-1 målet. Kaukasus Maradona, Levon Patjadzjan, kom fram på högerkanten, Christos löpte in i straffområdet och signalerade vart han ville ha passningen. Bollen kom, men inte riktigt där Christos ville ha den. Istället stötte han bort den mot vänster där till slut Wanderson Do Carmo kunde avsluta och göra mål. Levons spel på sin kant var ofta avigt och intressant. I slutet av andra orkade inte hans back med mycket mer. Wanderson är måhända inte snabb nog för att vara en riktigt god ytter och många med mig hade nog hellre sett att han fick spela som tia igen, men han levererade. En tid efter 1-1 målet så slog han en utmärkt frispark från långlinjen halvvägs fram på offensiv planhalva till Ante nära straffpunkten som utan någon direkt bevakning kunde skarva bollen i mål och 2-1 till GAIS.

Nummer 9 i IFK Norrköping

Det här är en enögd blogg och jag kommer därför inte lägga ner någon energi åt att kommentera Pekings spel med mer än nödvändigt. De var som sagt mycket snabbare i sina anfall än GAIS. Har ingen lust att likt en predikant tala om de snabba omställningarnas roll i modern fotboll men nog är detta något som GAIS behöver bli bättre på. Inläggen och viljan att springa framåt verkar bättre än i fjol, men det är fortfarande allt för många pass innan avslut. I övrigt spelade Norrköping med någon slags dörrvakt (nummer 9) på mittfältet som lite betänkt gick lös som en slåttermaskin. Onödigt i en träningsmatch, men något som främjades av domarens selektiva bedömning. En tackling från sidan mot Wandersons knä hade kunnat slutat riktigt illa.

Om jag inte missminner mig så sa Eyjofyr Hedinsson i samband med den förra försäsongen att han inte gillade att spela för högt upp i banan utan ville börja med spelet framför sig. Att han spelade som nummer tio var därför en smula förvånande och han kom inte heller upp i normal standard, speciellt inte i första halvlek - även om det inte gjorde honom direkt unik. långa stunder sprang han runt i ett vakuum och kom inte riktigt till sin rätt. I och med att motståndarna började bli lite tröttare kunde evighetsmaskinen Eyjo ta till sig lite mer.

Efter en timme byttes Christos ut mot Sheriff Suma, med sedvanligt smått pinsam presentation av speakern. Då det är min personliga uppfattning att Suma har spelförståelsen hos en guldfisk räknade jag med att han skulle börja slå bort bollar direkt. Nu visade det sig att Norrköping börjat lyfta upp sitt lag i jakt på en kvittering vilket lämpade sig väl för Sumas spelstil. Det blev många dueller där han kunde springa förbi och vid ett par tillfällen blev det riktigt farligt och kanske även skulle ha blivit mål. Till publikens glädje slog han tillslut ett inlägg som blev till ett skott långt ute på högerkanten som damp ner innanför mållinjen och det stod 3-1 till GAIS. Därefter kunde laget spela ut, stila och lungt bärga tre försäsonsgspoäng efter en mycket bättre andra halvlek.