Sitter och filar på lite saker på datorn medan teven står på i bakgrunden. Mitt nya eftermiddagsmissbruk är att titta på gamla avsnitt av Cityakuten, genom att ha på teven hör jag när det börjar. Under tiden håller Oprah Winfrey på med sitt program. Det är inte något jag direkt noterad. Som modern människa har man la lärt sig att sortera bort ljud och information som ointressant. Men då och då, när publiken börjar skrika som mest lägger även jag märke till programmet. En grundstomme i programmet tycks vara att då och de ge bort gåvor till publiken för att i det närmaste locka fram masshysteri mellan insläggen där Oprah berättar vilken bok, film, tränings-, bantningsmetod eller annnan konsumtionsvara som kommer att förändra våra liv. En hysteri som går ut på att sälja produkter.
Jag lärde känna Oprahs existens lite från sidan, genom den kedjerökande, pralinätande karaktären Peggy Bundy som tittade på Oprah varje dag. Måhända låter jag lite lillgammal, men nog var det något i det närmaste religiöst över Peggy Bundy och relationen till Oprah - Peggy kan aldrig ha tagit till sig något budskap om hur man blir en bättre människa från Oprahs program, men nog fick hon reda på vilka produkter hon skulle önska sig från sin hårt (nåja) arbetande make till skoförsäljare - mannen som gjorde 4 touchdowns i en match - Al Bundy.
Jag har en gång tidigare beklagat mig över det allom närvarande fenomenet i amerikanska teveprogram där studiopublik eller andra vanliga människor når ett tillstånd som kan jämföras med frälsning och räddning när en främmande kändis kommer och ställer allt till rätta i deras liv - jag tycker allt är så märkligt.
Nu börjar Cityakuten. Kaffe och en kex[tjäks-]choklad istället för cigaretter och praliner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar