Pärlan i backspegeln

Som medlem i GAIS får man ofta vara beredd på att äta bajs till julbordet - om det banala kraftuttrycket tillåts. Att Pär Ericsson såldes för 6-7 miljoner plus en okänd men enligt uppgifter betydande vidareförsäljningsklausul till värsta rivalen var inte precis den julklapp som jag önskade mig när jag sparkade igång datorn på juldagen.

Det är givetvis väldigt enkelt för många att vända på en femöring (ett liten rund metallbit, för er yngre läsare som bara betalar med kort) och gå från att stötta Pärlan till att förkasta och förlöjliga Njurstenen, för att använda hans gamla och nya epitet. Inte nödvändigtvis fel med det. Supporterskap handlar sällan om att betrakta fotbollsvärlden med klinisk, känslolös objektivitet. Vad Pär Ericsson gör är måhända bra för hans karriär och lönekuvert men att det uppfattas som respektlös och han därför kommer att bemötas på dessa grunder är knappast förvånande.

Samtidigt torde det inte förvåna att Ericsson inte är vidare brydd över att trampa på andras fötter i hans karriär. Jag och många andra kommer ihåg hur vi elakt häcklade Stefan Westergren, ordförande för Carlstad United, som inte var glad när den unge anfallaren bytte framtidsplaner från Öis till GAIS. Styrelsen i GAIS håller i detta fall på traditionen av att vara Tystnadens klubb och har inte gått ut och baktalat parter till höger och vänster, även om det måhända finns grund att göra så. I det avseendet har denna övergång varit bättre än Wanderson-affären som aldrig tycks bli av.

Att GAIS tillslut blev nödgade att sälja står bortom rimlig tvivel. Vi har inte råd med en missnöjd spelare. Även om Ericssons beteende måhända kan kallas omoget och föga professionellt så hjälper det knappast GAIS position att sparka in öppna dörrar.

På samma sätt som den trevlige värmländske Pär från pittorska Deje blivit en Njursten och bondtölp har hans kvalitéer gärna skrivits ner i så är i efterhand. Genom att titta tillbaka på några av mina recensioner från olika matcher så kan jag konstatera att jag ofta gett honom höga betyg för hans slit. Sammanfattningsvis har han i många avseenden en bra attityd och kan ta emot och hålla boll hyfsat. Han tenderar dock att stå offside eller på annat sätt vara ospelbar rätt ofta och har definitivt inte varit någon vidare måltjuv. Dock ung och ännu utvecklingsbar. Mellan tummen och pekfingret skulle jag gissa att hans chanser att utvecklas ytterligare och bli ett habilt proffs i någon b-liga som Eredivise är femtio procent. Kanske inte så pjåkigt men samtidigt vet jag inte riktigt om IFK:s värvning är så värst optimalt ur ett ekonomiskt perspektiv.

Det intressanta (och självförhärligande för min del, vilket givetvis är denna bloggs raison d'etre) är att det visar sig att jag redan tidigare tycks ha förutspått händelseförloppet.

Anledningen till att jag återupptäckte mitt eget geni var att när jag kollade in trafiken hit så kom det en massa trafik från ett stängt forum med namnet kamratgarden.forum24.se till ett specifikt inlägg från den första augusti 2008.

Nu gick Pär Ericsson förvisso förbi mellanledet i Holland men hans ankomst till just kamratgården var predestinerat. Att gråta ut i media och bära silverkedja (se bild - killen är ju klippt och skuren som ny sångare i Schytts!) är onekligen ett säkert tecken på att spelaren önskar hamna i en av Sveriges kanske mest färglösa klubbar.

Årets...

Den här bloggens ende läsare. Ja, i alla fall den enda läsaren som jag vet om har en egen blogg, har i bloggkedjebrevens anda givit vidare en uppmaning att svara på några frågor om året som snart passerat, även om han i förhand beklagar sig över mina ironiska svar. Jag förtjänar givetvis inte bättre då jag utsatt honom för något liknande. Så här kommer svaren:

Årets bittra: Skulle först utnämna mig själv, men det skulle la vara lite väl självgott av mig. Attans närmast infantilt ironiskt svar på första frågan, sorry Peter! Annars är jag en smula bitter över försäljningen av Pärlan, numera Njurstenen, till den lilla satan. Fast det är nog mest för att det är så aktuellt.

Årets bästa semester: Har inte varit på så många semestrar, som trasproletär under en stor del av året har man inte råd med sådant. Kanske den bitterljuva semestern i Bromma.

Årets nytillskott: Tänkte skriva min och min bättre hälfts Xbox360, men hur tragiskt vore inte det?

Årets förlust: Bortaderbyt. Men jag fyllde i alla fall inte 40 den dagen.

Årets vuxenpoäng: Jag är för vuxen för att räkna vuxenpoäng... det får man många vuxenpoäng på!

Årets fysiska förändring: Jag har tappat en flisa från en framtand. Tyvärr finns det ingen bakomliggande historia om slagsmål med bönder, fylla eller något annat osedligt för att krydda händelsen med någon anekdot.

Årets nya kändisförälskelse: Som en sådan människa som oftast låtsas stå över skvaller och sådant men ändå med en viss hunger slänger sig över gamla blaskor hos barberaren så har jag tyvärr bättre koll än vad jag vågar erkänna. Utnämner i denna kategori kronprinsessan och Daniel von Ockelbo, då jag redan nu har gått runt och irriterat mig över vad det där bröllopet kommer att kosta statsbudgeten och vad de pengarna kan användas till istället.

Årets mest gåshudsframkallande låt: Jag lyssnar inte på ny musik, jag lyssnar knappt på musik överhuvudtaget numera.

Årets läsupplevelse: Jag plöjde igenom Fernand Braudels Civilisationer och kapitalism 1400-1800 i tre band på några veckor.

Årets insikt: Att ibland är det mödan värt att sända iväg jobbansökningar som ens bättre hälft letar reda på arbetsförmedlingens hemsida.

Årets TV-besatthet: Det allt svårare att faktiskt följa något på teve. Serier som är värda att se går sällan på vettiga tider för lönearbetare. Under första halvåret kollade jag dock mycket på Supernatural och under hösten, då jag bott inneboende och varit borta från min bättre hälft har jag ofta kollat på NCIS för att de passar så bra med när jag kommer hem från jobbet och börjar laga mat.

Årets fest: Någon fest jag inte kommer ihåg - vilket betyder att den måste varit jättebra (minus på vuxenpoäng på ett sådant svar antar jag).

Arenaavtalet och hyreshöjningen

Har med visst intresse följt nyheterna om att GUAB, driftbolaget för nya Gamla Ullevi som till 91 procent ägs av Higab och i övrigt av alliansens tre klubbar, vill få igenom hyreshöjningar för att täcka en förlust på tio miljoner.

Nu skall jag försöka undvika att säga något defintitivt i frågan. Även i en bra artikel brukar det finnas viktigt information som saknas och kanske dyker upp några dagar senare, i bästa fall. Blev dock en smula positivt överraskad att gepe kom med ett mer utförligt och informativt reportage än Sportsday. Måhända för att gepes artikel kom någon dag senare.

Skillnaden står bland annat att finna i att i Sportsdays artikel så handlar det endast om den lille satans kostnader och reaktioner. Inte nödvändigtvis något fel i sig. Om man är dum nog att läsa kommentarerna så visar det dock hur sådana reportage underbygger en viss klubbs anhängare som ömsom vill förminska och ömsom skylla alla problem på GAIS (med hjälp av illuminati, frimurarna, ryska maffian och judiska affärsmän), som de säger att deras klubb behöver subventionera med rådande avtal.

Nu skall jag som sagt inte vara kategorisk men det skulle vara intressant om någon lyckades få ihop en fullständig genomgång av alla transfereringar från det offentliga till klubbarna under de senaste årtionderna. Min förförståelse är att det är framförallt två klubbar som gynnats, och ingen av dem är GAIS.

Oavsett var det intressant att ingen av alliansklubbarna klarar av att uppvisa ett plusresultat detta år och alltså nu riskar högre kostnader.

Hyreshöjningen, som ingen klubb räknat med i sin budget för 2010, uppskattas till tre miljoner för den lille satan, två miljoner för GAIS och en och en halv för Öis. Nu är en strid att vänta kring denna höjning.

Som jag diskuterat tidigare är denna förhandlingssituation på många sätt artificiell. Klubbarna har i realiteten inga alternativ som inte på något sätt ägs av kommunen som i sin tur inte har några andra lämpliga hyresgäster än alliansklubbarna och möjligen Häcken.

Den lilla satan, är den klubb vars styrelse och supportar i högst grad förordat att lämna arenan. Dels givetvis för den påstådda subventioneringen av andra klubbar men även för att arenans brister har drabbat deras bunny-hopp-klack mest och att de är den enda klubben som kan tyckas ha marknad och muskler nog för att finansiera sin egna arena.

Jag tror dock att denna möjlighet är en chimär och snarare ett förhandlingsinstrument. Att bygga eget är ett mycket stort företag som kräver mark, byggbolag, bygglov och mycket annat. Det är tveksamt om klubben skulle hamna i en bättre sits än nu genom det förfarningssättet. Speciellt eftersom de säkerligen vill ha en arena med plats för minst 20,000 åskådare.

Sammanfattningsvis har GUAB inga andra möjliga kunder och klubbarna har ingen annan hyresvärd än kommunen, och att byta till en annan anläggning är i det flesta fall en försämring för såväl publik som klubbar. Det talas om marknadsmässiga brister men i realiteten förhandlas det om bruksvärdeshyror.

Likt grodan som läggs ner i ljummet vatten och kokas levande har situationen långsamt försämrats för alla parter som nu sitter i samma båt (ja ja, pekoral mening - jag vet). Först blir bygget - som väntat - mycket dyrare än beräknat. Sedan går klubbarna med på att ge bort flera rätten till flera inkomstmöjligheter på arenan, vilket sedan skall skyfflas över på biljettpriset. Sedan lyckas GUAB misslyckas helt med sin budget, trots att de alltså roffat åt sig flera inkomstmöjligheter från klubbarna, och väljer att föra över kostnaden för sina misslyckanden och glädjekalkyler på sina hyresgäster.

Deliberativ reklam

När det kommer till nya sätt att kräma varor och sälja konserverad gröt finns det som synes ingen gräns för reklammakarnas innovationsförmåga.

Nu skall vi förvisso inte överdriva denna yrkesgrupps kreativitet, det mest som produceras är onekligen skräp som upprepar samma gamla uttjatade recept. Vissa av dem för att de säljer(sex), medan andra verkar direkt kontraproduktiva när de läses eller hörs av en människa med en hyfsat utvecklad förmåga till kritiskt bedömning.

En relativt ny reklamtrend som dock verkar framgångsrik och nu pågått ett tag är att försöka engagera konsumenterna i något till synes meningslöst. Ett exempel på detta är Kraft food/Marabous omröstning om innehållet i Aladdin-asken. En skall bort för att ge plats för en nykomling och konsumenterna uppmanas att gå in och rösta - och därmed rädda - sin favorit.

Denna deliberativa marknadsföring tycks alltså funka, en halv miljon personer röstade på en specialtillverkad hemsida med namnet raddajulen.nu - namnet torde vara ett utslag av ironi eller total hybris från chokladtillverkarens sida - och grupper på facebook - jag blir gladare för var dag att jag inte är med på facebook!

Det är la typiskt för vår tid (otid, oseder!), det skall väljas och röstas om allt möjligt - elleverantör, vårdcentral, talangprogramsvinnare - utom det som är relevant. Fast det kanske är lika väl, att körsbärslikören vann omröstningen måste vara det slutliga beviset på att demokrati inte fungerar!

---
Angående marknadföring så berättade en kollega ursprunget till Bullens pilsnerkorv. Erik "Bullen" Berglund - gångna tiders motsvarighet till Per Moberg - skall ha fått en relativt stor klumpsumma pengar av Alvesta slakteriförening i början av 1950-talet för att dessa skulle få sätta hans bild och namn på en pilsnerkorv. Bakgrunden till detta initiativ skall enligt min källa, som hört det på radion, ha varit en salmonellaskandal som förstört slakteriets varumärke.

---
Undrar om inte Carlsbergs nedläggningsbeslut för Pommac-tillverkningen kan ha varit ett tidigt exempel på denna slags marknadsföring, om än helt oavsiktligt. Beslutet mötes av en så kallad folkstorm och namninsamling samt en del stödköp som räddade Pommac.

Problemet med Pommac torde vara analogt med en hel del av vad vi serverar på julborden. Produkten/maten har en nostalgisk skimmer men det är inte många som egentligen köper/äter det längre. Misstänker att Bullens snart kommer att gå ett liknande öde till mötes.

Beakta ordformen utröna

"Beakta ordformen utröna. I normal sakprosa kan den kännas invecklad och byråkratisk."

Ovanstående mening är ett typiskt exempel på den form av språkrättning (det kallas tydligen stilfel) som Word 2007, och föregångare, under en långt tid utsatt mig för. Att någon kanske vill skriva både invecklat och byråkratisk i sitt arbete är tydligen inte att betrakta som normalt.

Nu har jag dock äntligen tagit mig tid och gjort något åt detta störande fenomen. Här finns en länk med instruktioner för den som har liknande problem.

"Jag klickade direkt bort regler för byråkratiska och ålderdomliga ord. Till min förvåning upptäckte jag även att det fanns en stilfelsrättning för vardagliga ord:
Ord som ger ett talspråkligt eller vardagligt intryck i skriven text. Här är ett exempel på en mening som flaggas som fel om du använder den här inställningen: 'Han gav mej boken.'"
Jag kan med säkerhet konstatera att jag aldrig råkat ut för det stilfelet och det står jag för. Ingen sms-svenska här inte!

Söndagsföreläsning för balans

Efter att ha ägnat första halvan av helgen åt att uppleva Gävle after dark - vilket i och för sig inte betyder något då allt är mörkt hela tiden så här års - kände jag ett behov av att balansera upp mitt liv och åkte in till kontoret. Syftet var i första hand att lyssna på låtsat-nobelprisvinnaren Oliver E. Williamson som skulle hålla ett föredrag på förmiddagen.

Medan jag väcktes av ett telefonsamtal från min bättre hälft så utsattes den gamle amerikanen för främmande människor stormade in och började sjunga. Den "lustiga" återkommande, detaljen brukar vara vad journalister fokuserar på i dessa efter-utdelningen-tider då vare sig journalisten eller läsarna kan eller vill ta till sig kunskaperna de fått priset för. Det är i alla fall vad jag misstänker.

Så gick de då att få ut något av Williamsons föreläsning? Mannen hoppade mellan sin karriär och sin forskning i någon slags kronologisk ordning, vilket i mina öron gjorde det hela en smula osammanhängande. Själva kärnan i hans forskning berör hur och när hierarkiska strukturer, företag, är en bättre lösning än marknaden. Som relativt oinsatt ställde man sig efter timmen sig lite frågande till om hans resultat egentligen ger gemene man så mycket mer kunskap och förståelse än Ronald Coase gjorde med sitt arbete om firmans natur för över sjuttio år sedan.

Min förståelse underlättades en smula av att jag för några veckor sedan av en annan anledning läste hans artikel "The New Institutional Economics: Taking Stock, Looking Ahead" från 2000. En artikel som han refererade till i sitt framförande och som han lite osäkert trodde publicerades i Journal of Economic Perspective men som när jag kollade visade sig vara med i Journal of Economic Literature. Detta faktum att facklitterära tidskrifter har så förvirrande likartade namn att inte ens de som publiceras i dem kan hålla dem isär är onekligen ett intressant, om än perifert och udda problem.

I vilket fall hänvisade han till sin skiss över fyra nivåer av social analys som jag ställer mig skeptisk till. Vad den innebär är att vad som kan kallas informella institutioner - seder och bruk, värderingar, traditioner och religion - ändras mycket långsamt och i en takt av vart 100 till 1000 år. Ett antagande som enligt min uppfattning är NIE:s (New Institutional Economics) sätt att beröra den emellanåt rättfärdiga kritiken om reduktionistisk ceteris paribus i neoklassisk ekonomisk teori genom att ta upp problemet, säga att det finns och sedan påstå att förändringar sker så så sällan att det inte är värt att ta upp då allt annat är lika.

Istället för egentligen göra något produktivt så sitter jag alltså här på kontoret och skriver blogginlägg. Kanske lika väl att åka hem och göra något produktivt, som att se tre fotbollsmatcher i rad eller något sånt.

Den skinande solens gråa ljus

I och med att jag är nyast på jobbet har jag också den nyaste datorn. Medan en annan av mina kollegor har en dator som tenderar att krascha när hon har igång word och firefox samtidigt sitter jag med en onödigt bred skräm placerad på en snabb, tyst burk.

Gadget är tydligen det nya som man skall använda sin stora, breda skärm till. Eftersom jag undvek Windows Vista som pesten och höll mig kvar vid XP så länge som möjligt innebär detta en del nya, onödiga funktioner som jag givetvis måste använda, bara för att jag kan.

För er som inte vet vad en gadget är så är det ett program som ligger uppe på skärmen som exempelvis en kalender eller en klocka. Utöver dessa båda funktioner använder jag mig även av en gadget som visar vädret. Jag tittar på skärmen och ser en starkt lysande, gul sol som lyser upp tillvaron jämte upplysningen om att det för tillfället är en grad varmt.

Går bort till fönstret tittar upp på himmelen ovanför innergården. Konstigt, här är ljuset grått. Det är nog bäst att hålla sig till vädret på skärmen.

Stadens tragedi

Efter en viss tids apati på stadsplaneringsområdet har jag återigen publicerat mig på YimbyGBG:s sida, om än i mer allmänna ordalag. Nu även på YimbySTHLM.

Idag delas Nobelprisen ut i Stockholm. Utöver prisen fastslagna i Alfred Nobels testamente finner vi även det relativt nytillkomna priset i Ekonomi, instiftat av Riksbanken till testamentörens minne. För er som inte skall ägna halva dagen åt att titta på festligheterna, klänningarna och inredning och arkitektur i blå hallen följer här ett litet inlägg om vad detta pris betyder för Yimby. En av pristagarna detta år, Elinor Ostrom, som för övrigt snarare är statsvetare än ekonom, har i sin forskning berört frågor som är relevanta för staden och de problem som vi till synes dagligen står inför.



I många avseenden är staden en kollektiv nyttighet. Genom en agglomerering av olika verksamheter är staden mer än summan av sina olika element. Mötet mellan fler aktiviteter, varor, människor och tankar innebär att den urbana miljön är synnerligen väl lämpad för den sociala, ekonomiska och kulturella utvecklingen.

Detta möte är dock inte helt oproblematiskt. Speciellt när staden växer, innebär sammanfogandet av än fler aktivitet, varor, människor och tankar även en hel del externaliteter som på sikt skadar stadens kollektiva nyttigheter och/eller är allmänt problematiskt. När flera gör det som är bäst för dem själva skadar de samtidigt grunden för sina egna förutsättningar, den gren de sitter på. Det är detta som är stadens tragedi.

En lösning på marknadens problem har varit och är planering. Genom en offentlig planering kan externa effekter internaliseras i staden och infrastruktur som kommer alla till nytta kan finansieras och genomföras. Olyckligtvis har även planering sina avigsidor. Intressen och oligopol kan genom det offentliga se till sina intressen på andras bekostnad och i värsta fall kan planering leda till effekter som är vare sig bra för den enskilde eller för det allmänna. Ett exempel på detta är en offentlig finansiering av utglesning som är kostsamt och dåligt för miljön samtidigt som det river sönder stadsväven till en trasa, vilket på sikt kan störa agglomereringens positiva effekter.

Både planering och marknad måste dessutom förhålla sig till den fysiska realiteten, som aldrig är perfekt - staden är aldrig färdig - ur vare sig marknadens och planeringens perspektiv utan ger en spårbundenhet som kan uppfattas som både ett hinder men ger också stabilitet. Stabilitet kan vara bra till mycket, men när det blir ett självändamål och ett maktmedel för enskilda att bestämma över marknad och planering kan detta bli ett problem för många.

Elinor Ostroms forskningsresultat har visat att tragedin inte behöver vara så oundviklig som ekonomer tidigare trott och att det går att lösa gemensamma problem utan en Leviatha, Hobbes starka, centrala stat. Genom att aktörerna själva får vara med och förvalta en gemensam resurs kan dessa omdefinierat sitt egenintresse och nå bättre resultat än vad som kan förväntas uppnås med hjälp av marknaden eller den centrala staten. Ostroms empiriska forskning har oftast fokuserat på små samfällighet med ett visst mått av intressegemenskap men det viktigaste av allt är förmågan att kommunicera.

Yimby-rörelsen kan och bör ses som ett praktiskt försök att komma närmare en optimal lösning på gemensamma och enskilda problem genom kommunikation och ett omdefinierat egenintresse som ser bortom Nimby-resonemang.

Tom Waits 60 år och en dag

Missade precis att en av mina musikaliska favoriter Tom Waits fyllde sextio i måndags. Tror dock att Tom kan förlåta mig detta. Får inte riktigt intrycket att han är en sådan som blir upprörd för att någon glömmer bort en bemärkelsedag ("It's my party and I scream if I want to").

Men ändå känns det typiskt. För närvarande lever jag i en värld utan musik. Jag har ingen radio, datorn i mitt rum är så dålig och jag har inte någon av min musik på den. Nu har jag dock en helt ny dator på jobbet som jag någon gång skall orka att köpa hörlurar till.

Det är faktiskt just Tom Waits jag varit sugen att lyssna på. Utöver det har en av mina kollegor gjort något slags märkligt principbeslut att bara lyssna på The Stindbergs, ett gammalt Stockholmsbaserat punkband som jag har väldigt dålig koll på. Något jag måste ta tag i när jag får tid och lust att köpa de där hörlurarna.

HL-troféns devalvering

Det skall sägas direkt att jag inte är någon vidare duktig Gårdakvarnen-sympatisör. Detta år betalade jag in avgiften för supporterföreningen först under sommaren och för det nästkommande året har jag inte betalat alls. Så även om jag inte suttit fast i Uppsala så hade jag inte kunnat delta i omröstningen för Herbet Lundgren-trofén som traditionsenligt genomfördes när årsmötet gick av stapeln i lördags.

"Herbert Lundgren-trofén skall gå till den spelare som visat mest attityd, vilja och gaishjärta under säsongen. Sålunda behöver den spelare som väljs inte vara den bästa spelaren, utan kämpaglöd, attityd och klackfrieri samt lagkänsla är saker som skall premieras."

Däremot så tycker jag att har rätt att som gaisare ha en åsikt i vilket fall. Dessutom har jag troligen skrivit en krönika i Gårdakvarnens årstidning. Riktigt säker är jag inte då jag ju inte sett tidningen - den delas ut först i samband med årsmötet till betalande medlemmar. Så jag är inte berättigad att få någon.

Den som vann omröstningen var Wanderson do Carmo. Inget ont om Wanderboy. Ett utmärkt fotbollspelare och så vitt jag kan bedöma en trevlig och ödmjuk kille. Jag tycker dock verkligen inte att han passar in i ovan citerade beskrivning av vad trofén skall premiera.

Herbert Lundgren var en högerback som slängde ner sin yngre bror för en trappa i samband med att han skrev på för GAIS och gick runt med käpp och tillrättavisade spelare som inte visade rätt attityd efter att han själv lagt skorna på hyllan.

Det är med sådana premisser som det är rätt och riktigt att tidigare vinnare inbegriper spelare som Fredrik Lundgren, Ivan Ottordahl och Pelle Blohm. I mina ögon skulle det självklara valet ha varit Kenneth Gustafsson, vänsterback från Hindås som spelar i klubben sedan 2002. 154 tävlingsmatcher och tre mål i den grönsvarta tröjan. Kenneth har varit en klippa på vänsterkanten säsongen igenom.

Att medlemmarna i Gårdakvarnen går på linjen att premiera det som redan uppmärksammas i prisen Hedersmakrillen (Makrillarna) och Årets spelare (klubben) innebär att priset blir meningslöst. Inte så att det inte går att välja samma spelare till de olika prisen, vilket skedde häromåret med Bobbie. Däremot är det olika egenskaper som bedöms. Nej, "det här känns fotbollsgala" för att citera en uppenbart onykter men ärligt upprörd gubbe.

Jag hoppas att Kenneth får en staty upprest i hans avbild som någon form av rimlig kompensation för denna miss. Eller i alla fall Ballon d'or, som dock i år redan förflackats på någon liten Wanderson-kopia nere i Barcelona.

Lite extra gnäll om cyklande i Uppsala

Då veckans cykelproblem fått igång mig (se bloggens underrubrik) kommer här lite extra lätt ofokuserat gnäll kring livet in the fast lane of the cykelbana.

Att vara cyklist i Uppsala istället för Göteborg är något av en konstig upplevelse. Andelen cyklister i Uppsala är mångdubbelt högre än vad den är i Göteborg, i huvudsak förklarat av en stort antal studenter och en relativt tät stadskärna i en mindre stad. Då många som arbetar och studerar på orten dessutom pendlar in från någon obskyr förort som heter Ståckholm (eller nåt - är så dålig på Östsveriges geografi) så är området runt tågstationen fyllt av tusentals cyklar i jämförelse med det hundratal som kanske står någonstans runt Centralstationen i Göteborg.

Här är en bild, som jag skamlöst snott från internet, som visar en bråkdel av cykelparkeringen vid centralstationen i Uppsala...
... bara att jämföra med exempelvis Drottningtorget i Gbg, där bilden är lånad av Jeppe.

Det finns dock även en del nackdelar med den stora andelen cyklister, kulturkrockar. I en göteborgsk kontext anser jag mig vara en rätt medelmåttig cyklist. I Uppsala är jag däremot snarare ett undantag. I Göteborg vet man i stort sett att alla som cyklar på något sätt är samhälleliga anomalier, även om det inte alltid syns. En gråhårig tant som cyklar i Göteborg har säkerligen ett silver från OS i Rom 1960 i byrålådan. jag vill inte ens tänka på vilken mental rubbning som ligger bakom mitt cyklande1

I Uppsala där emot cyklar vanligt folk på gatorna. Som vi vet är vanligt folk idioter. Medan regelbrott i Göteborg oftast är målrationella med avsikten att komma fram snabbare är regelbrott i Uppsala till synes orsakade av dumhet och okunskap. Skillnaden kan tyckas oviktig men så är långt ifrån fallet.

Medan den målrationella regelbrytaren på många sätt är förutsägbar är den okunnige regelbrytaren oförutsägbar, opålitligt och än mer trafikfarlig. Oreflekterat cyklande på trottoarer och på fel sida gatan är mycket vanligare i Uppsala (minns cyklar och trafikregelsnack sådär tio öl innan Tequilan, Tommy).

Kanske viktigast av allt är den genomsnittlige cyklisten i Uppsala inte bara opålitligare än i Göteborg, personen i fråga är dessutom väldigt, väldigt mycket långsammare. I Göteborg är cyklande för mig relativt oproblematiskt där jag är normalsnabb. Ibland cyklar någon förbi mig, ibland cyklar jag förbi. I Uppsala måste jag cykla förbi mängder av individer som samtidigt verkar ha väldigt dålig koll på vart de är påväg, vad som är trottoar och cykelbana och vad som är höger och vänster.

Var är Myresjös United?

Under en halvtimme av osedvanlig oproduktivitet gled jag in på gepe.se och noterade att fyra fotbollsklubbar i nordöstra Göteborg skall slås samman; Lärje/Angereds IF, Gunnilse IS, Rannebergens IF och Marielholm BOIK. Gepe tar och kallar dem för fyra klassiska klubbar, vilket torde vara en sanning med modifikation. Även om jag som aldrig bott i Angered med omnejd måhända skall hålla käft i det avseendet.

Det är egentligen två olika aspekter av den sammanslagning som den refererade artikeln berör som jag tänkte kommentera. Dels namnet, som förvisso kan uppfattas som en skitsak, och dels klubbens visioner och marknad.

Först namnet: IF Angered United. Jag antar att valet att använda sig av United i namnet har att göra med att beslutsfattarna vill att klubben skall associeras med framgång. Dels för att det får de flesta att tänka på Manchester United och dels för att engelskan som språk på något sätt i detta tider tycks signalera progressivitet och framåtanda bort från gamla tiders stagnerade småklubbar. Sedan kanske ordets betydelse i sig har något med saken att göra men i så fall hade det givetvis funnits andra ord och lösningar.

Det är något med ordet United som får mig att reagera som en ynge tonåring som försöker skapa sig en egen identitet och distansera sig från sina föräldrar; "United? men farsan, fy fan vad töntig du är!". För min inre blick är männen som kommer fram till förslaget medelålders män som tittat lite för mycket på tipsextra (inget negativt om tipsextra i övrigt, förra lördagens visning av Manchester - just det - United mot WBA från 1978 var en höjdare. Det var bättre förr, något som jag och Ulf Stenberg är eniga om) och tror att namnet United känns fräckt och fräscht.

Det imponerar dock inte på mig, namn som Väsby United, FC Trollhättan, Sollentuna United, Umeå FC och Carlstad United BK ger mer ett löjes skimmer över verksamheten. Deras försök att vara i framkant genom ett internationellt gångbart namn (om nu någon kan uttala Angered - FC Gothia var "bättre" i det avseendet) är för mig snarare ett tecken på osäkerhet hos styrande och bristande traditioner i klubben.

Troligen har det något med den ironiska generationen att göra (ja, jag såg Henrik Schyfferts föreställning). I min tankevärld är det lika väl att gå hela vägen ut och vara medvetet ironisk för att undvika att alla under fyrtio (kanske du också gubb-Nikola) börjar himla med ögonen. Vad sägs som Real Säffle och Dynamo Ålidhem?

Den andra frågan, som på lite sikt givetvis är viktigare:

Det finns en större vision [...]. Siktet för det nyss sjösatta damprojektet och den eventuella herrsatsningen är inställt på svårast tänkbara mål: allsvenskan. – Kan Mjällby spela i allsvenskan kan väl Angered? Det finns ett stort underlag, tar vi bara tag i det gemensamt kan vi nå långt, säger Eliasson. [...] – Ett fantastiskt positivt initiativ för hela Angered. Vi behöver det här, det är en möjlighet att sätta Angered på kartan, säger Eshag Kia (S), ordförande i stadsdelsnämnden Gunnared.

Detta alltså en relativt kort tid efter att tre etablerade elitföreningar i staden övervägde att slå sig samman för att kunna konkurrera då det uppfattades som att det inte fick plats med än tre allsvenska klubbar i Göteborg. En relativt välmående och sportsligt etablerad klubb som BK Häcken har allvarliga problem att dra till sig betalande publik och överlever troligen på denna nivå endast tack vare Gothia Cup.

Skillnaden mellan Angered och Mjällby (hänger en Välkommen tillbaka mjällby-löpsedel från Aftonbladet på kontoret på grund av en av mina kollegor) är att Sölvesborg med omnejd inte har någon annan konkurrerande klubb på flera mils avstånd. Närmast torde vara Kristiandstad med sitt måttligt framgångsrika FF i Division 1 Södra sådär fyra mil bort. Mjällby är en stor fisk i en liten skål, Angered kommer att vara en liten fisk i en stor skål. Varför skulle kapitalstarka sponsorer och publik välja Angered före GAIS, dls, Öis, BK Häcken, Qviding eller Västra Frölunda?

Mjällby har dessutom arbetat in sig som en del av samhället under årtionden medan Angered alltså är en ny aktör på marknaden. Varför skulle Angered lyckas när ovan nämnda sammanslagningar som Carlstad United och Umeå FC, båda störst i större städer utan konkurrenter precis runt knuten? Att klubben skall stöttas upp med några tusenlappar från stadsdelsnämnden för att "sätta Angered på kartan" kommer knappast göra vare sig till eller från.

Framgångsrika klubbar är allt som oftast resultatet av en samspel mellan flera faktorer och har vuxit fram under flera årtionden. Undantag från detta finns, men de är få. Sammanslagningar av klubbar en bit under eliten i storstädsregioner beror enligt min förståelse snarare av att de håller på att gå under och sammanslagningen är ett sätt att rädda verksamheten. Det är alltså en reaktiv handling påtvingad av ökat tryck (som FC Gothia) snarare en aktiv strategi för världsherravälde.

Tydligen blir det jul i år igen

I brist på bättre går jag till sängs med senaste numret av Offside. Men först tittar jag in på SvD.se. Bland nyheterna en bit ner - nyheter av det slag som mest finns för att de hårt prövade papperstidningarna skall fylla ut de tomma annonsplatserna med - står det om en undersökning utförd av reseföretaget Ving (trovärdigheten skjuter inte direkt i taket) om svenskars inställning till att resa bort över Jul. Tydligen vill 57 procent resa bort och av någon märklig anledning är det värmen som lockar. Artikelförfattaren har det irländska efternamnet O'Mahoney, appropå ingen ting alltså...

I nästan ännu mer icke-nyheten till vänster om den förra görs ännu mer resereklam med ett bildspel från tändandet av Julgranen vid Rockerfeller Center. Spenderare några decemberveckor i New York för ett antal år sedan och återvänder hellre dit än till värmen över Jul. När jag såg julgranen vid Rockerfeller Plaza kunde man bli fotograferad med jultomten eller Spungebob Squarepants. Antar att Svampbob är utbytt mot något annat i år. Någon vampyr kanske, jag lär inte få veta. Troligen blir det istället jul i Göteborg...

På bildspelet kan man se att några artister uppträde vid tändandet. Två som jag trodde var döda (José Felicano och Aretha Franklin) och en som jag aldrig hört talas om (Michael Buble).


Artist, irländsk, New York, jul... Ja, ni fattar. Det är hög tid att höra en av få vettiga jullåtar i en duett där en är död, och det är inte den som man förväntar sig. Kirsty MacColl. För nio år sedan valde hon att söka upp värmen vid jul och åkte - precis som många i Vings undersökning vill göra - med familjen till Mexico och blev överkörd av en miljonärs motorbåt. Så kan det gå.

Dumsnål exil-cyklist

Varning! Följande inlägg innehåller en hel del gnäll och även en del reaktionärt, småborgerligt romantiserande av små, fristående affärer.

Då jag omlokaliserade till Uppsala kunde jag inte ta med mig allt. Min bättre hälft bor fortfarande kvar i vår lägenhet på den gröna ön och jag bor inneboende på ett begränsat antal kubikmeter. Det fanns varken behov eller möjlighet av att ta med mig allt.

Det kanske viktigaste jag tog med mig var cykeln, mitt viktigaste transportmedel. Däremot tänkte jag inte så långsiktigt som att ta med mig verktyg för att reparera den.

På måndagen börjar jag jobbet någon timma senare då jag kom tillbaka från en helg i Göteborg relativt sent. För att kompensera och späka mig enligt gammal god luthersk tradition stannade jag istället kvar på kontoret lite längre.

När jag väl kom ut från kontoret hade jag givetvis fått en punktering. Troligen en resultat av det vassa grus som hälls ut under vinterhalvåret. Även om jag vet att Clas Ohlson inte brukar ha rätt sorts slang (47-622) hoppas jag i alla fall hinna dit för att köpa något att laga slangen, som bara pyst ut halvt och därför troligen bara har ett litet hål. 19.04 kommer jag in i innerstadsgallerian för att se plåten dras ner framför ingången. Det blir till att gå hem, vilket totalt tar 40 minuter.

En Skeppshult ARC. Tyvärr är inte min cykel så här ren och fin i dagsläget, vilket än är bidragande orsak - utöver min dumsnålhet - till att jag inte vill lämna in del på reparation vilket säkerligen varit mycket smartare, enklare och kanske också billigare.

Följande tisdagsmorgon går jag upp extra tidigt för att gå till jobbet. Jag har åkt buss en gång i Uppsala och planerar inte att göra det igen. Maken till otrevligt, småstadsbemötande från chauffören uppmuntrar mig inte till att på något sätt bidra till stadens kollektivtrafikåkande.

Det "regnade" i stort sett hela vägen till kontoret. Jag skriver "regnade" då det är det intrycket jag fått av nederbörd här i den östra rikshalvans inland. Med ett västkustperspektiv är det löjligt att jämställa lite patetiskt vattenskvättande med regn i Göteborg.

När halva dagen gått bestämmer jag mig för att gå in till centrum för att köpa slang och verktyg och arbeta hemeifrån under eftermiddagen. Går och köper en slang på en liten cykelfirma men är för dumsnål för att köpa nödvändiga verktyg där - jag har ju sådana hemma i Göteborg - utan går istället återigen till Clas Ohlson. Där köper jag något slags verktygssats modell billig.

Detta är givetvis ett misstag. När jag kommit hem och vänt upp och ner på cykeln, plockat av hjulet, fått av däcket och bytt slang visar det sig givetvis att pumpen som följer med i den så kallade verktygssatsen inte fungerar, i alla fall inte för en normal cykelventil.

Jag behöver alltså en pump och går till det relativt närliggande externa köpcentrumet Gränby Centrum. En gigantisk koloss omgivet av parkeringsplatser där det går att köpa mängder av skit men givetvis - visar det sig efter besök på kvantum, Coop Extra, Stadium och Intersport - inte cykelpumpar!

Så jag får göra det som jag givetvis skulle gjort från början. I dt närliggande 1950-talsområdets inre finns det en del dåligt placerade lokaler - för att ingen utomstående skall hitta dit - har jag tidigare noterar en liten cykelverkstad. Där kan man köpa sig en vettig pump som är bättre och endast marginellt dyrare är skiten från Clas Ohlson. Dessutom får jag reda på att det finns gratis luft på baksidan. Praktiskt, tänker jag. Därför pumpar jag bara in luft nog för att kunna rulla ner för backen på morgonen och fylla däcken ordentligt då.

Återigen ett misstag! Då jag inte pumpat upp däcket ordentligt har jag missat att däcket inte kommit runt ordentligt vid ventilen. När jag fyller slangen med luft på onsdagsmorgonen blir detta uppenbart då det blir en stor bula vid ventilen. Jag orkar dock inte ta tag i detta direkt utan cyklar till jobbet. Dessutom har det kommit i en köldknäpp under natten. Cykeln - som jag inte kan ställa in någonstans - har frusit till och det går inte att växla. Således är jag fast på ettans växel i nedförsbackar och med en bula på framdäcket - duns, duns, duns.

Så då fick jag gå ut på lunchen och försöka komma tillrätta med bulan. Det gick hyfsat även om det givetvis skulle vara bättre att ta av hjulet, vrida av däcket och göra om hela proceduren. Men vem vill göra det utomhus i minusgrader framför en lunchmatsal?

Nej, jag sitter kvar här inne på kontoret efter jobbet och gnäller av mig lite. Inte
fan vill jag gå och eventuellt upptäcka ännu något problem med cykeln. Som tur är finns det en gammal fällbar säng här inne på kontoret och blir jag hungrig finns det en del frukt i pentryt.

---
Uppdatering: Så till slut ger jag upp och går ut i mörkret och kylan. vad lyckas jag med då? Jo, jag rycker hårt i växeln för att försöka få in en högre dito. I detta så kraschar det till och något går fel med vajern inne i växeln. Den slutar fungera och jag kan inte längre växla. Tur i oturen är det i alla fall på högsta växeln.

Följande dag - idag torsdag - sticker jag bort till en närbelägen cykelaffär som är återförsäljare. Gubben drar och ryker lite och lyckas fixa till problemet på två minuter. Ingen betalning nödvändig. Det är inte första gången jag åkt in på cykelaffärer och fått ett sådan snabb och gratis eller prisvärd lösning av problem; cykelreparatörer är jordens salt!

---
Kom jag ihåg att nämna att för några veckor sedan fick jag i ett hål i min gelsadel då någon idiot rykte ut sin egen cykel och skrapade hål på min sadel med sitt handtag? Uppsala är en anti-min cykel-stad!

Transaktionskostnader i Premier League

Dagens Nyheter har publicerat en lista framställd av Engelska Fotbollsförbundet (FA), som visar hur mycket pengar som klubbarna i högsta ligan betalat ut till spelaragenter under perioden oktober 2008 till september 2009. Under ett år helt enkelt.

Topp 5:
1. Manchester City – 12.874.283
2. Chelsea - 9.562.223
3. Liverpool - 6.657.305
4. Tottenham - 6.066.935
5. Wigan - 5.527.548

Slutnotan för klubbarna blir sammantaget £70,6 miljoner. Detta är alltså priset för transferering av talang och fotbollskunnande för en världsledande liga under ett år. £3,5 miljoner per klubb och år.

Nu skall jag inte förfära mig över denna summa. Det är dock värt att reflektera över kostnaderna och om det så att säga är värt det. För det är i viss mån tveksamt huruvida det verkligen är så värst mycket som klubbarna får för dessa pengar. Scouta spelare får man hoppas att klubben klarar av själva. jag förmodar att priset är den summa som klubben måste betala för att få igenom övergångar med allt vad det innebär att upprättande av kontrakt och avtal med den gamla klubben.

Lägsta 5:
16. Fulham - 1.469.258
17. Wolves - 1.235.703
18. Birmingham - 974.982
19. Stoke - 716.042
20. Burnley - 468.398

Skulle vara intressant med lite äldre siffror och hur dessa relaterar till övergångssummorna. Min spontana uppfattning är att en kraftig inflation på talang under de senaste årtionden skapat stora vinster för agenter. Skall bli intressant och se om spelaragenter på den här nivån som grupp kan hålla uppe de här inkomsterna om eller när efterfrågan på fotbollspelare på toppnivå stagnerar. Kommer då spelaragenternas andel av övergångssumman sjunka eller hålla sig konstant?

SvFF:s snedspark mot illegala spelsyndikat

För en tid sedan kom det som något av en chock att flera matcher i UEFA:s Champions league och Europa League (alltså gamla Europa- och UEFA-cupen) och mängder av andra matcher inom europeisk fotboll utsatts för manipulation med syftet av vinna pengar på odds.

Givetvis en oroande händelse för oss som tycker om att titta på fotboll snarare än att spela på resultat. Själv är jag endast en sporadisk spelare på Stryktipset och då oftast modesta belopp. Jag spelar helt enkelt snarare för underhållningsvärdet än den förväntade vinsten (jag har tillräckliga kunskaper i statistik för att känna till hur dåliga oddsen trots allt är, även utanför svenska spel).

Representantskapsmötet för Svensk fotboll är i full gång och i ett försök att komma tillrätta med illegal spelverksamhet i samband med svenska matcher avser de att - som Expressen uttrycker det - förbjuda mobiltelefonsamtal på fotbollsarenor.

"För att bland annat förhindra förekomsten av utländska spelbolag som illegalt förekommer i samband med svenska matcher föreslås att all fortlöpande resultatrapportering från match kräver tillstånd från arrangören eller Förbundssstyrelsen."

- SvFF om beslutet

Nu är det inte fullt så radikalt i praktiken. Kvällstidningar tar givetvis alla chanser att förvrida en nyhet till en sådan grad att det snarare börjar likna desinformation. Syftet är - som citatet ovan pekar på - alltså i första hand att komma åt personer som använder mobiltelefoner för att rapportera matchen fortlöpande till illegala spelbolag.

Som nyhetsläsare och fotbollsåskådare undrar man dock lite hur SvFF avser tolka och använda denna reglering.

Lars-Åke Lagrell, ordförande i Svenska Fotbollförbundet, menar att representanter från utländska, illegala, spelbolag refererar från svenska matcher, och att det då finns en risk för att svenska lag, eller spelare i lag, skulle kunna erbjudas mutor för att påverka resultatet.
– Om du har följt de senaste problemen runt om i Europa, där spelare har tagit emot mutor. Då måste man ställa nästa fråga: Varför har det här uppstått? Jo det uppstår därför att man sitter och spelar på resultatet någonstans, och så försöker man då göra upp med någon att man ska medverka till att det blir exakt det resultatet man vill.
För att sitta och prata om matchen i till exempel en mobiltelefon måste man från och med nu ha tillstånd från arrangören eller Svenska Fotbollförbundets förbundsstyrelse.

Från Expressen

Som den sporadiska stryktipparen undrar man ju lite hur detta tilltag att så att säga sätta dit personer som rapporterar direkt till andra sidan jordklotet, hur detta på något sätt egentligen påverkar en sådan aktivitet. Vill man komma åt färsk och direkt information om hur matchen utvecklar sig så kan dessa lika väl köpa pbv eller lyssna på webbradio. Har de mutat en eller flera personer involverade i matchen så behöver de näppeligen referera hela matchen.

Viktigast av allt är i vilken mån den effekt som SvFF tror sig få ut av dessa åtgärder står i proportion till de restriktioner det innebär för övrig publik. Försöker de faktiskt efterleva sina egna regler torde detta innebära att en vanlig person som står och snackar med en vän - vi kan la utgå från att minst 99 av 100 telefonsamtal inte har någon brottslig avsikt, speciellt då det är oklart exakt vad som är illegalt med att delge vad som händer på plan - som inte kunnat komma till matchen kan utsättas för insatser och påföljder från arenans personal.

Avsikten är måhända i princip inte att trakassera personer med mobiltelefon men dylika ad hoc-mässiga regeländringar för att komma till rätta med ett specifikt problem som berör en mycket begränsad del av publiken genom att inskränka för hela publiken är sällan en vidare god idé. Det kan snart uppstå en situation där SvFF eller klubbar börjar använda denna inskränkning med ett annat syfte än det avsedda.

Nå, avsikten är la att kunna ge sig på någon person som står med frihand (handsfree) på en division 1-match och snackar på någon kinesisk dialekt i nittio minuter. Onekligen finns det i ett sådant läge anledning att misstänka att personen på något sätt är involverad i ett spelsyndikat men det är knappast rapporteringen av matchen som är ett brott utan försöken att manipulera resultaten.

Jag har själv försökt snacka mig till ett bättre resultat från läktarhåll. Dock utan mobiltelefon och med mediokert resultat. Om asiater lyckas bättre med hjälp av en mobiltelefon vill jag hemskt gärna få reda på hur de lyckas med det.

Noterat kring Minaret-förbud

Jag - och till synes stora delar av världen - noterade med förvåning att Schweiz genom en folkomröstning bestämt sig för att förbjuda minareter. Alplandet har för vana att ha folkomröstningar om de mest väntade och oväntade frågor och vad jag vet är det sällan som deltagandet är vidare högt. 55 procents deltagande var enligt uppgifter ovanligt högt, vilket säger en del.

Det är onekligen intressant hur integrationsdebatter oftast fokuserar på synliga men enligt min uppfattning perifera detaljer. Debatten om slöjan har varit het i Sverige och utomlands. I ett land där många gifta kvinnor på landsbygden för bara ett handfull generationer sedan förväntades bära huckle upplevs ett klädesplagg som täcker huvudet som ett kulturellt hot - Efter jazzgossar, raggare, hippies, punkare och jag vet inte vad tycker man la att det borde vara svårt att chocka folk med kläder.

Masthuggskyrkan dominerar Göteborg i sådan utsträckning att planer gjordes för att kunna spränga bort landmärket i en krigssituation för att inte ge fi en allt för god referenspunkt i landskapet.

Jag har inte så värst mycket till övers till detta sätt att tänka. Onekligen är det andra frågor kring synen på demokrati, frihet och människans rättigheter som är långt mycket viktigare än kläder och byggnader. Det är trots allt tveksamt om förbudet är i linje med FN:s konventioner om människa rättigheter, en konvention som just anklagas för att vara en produkt av en västerländsk diskurs.

Tilläggas bör att jag inte heller har något till övers gentemot hysteriskt indignerade skrik från olika auktoritära länders mot diverse skämtteckningar i danska tidningar och liknande som uppvisar en frapperande okunskap och/eller ovilja att acceptera spelreglerna i ett öppet samhälle. i många avseenden är reaktionerna mot ett förbud i högre grad uttryck för en disharmoni än de saker som förbjuds.

Medan minareter uppfattas som ett störande inslag är det fortfarande fritt fram för kyrkor. Ja, kyrkans dominans över stadsbilden tas i många svenska städer för given, fast väldigt få besöker dem. Att bygga ett hus som blockerar ett kyrktorn är per definition fel.

Brutalistiska Boston City Hall är något av de fulaste offentliga byggnader jag sett

Trots att dessa kyrkotorn får dominera i vårt sekulära samhälle accepteras de och väldigt många av de där kristna människorna klarar på något sätt att integrera med övriga delar av samhället på lika villkor. Det är givetvis det som är viktigast, inte om byggnaderna stör stadsbilden. Samma sak med tyg i ansiktet. Det relevanta är om människan bakom kan interagera och fungera i sin sociala omgivning.

Några av de kanske fulaste byggnader vi har i detta land torde vara efterkrigstidens olika modernistiska kommunalhus. Bara för att jag tycker att byggnaderna är fula så vet jag inte om jag av den anledningen är för kommunalt självstyre och demokrati.

Större avbytarbänk 2010

Genom en notis i tidningen fick jag reda på att några förslag har kommit in till representantskapet i fotboll, där nya tävlingsbestämmelser fastslås.

Den kanske viktigaste är att antalet spelare som får sitta på bänken i svensk elitfotboll skall ökas från fem till sju:

- Antalet ersättare i elitfotbollen föreslås vara högst sju (nuvarande fem). Hälften av antalet spelare på spelarförteckningen ska vara hemmafostrade. I övriga serier får varje distriktsförbund besluta om antalet ersättare på bänken.

En förändring som ligger i linje med vad som sker nere på kontinenten. För att förtydliga vad som menas med en hemmafostrad spelare så avser det en spelare som tillhört en svensk klubb under tre år mellan de att de är 15-21 år gamla. Ordet hem i hemmaspelare avser alltså folkhemmet eller något sådant.

Att få med några extra spelare på bänken skadar knappast och då det numera är vanligt i Europaspelet så är det inte direkt radikalt. Frågan är i vilken mån det innebär att yngre, egna produkter får chansen lite oftare. Även kraven på att nio spelare som är fostrade i Sverige kan la ses avspegla en sådan ambition även om det snarare torde gynna utvecklandet av svensk talang (tänk på folkhemmet) och Svenska representationslag snarare än klubbens egna ungdomsverksamhet.

---
Ja, sedan föreslås ändringar som kan och bör ses som direkta följder av Wandersongate:

Det föreslås också att begreppet "okvalificerad spelare" ändras till "obehörig" och då också motsatsen "behörig" spelare. Ett konkret förslag i denna frågeställning är att om man glömmer/missar att skriva in en i övrigt behörig spelare på laguppställningen (domarrapporten) så ska det anses som ett administrativt fel och ska då inte ge poängavdrag.

Minst, inte max antal tecken

Numera konsumerar jag det mesta av min media via internet och jag torde inte vara ensam i detta. Även om jag egentligen föredrar papperstidningen som ren läsupplevelse har internet vissa fördelar.

En av dessa kan vara, men är allt för sällan, möjligheten att läsa andra läsares kommentarer. Kommentarer som kan innehålla både intressanta vinklar och ytterligare information.

Problemet är att allt som oftast är en majoritet av kommentarerna ren dynga av slaget "ut med alla blattar för fan!" och "hata gajs!". Även i mindre känsloladdade ämnen kan de ofta vara allmänt menlösa och i praktiken utan substans.

En begränsning som kommentaren oftast måste verka inom är att texten inte får vara längre än ett givet antal tecken, exempelvis 500. Vore det istället inte bättre att införa sig av en begränsning som reglerar det minimala antalet tecken i en kommentar?

Även om det givetvis finns en och annan som kan skriva på utan att komma med något så torde människor som har orken, lusten och förmågan att skriva mer än 500 tecken, om inte i förväg så i alla fall i formulerandet av sitt inlägg, generellt sätt leverera kommentarer som ger något mer till mig som läsare utöver vad ursprungsartikeln gav.

Jag erkänner min underlägsenhet

Regelbundna läsare av denna i flera avseenden ojämna blogg har emellanåt råkat ut för att jag sänt iväg öppna brev till människor som jag är missnöjd med. Efter att ha läst runt lite på några forum måste jag dock böja mig för min mästare, en människa vars bitterhet och ilska når sådana nivåer att jag upplever det som ett onåbart ideal att sträva efter.

Inlägget är från ett forum för Grimsby Town (näst sist i League 2) och jag väljer att citera det i sin helhet:

Dear Players of Grimsby Town FC

I am writing with regard to my absolute astonishment and disbelief as to the sheer magnitude of your complete lack of talent and failure to carry out the job for which you are paid to do. I am not aware of any swear word or other derogatory phrase in my current vocabulary which comes close to a description of your ‘performance’ (and I use that term loosely) this afternoon, but let me just say that you have collectively reached a level of inadequacy and ineptitude that neither I nor modern science had previously considered possible.

In fact I recall a time, in my youth, when I decided to call in sick at work and instead spent the entire day in my one bedroom flat wearing nothing but my underpants, eating toast and wánking furiously over second-rate Scandinavian porn. Yet somehow, I still managed to contribute more to my employer in that one Andrex-filled day than you complete bunch of toss-baskets have contributed to this club in your entire time here.

I would genuinely like to know how you pathetic little píssflaps sleep at night, knowing full well that you have taken my money and that of several thousand others and delivered precisely fúck all in return. I run a business myself, and I believe I could take any 4,000 of my customers at random; burn down their houses, impregnate their wives and then dismember their children before systematically sending them back in the post, limb-by-limb, and still ensure a level of customer satisfaction which exceeds that which I have experienced at Blundell Park at any time so far this season.

You are a total disgrace, not only to your profession, not only to the human race, but to nature itself. This may sound like an exaggeration, but believe me when I say that I have passed kidney stones which have brought me a greater level of pleasure and entertainment than watching each of you worthless excuses for professional footballers attempt to play a game you are clearly incapable of playing, week-in, week-out.

I considered, for a second, that I was perhaps being a little too harsh. But then I recalled that I have blindly given you all the benefit of the doubt for too long now. Yes, for too long you have failed to earn the air you’ve been breathing by offering any kind of tangible quality either as footballers or as people in general. As such, I feel it’s only fair that your supply runs out forthwith.

I trust, at this precise moment in time, that Mr Fenty is in his office tapping away on the Easyjet web site booking you all one-way flights to Zurich, complete with an overnight stay with our cheese eating friends at Dignitas. Don’t bother packing your toothbrush – you won’t need it.

In the event that our beloved chairman can’t afford the expense (understandable given that he’s soon going to have to assemble a new squad from scratch), then I am prepared to sell my family (including my unborn child) to a dubious consortium of Middle Eastern businessmen in order to pay for the flights. Christ, I’ll drive you there myself, one-by one, without sleep, if I have to.

Failing that, understanding that most dubious Middle Eastern businessmen are tied-up purchasing Premier League football clubs, I ask you to please take matters into your hands. Use your imagination, guys – strangle yourselves or cover yourself in tinfoil and take a fork to a nearby plug socket, or something. Just put yourselves and us fans out of our collective misery.

So, in summary, you pack of repugnant, sputum-filled, invertebrate bástards; leave this club now and don’t you fúcking dare look back. You’ve consistently demonstrated less passion and desire than can commonly be found within the contents of a sloth’s scrótum, so frankly you can just all fúck off – don’t pass go, don’t collect your wages, don’t ever come back to this town again.

I look forward to you serving me at my local McDonald’s drive-thru in the near future.

Yours sincerely


A very disillusioned Mariner

Jag ser fram emot att försöka efterlikna detta ideal under säsongen 2010. Jag är säker på att jag kommer att få flera tillfällen.

Fan ta Strindberg

Sitter på kontoret och känner mig lite seg, det är hög tid att bli lite kulturradikal!

bland kulturnyheterna på SvD avslöjas det att det inte kommer att ges ut några statliga pengar för att fira hundraårsjubileét av August Strindbergs död 2012. Ett faktum som bland annat upprör skribenten Lars Ring. Denne menar att om hundratals miljoner kunde satsas på Linnés jubileum så skall även firandet av Strindbergs död få pengar.

Jag tänker inte lägga någon värdering i huruvida Strindberg är bättre eller sämre än Linné. Vad jag däremot vill hävda är att felet inte ligger i att inte ge pengar till Strindberg, felet ligger istället i att kulturdepartementet går ut och delar ut påsar med pengar till en specifik händelse.

"Strindberg startade Intima teatern tillsammans med August Falck. Trots begränsade resurser fick scenen stor betydelse för svenskt teaterliv."

- citat från SvD, kursivering adderad av mig och pekar på vad som tydligen skiljer Strindberg från dagens kulturarbetare...

Man skulle kunna tycka att människor som arbetar inom kultursektorn skulle kunna använda sig av sin kreativitet till något annat än att hitta på nya sätt att maximera sin egen budget på. Om exempelvis en teater tycker att Strindberg är värd att uppmärksamma så får de la sätta upp fler Strindbergpjäser inom ramen för sin befintliga budget istället för att använda ett jubileum som en förevändning för att få mer pengar!

Anledningen till min hållning mot en kulturens osynliga hand är det fullständiga äckel som jag kände mot Linné härom året, ett äckel som faktiskt inte gått över än. Bara åsynen av Linnéträdgården här i Uppsala gör mig lite illa till mods. Mängder av pengar satsades på 300-årsjubileét av botanikerns födelse och som en följd av detta blev det alltså en massa Linné oavsett om det fanns någon publik eller inte.

Nu finns det säkerligen ett intresse för Strindbergs jubileum - gubben är ju inte precis bortglömd - precis som det fanns ett intresse för Linné men i alla fall jag uppskattar lite moderation i firandet. Linnéfirandet blev enligt min uppfattning för stort och jag tror att orsaken till detta står att finna i att en massa olika kulturaktörer sprang åt samma håll i jakt på statens pengar.

Nu kanske jag låter borgerlig och kulturfientlig men jag tror nog att i grund och botten skulle kulturen må bättre av lite mindre Gosplan. Jag förordar alltså inte att kulturens budget skall minskas.

Norrbyskär i Amazonas

Läste med behållning söndagens Under strecket där det förtäljdes om Fords försök att starta ett gummiplantage i Amazonas. Påminde mig en del om Norrbyskär, ett idealsamhälle på initiativ av Frans Kempe, VD för Mo och Domsjö, vid en såg en bit ifrån Hörnefors (med Gunnar som staty framför Nordahlsvallen. När står Kenneth i Hindås?!). Att anlägga ett paternalistiskt drömsamhälle i Amazonas möttes dock av värre faror än norrländska mygg.

Betraktat från lite avstånd är Fords agerande onekligen ekonomiskt sunt. Under mellankrigstiden var naturgummi en viktig råvara för bilindustrin och helt oersättlig innan syntetisk gummi blev kommersiellt gångbart efter kriget. Tillförseln hotades av katellbildning i sydostasien och bilföretaget bestämde sig för att göra vad som med ekonomi-språk kallas att integrera vertikalt bakåt. Att få kontroll över råvaror och andra insatsvaror var något som Ford gjort tidigare och i det avseendet var det inget nytt.

Vad som däremot var en smula nytt var sättet som företaget tog sig an utmaningen att från grunden starta upp en naturgummiproduktion i norra Brazilien, ett område med dålig infrastruktur och bristande institutioner - genom att skapa ett idealsamhälle.

Idealet för samhälleligt liv - lämpligt nog i utopistiskt anda döpt till Fordlandia - visade sig vara identiskt med en amerikansk småstad i mellanvästern. Med stor nit tog sig företaget an uppgiften att få deras nya anställda att ta till sig den amerikanska livstilen allt vad det innebär av square dance på helgerna, högläsning av engelsk poesi och hamburgeätande. Och amerikansk moral förstås! Förbudstider i USA innebar att arbetarna förbjöds att dricka alkohol, även i sina hem.

Den stora blundern tycks dock ha varit att applicera den moderna fabriksproduktionen från Chaplins Moderna tider med tillhörande stämpelklocka och arbetstider till amazonas djungler. Att utföra kroppsarbete mitt på dagen utomhus nära ekvatorn är troligen lite jobbigare än i en fabrik i Detroit. 1930 gjorde arbetarna revolt. En revolt som startade i kantinen - högre löner kunde tydligen inte kompensera för nordamerikansk kosthållning och självservering - och inte slutade förren den brazilianska armén kom till undsättning.

Gummiproduktionen lyckades aldrig komma igång, trots att Ford försökte i flera år efter kantinrevolten och slutade som en stor ekonomisk minuspost för företaget. Onekligen ett intressant exempel på hur en organisation kan skapa problem för sig genom att blind för lokala förhållanden klampa in med just sin organisationskultur.

---
En intressant detalj som jag hittade när jag höll på att skriva det här inlägget är att författaren, utrikesreportern Håkan Forsberg, tycks ha plagierat , eller lånat om man vill, stora delar av artikeln från en internet-artikel skriven 2006 (sånt är ju du van vid, Peter A. Om jag inte missminner mig så snodde någon utrikeskorre från din blogg häromåret). Måhända en smula pinsamt men det företog i alla fall inte mitt nöje.

---

Det hela bygger dock i slutändan på en bok av Greg Grandin från NYU. kring Hittade en tvådelad youtube-klipp om detta: Del 1, Del 2. Klippen är från programmet Democracy Now! som står till vänster om Fox News och är således suspekt och anti-amerikanskt.

Ljumna 800 grader

Efter en vecka som varit tämligen intensiv, både på arbetet och på fritiden, kunde jag kosta på mig att slöa lite på söndagseftermiddagen. Då detta var ännu en av dessa menlösa landskampshelger fanns det dock ingen fotboll som kunde skänka mening och ögonfröjd i tillvaron. Istället vandrade jag likt en osalig ande mellan kanalerna.

Hamnade framför reprisen på Dansbandskampen och skulle precis växla vidare när jag hajade till över låtvalet. Någon av dessa dansband med namn-namn skulle spela Ebba Gröns klassiska 800 grader. Efter att ha hört låten är jag lite sugen att ringa till Aftonbladet och se om måndagens löp inte kan bli 'okänd, närmast oläst bloggare rasar mot Dansbandskampen' eller något liknande.

En sån där panel som är obligatorisk i sådana där musikprogram kommentarade efteråt och en av dem berömde bandet för att "spela från hjärtat" en annan att deras tolkning var "bättre än orginalet". Hur det kan vara att framföra en låt med hjärtat när man ler och delar och publiken dansar när texten handlar om ett stundande kärnvapenkrig? Nu tycker jag verkligen inte om dansband, det erkänner jag. Måhända är det adekvat bruksmusik när man vill dansa men jag klarar inte av att lyssna på det och jag får verkligen inte lust att dansa.

Det enda jag är benägen att dansa till är nämligen punk, även då en smula ovilligt motvilligt (det finns även en del likheter med en Magnus Uggla-låt, även om det knappast är något jag erkänner öppet). För sådär tio år sedan upplevde jag något liknande när folk dansade runt och såg glada ut till samma låt nere i en källare på en studentpub, då jag fick god lust att upplysa de dansande att det är måhända ok att dansa men det är inte ok att se glad ut! Folk som kollar på Dansbandskampen och är glada till 800 grader är uppenbarligen samma människor som tar titeln till Nationalteaterns Livet är en fest bokstavligen.

Jag lyssnar inte så aktivt på musik och än mindre så än i min ungdom. Däremot tycker jag att bra musik förtjänar en del respekt. Det är klart att man emellanåt kan missförstå texter men att helt ignorera en låts själva essens och till synes utan något försök till utvecklande tolkning förvandla en av tidig svensk punks bästa låtar till trallvänlig ljudkulliss, hissmusik, är knappast att ta musik på allvar.

Sammanfattningsvis har vi här identifierat ännu en kategori människor som skall kommenderas ut och hugga ner granar med en morakniv i inre Norrland när revolutionen kommer!

Spontant om Muf

Vara nere i centrum igår och drog runt som en osalig ande. Kom ut från någon galleria och gick sånär rakt in i en march med medlemmar från Muf, Moderata ungdomsförbundet. Marsch och marsch förresten, det var la inte precis Nordkoreansk puts och studs om man säger så. Mer likt femtiotalet ungdomar som släntrade fram med designade vimplar som de definitivt inte ritat själva.

Inga sånger eller slagord, någon gick och förevisade sin nya mobiltelefon för några av sina kamrater (om det nu är rätt ord). Ingen polis som jag kunde se heller, så antingen så bedömer polisen en muf-demonstration som helt riskfritt eller så marscherade de utan tillstånd, vilka rebeller!

Den absolut första och helt spontana, oreflekterade tanken som dök upp i skallen när jag såg till att jag inte stod i vägen var denna:
- Är det den 30:e november redan?!

Stenbergs svar dröjer

Namnet på denna blogg är Självgod och bitter. Även om namnet är påkommet utan någon större tankeverksamhet så säger den la en del om undertecknad. Samtidigt hoppas jag att det även är ett utslag av självdistans, att jag är en människa som kan betrakta mig själv lite från sidan utan att ta saker och ting (läs: mig själv) allt för allvarligt.

En annan man som uppenbarligen är just självgod och bitter men till synes helt utan självdistans är Ulf Stenberg på Gepes sportredaktion. När jag skriver en krönika på inspiration som präglas av självgodhet så når detta ut till en relativt liten skara läsare. Stenberg däremot skriver krönikor som når tusentals och får dessutom betalt för det. Man skulle kunna tro att detta skulle medföra ett litet större ansvar och en högre grad av reflektion.

För en tid sedan skrev jag ett öppet brev till Stenberg angående händelser i Helsingborg där denne journalist hyllade att flera vänner och bekanta till mig utsattes för våld. Jag har ännu inte fått något svar och det lär verkligen dröja.

I fredagens gepe (som jag numera endast sporadiskt läser via internet - endast SvD och UNT på jobbet) är han igång igen och uthäver sin agg och förbannelse mot den styggelse som han tycker att supporterkultur är. Givetvis kunde han inte undvika att indirekt ge mig ett svar, i ett samband där han återkommande skriver nedvärderande om ett gäng ultras i Hammarby som han läst om i Offside:

Reportaget inleddes med påståendet att det finns ett stort godtycke i polisens hantering av supportrar och att Göteborgspolisen är ökänd. De agerar som om de själva är supportrar till stadens lag och gör vad de kan för att jävlas med bortafansen, särskilt de från Stockholm.

Precis så argumenterar Änglarna och Gårdakvarnen när de hatar Helsingborg.

Att anklaga andra för att kategoriskt fördöma och hata (hela staden!?) är lite som att kasta sten i glashus när man heter Ulf Stenberg. Speciellt då han fortsätter med att implicit sätta likhetstecken mellan ultras och huliganer, för att sedan gå vidare med att extrapolera utvecklingen - som han ser den - mot en situation liknande (hans bild av) Italiens (ett väldigt brunt Italien som jag inte vet existerar men som jag betvivlar att det gör. Det vore inte första gången som Gepes sportjournalister uttalar sig om Italiensk fotboll utan att ha varit där, jag tänker inte göra samma sak (det är trist att många gepe-artiklar med dumheter försvunnit från internet i och med deras nya hemsida)).

Han fortsätter med att illustrera med några liknande exempel, då i första hand från guldmatchen mellan DLS och AIK som han uppenbarligen inte var med på då han är så förnöjd över att ha valt Djurgårdens IF mot Göteborgs FC i damallsvenskan för att få äta mazarin i lugn och ro.

Vad han däremot väljer att utelämna är den incident där just Hammarby IF:s säkerhetsansvariga blev nedslagen av polisen i Halmstad, något som klubben sedan gjorde en polisanmälan för. En sådan händelse står stick i stäv mot Stenberg-citatet ovan och passar då inte in i beskrivningen. Empiriska observationer som inte bekräftar förförståelsen bör i Stenbergs värld tydligen ignoreras!

---
För att inte hamna i samma fälla själv så skall jag även lägga in några extra kommentarer.

För det första: Nej, jag förspråkar huliganism och förnekar verkligen inte att finns händelser där polisen med rätta kan tvingas ta till sitt våldsmonopol för att bringa ordning och förhindra brott. Att de har befogenhet att göra dock tarvar dock, enligt min uppfattning att detta verkligen sker på ett proffessionellt sätt. Polisens befogenheter medför också ett ansvar gentemot medborgarna.

För det andra: Nej, jag menar verkligen inte att det är sämre att som Ulf Stenberg sitta på Kristinebergs IP, äta mazarin och titta på damfotboll med 312 åskådare. Problemet med Stenbergs attityd ligger i att om alla kategorier som han fördömer skulle försvinna från fotbollsläktarna så skulle även herrallsvenskans åskådarantal vara närmare 312 personer.

Det finns flera sektioner på fotbollsarenor idag. Om man inte vill sjunga eller stå upp så finns det andra sektioner att sitta på. Det finns ingen anledning att påstå att det här föreligger en antingen-eller-situation. Någon slags grundläggande respekt för andra människors andra uttryck bör rimligen vara en grund i ett fungerande civilt samhälle.

Själv kan jag också tycka om att gå på någon match lägre ner i seriesystemet och i lugn och ro sitta och dricka kaffe och äta bulle (eller mazarin). För de personer som verkligen inte tycket att en livlig stämning förhöjer upplevelsen utan istället är direkt störande så tycker jag att de faktiskt skall gå på sådana matcher istället för att förbjuda för andra människor. Det finns mängder av matcher och de klubbarna blir verkligen glada om ni kommer, istället för att sitta hemma och glo på det laget som Zlatan spelar i för tillfället!

[Bok] De gnostiska evangelierna

Även om jag själv är ateist tycker jag ändå att det kan vara intressant och upplysande att ta del av litteratur kring religion. Som individ i ett samhälle är det emellanåt bra att få lite mer kunskap om de religiösa tankar som på ett eller annat sätt bidragit till att forma den omgivning jag lever i.

Problemen med skrifter kring religion kan dock vara att de emellanåt gräver ner sig i detaljer som är tämligen ointressant för ateisten. Även om jag anser mig vara en hyfsat allmänbildad person med ett minne som fungerar hyfsat tycks jag aldrig kunna lära mig vad som skiljer olika protestantiska inriktningarna åt. Skillnaderna tycks för mig vara så obetydliga och irrelevanta i det stora hela.

Boken De Gnostiska evangelierna, som jag varit och tummat på några gånger, är dock en rätt kort pocket som jag tänkte att jag borde orka med. Med tanke på att jag vid tidigare tillfällen hävdat att jag själv är med i en profan gnostisk sekt är det la samtidigt vara en skyldighet att sätta mig in i vad jag påstår.

Kortfattat var gnosticismen en religiös strömning som existerade i den hellenistiska världen under kristendomens tidiga historia. Den gnostiska inriktningen av kristendomen förlorade den ideologiska kampen mot vad som blev den allmänna, katolska, kyrkan och försvann. Först under senare tid har en del gamla evangelier och texter hittats vilket gett forskare en möjlighet att i högre utsträckning förstå vad gnosticismen gick ut på.

Forskaren Elaine Pages går inom några teman igenom vad som skilde de olika inriktningarna åt men framlägger också en hypotes om varför den gnostiska inriktningen förlorade. För även om de gnostiska evangelierna innehåller budskap som en modern, frihetlig ateist som jag har lättare att ta till mig och acceptera i jämförelse med mer etablerade kyrkliga dogmer - såsom attityden mot kvinnor - innehöll dess budskap också, enligt Pages, fröna till rörelsens undergång.

Gnostikerna förkastade den andliga hierarkin, prästerskapets tolkningsföreträde och satta personlig, inre insikt före den ortodoxa kyrkans gemenskap. Genom att trycka på behovet av en inre resa som vägen till insikt blev rörelsen samtidigt esoterisk och lätt elitistisk utvaldhet och hade svårt att nå ut till de bredare lagren i samhället. Pages försöker helt enkelt sätta in rörelsens texter i sitt sociopolitiska sammanhang och konstaterar att ortodoxin med sin organisation och struktur var bättre lämpad som massrörelse som betonade gemenskap före individualitet och religiös solipsism.

I det stora hela en intressant och läsvärd bok om tidig kristendom för oss som tenderar och somna till olika amerikanska TV-produktioner under julhelgen (eller kanske i första hand byta kanal).

Vaihela hycklar på

Kan bland annat läsa i gepe om hur Den Lilla Satans klubbdirektör Seppo Vaihela tycket att det är så synd att det rusade in folk på planen efter att AIK besegrat DLS med 2-1 och tagit gottepåsen rakt framför ögonen på dem.

DLS spelare vägrade gå ut och ta emot sitt stora silver, enligt de själva för att det var för osäkert. Min gissning är att det även hade att göra med att de var för besvikna. Lagrell överväger att dela ut pokalen och medaljer på fotbollsgalan i fortsättningen. Hemska tanke att supportar, som faktiskt bryr sig om händelsen får bevittna cermonin!

Folkfest!

Får se nu, hur reagerade egentligen DLS klubbfolk i samband med SM-guldet 2007 när deras supportar stormade planet och deras kapten Wernbloom passade på att göra lite reklam för huliganfirman Wisemen? Ja, då var det folkfest förstås!

Halmstads BK 1 - 3 GAIS

Sista omgången av allsvenskan och alla blickar riktades mot Gamla Ullevi där guldkampen skulle avgöras. Alla blickar? Nej, tack vare att TV4 genom sina rättigheter kunde vissa den objektivt sett minst intressanta matchen av alla på televisionapparater landet runt kunde även vi GAIS:are som befinner oss i exil inom landets gränser följa den sista matchen mot HBK.

En match som avslutade en säsong som känslomässigt kan ha varit den pissigaste sedan annus Horrilibis 2001. Inte bara utifrån det som uppspelade sig på plan, där det inte gick något vidare under en stor del av säsongen, utan kanske framförallt på grund av alla de så kallade skandaler som alla i mer eller mindre mån emanerade från styrelse och kansliets bristande arbete, för att sedan blåsas upp av media.

1. D. Jankulovski;
13. C. Angus, 4. H. Jónasson, 15. F. Lundgren, 2. R. Ekunde (64' 11. T. Lycén);
17. J. Mårtensson, 6. R. Ayarna;
21. M. Lindström (81' 27. M. Celik), 25. W. do Carmo, 23. E. Hédinsson;
18. P. Ericsson (61' 22. B. Andersson)

En relativt liten men dominerande grönsvart klack på Örjans vall var det enda som gav lite värme och stämning (Memmas flagga var på plats, till och med Kvillebäckens grinigaste gubbe - jag har ju flyttat - skymtade förbi på teveskärmen) till en tafflig fotbollsmatch. I alla fall sett till stora delar av matchen. Trots dystra förutsättning, på Örjans vall och annorstädes, skulle dock det hela sluta i stort sett lyckligt.

GAIS spel led av några av de problem som varit tydliga under stora delar av säsongsavslutningen. Johan Mårtensson och Reuben Ayarna är var för sig duktiga spelfördelare men saknar den tyngd och bollvinnarförmåga som jag efterfrågar hos en mittfältslibero. GAIS hade förtvivlat svårt att hålla och vinna boll. Samtidigt misslyckades Pär Ericsson i sin roll som target på topp, hamnade ofta offside, och en lätt labil backlinje rensade återigen ut bollarna till fristående HBK:are.

Det var i alla fall så det yttrade sig under stora delar av matchen. HBK var dock inte mycket bättre och det var kanske inte direkt förvånande att det mesta hände i samband med fasta situationer när ingen av lagen klarade av att föra spelet. Så med Wanderson do Carmos inlägg till Calum Angus 0-1 mål och så även när HBK replikerade till 1-1 innan paus.

Början av andra halvlek var än sämre och det såg ut att bli en vedervärdig avslutning på helgen där den enda ljusglimten är mitt exilskap som innebär att jag slipper cykla igenom Göteborg på måndag morgon där segerrusiga kranskommunare slagit sönder glas och sin omgivning i största allmänhet.

En vändning kunde dock börja skönjas efter ungefär en timmes spel. Till synes av en slump verkade GAIS upptäcka att istället för att slå fram taffliga bollar så kunde man lika väl ta bollen vid fötterna och transportera upp den själv då HBK:s spelare vek undan och inte tycktes ha ork att själva vinna bollen. Med mindre än tjugo minuter kunde så Wanderson göra sitt 18:e mål för säsongen, vilket innebar delad skytteligatitel, och även servera fram till Halgrimur Jónasson med en frispark. Två målpass och ett mål för Wanderboy således i vad vi fortfarande får tro var hans sista match i den finaste av atlet- och idrottssällskap.

Skönt att säsongen är över. När det såg som sämst ut i denna match förbannade jag att jag inte istället åkt in till kontoret och jobbat extra, en söndagsunderhållning som oftast är mer givande än att titta på GAIS på teve, ensam i ett mörkt Uppland. Frågan är la lite vad man skall göra med sin fritid nu när inte GAIS tvingar på mig oro, ångest och apati. Vilket påminner mig: Tommy, om du vill äta korv på Soldaten Svejk så får du e-posta mig, det finns flera med ditt namn i Storstockholm.

Nä, nu är det hög tid för middag! Är av någon outgrundlig anledning lite sugen på pyttipanna...

Hyresrätten och stadens dynamik

Dagens DN Debatt angriper en fråga som jag berörde tidigare och som definitivt har att göra med min nuvarande situation i livet, hur bristen på hyresrätter försvårar rörligheten på arbetsmarknaden.

Utspelet på Sveriges kanske viktigaste sida för offentlig debatt (bortsett från negget på .nu då) är ett gemensamt utspel av ett par socialdemokrater i Stockholmsregionen och VD:n för Fastighetsägarna Stockholm. Jag har verkligen inte kunskaper nog om ekonomin för hyreshusägare och vad det föreslagna ändringarna kan innebära i praktiken.

Jag utgår lite från att socialdemokraterna slår ett slag för hyresrätter för att de anser att dessa i högre utsträckning tillhör deras kärnväljare än bostadsrätt- och villaägare gör och att fastighetsägare vill ha gynsammare förhållanden torde verkligen inte vara någon chock.

(Det är märkligt att jag egentligen är en smula skeptisk till Public Choice som teori men ändå reflexmässigt tänker på samma sätt när jag tolkar politisk retorik)

Bristen på hyresrätter är ett stort hinder för regionens tillväxt och utveckling. Hyresrätten är en mycket viktig upplåtelseform i en modern och dynamisk storstadsregion. En rörlig arbetsmarknad, stor inflyttning och många studerande kräver lättillgängliga bostäder med låg ekonomisk risk. Det är också helt uppenbart att det inte är en låg efterfrågan på hyresrätter som förklarar att det byggs för få nya hyresrätter. Tvärtom är efterfrågan långt större än tillgången, med långa köer som följd.

Jag håller dock ändå med i deras huvudsakliga ståndpunkt om varför hyresrätten är viktig för allas vår gemensamma ekonomiska och sociala utveckling och att detta verkligen inte är något som bara gäller Stockholm utan är lika sant i Uppsala (som i och för sig kan ses som en del av Gross-Stockholm), Göteborg, Malmö och andra tillväxtregioner. Att Bostadsrätten har blivit en till synes riskfri investering med en evig värdeökning är onekligen ett tecken på en bostadsmarknad i obalans. En obalans som försvårar vår viktigaste och mest värdefulla produktionsfaktor, en produktionsfaktor som samtidigt är ett mål i sig självt: Människor.

Verklighetens folk och gråtande barn

Det sägs ofta att den akademiska världen existerar i ett vitt elfenbenstorn, skilt från vanliga människors liv. Icke så! Sedan KD lanserat sin slogan om Verklighetens folk har mina kollegor försökt anpassa sig till detta. Häromdagen erkände exempelvis en kollega frivilligt att hon kollade på Idol och gillade det.

Den stora lyckan var när en vaktmästare kom förbi vid pentryt med en stege och bytte några lampor. Till sin förvåning hittade han en tavla med ett gråande barn undangömd däruppe., som vi placerade på en skänk. Så nu har vi verkligen tagit ett steg närmare verklighetens folk.

Tyvärr förstördes detta framsteg en smula av att samma kollega som tidigare varit vår ledstjärna när hon sa att hon gillade Idol kommenterade tavlan med "Härligt, jag älskar kitsch!". Arbetet får helt enkelt fortsätta tills även vi är del av verklighetens folk.

Noterat kring yrkens status

Jag tror knappast det är att sticka ut hakan att påstå att vissa yrken medför mer prestige än andra, även om det i och för sig inte tvunget är så att alla yrken klingar väl i allas öron.

Satt och bläddrade i någon tidning, tror det var SvD, och såg där en sån där fråga-folk-på-stan-artikel. Nu kan jag inte återge vare sig frågan eller svaren exakt, tyvärr har jag inget fotografiskt minne, men noterade framförallt ett mönster i denna lilla observation på fyra personers svar, alla ungefär lika gamla (strax över 30 är) och boende i Stockholm.

Frågan handlade i vilket fall om vad som gav ett yrke status. Vad som var intressant var på vilket sätt de fyra personerna svarade på frågan. Två personer svarade tämligen rakt på sak och angav även något eller några yrken med status. De andra två var mer svävande och menade lite mer så att status är ju inget som de tänker på och status är att göra något som är roligt.

Vilka yrken hade då dessa personer? Ja, föga oväntat var de första två brevbärare respektive tågvärd mellan de två andra var läkare och arkitekt. Bourdieu hade inte blivit förvånad!