Efter att ha ägnat första halvan av helgen åt att uppleva Gävle after dark - vilket i och för sig inte betyder något då allt är mörkt hela tiden så här års - kände jag ett behov av att balansera upp mitt liv och åkte in till kontoret. Syftet var i första hand att lyssna på låtsat-nobelprisvinnaren Oliver E. Williamson som skulle hålla ett föredrag på förmiddagen.
Medan jag väcktes av ett telefonsamtal från min bättre hälft så utsattes den gamle amerikanen för främmande människor stormade in och började sjunga. Den "lustiga" återkommande, detaljen brukar vara vad journalister fokuserar på i dessa efter-utdelningen-tider då vare sig journalisten eller läsarna kan eller vill ta till sig kunskaperna de fått priset för. Det är i alla fall vad jag misstänker.
Så gick de då att få ut något av Williamsons föreläsning? Mannen hoppade mellan sin karriär och sin forskning i någon slags kronologisk ordning, vilket i mina öron gjorde det hela en smula osammanhängande. Själva kärnan i hans forskning berör hur och när hierarkiska strukturer, företag, är en bättre lösning än marknaden. Som relativt oinsatt ställde man sig efter timmen sig lite frågande till om hans resultat egentligen ger gemene man så mycket mer kunskap och förståelse än Ronald Coase gjorde med sitt arbete om firmans natur för över sjuttio år sedan.
Min förståelse underlättades en smula av att jag för några veckor sedan av en annan anledning läste hans artikel "The New Institutional Economics: Taking Stock, Looking Ahead" från 2000. En artikel som han refererade till i sitt framförande och som han lite osäkert trodde publicerades i Journal of Economic Perspective men som när jag kollade visade sig vara med i Journal of Economic Literature. Detta faktum att facklitterära tidskrifter har så förvirrande likartade namn att inte ens de som publiceras i dem kan hålla dem isär är onekligen ett intressant, om än perifert och udda problem.
I vilket fall hänvisade han till sin skiss över fyra nivåer av social analys som jag ställer mig skeptisk till. Vad den innebär är att vad som kan kallas informella institutioner - seder och bruk, värderingar, traditioner och religion - ändras mycket långsamt och i en takt av vart 100 till 1000 år. Ett antagande som enligt min uppfattning är NIE:s (New Institutional Economics) sätt att beröra den emellanåt rättfärdiga kritiken om reduktionistisk ceteris paribus i neoklassisk ekonomisk teori genom att ta upp problemet, säga att det finns och sedan påstå att förändringar sker så så sällan att det inte är värt att ta upp då allt annat är lika.
Istället för egentligen göra något produktivt så sitter jag alltså här på kontoret och skriver blogginlägg. Kanske lika väl att åka hem och göra något produktivt, som att se tre fotbollsmatcher i rad eller något sånt.
Medan jag väcktes av ett telefonsamtal från min bättre hälft så utsattes den gamle amerikanen för främmande människor stormade in och började sjunga. Den "lustiga" återkommande, detaljen brukar vara vad journalister fokuserar på i dessa efter-utdelningen-tider då vare sig journalisten eller läsarna kan eller vill ta till sig kunskaperna de fått priset för. Det är i alla fall vad jag misstänker.
Så gick de då att få ut något av Williamsons föreläsning? Mannen hoppade mellan sin karriär och sin forskning i någon slags kronologisk ordning, vilket i mina öron gjorde det hela en smula osammanhängande. Själva kärnan i hans forskning berör hur och när hierarkiska strukturer, företag, är en bättre lösning än marknaden. Som relativt oinsatt ställde man sig efter timmen sig lite frågande till om hans resultat egentligen ger gemene man så mycket mer kunskap och förståelse än Ronald Coase gjorde med sitt arbete om firmans natur för över sjuttio år sedan.
Min förståelse underlättades en smula av att jag för några veckor sedan av en annan anledning läste hans artikel "The New Institutional Economics: Taking Stock, Looking Ahead" från 2000. En artikel som han refererade till i sitt framförande och som han lite osäkert trodde publicerades i Journal of Economic Perspective men som när jag kollade visade sig vara med i Journal of Economic Literature. Detta faktum att facklitterära tidskrifter har så förvirrande likartade namn att inte ens de som publiceras i dem kan hålla dem isär är onekligen ett intressant, om än perifert och udda problem.
I vilket fall hänvisade han till sin skiss över fyra nivåer av social analys som jag ställer mig skeptisk till. Vad den innebär är att vad som kan kallas informella institutioner - seder och bruk, värderingar, traditioner och religion - ändras mycket långsamt och i en takt av vart 100 till 1000 år. Ett antagande som enligt min uppfattning är NIE:s (New Institutional Economics) sätt att beröra den emellanåt rättfärdiga kritiken om reduktionistisk ceteris paribus i neoklassisk ekonomisk teori genom att ta upp problemet, säga att det finns och sedan påstå att förändringar sker så så sällan att det inte är värt att ta upp då allt annat är lika.
Istället för egentligen göra något produktivt så sitter jag alltså här på kontoret och skriver blogginlägg. Kanske lika väl att åka hem och göra något produktivt, som att se tre fotbollsmatcher i rad eller något sånt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar