Min bättre hälft slukar böcker, gärna dåliga böcker. Hon sitter där och plöjer igenom bok efter bok av löjlig tjocka pocketböcker med Fantasy. Jag sätter min rynkade näsa i vädret och undrar varför hon inte läser Coetzee som jag gör. Coetzee har faktiskt vunnit nobelpriset, så han måste vara bra!
Sedan läser jag pocketböckerna som hon köpt, fast mycket långsammare. Min bättre hälft har nämligen ett mycket bättre språk än vad jag har, läser snabbare och kan fler svåra ord och fattar överhuvudtaget nyanser och an peglingar bättre. Hon kan skriva poesi medan allt jag skriver lätt liknar byråkrat-prosa.
För den som vill ha något enkelt och underhållande men samtidigt tankvärt att bläddra i under sensommarens varma dagar kan jag rekommendera Neil Gaimans böcker. Nyligen har han fått en del uppmärksamhet genom att en av hans böcker, Stardust, blev film.
Jag har inte läst Stardust som bok, men som film har den flera likheter med de böcker som jag läst, även om böckerna är mindre matiné-artade. Likheten är att huvudkaraktären, gärna fast i ett småtaskigt förhållande med en kvinna som vill omforma honom, av en slump eller ödet, likt Alice i Underlandet, råkar ramla ner i ett kaninhål och finner en annan verklighet under ytan av det till synes alldagliga. Det är lite som Matrix fast roligare och utan långa och tröttsamma actionscener. Till exempel scenerna där Neo står på en tunnelbanestation känns lite som boken (som från början var en TV-serie på BBC) Neverwhere där handlingen utspelar sig i en alternativ värld i Londons underjord (där det bor munkar vid Black Friars, där det finns en gammal man som fångar fåglar och heter Old Bailey, en ängel som heter Islington...).
Min favoritbok än så länge är dock American Gods. Boken bytter på idén att alla gudar och mytologiska varelser som någon någonsin trott på existerar just genom människors tro. Över hela Amerika finns gamla gudar vars krafter är svaga då ingen tror på dem längre, men då de är gudar kan de inte heller dö. Huvudkaraktären som just kommit ut från fängelse råkar bli anställd av en kringresande gubbe med namnet Mr. Wednesday. Ja, ni kan la lista ut själva vem det egentligen är.
En av gudarna dyker upp igen i boken Anansi Boys där huvudkaraktären när bittra minnen av sin spexiga och opålitliga far mr Nancy när han dock återvänder till sitt hemland för att besöka hans begravning. Mr Nancy är i realiteten den västafrikanska "trickstern" och spindeln Anansi som förekommer i många folkloresagor. En tid senare dyker hans okända bror upp och krossar hans liv för honom.
För den som, av förståeliga skäl, ryggar tillbaka av banal standard-fantasy och den nördiga stämpel som Sci-Fi har (ser just att Stargate går på teven... *suck*), men samtidigt blivit trött på sommardeckare ger Neil Gaiman ett bra alternativ.
Sedan läser jag pocketböckerna som hon köpt, fast mycket långsammare. Min bättre hälft har nämligen ett mycket bättre språk än vad jag har, läser snabbare och kan fler svåra ord och fattar överhuvudtaget nyanser och an peglingar bättre. Hon kan skriva poesi medan allt jag skriver lätt liknar byråkrat-prosa.
För den som vill ha något enkelt och underhållande men samtidigt tankvärt att bläddra i under sensommarens varma dagar kan jag rekommendera Neil Gaimans böcker. Nyligen har han fått en del uppmärksamhet genom att en av hans böcker, Stardust, blev film.
Jag har inte läst Stardust som bok, men som film har den flera likheter med de böcker som jag läst, även om böckerna är mindre matiné-artade. Likheten är att huvudkaraktären, gärna fast i ett småtaskigt förhållande med en kvinna som vill omforma honom, av en slump eller ödet, likt Alice i Underlandet, råkar ramla ner i ett kaninhål och finner en annan verklighet under ytan av det till synes alldagliga. Det är lite som Matrix fast roligare och utan långa och tröttsamma actionscener. Till exempel scenerna där Neo står på en tunnelbanestation känns lite som boken (som från början var en TV-serie på BBC) Neverwhere där handlingen utspelar sig i en alternativ värld i Londons underjord (där det bor munkar vid Black Friars, där det finns en gammal man som fångar fåglar och heter Old Bailey, en ängel som heter Islington...).
Min favoritbok än så länge är dock American Gods. Boken bytter på idén att alla gudar och mytologiska varelser som någon någonsin trott på existerar just genom människors tro. Över hela Amerika finns gamla gudar vars krafter är svaga då ingen tror på dem längre, men då de är gudar kan de inte heller dö. Huvudkaraktären som just kommit ut från fängelse råkar bli anställd av en kringresande gubbe med namnet Mr. Wednesday. Ja, ni kan la lista ut själva vem det egentligen är.
En av gudarna dyker upp igen i boken Anansi Boys där huvudkaraktären när bittra minnen av sin spexiga och opålitliga far mr Nancy när han dock återvänder till sitt hemland för att besöka hans begravning. Mr Nancy är i realiteten den västafrikanska "trickstern" och spindeln Anansi som förekommer i många folkloresagor. En tid senare dyker hans okända bror upp och krossar hans liv för honom.
För den som, av förståeliga skäl, ryggar tillbaka av banal standard-fantasy och den nördiga stämpel som Sci-Fi har (ser just att Stargate går på teven... *suck*), men samtidigt blivit trött på sommardeckare ger Neil Gaiman ett bra alternativ.
4 kommentarer:
Man bör heller inte missa Gaimans magnum opus, The Sandman!
Än en smula nördigare (det är ju trots allt en, hu, tecknad serie!) och än ett par - tre smulor bättre. Brukar kunna återfinnas på välsorterade bibliotek.
http://en.wikipedia.org/wiki/The_Sandman_(Vertigo)
/Tommy
Tecknad serie!? Men lelle Tommy, det kan man la inte läsa. du kanske inte förstod inlägget men jag läser ju Coetzeeeee! Jag kan ju inte gå in på stadens bibliotek och låna seriealbum. Om det skulle komma ut så skulle det skada inte bara mitt utan hela kultur-götelaborgs anseende!
Det var det dummaste, din ömma sambo har minsan läst coetzeeeee hon med! Vill du ha ett namedropping-krig så är hon på!
Jag har inte läst Kötze. Nån som varken dricker, röker eller äter kött kan väl omöjligen producera något av värde?
Just nu läser jag Dawkins... "A pilgrimage to the Dawn of life". Verkar bra, om man är lagd åt det hållet.
Och man behöver inte skämma ut sig genom att låna hem albumen... man kan gömma dem inuti valfri bok av Sholokhov, sätta sig väl synlig i bibblan och bibehålla all sin cred samtidigt som man läser nåt man har nån faktisk behållning av.
Skicka en kommentar