Efter förra veckans äventyr i Frölunda återvände jag till detta miljonprogram för att lyssna till Claes Caldenbys föreläsning om tankar bakom Frölunda. På med tropikhjälmen bara för nu bär det av mot sydliga breddgrader på andra sidan göta älv!
Caldenby är professor i arkitekturens teori och historia på Chalmers. Han har bland annat, med en rad andra personer, skrivit boken Guide till Göteborgs arkitektur som man kan få tag i på de flesta bokhandlar och museum* vari det ges en utförlig beskrivning om många byggnader och områden i Göteborg med omnejd till ett vettigt pris.
Vad som framförallt var intressant var två vägledande idéer som ledde fram till dagens miljonprogramsområden: Trädgårdstaden och grannskapsenheten som den naturliga utgångspunkten för stadsbyggande och planering. Det finns i tankarna kring dessa båda begrepp många samband med det föredrag från förra besöket i Frölunda där Sven-Eric Liedman diskuterade den goda staden. För det första ville man få del av fördelarna av både stad som landsbygd och bygga upp så grannskap i staden runt ett gemensamt centrum. Idealet blev "hus i park" - som det brukar uttryckas på yimby - som försökte anpassa sig efter landskapet (W-O var mycket förtjust i att bygga långa, svängade hus längst med höjdkurvorna i landskapet) och med ett strategiskt placerat område för affärer, service och kultur omgivet av stadsdelens högsta hus (Guldhedstorget, Dr Fries torg, Axel Dahlströms torg...). Dessutom skulle trafiken ledas runt grannskapet som så att säga blir en självständig ö i motsats till en mer traditionell stadsbild där grannskapen går in i varandra och trafik och funktioner inte är separerade.
Det sägs att vägen till helvetet är kantat av goda avsikter. Nja, jag kanske överdriver, men ni förstår vad jag menar. De flesta försök att kombinera trädgård med stad har i många avseenden misslyckats och blivit hybrider som inte riktigt gett någon av fördelarna men en del av nackdelarna. Samtidigt har grannskapsenheten sällan slagit rot, ett områdes invånare har fortsatt att använda sig av hela staden för att få varor, service och kultur och de lokal centrumen har ofta blivit tråkiga spillror av den bakomliggande tanken.
Subjektiviteten i ovanstående inlägg är helt min, Caldenby höll sig tämligen objektiv. Vågade dock beröra frågan som väckts av Mark Isitts båda artiklar. Caldenbys tolkning är att Mark Isitt frågar efter en stark man och att W-O var sin tids starke man. Om det är något som skulle funka idag sa han att han vill låta vara osagt.
*Rykten förtäljer om platser norr om Kungälv, söder Va'bäj och öster om Partille i de vilda p-bönnernas land där det finns andra bokaaffärer och muséer - även om det är något jag starkt betvivlar- som kanske inte har boken .
5 kommentarer:
Intressant inlägg. Hade jag inte haft flunsan skulle jag gått på Caldenbys föredrag. Var det verkligen han som kallade det "hus i park"? Det begreppet får mig snarare att tänka på Le Corbusiers grejer än vår folkhemsfunkis. För övrigt har jag själv bott i både Guldheden och Högsbo. Och tyvärr, it sucks.
Nä, "hus i park" är vad det brukar kallas på yimby.
William-Olssons favoritgrepp var att lägga ett hus i en slutning med fönstren ut mot naturen åt ena hållet och "staden" (läs:parkeringar) åt det andra. Genom att bygga alla husen längst en naturlig linje i landskapet kan man, i alla fall i teorin, ge de flesta utsikt mot naturen. Nu blir det som bekant sällan så trevligt i verkligheten då man oftast istället får se en massa fula betonghus, låga dagis i trä, vägar och parkeringar som förstör naturen.
(om man nu vill se natur tycker jag personligen att man ska försöka bo på landet. Men på något sätt kanske det var en vettig tanke gentemot de människor som kom flyttade från glesbygd till stad och var mer vana vid närheten till naturen.)
Nåja, man får väl ha överseende med funkispionjärerna, det var ju första gången. Att man bygger likadant idag är dock oförsvarligt.
De som slängdes ut i högsbo kom ju ofta innifrån stan, gamla arbetarstadsdelar som Landala etc. Finns en fin DVD om det på Högsbo bibliotek, rekommenderas om man besöker Högsbo (varför man nu skulle göra det).
...och de som kom från gamla arbetarstadsdelar måhända uppskattade att komma bort från smuts, sjukdomar och trångboddhet. Återigen; vägen till helvetet är kantat av goda avsikter.
Sedan förstördes ju glatt Landala på 1970-talet när landshövdingehus ersattes av högre bostadshus. Känns inte som ett spännande område när man åter igenom på tvåans spårvagn. Närhet till riktig stad dock.
Min bror bodde i flera år i höghuset på axel dahlströms torg. Etta med kokplatta, ingen ugn och dusch i källaren. En flytt till ett av de rivningshotade husen i Gårda var faktiskt ett lyft sett till boendestandard. jobbar själv på torget en dryg timma varje morgon, men jag vet inte om jag har någon tid och lust att springa förbi biblioteket...
de skildrar det fint på DVD:n, den första glädjen över standardökningen och sedan den smygande och svårfångade känslan av isolering, grannar som inte hälsar på varandra etc. Mkt intressant.
Det finns förresten en etnologiskt studie om nya Landala från ca -82. Där får man bl.a. reda på att det fanns en mycket stark social sammanhållning i gamla Landala, att urinvånarna inte ville riva husen och att nästan inga av dem fick bo kvar efteråt. Nya Landala fick snabbt sociala problem, kommunen försökte lösa det genom att anställa "animatörer" (sant) som skulle skapa social sammanhållning. Det gick inget vidare...
Skicka en kommentar