GAIS 0 - 3 Helsingborgs IF

Då Helsingborgs IF tappade sista halmstrået till Lennart Johanssons pokal i och med 1-1 mot Trelleborg häromveckan och dessutom kom till match utan till exempel Henrik Larsson närde man ett svagt hopp på oavgjort. Sådan översvallande optimism straffar sig alltid.

Lag [4-4-1-1]: D. Jankulovski; J. Lundén (78' D. Durmaz), A. Tobiasson (63' M. Celik), R. Ekunde, K. Gustafsson; L. Patjadzjan (78' Matão), J. Mårtensson, F. Lundgren, B. Friberg da Cruz; W. Do Carmo; P. Campos

På dagen för 41 år sedan slogs det allsvenska publikbottenrekordet. 137 åskådare bevittnade när IFK Holmsund bjöd in GAIS på match på Kamratvallen. Den gången vann GAIS med 2-1. När jag strax innan paus uppskattade publiken till femhundra plus tvåtusen från Maria Kyrkogård tänke jag nästan att nu kommer vi att slå ett nytt hemmarekord.

Inte heller de grönsvarta spelarna tycktes anse sig ha så värst mycket att spela för. Trots detta fungerade två tredjedelar av spelet hyfsat. Andreas Tobiasson hade en del problem och Fredrik Lundgren blandade och gav. Jonas Lundén jobbade på bra tills han blev skadad och troligen förlorades för resten av säsongen. Även Johan Mårtensson var duktig och skall ha en eloge för sitt fina spel på mittfältet. På många sätt dominerade GAIS spelet på plan i framförallt första, men även andra, halvlek.

Men vad spelar allt detta för roll då avsluten lyser så med sin frånvaro? Pablo Campos bidrog med ytterst lite och börjar allt mer likna en ny Super-Migen, om än med lite bättre kroppsspråk. Wanderson do Carmo lyckades förvisso skapa en del på egen hand, men mattades betänkligt i andra halvlek - och jag kan förstå honom. Bobbie Friberg da Cruz hade tilldelats en nygammal roll som vänsterytter, men det mesta av spelet gick trots det via en armenier som var om möjligt blekare än vi vant oss att se honom. Levon Patjadzjan bör måhända tänka över sitt spel under den mörka och kalla försäsongen.

När sedan målen ramlade in ett efter ett såg det inte ut att finnas något som kunde göras. René Makondele visade ett par gånger att det inte behöver vara så svårt att göra mål och sedan - för att verkligen dra salt i såren - så fick den inhoppande Tobias Holmqvist gå in och sätta slutresultatet 0-3. På så sätt tangerade förre lånet från HIF sin målskörd i grönsvart tröja, innan han gick tillbaka till Skåne för att värma bänk och läktare. Att dessutom Makondele var aktuell till GAIS innan han flydde från Gefle gjorde inte känslan i magtrakten bättre.

Precis när jag kom ut från spärrarna in till betong-grottan såg jag en man som lite krampartat tog stöd av ett kravallstaket - det är ingen jag känner, men låt oss kalla honom Mats P.. Jag erbjöd honom att köpa ett årskort när jag passerade förbi och fick svaret att det går över. Men nä, det gör det inte, Mats. Du vet att det aldrig går över - det gör bara lite mindre ont.

The Strip Mall

Det är fascinerande vad mycket man kan hitta på internet om man klickar runt lite planlöst - i alla fall för mig som inte föddes in med tekniken. Några bloggar iväg hittade jag en kommentar angående en tävling vid Scottsdale Museum of Contemporary Art. Aldrig hört talas om detta museum? Bra, inte jag heller. De försöker dock efterlikna MoMA genom att nyttja förkortningen SMoCA. Men det är ju just det som gör slött internetsurfande så intressent. Ja, ibland alltså.

Tävlingen hette Flip A Strip där arkitekter har tävlat genom att komma upp med idéer för att förändra olika befintliga platser i närområdet. I detta läge är det nog nödvändigt att förklara vad en Strip Mall är. Då vi tänker på att jag kom fram till denna tävling genom planlöst internetsurfande så är det förstås inte en oväntat slutsats att tro att det handlar om lättklädda damer som gnider sig mot en påle. Så är alltså inte (nödvändigtvis) fallet, en Strip Mall är ett köpcentrum - därav Mall - som ligger vid en större väg - och därav Strip. Oftast i rad i ett plan och alltid alltid med stora parkeringsplatser framför. En naturlig följd av Urban Sprawl och massbilism. Ett vanligt fenomen i till exempel USA, där jag såg flera. I Sverige är det inte inte lika vanligt och inte heller lika utvecklat och standardiserat. Därför saknas något lika träffande och vedertaget ord för det i det svenska språket- vi Göteborgare kallar det Mölndal.

nå, tillbaka till tävlingen:

"Strip malls define our streetscapes. Here, and in suburbs across the country, strip malls are a fact of life. They are the wallflowers of thousands of streetscapes that millions of people travel daily. To envision a new future for this lowly (yet overabundant) building stock, SMoCA initiated a national competition that resulted in this exhibition of innovative proposals by a total of 35 architectural teams from around the country, for flipping local strip malls in Scottsdale, Tempe and Phoenix. What potential might there be for live/work developments, urban farming, social spaces and signature architecture in the no-man’s land of the strip mall? Flip a Strip posits exciting opportunities to turn this suburban cliché inside out. "

Intressant, tänkte jag. Som urbanist med vissa förhoppningar att utveckla staden och minska inslaget av funktionsdelning och förorter är det förstås viktigt att se på strategier att utveckla befintliga utrymmen och ge dem en möjlighet att utvecklas och förändras. Strip Malls och dess svenska motsvarigheter har nämligen likt våra förorter det inneboende problemet att de så att säga färdiga och oföränderliga. Förorter kan inte ändras, då det skulle hota deras karaktär. Affärer i asfaltspagettin är aldrig bättre än vid öppningsdagen, därefter följer endast förfall.

Vet inte om jag var så värst imponerad av det vinnande förslaget från MOS kallat Urban Battery. Grundtanken vid detta förslag är att the Strip Mall i sin enkelhet är perfekt och istället försöka kompensera dess brister genom att ta bort några staket och ge plats för cyklister och gångtrafikanter samt sätta upp alternativa solbaserade energikällor, som samtidigt tar väldigt lite plats.
Jag är till exempel lite mer intresserad av förslaget The Genetically Modified Strip av Avery Architecture & Design vars modell försöker göra platsen med föränderlig och utvecklingsbar samtidigt som det kan gynna små firmor och området att växa och förändras allt eftersom behov och önskemål växlar:

"This project structurally reinforces the buildings and creates a modular infrastructure so that individual units can expand or contract as needed with shifting occupants or phases of a business. The size and configuration of the square footage can fluctuate with a business over time. Second stories could be built onto the units, to provide possibilities for live/work space, showrooms, production facilities or even rental income. By making renters into owner-occupants, The Genetically Modified Strip Mall strengthens the standard economic model by incentivizing the entry-level sole proprietor and offering the benefits of equity ownership to a lower to mid-income level business owner. The traditional lease structure of the strip mall, while flexible for developers, typically allows limited long-term advantages for entrepreneurial tenants. However, by ensuring that the future monthly payments for owner-occupants (mortgage, taxes and assessments) would be equal to the expense of current leases, this proposal encourages small entrepreneurs to stay and build on their investments. Financially, it is a win-win for everyone involved: even the landowner who sells the mall can make a reasonable profit. "

Det är liknande tankar som behövs för att förändra de miljöer vi har istället för att återigen riva ner allt som inte behagar oss och återigen försöka skapa ett oföränderligt utopia, igen.

Den olagliga stämningen

Lördagen ägnades delvis åt lite slökollande på fotboll. Det var sista omgången av Superettan. Vad som nu är super med den vet jag inte, mellanöl måhända. På andra sidan Ramberget hade BK Häcken gratis inträde för sin avgörande match mot Landskrona BoIS. Även om det är närmare än GAIS hemmamatcher, skrämmande nog en bättre arena, jag inte hade något för mig och det som sagt var gratis, hade jag ingen direkt tanke att gå dit. Bara genom att jag räknades in som publik för laget skulle ju kanske lura i någon förvirrad PR-ansvarig att Häcken har någon publik och ge dem mer sponsorspengar. Jag låg i soffan och småhejade lite på Landskrona, men då BK Häcken började rulla in mål och nästa års GAIS-förvärv, ytterbacken Mikael Dahlgren, inte spelade, tappade jag snart intresse.

Vad som egentligen var intressantare, och vilket också är huvudanledningen att jag på denna söndagskväll skriver detta inlägg, handlar om en av de andra matcherna som pågick samtidigt. Hemmalaget Assyriska FF från Södertälje hade en chans om de vann mot kycklingsgula Ängelholm. Några bilder visades även från denna match strax innnan matchstart och läktaren var helt rökfylld av mänger av avbrända bengaler. Vad jag förstår är Assyriskas anhängare i det närmaste bäst i landet på att bränna av bengaler nuförtiden. En gång i tiden var det GAIS, men numera är bengaler förbjudna och måhända är kontrollen bättre i Göteborg, eller så kanske intresset inte är lika stort. Oavsett vilket så är några bengaler under marchen mot arenan eller ett par tjuvavbrända bengaler som knapphändigt hålls upp av överförfriskade tonåringar som samtidigt är mer fokuserade på att inte synas på kamerabilder än att inte bränna någon i sin närhet, inte fullt så upplyftande som bengaltifon ibland kunde vara.

Numera är detta som sagt förbjudet, likt gröna rakeret mot skyn. Hur agerar matchkommentatorerna på detta lagbrott? Jag kan inte citera direkt ur minnet, men ord som stämning och fantastiskt stöd torde vara några av dem. Det är inte så många andra direktsända regel- och lagöverträdelser som brukar belönas med en sådan verbal respons. I dessa tider, när regimen och medier lägger fokus på våld och faror med fotboll (och genom sin fokus hjälper till att driva tillbaka fotbollen i Sverige till ett AIK-mörkt 1980-tal?), blir det förstås svårt att upprätthålla legitimitet för regelverken när även kommentatorer för Sveriges största (och sämsta) tevekanal uttrycker sitt gillande.

Absolut barnvänligt

SvFF får ta i med hårdhandskarna helt enkelt. Svensk fotboll går man för att se det goda spelet och få ta del av spännande sponsorbudskap - stämning är ju överskattat. Och det finns ju alltid badbollar...

Örebro SK 1 - 0 GAIS

I vårens sista match - det var ett långt uppehåll för EM, om nu någon kommer ihåg det - tvålade GAIS till ÖSK med 3-0 på hemmplan. Sedan dess har laget som huserar i staden där ingen vill bo ryckt upp sig betänkligt. Dessutom spelas matcherna på Eyravallen på konstgräs; något som dåliga förlorare alltid bör ta i beaktande. Med detta i åtanke hade jag inga större förhopppningar på tre poäng, fast det har jag i och för sig inte ens om vi möter Grunden BoIS damlag, men nog kunde man kanske hoppas på 0-0?

Lag [4-4-1-1]: D. Jankulovski; J. Lundén, A. Tobiasson, B. Friberg da Cruz, K. Gustafsson; L. Patjadzjan, F. Lundgren, E. Hédinsson (66' Matão), M. Celik (55' D. Nicklasson); W. Do Carmo; P. Campos (84' J. Mårtensson)

De första femton minuterna av matchen var mestadels en kamp om inkast i fördelaktiga lägen; ett krampartad ställningskrig som inte direkt värmde själen. GAIS tycktes ligga lite fel i placeringarna på mittfältet men var samtidigt bättre och mer aggressiva när det gällde att vinna bollar. Den kanske bästa chansen var ett bra läge av Pablo Campos som tyvärr inte gav någon nätkänning. Den store brassen var i övrigt en tillgång där framme, stod för två av GAIS tre avslut på mål, och bidrog med en del tillsammans med den tillbakadragne mål Wanderson do Carmo. Det är dock tveksamt om Campos har tillräckligt för att få förtroende till nästa säsong; laget kantas av anfallare som gjot någa hyfsade insatser men aldrig tycks kunna leverera. Den senare av nämnda brassar är dock lättare att höja till skyarna. För en gångs skulle lyckades den kreativa stjärnan till och med få till en del samarbete med den ojämne Levon Patjadzjan på högerkanten. Wanderson kan och vill spela fotboll både centralt och till vänster på mittfältet. Få spelare i allsvenskan har hans teknik och förmåga att behålla bollen. Om han nu bara varit lite snabbare...

Mervan Celik fick chans att spela från start på vänsterkanten. Någon man inte märkte av så värst mycket. Hisingspojekn var mycket osynlig. Något som delvis kan skyllas på att han fick väldigt lite bollar att arbeta med. Samtidigt behöver en ytter förmågan att söka ytor själv och Daniel Nicklasson var en, om än tillfällig, energi-injektion när superettan 2005:s assistkung kom in på hans plats tidigt i andra. Mervan fick dessutom något av matchen bästa chanser när han slängde (eller slängdes) framför öppet mål, men bollen flög högt och långt bort. Näppeligen något den unge yttern skall lastas för, men nog hade det inte skadad om han lyckats styra bollen mot mål.

Innan Nicklasson kom in hade GAIS såväl hunnit med att dominera senare delen av första halvlek, slå den danske ÖSK-stjärnan Kim Olsen blodig på Fredrik Lundgrens armbåge, och släppa in en hörna i 51:a minuten genom en smula passivt försvarsagerande. Jag hade kunnat glädja mig över att GAIS inte hade börjat första halvlek med att släppa in ett enkelt mål men i halvtid så tänkte jag att det torde vara omöjligt för laget att vara taggade och helt med i matchen i två sammanhängande halvlekar. Likt GAIS ibland har gjort efter en medioker inledning kom de svartvita spelarna ut tända och aggressiva och kunde på det sättet skapa och göra mål. Efter detta började de sjunka ner och försvara sin ledning genom att stänga ytor. Tillsammans GAIS tröga innermittfält, varken Eyjólfur Hédinsson eller lagkaptenen var någon vidare på att sätta fart på bollen eller hitta smarta passningalternativ, övergick matchen till en långdragen och föga upphetsande historia. dessutom undrar jag för jag vet inte vilken match i ordningen varför det tycks vara en uttänkt strategi att Andreas Tobiasson skall sköta uppspel från backlinjen efter att kapten Lundgren passat bakåt? Han är en habil mittback men har något av ett träben. Vi vet ju att Bobbie Friberg da Cruz inte skulle kunna slå ett bra inlägg om så en livtidskonsumtion av kebab hängde på det men nog har han bättre bollkänsla än sin mittbackskollega. Kenneth Gustafsson hade en del problem på sin kant och bidrog föga framåt. Dennes samarbete med Mervan Celik är - kanske inte så oväntat - inte lika bra som det mellan Jonas Lundén, som hade bättre koll på bollen denna match, och Levon på andra sidan.

Nicklassons inhopp gav lite temporär energi men sedan hände föga före de sista tio minuterna, då GAIS fick upp lite press på målet på andra sidan. Att i detta läge flytta över Wanderson på kanten och ge honom lite utrymme har ofta visat sig vara en god idé och var så även i detta fall men gav ingen utdelning. Matão fick spela i en halvtimme för att ge lite mer offensiv kapacitet till laget, men imponerade näppeligen - dessutom har jag av någon anledning svårt att skilja på honom och Pablo Campos (samma hudfärg, frissa och jag har ofta druckit någon öl till innan båda finns på plan).

GAIS hade fler avslut, 12 mot 9, men endast tre gick mot mål och alla dessa kom i stort sett från straffpunkten. Det är mycket enkelt i teorin, men givetvis svårare i realiteten att få till fler och bättre avslut från fler positioner på plan. Örebro SK hade fem avslut på mål. Bortsett från det som gick in var Dime Jankulovski nästan felfri och gav ett mycket lugnare intryck än vad hans vikarie gjorde i matchen mot iffiff senast.

Förbjud loger på Operan!

Om någon rättroende (eller hedning för den delen) inte återkommande läser GK noterar är detta härmed en order.

Samhällsfarliga gömmor

Mitt förslag för att stoppa omoralen och våld i samhället är att förbjuda loger på Operan och Teatern. Insynen är dålig och således är det en grogrund för allsköns laster och kriminella verksamheter!

-Why won't someone please think of the children!?

Den röda staden med vita knutar

Att binda samman flera olika, osammanhängande, intryck och bilda en syntes, det är något som jag är bra på. Måhända är det ett uttryck intelligens, måhända för livlig fantasi och lättja. Ett inlägg på YimbySTHLM kring stadsradhus, där Magnus Orest först bli glad bara för att sedan bli besviken (känns det igen?), växte en livlig debatt bland inläggen och fick mig att tänka på två andra intryck.

Magnus Orest är inte road, någonstans i ett framtida Stockholm

Stadsradhus, eller townhouses med ett mer internationellt (läs engelskt) språkbruk, är en källa för tvister för många urbaniser. Delvis för att begreppet är minst sagt spretigt - från aristokratiska engelska hem till 1970-talet svenska radhus, se även beteckningen terraced house- men också för att det av vissa anses som en form som har låg exploateringsgrad och enbart består av bostäder. Förvirringen blir inte bättre när någon eller några på SBK i Göteborg genom en form av nyspråk börjat kalla nyplanerade svenska radhusområden av förortsmodell för stadsradhus (se yttrande till Marconigatan).

Kungladugårdsgatan, Göteborg

Ett av få riktiga sådana områden som finns i Göteborg är stadsradhusen vid Kungsladugårdsgatan. Själva gatan är väldigt bred - med två filer, spårväg, trottoarer och cykelbana - och kanske inte direkt inbjudande, men husen är rätt trevliga att cykla förbi. Så hur kan det se ut annorstädes? Låt oss gå till mitt andra intryck som jag kom att tänka på; Barrow Street.

Barrow Street, West Village, NY

Bilden ovan är tagen av undertecknad, jag kan ju inte sno alla rakt från internet med gott samvete. Notera att detta är en tämligen smal, enkelriktad gata. Den är dessutom inte vidare trafikerad, trots sitt läge, och jag har utan problem kunnat ta steget mitt ut i gatan (det är ofta man skulle vilja göra det på Manhattan, men det är sällan möjligt). Trots detta är det bara tjugo meter från 7th Avenue med mänger av restauranger, affärer, caféer och människor och bilar så att det räcker och blir över. Exploateringstalen är onekligen bättre än på Kungladugårdsgatan, men andra invädningar finns säkert kvar hos många. Det är till exempel bara bostäder (utom någon liten dansskola för barn längre fram till höger som inte syns på bilden) och det är enskilda hushåll. Villa är populärt och är det måhända bäst att låta villorna ligga utanför staden för att inte förstöra det urbana?

Låt oss gå vidare till mitt tredje intryck och se vad enfamiljshusen i Sverige idag består av. I dagarna skrev gepe om årets pristagare i arkitektpriset Rödfärgspriset (skapat av en tillverkare av röd färg).

Någonstans i Mölnlycke

Området som belönas heter Nysäter och är ett bostadsområde som byggts upp i en skog utanför pendlingsmetropolen Mölnlycke. Låt oss citera friskt från juryns motivering:

"Trots att bostadsområdet Nysäter bara består av tre hustyper blir helhetsintrycket rikt och varierat."

Ett varierat yttre skall alltså försöka dölja ett likriktat inre.

"Bostadsrätter, hyresrätter och villor formar tydliga delar - åtskiljda men i livligt samspråk[.]"

För det blir inte tillräckligt segregerat annars, trots att skogen skyddar från obehöriga i ett de facto gated community.

"Alla med generösa terrasser och uteplatser i en nästan bilfri miljö."

Måste ändå gratulera Mölnlycke till att dess invånare nu börjat använda sig av flygande mattor. Hur skall annars barnen kunna skjutsas till skola, shoppinggalleria och hem igen i vad jag trodde var en boendeform beroende av bilism.

"Ett stycke vardagslyx mitt i folkhemmet[...]. Nästan alla i området har sjöutsikt[.]"

Ja, för det är ändå utsikten som är viktigast i människornas bubbla, tänk om någon granne - en levande människa - skulle störa utsikten? i folkhemmet låter vi inte människor vara ivägen! Undrar vad Ernst Wigforss och Per Albin Hansson tyckt om den definitionen?

Äldre egnahemområden i Göteborg är måhända tråkiga, funktionsseparerade, har låg exploateringsgrad och lockar inte till besök. Samtidigt har dessa områden ofta något som kan liknas vid en kvartersstruktur, en viss variation i uppföranden och ligger bra till. Numera ägnar sig företag som Engahembolaget åt att strö ut än fler monotona sockerbitar i vårt landskap. Separerade från sin omgivning, oftast med en skyddande vall av skogspartier och med minimal blanding av människor, funktioner och uttryck; de är en antites till blandstaden - trots det tror vissa att detta skall lösa segregationen.

Förvisso kan många exklusiva bostadsrättsbyggen i centralare delar av staden, som kvarteret Koster vid Långgatorna eller Porslinsfabriken vid Hjalmar Brantingsplatsen måhända beskrivas som parasitär arkitektur som inte ger något till gatuplanet. Det är förvisso sant och planeringen för i första hand Kostern och i kanske lite mindre mån Porslinsfabriken (som inte lyckas sälja sina dyra bostadsrätter längre, 90 oköpta) är olycklig. Samtidigt har dessa människor en chans att bidra något till staden genom sina närvaro. De deklarerar i alla fall att de vill vara en del av staden. Genom villamattor i skogarna så binder sig människor till bilpendling, gallerior och sin klasstillhörighet, där stadens står för det skrämmande och exotiska (negrer, fotbollshuliganer, Faktumförsäljare...) uranför bubblan. På samma sätt föraktar många (jag menar måhända även mig själv) dessa människor som vill ha lite mer plats än oss andra.

Vilken väg skall man gå? Skall enfamiljshushållen släppas in i staden - på stadens villkor - eller skall dessa människor isoleras från staden? Vad som skulle behövas torde vara en bro mellan villaområdet och staden. Jag såg en möjliget på Örebrogatan, på sikt hade en mer stadslik bebyggelse där kunnat sprida sig. Fast då hade det krävts en annan syn på områden i staden. Nu är ett villaområde för all tid ett villaområde. Det går inte att gå in och förtäta och förändra. Istället kompletterades området med tre punkthus och bostadsrätter. bra för integrationen? Genom att bygga enfamiljshus i staden - där ytterväggar åt sidorna samtidigt är dina grannars ytterväggar - öppnas en möjlighet för en långsiktig förändring och mer dynamik. Ja, om det funnits en marknad för mindre husbyggare i Sverige.

Lämnar det hela med några enga bilder från Brooklyn Heights (framförallt enkelriktade Grace Court, men även en del annat), där stadsradhus ligger vägg i vägg med en del större och högre flerfamiljshus. Staden är aldrig långt borta, du behöver inte ens ta bil!

Lungt och skönt, men även en butik till högerColombia Pl. ser rätt fashionabelt ut, men hyfsad täthet

Byggs om, lite skräpigt på gårdenÅtervändsgrändFlerbostadshus

Notera koppararbetet runt fönstret

Nu duger även dina pengar!

Jag vet inte riktigt om det är rätt reaktion men några av de artiklar kring den finansiella krisens effekter på bostadsmarknaden roar mig. Jag tänker då framförallt på detta alster i dagens gepe; Billiga bostäder för unga köpare (äldre har tydligen per definition mer pengar):

"Inget av byggbolagen tänker avbryta något pågående bygge. Men man avvaktar med säljstart i nya områden - och börjar planera med en ny målgrupp för ögonen.
- Nu gäller att bygga för dem som verkligen behöver en bostad, men kanske inte har lika mycket pengar att investera, säger Mikael Larsson, försäljningschef på Peab.
En mycket stor andel av göteborgarna bor singel, och söker ett centralt läge där man klarar sig utan bil.
[...]
Kollegan på Skanska, Göran Johansson, ser en dramatisk förändring på marknaden, där det gäller att rätta in sig efter den nya verkligheten.
- Under högkonjunkturen ville folk ha fina produkter och tittade inte så noga på priset. Nu hamnar kostnaden i fokus och vi måste hitta en lägre kostnadsprofil, säger Göran Johansson.
[...]
Storbolagen tänker göra allt de kan för att pressa priserna till den nivå kunderna har råd med."

Svaren från bolagens representanter säger onekligen en del om branschens brister. Med en högst påtaglig bostadsbrist i Göteborg, och flera andra storstadsområden, krävs det en internationell finanskris för att dessa skall bemöda sig att intressera sig för stora segment på marknaden. Nu har de till exempel plötsligt upptäckt att det finns människor som inte har ett par bilar och inte precis har sålt en villa i Askim med miljonvinst.

Om marknaden hade varit en smula mer optimal kanske det även i goda tider skulle finnas intresse att tillgodose flera segment av marknaden. Ja, du måste förstås kunna ta miljonlån på banken och inte ha någon suspekt socialistisk böjning mot hyresrätt, men det är la inte för mycket begärt?

Ingrepp i Älvrummet

I samband med att detaljplanen för sköna, nya Östra Kvillebäcken släpptes och det kunde konstateras att Yimby GBG:s relativt modesta förslag på en relativt urban detaljplan fått ett litet genomslag dök det också in länk till en smått kryptisk inbjudan till Älvrummet samma kväll.

Jag visste inte exakt vad jag skulle tro när jag passerade förbi bilköerna på Göta Älvbron på min järnhäst. Jag förstod att det hela var kopplat till ett forskningsprojekt som kallas Ingrepp, exakt vad det innebar var jag dock inte vidare klar över. Var la lite halv om halvt orolig att det skulle bli något allt för flummigt (men kanske man får rödvin!?).

Kom i god tid och passade förstås på att kolla in kartorna över Östra Kvillebäcken. Vid dessa fick man samtidigt, tämligen ofrivilligt, höra på en vedervärdig vision om hur detta område skulle gestala sig i framtiden. Det var menat som en berättelse av en boende från framtiden och den gav mig verkligen kalla kårar. Ord som skönt och coolt travades på varandra när en konstlat engagerad kvinnoröst berättade om hur hon brukade äta frukost på sitt favorifik. Detta var alltså inte det flummiga konstprojektet jag talade om, utan ett propagandainslag från våra ledare. Det var lite som när Gudrun Schyman gick på rave-party.

Nu vidare till konstprojektet. En del flum var det nog, även om det måhända säger mer om min obildbarhet än det som faktiskt presenterades. Man fick i alla fall en gratis skrift, "The Politics of Magma" (när Magma användes som en liknelse för samhället så undrade jag om det delvis berodde på att Kroppen genom idéhistorien fått en sådan negativ, reaktionär klang- men jag har inte läst skriften ännu och kanske inte skall uttala mig. ), där de olika deltagarna gör sin grej inom en luddigt formulerad ram som i huvudsak rörde förändring i landskapet/staden och i vissa mer specifika partier handlar om den dialog om Södra Älvstanden som efter flera medborgarförslag återigen blev det självspelande piano som stadsplanering oftast tycks vara för oss lite utanför. Debatten kring dessa frågor var dock inte vidare flummig, även om den kanske inte bidrog med något nytt.

Det finns något ironiskt över det hela när sociologen Chatarina Thörn uttrycker ogillande mot områden som planeras för den kreativa klassen när de flesta närvarande, inklusive hon, kan sägas tillhöra denna klass. Er trasproletära bloggare undantagen givetvis. Samtidigt tror jag många höll med henne och det finns en än större ironi att de områden som tycks planeras för en kreativ klass väcker ogillande hos densamma. Projektets existensberättigande framhävs verkligen av att det saknas förmåga att tänka utanför strikt definerade och givna ramar i hur vi bygger städer, eller snarare bostads- affärs- och kontorsområden, idag.

Östra Kvillebäcken kommer la att bebos av radhusmänniskor, de kreativas föraktade medelmåttiga medelklass, mellan de kreativa i desperation och felriktad välvilja kväver Andra Långgatan. Men så länge vi kan shoppa så är det la lugnt.

---

Måhända kunde titeln blivit Inbrott i Älvrummet. Någon deltagare tycktes hysa en viss förhoppning om att mötet skulle avbrytas av polis. Denna sammankomst var nämligen inte koordinerad eller subventionerad av Älvrummet eller SBK. Göteborgs Kommun tycks inte fullt så repressiv som säkerligen en del kulturarbetare hade hoppats.

---

Notera även att forskningsprojektets skrift - i stor uttsträckning av och för Göteborgare - måste skrivas på engelska för att få forskningsanslag - Snacka om att gå över Kvillebäcken för vatten...

Häcklande ett bra tecken på demokrati

På SvD:s ledarblogg publicerades nyligen ett youtube-klipp från den politiske satirikern Stephen Colbert när denne i tjugofyra minuter häcklar Bushs regim under en årlig middag 2006 för de journalister som täcker Vita huset. Med på hederplats och bara några meter ifrån talaren sitter George Walker Bush i egen hög person och skruvar på sig när Colbert driver med honom.

En förkortad version på tio minuter
Man kan tycka vad man vill om den sittande presidenten i världens enda supermakt, men nog är det ett gott tecken när även han - om än motvilligt och besvärat - accepterar och får utstå satiriska angrepp. Så länge världens ledare fortfarande kan utsättas för öppen och kritik och hån, istället för att få allt serverat av en utvald krets av smickare och medlöpare, finns det hopp för demokratin!

GAIS 2 - 2 Malmö FF

Efter lång frånvaro från betonghålet var man så tillbaka (faktiskt första gången sedan derbyt). Det var inte någon vidare upplyftande erfarenhet att återigen traska ut i solskenet på arenan och notera att innehållet i denna gigantiska betongjolle på många sätt påminde om min egen mage; lite nervöst och nästan helt tomt bortsett från lite alkoholindrängt bös i hörnen och botten av skålen.

Lag [4-2-3-1]: A. Wibrån; K. Gustafsson, R. Ekunde, B. Friberg da Cruz, J. Lundén; F. Lundgren, J. Mårtensson (45' Matão); L. Patjadzjan, W. do Carmo, E. Hédinsson; P. Campos.

Jag hade på förhand tippat resultatet till 0-2. Något måste man ändå lära sig av säsongens tidigare resultat, en seger och därtill hörande gott mod följs obönhörligen av plattmatch och förlust. Efter en tid kändes dock 0-2 lite väl optimistiskt. Det är inte första gången en eftermiddag på Nya Ullevi innebär betraktande av ett nervöst och krampaktigt GAIS-spel. Lite övermodigt spel med hög backlinje ledde nästan omedelbart till ledning genom ex-öisaren Ola Toivonen. Målet var från ett sådant friläge som i nio fall av tio slutar i ett skott högt över och vid sidan. Nu resulterade det istället i ett tidigt ledningsmål. Det var säkert snyggt om man hade en gnutta objektivitet, vilket jag givetvis saknade. Många skrek och bönade efter offside. Jag kan inte hålla med, tyckte verkligen han var i linje med GAIS siste spelare. Det skall dock inte tolkas som att jag tyckte att det var en godkänd insats av domare och linjemän i övrigt. Samtidigt går det förstås inte att enbart skylla bort saker och ting. Det är bara att acceptera att klubbar som GAIS inte kan förvänta sig att få något gratis av domarkåren utan måste avgöra på egen hand.

Axel Wibrån tycktes minst sagt osäker över sin roll som burväktare, båda målen var sådana som en Dime i bästa form möjligen hade kunnat rädda. Två skott på mål var vad Malmö FF mäktade med denna söndagseftermiddag och utdelningen på dessa gick det inte att klaga på. Nervositet syntes i stora delar av laget. Många duelller förlorades på att spelare tvekade och rensningar hamnade framför fötterna på di blåes spelare. Johan Mårtensson visade tyvärr en oförmåga att fatta beslut och att han lyftes ut i halvtid var inte förvånande. Det gällde dock de flesta spelare i laget.

Precis som jag tippat så blev det 0-2, först hade GAIS ett par hyfsade chanser, ett skott utanför av Wanderson do Carmo samt en frispark efter tjugo minuter där tre grönsvarta spelare slänger sig fram vid borte stolpen utan att komma nära. Edward Oferes mål var snarlikt 0-1 målet och situationen var förstås hopplös. Malmös två snabba anfallare ställde till en hel del problem för GAIS försvar. Richard Ekunde gjorde en hedervärd insats och visade framförallt i andra halvlek hjärta och vilja men hade samtidigt svårt att hinna fatt nigerianen.

I och med sin komfortabla ledning började Malmö FF praktisera den slags fotboll som Ljungskile fått så mycket ovett för; maskning och konstanta spelavbrott. Det är förstås något som bedöms som fruktansvärt när hummertinnetjuvar ägnar sig åt detta ofog, att Malmö FF - med en budget långt över såväl Ljungskiles som GAIS - så är det ingen som höjer på ögonbrynen i fotbollssverige.

I och med andra halvlek - jag köper en Zingo för att balansera upp magen - går GAIS ut med en annan uppställning och inställning. Inbytte Matão går upp och agerar tillsammans med sin landsman Pablo Campos och laget omdisponeras till en offensiv 4-4-2 med Wanderson do Carmo med en fri roll på kanten. Den offensiva inställningen skapar en hel del ytor för motståndarna på mittplan. Fast di blåe är som bekant att för upptagna av att skapa spelavbrott och sega till det för att fullt ut nyttja denna möjlighet.

En sådan attityd har en tendens att straffa sig. I 54:e minuten. Ett inlägg når Wanderson do Carmo med ryggen mot mål, han skruvar bollen förbi och runt Jmmy Dixon, kommer rättvänd och gör iskallt 1-2. Jag noterar även, nu i efterhand, att Wanderson inte ägnar sig åt något firande utan istället springer och plockar upp bollen för att få igång spelet igen. I och med detta börjar Malmö FF:s osäkerhet lysa igenom - deras egen form är faktiskt ytterst tveksam - och GAIS kan ta över spelet och komma till avslut. Men efter ett tag tryter orken i båda lagen som börjar vanka runt trötta på mittplan och slå bort bollar. Ingendera lag tycks ha ork eller förmåga att komma till avslut alls.

Tiden går och man börjar nästan tänka på refrängen när GAIS återigen börjar få lite fart under fötterna mot slutet till. Kenneth Gustafsson kämpar sig till ett läge i straffområdet som hamnar på målvakten och Jonas Lundén försöker från distans. Vid ett annat tillfälle ägnar sig spelarna åt att kramas nere i målområdet utan att få loss bollen.

Till slut får olycksbarnet Wibrån chans att på ett komiskt sätt revanchera sig för inledningens misslyckande genom att på en utspark nästan nå hela vägen fram till borte straffområde. Motståndarnas målvakt står avvaktar lite vid straffområdeskanten iställlet för att ta ett par steg fram och tjonga tillbaka bollen. Nu kan matchhjälten Wanderson do Carmo springa fram, ta bollen och rulla in 2-2 i nittionde minuten. Han - och många andra - får smått fnatt och brassen sliter av sig tröjan och springer iväg mot ståplats.

Strax efter att spelet kommer igång igen är Eyolfúr Hédinsson nära att ge oss 3-2, men ingen tycks direkt besviken över det uteblivna segermålet. Istället gläds det åt den lite oväntade vändningen i slutminuterna. Debaclet nere i Malmö från våren har betalats tillbaka. Tillfälligvis har GAIS klättrat förbi Trelleborgs FF i tabellen och håller nere en av Sveriges klubbar på en pinsam elfteplats, en tolfteplats om ÖSK lite oväntat skulle ta en seger hemma mot Helsingborg.

Efter att alla andra spelare börjat försvinna in i betonghögens mörka och ogästvänliga hjärta sitter Malmö FF:s målvakt kvar i straffområdet.

Ett år i en park

Parker, alla tycks vilja ha dem. Trots det är de ofta dåligt utnyttjade och ibland till och med uppfattade som direkt farliga. Råkade ramla på denna film där någon har låtit ta ett foto i timmen i ett helt år över Bryant Park på Manhattan.

Under 1970-talet förföll parken till ett tillhåll för knarklangare och var något av en symbol för stadens förfall. Under 1980-talet satte ett privat med icke vinstdrivande företag igång för att göra om platsen till något som människor återigen skulle vilja besöka - annat än kunder och säljare i droger alltså.

Photojojo's Time Lapse Video of Bryant Park from Photojojo on Vimeo.
De tog bland annat hjälp av William H. Whyte - en sociolog som ägnade mycket tid åt att studera gångtafikanters beteende och stadens liv. Han genomförde två grepp för att skapa ett bättre liv i parken. Dels introducerade han flyttbara stolar som människor fick använda som de ville och dessutom lät han sänka ner parken och göra den lättillgänglig. Tidigare hade den varit upphöjd från gatuplan och omgärdad av höga häckar, vilket förstås underlättade kriminalitet och minskade överblicken.

Alliansklubbarna för fega vid nytt arena-avtal?

För några dagar sedan släppte GAIS uppgifterna om priserna på Gamla Ullevi inför säsongen 2009. Även om priserna för årskort stigit en hel del har fokus för oron legat på priset för enskilda biljetter. För även om priset blir högre för årskortsinnehavaren nästa år är det fortfarande mycket förmånligt i jämförelse med priset för sällanbesökaren. Många invändingar har gjort mot detta, då det anses skada publiktillströmningen och göra allsvensk fotboll allt för dyrt i Göteborg. Christer Wallin, som tidigare lovat att priserna inte skulle höjas så mycket, har tidigare visat en tilltro till lapp på luckan i nästan varje match - bland annat på årsmötet i början av året. Det har varit en tokoptimism som jag länge ställt mig tvivlande inför. Att Johan Gunnebo förstöker släta över prishöjningen genom att peka på att de inte är fullt så höga för pensionärer och studenter och samtidigt framhäver detta som en möjlighet med den nya arenan är la mest löjeväckande i sammanhanget.

Nu har det börjat komma ut lite mer detaljerade uppgifter som tycks förklara denna händelseutveckling. Enligt gepe skall det bero på att färre intäktsmöjligheter för klubbarna medför en ökad kostnad som måste lämpas över på biljettpriset:

"Klubbarna betalar hyra för matcher genom ett hyresavtal med rörliga kostnader. Kort innebär det att en del av varje såld biljett går till driftsbolaget. Klubbarna riskerar alltså inga större kostnader vid sina arrangemang.
För att klubbarna skulle få den förmånen har de tvingats ge upp rättigheter på arenan. Intäkter från kommersiella ytor och lokaler, som kiosker och restauranger, går till driftsbolaget. Samma sak gäller de 27 vip-logerna, som klubbarna tidigare sett som stora potentiella inkomstkällor."

Detta är näppeligen ett sådant avtal som man hoppades på. Medan FC Köpenhamns lysande framgång med Parken, som de äger själva och hyr ut till andra arrangemang, ofta framhävs som en förebild får alliansklubbarna stå med mössan i hand och ta emot allmosor från kommunala Higab.

Måhända är det för tidigt att svara på vad allt detta egentligen beror på. I ovan nämnda artikel visar den lille satans klubbdirektör en stor irritation kring frågan. Jag undrar lite varför klubbarna som ,till exempel i Wallins fall, uppvisat en sån stor tilltro till den nya arenans lockelser som publikmagnet nu känner sig tvingande att minimaxa (=minimera maximala förluster) och välja bort potentionella kassakor. Beakta här att Wallin vid årsmötet nämnde tanken att tillsammans med övriga alliansklubbar köpa och driva arenan i egen regi, när det väl kom till förhandlingar fick Higab egen majoritet i driftbolaget med möjlighet att diktera vilkoren.

Hur och varför klubbarna fick en så svag ställning är lite märkligt. Att Göteborgs kommun, till skillnad från en del andra, sällan tycks visa någon större lust att ge stadens fotbollsklubbar några onödiga fördelar är i och för sig inte något nytt. Hotade Higab att hyra ut arenen till BK Häcken eller något än värre - Monstertrucks!? I juni var allt fortfarande mycket positivt; kostnaderna för klubbarna skulle vara lägre än på Nya Betongbunkern och priserna desamma. Att Higab redan då skulle få in hyran från kommersiella lokaler verkade inte vara något hinder, och jag i min enfald trodde att det i första hand handlade om lokaler i markplan; inte kioskerna inne på arenan. Undrar vart dessa ökade ekonomiska möjligheter, som det talades om i juni, nu tagit vägen?

Självgod och bitter nära Ättestupan

Jag brukar lyssna på radion med hjälp av min mobiltelefon och då framförallt på förmiddagen. Först P3 fram till klockan tio och därefter P1. Lite beroende vad som sänds förstås, ibland hoppar jag fram och tillbaka.

Idag var dock annorlunda. När jag bytte över till P1 pågick - istället för Plånboken - någon partiledardebatt. Maria Wetterstand hackade på Fredrik Reinfeldt för något med Co2-utsläppavtal inom EU, statsministerns hackade tillbaka och använde sig av varslen på Volvo PV i populistisk syfte. Så långt stod jag ut, men sedan sänktes talarstolen och Maud Olofsson började bjäbba rakt i örat på mig. Där går gränsen, jag är egentligen intresserad av många sakfrågor, men att få höra något vettigt kring sakfrågorna Centerpartiets ledare är att begära för mycket.

Ättestupa med utsikt mot SR:s Radiohus i Göteborg; Tjôtaverket
(mycket snack, liten verkstad)

Istället för att byta tillbaka till p3, ungdomens musik är ju så banal, så rattade jag nu in P2. Just det, P2! Klassisk förmiddag sänds i ett par timmar efter tio. När jag vanemässigt började lyssna på P1 så tyckte jag att det gav mig en hel del vuxenpoäng. Att börja lyssna på P2 för att musiken på P3 är för ungdomligen torde ge mig en hel del ATP-poäng. När jag börjar lyssna på P4 vill jag att någon skall ta mig till Ättestupan!

Skall dock påpekas att klassisk musik kan göra en mondän tillvaro rätt spännande. Till exempel att gå in genom en dörr blir lite mer avgörande och viktigt samtidigt som ett pampigt cresendo spelas av Clevelands Orcestra.

---
För att motverka min snabbt anstormande ålderdom så ändrar jag lite på bloggens utseende. Ett simpelt och billigt alternativ i jämförelse med att köpa en sportbil eller liknande. Tyvärr fanns inget alternativ med rosa My Little Pony-hästar, så det här får duga tills vidare.

---
Mer får jag inte skriva, den bättre hälften skall spela Colonization igen...

Läser bok, återupptäcker spel och förlorar min dator

På grund av min New York-resa köpte och läser jag en bok om stadens historia från Nya Amsterdam och fram till 1960-talet, "The Epic of New York City" av Edward Robb Ellis. En rätt trevlig och intressant skildring som i en hyfsat avslappnad prosa förtäljer om såväl högt som lågt, detaljer såväl som de stora dragen.

På grund av bokens inledande kapitel kring områdets kolonisering kom jag att tänka på det gamla Microsoft-spelet Colonization från 1994. Då jag tidigare spelat det på PC, för vilket det fungerare rätt bra trots byte av operativsystem, tänkte jag att jag skulle leta reda på det. I och med detta upptäcker jag att de släppts en ny uppdaterad version. Precis som Colonization från 1994 var en utveckling och anpassning av Civilization är den nya versionen en anpassning av Civilization IV. Samtidigt var det på många sätt sig likt och efter att jag fått tag i spelet så var det inte svårt att komma in i det. Samtidigt har man en del hjälp av att vant sig vid spelets koncept och kontroller sedan det första Civilization.

Tänkte att min bättre hälft, som aldrig tycks gilla samma spel som jag gör, att detta lite pilliga strategispel kanske kunde vara något som hon skulle gilla. Tyvärr visade det sig vara så, för nu får jag inte längre ha min dator ifred. Hon läser aldrig böcker som jag rekommenderar eller bara fnyser åt dem, så hur skulle jag kunna tro att hon faktiskt skulle ge det en ärlig chans!

Det blev därför mitt öde att ägna söndagen åt att se på Brommapojkarna mot Örgyte och annan skitteve när man lite trött och seg mest ville sitta framför datorn och spela Colonization eller till och med blogga. Boken väger för mycket för att hålla uppe när man är lite söndagstrött.

ÖIS Ranäng kan inte släppa FC Gothia

Ja, Öis ordförande kan inte släppa den tanken som väckte sånt liv för bara något år sedan. Även om Öis inte lyckades leverera idag i en tämligen värdelös bortamatch på Grimsta IP i en annan välbärgad förort, så står klubben mycket nära en allsvensk plats. Nu när det kan bli fyra Göteborg-lag i allsvenskan, i och med att Häcken är med i toppen, säger Ranäng att de inte finns plats för så många lag från samma stad:

- Jag tycker fortfarande inte att det är någon bra situation, men frågan om sammanslagning kommer inte tas upp igen. Däremot kommer det att aktualiseras om det blir fyra lag i allsvenskan.

Jag skulle säga att det är ett märkligt sätt att uttrycka sig på. I första meningen kommer det inte tas upp igen för att i nästa mening säga att när det som troligen händer händer, så kommer det att komma upp på tapeten. Det är lite av Tage Danielssons monolog om sannolikheten över det hela. Sannolikheten för FC Gothia är snarlik risken för en kärnkraftolycka, om man bara ger det lite tid är allt möjligt.

Om vi skall tala marknadens språk är det förstås så att under rådande omständigheter finns det inte plats för fyra allsvenska klubbar i Göteborg. Det fanns inte plats för fem år 2000 heller, men det löste sig tämligen omgående den "naturliga vägen"; degradering för två av fem. Västra Frölunda är långt ifrån det allsvenska "finrummet" numera.

Dessutom är världen mer ombytlig är vad man emellanåt tror. Om tio år kanske det inte ens finns utrymme för en klubb, eller så finns det utrymme för fem. Det är intealltid lätt och rätt att extrapolera framtiden.

Det finns ett uppbyggt och beprövat system för att avgöra dylika frågor inom fotboll. Det är pyramidsystemet som innebär att klubbar som inte klarar av att bära sina kostnader och/eller spela bra och vinnade fotboll ramlar ner i lägre divisioner. Samma principer finns inom en idealisk marknadsekonomi där företag som inte är livkraftiga går under. Det är dock alltid eftertraktat för aktörer på marknaden att sätta marknaden ur spel genom hemliga möten i rökiga rum. det är klart att det kan vara trevligt för vissa klubbar att försöka lösa den sportsliga frågan utanför spel med stängda serier, sammanslagningar och att flytta lag till en bättre marknad, som från Kanada till öknen i Hockey och från Wimbledon till Milton Keynes i England. Personligen tycker jag inte att det inte ingår i konceptet fair play.

Det kanske är dags att citera lagkapten Fredrik Lundgren: "Bring 'em on!"

---
Återigen en helg fattig på fotboll, landslaget intresserar mig föga numera och då det nästan inte finns någon annan fotboll på teve får man gräva långt ner i gottepåsen. På så sätt drog jag upp BP-ÖIS. Det var inte direkt upplyftande, varken på eller av plan. Brommapojkarna hade lite småbarn som skrek och tjoade med sina änglastämmor och Öis hade en liten och medioker bortaklack, i alla fall då vi beaktar att de kunnat bli klara för allsvenskan idag. Publiksiffran på lite över 2000 höll ju dock vad som numera tycks vara hög allsvensk klass. Öis högerytter Zavadil som egentligen tillhör Smålands mest hatade småklubb, Öster, kanske blir för dyr för lilla Öis nästa år. Jag hoppas fortfarande GAIS kan rycka tag i honom, han har lite av de kvalitéer om Nicklasson hade förr när han vågade utmanana. Fast det är i och för sig en viss skillnad på allsvenskan och superettan...

Shoppa tills du dör!

Det är ytterst sällan jag ser på tevenyheter nuförtiden men idag råkade jag hamna framför Aktuellt (länk). Ungefär tio minuter in i programmet görs en fördjupning om att,trots en vikande konjunktur och finanspanik, så går byggandet av nya gallerior för full fart runt om i landet. inte minst i Stockhol. det är i första hand bilburna köpcentrum utanför städerna. Enligt flera som intervjuas i programmet är troligen en utslagning av några av dessa att vänta, kanske framför allt på bostadsnära, små centrum. De mindre förortscentrumen således.

Någon kund dillar om att det är bra med än fler gallerior, det blir ju närmare så resonerar hon. "Intressant" sätt att resonera...

Du sköna nya värld!

Bortsett för mitt personliga förakt för bilburna shoppingmeckan ute i spenaten så är det förstås tveksamt om detta kommer bära sig. Att det inte går bra för alla gallerior och köpcentrum torde vi alla ha sett någon gång. Gepe har vid några tillfällen rapporterat om gamla slitna köpcentrumet Eken som har flera tomma lokaler och hela Kållered Köpstad torde la ligga lite risigt till - trots närheten till IKEA. Det går också att gå in och kolla på bilder från Slagsta Stands tomma köpcentrum på Jörnmarks sida, krossad i konkurrensen med något närliggande köpcentrum med det minst sagt fåniga namnet Heron City. Även om marknaden växer - och i nuläget är la det tveksamt - så tycks nyetableringen vara än större.

Måhända går det att tala om Schumpeters kreativa förstörelse, att förändringar i beteende, efterfrågan och förhållanden överhuvutaget medför att existerande strukturer (och byggnader) förfaller medan nya växer fram. Det är dock, som jag ser det, prekärt att det inte tycks finnas något hinder för dessa Shoppingens Gated Communites att få byggtillstånd och framdragna motorvägar medan svenska stadsmiljöer drabbats av ett rigor mortis där varje initiativ skall dras i långbänk och regleras. Det är la knappast en högoddsare att innerstadshandeln inte direkt gynnas av att än mer bilburna köpcentrum poppar upp som giftsvampar på den asfalterade landsbygden.

---
Samtidigt som bygget i bostadsbristens Sverige begränsas till köplador har Spanien nu gått in i väggen med en sprängd fastighetsbubbla. I dagens program från Radiokorrespondenterna på SR (webbradio, tre minuter in) förtäljer om stora områden med ungefär 600 000 bostäder nya bostäder som står tomma, ofta hela områden.

Hörnförnedringen

Egentligen har la alla grönsvarta redan sett filmklippet flera gånger redan. Men när nu över 42 ooo sett det på youtube torde det vara uppenbart att det roar en bredare publik.

Situationen är följande: GAIS leder på med 1-0 på bortaplan mot bottenlaget IFK Norrköping som behöver alla poäng de kan få och vi har nu nått sista minuten av ordinarie speltid... Notera speciellt den upprörde östgöten som bräker ut sin frustration efter 1:20.

Nä, IFK fick inte ut något av den kontringen heller...

Den riktiga finanskrisen

GAIS har precis släppt prisuppgifterna för årskort för nästa år. Efter att ordförande Christer Wallin i maj sa att de inte skulle bli några drastiska prishöjningar, så var detta inte något som oroade mig.

Nu visar det sig att årskort för medlem i klacken stigit från 1350:- till 1950:-. Allt är förstås relativt. Fast jag skulle tro att en prisökning på nästan femtio procent är det, inflationen över lag ligger la på lite över fyra procent i övrigt. Då tittar jag ändå här på det billigaste alternativet, för engångsbiljetter och de som vill gå in i annat än klacken är priserna än mer avskräckande.

Är detta vidare smart egentligen? Wallin - och en del andra ledare inom svensk fotboll - har visat en stark tro på lockelsen av en ny arena. Jag har tidigare varit en smula skeptisk. Medan publiksiffrorna nu rasar landet runt går GAIS ut med en kraftig prishöjning. Nu känner jag förstås inte till alla detaljer i kostnaderna för arenan, men nog torde de fasta kostnaderna vara större än de rörliga? Torde inte dessa priser skrämma iväg än fler kunder och ge oss ännu en vy av tomma stolar att stirra på när spelet på planen är allt för tragiskt att titta på? eller har GAIS ledning gett upp hoppet om att få till sig normal sittplatspublik och tänker pungslå oss idioter som går dit i alla fall och företags-idioterna (när inte Svartfots-Frölunda har säsong)? Kanske nyhetens behag kan locka goda publiksiffror på våren men hur blir det till hösten 2009, när GAIS går mot ännu en mittenplacering och alla nyfikna marginalare redan varit med om att ha köpt en lösbiljett med tillhörande administrativa avgifter?

Jag kommer la att stå där i vilket fall. Idiot som man är.

---
Någon kommer säkert att hänvisa till Premier League som de senaste åren gått lysande med väldigt höga priser. Jag kan upplysa dem om att Allsvenskan inte är Premier League och det blir det inte bara för att vissa vill låtsas.

Kultur och neurologi

I och med att semestern är över och min livsmiljö blivit lite mer torftig så blir det till att vända sig till kultursidorna i jakt på intellektuell stimulans. Just den återkommande frågan om miljö och arv är på sätt och vis temat för en intressant artikel under strecket i SvD; Kulturtankar i hjärnans tidsålder, i vilken historieprofessor Harald Gustafsson läst och begrundat ett par böcker om huruvida kultur är genetiskt betingat.

Givetvis ett laddat ämne. Ända sedan skallmätning, rasbiologi och socialdarwinism - med rätta - föll i vanrykte efter det stora kriget, har försök att förklara kultur med arv snarare än miljö varit minst sagt problematiskt. Istället har humanvetenskapen i större usträckning vänt sig åt ett annat håll där vissa menat att "allt är i språket". Nu vill en del vända på steken och återinföra en neodarwinistisk och neurologisk förklaring till vår kultur.

Frenologi - en vetenskap på obestånd

Nu skall det tilläggas att jag inte är så värst förtjust i de spetsfundiga glaspärlespel som en och annan postmodern humanist tycks leva för. Däremot är det förstås väldigt intressant i det avseendet att forskningens syn på vad som i grunden styr oss som individer och samhällen har en så pass laddad betydelse för hur vi ser på oss själva och vår samtid. Något som emellanåt får minst sagt tragiska konsekvenser. Många politiska, ideologiska och vetenskapliga teorier har i grund och botten rimmat illa med den riktiga människan som - obeaktad andra kvalitéer - trots allt ägnar en stor del av sin tid åt att äta, bajsa, sova och reproducera sig. Det är i alla avseenden viktigt att komma ihåg distinktionen mellan idé-människan och den verkliga människan. Är dock tveksam om de teorier som framförs i böckerna professor Gustafsson leder oss närmare något riktigt svar, något som också han i stort sett håller med om.

---
Tidigare relevanta blogginlägg:
Sapir-Whorf-hypotesen
Robinsonaders självterapi
Ordens bedrägliga tvetydighet

---
Den senare av dessa referenser är speciellt intressant, då svaren på ett öppet brev från YimbyGBG till Byggnadsnämnden i Göteborg tydligt indikerat att de inte alls lägger samma innebörd i ordet "blandstad" som jag och även kommunens egen översiktsplan gör. Intressant och måhända lite tragokomiskt.

IFK Norrköping 0 - 1 GAIS

Ett bland neggare så på förhand givet nederlag blev tillslut något av en självklar seger. IFK Norrköping, som ligger sist i serien men innan matchen uppvisat en god trend med häng uppåt, visade i matchen att de helt enkelt vare sig har spelskicklighet eller inställning nog att stanna kvar i Allsvenskan. GAIS har däremot cementerat sin allsvenska placering även nästa år och kan nu - för vilken gång i ordningen? - återigen försöka titta uppåt i tabellen. med fem omgångar kvar. En förhoppning och inställning som givetvis genast kommer att straffa sig hemma mot de himmelsbå malmöiterna efter ännu ett tomt och menlöst landslagsuppehåll.

Lag: [4-4-2] A. Wibrån; J. Lundén, B. Friberg da Cruz, R. Ekunde, K. Gustafsson; E. Hedinsson, F. Lundgren, J. Mårtensson (78' D. Durmaz), W. do Carmo (90' d. Morais Reis); P. Campos (64' L. Patjadzjan), B. Andersson

GAIS tycktes ännu en gång experimentera en del med laguppställningen. Även om det, vilket alltid tränare vill framhäva, är en lek med siffor, väljer jag att tolka det hela som 4-4-2 utan riktigt naturliga yttrar och med Pablo Campos, som förvisso inte glänste men inte heller gjorde bort sig, i en lite mer tillbakadragen roll. i anfallet; han är ju snabbare än Björn. Det är dock allt svårare att se sådant på tevebilder, där fokus allt mer läggs på bollen och mindre på spelet i sin helhet. Om någon kallar det 4-2-3-1 skulle jag kunna acceptera det också, även om det är fel [/gubbgnäll].

Återigen ett läge att verkligen (om nu teve är på riktigt) se på GAIS för min del - inte bara följa med på någt krasst substitut såsom webbrapportering eller -radio - och det var knappt så jag kom ihåg vilka spelare som ingick i laget. Nåväl, laget visade den första kvarten eller så klart bättre intentioner än vad jag tror att de visade i matchen mot Halmstad. Backlinjen visade en bra intention och matchen igenom vanns många nickdueller av hela backlinjen. På ytterkanterna hölls det för det mesta tätt av Kenneth Gustafsson till vänster och Jonas Lundén till höger och IFK:s relativt fåtaliga chanser skapades genom snabba omställningar mot den kvicke Amuneke som dock inte riktigt fick till sina avslut. Richard Ekunde, inte minst, var tillbaka i gammal god stil, och tillsammans med den likaledes rörlige Bobbie Friberg da Cruz, kunde han ofta avstyra snabba spelomställningar. I GAIS mål stod Axel Wibrån - för första gången för säsongen - efter att Dime Jankulovski fått problem med en muskel under uppvärmningen, i alla fall enligt kommentatorerna. Vår andramålvakt klarade av uppgiften med klart godkänt, var endast ute och dummade sig vid ett tillfälle jag kan komma ihåg. Nu ställes han däremot inte på några större prövningar då motståndarna endast hade ett enda avslut på mål, det mesta gick högt eller snett.

Spelarna verkar inte läsa så mycket på nätet, för att istället för att falla ihop som ett korthus gjorde grönsvart det första målet. Till synes tillskrivs kapten Fredrik Lundgren det minst sagt märkliga målet där ett inlägg nickades av den offensiva slitvargen Björn Andersson och sedan nickades igen av Lundgren för att via en motspelares rygg gå i en konstig bana och in i mål bakom en motståndarmålvakt som matchen igenom gav ett osäkret intryck. Endast fyra minuter hade gått och jag var minst sagt förvånad.

Sedan steg konspirationerna återigen in i sammanhanget; det blev elavbrott. Enligt gällande svenska regler skall en avbruten match, som inte kan återupptas, spelas om från början. (0-0) GAIS skulle alltså staffas för att hemmalaget och -staden inte har ett adekvat elnät. Kanske några företagssamma östgötar smugit ut och klippt av en ledning med en skovel? Några förbannelser och allmänt tal om Lagrell, SvFF och demiurgen passerade över mina läppar innan bilden kom tillbaka och spelarna var ute och värmde efter ett uppehåll på en halvtimme.

Med en ytterligare en halvtimme till paus har grönsvart det mesta av spelet men hemmalaget har en bra period då de skapar en del situationer. Pressen blir dock aldrig olidlig och det är ändå tämligen lungt fram till halvtid, om nu upplevelsen av en GAIS-match någonsin kan beskrivas med ord som lungt. Ett farligt distansskott från någon högerytter gav mig något dubbelsslag, men det ilade förbi utanför bortre stolpen.

Under första halvlek var det förre Landskronaspelaren Amuneke som oroade med sin snabbhet. I andra halvlek var det framförallt Daniel Bamberg - den brasilianske spelare som provtränade med GAIS 2005, men där det till slut inte blev något kontrakt - som genom sitt spel på det offensiva mittfältet skapade flera halvfarliga situationer. GAIS fick inte bort bollen alls under en längre period och det såg ett tag ut som att 1-1 stod och väntade runt hörnet. Samtidigt gjordes en taktiskt och defensiv (?) förändring när vårens sensation och höstens besvikelse Levon Patjadzjan fick hoppa in istället för Pablo Campos. Vid några tillfällen förnedrades Pekings vänsterback av Levons teknik och snabbhet, men inte heller denna gång lyckades armeniern riktigt få pricken över i:et.

Under matchen imponerades jag igen av Johan Mårtensson som fortsätter att visa sig vuxen uppgifter som allt som oftast kräver en mer rutinerad spelare. Wanderson do Carmo gjorde ett habilt hantverk med några vettiga avslut på distans men brast initialt i sina dåligt slagna vänsterhörnor. Han hade dock en viktig roll i den slutliga förnedringen av IFK Norrköping, när matchuret närmade sig 90 minuter, då GAIS skapare åtta (korta) hörnor på raken för att fördriva tiden nere vid högra stolpen.

Samtidigt börjades det friskas upp minnen om Malmö FF och Sundsvall borta. Trots det lyckades IFK Norrköping inte skapa några farligheter mot slutet och utan allt för mycket hjärtsvikt kunde domare Hansson skapa sig en bättre position i den inofficiella domartabellen. Hans enda riktiga plump i protokollet var en litet överdrivet kort till Björn Andersson som fall på knä inne i straffområdet. Med 5-13 i avslut, och 1-6 av dessa på mål, var det rätt tydligt vilket som var det bättre laget, öven om GAIS inte glänste.

Det tjötades en del i förhand - både på internet och i media - om att motivation slår klass, vilket skulle tala för ett kämpande Peking. Min öppna frågan innan matchen var huruvida det verkligen fanns en motivation bland Norrköpings spelare eller om dessa redan tänkte på gräset som är grönare på andra sidan? Det visade sig, med några undantag, att IFK: spelare saknade den motivation de förväntades ha.

Myten om det allsvenska finrummet

Skall ta och sänka min nivå ytterligare några snäpp genom att referera till artiklar från Aftonbladets rosa bilaga. Jag ber på förhörhand om ursäkt till känsliga läsare.

Frågan är huruvida det föreligger en utpräglad selektivitet i Svenska Fotbollförbundets agerande visavi olika klubbar. Detta är förstås inget nytt; alla dåliga förlorare ser ugglor i mossen när förväntade resultat uteblir. Myten om att SvFF:s objektivitet är bristande bygger i mångt och mycket på att det- i alla fall i praktiken - varken går att bevisa eller motbevisa. Ett klassiskt exempel från ett grönsvart perspektiv är Karl-Alfred Jacobssons fåtaliga landskamper, trots att han vann allsvenska skytteligan tre år i rad. Detta skall enligt bland annat Karl-Alfred själv bero på att den uttagningkommitté (UK), som på den tiden tog ut landslaget, var Stockholmscentrerad och föga intresserad av spelare från landsorten.

de senaste aktuella fallen är dels Ljungskile som med visst fog anser sig vara avskydda och föraktade av SvFF och SEF. Att det är en utpräglad inställning från dess anhängare är föga förvånande, att klubbens ledning skrivit om det i ett öppet brev är mer oväntat och intressant.

Vidare är ÖSK upprörda (nej, jag använder inte ordet rasar för annat än aktieindex och jordsked) över att domen gentemot några av IFK Göteborgs före detta hejdukar inte innebär några konsekvenser för klubben och dess elitlicens. ÖSK:s Björn Åqvist talar givetvis sina egna bitterhet efter klubbens tvångsdegradering i samband med negativt eget kapital för ett antal år sedan. Att domstolen fastslog brottet trolöshet mot huvudman tycks befria klubben från allt ansvar. Det verkar dock inte som saken ännu är över och förbundets licensnämnd kan möjligen tänkas ta upp frågan.

Juridik är, som alla vet, en form av ritualiserad lögn. Siffror går det att lita på. Som noteras av GK har signaturen Ulf i GAIS öppna, men visuellt eftersatta (och tack för det!), tankesmedja sammanställt frisparksstatistik för året. Två klubbar sticker ut genom att ha fått osedvanligt många frisparkar, trots att deras position tas i beaktande. Dessa klubbar är - givetvis - saik och ifk gbg. Konspirationsteorierna kan leva vidare.

---
I slutet av LSK:s öppan brev går det att läsa följande: "Kalla oss gärna naiva men vi trodde att allsvenskan skulle avgöras på planen. " Det är förstås frågan om en vidare tolkning av uttrycket 'på planen'. I detta ingår även den tid som går åt för inkast och för deras målvakt att gå och hämta bollen för utspark; ungefär 30 minuter per match.

---
Då jag i New York bodde hos Cubsfans (ett brännbollslag från den blåsiga staden... nej inte Göteborg, Chicago) fick jag höra om en förbannelse värre än GAIS'. Cure of the Billy Goat uppstod 1945 när Billy Sianis tvingades lämna Wrigley Field då stanken från hans husdjur - en get som hette Murhpy - störde andra åskådare. Billy blev förbannad och uttalade en förbannelse om att det aldrig igen skulle vinnas en World Series på Wrigley Field. Många försök har gjorts för att bryta förbannelsen. Enda säkra vägen för att bryta den sägs dock vara om klubben börjar visa en äkta tillgivenhet för getter.

---
Jag ser fram mot den dag som SvFF och SEF tillåter besökare att ta med sig sina getter på allsvenska fotbollsmatcher.

---
Lars-Åke Lagrell lär egentligen vara en förrymd utomjording (uppenbarligen härstammade från Smålandsgalaxen) från Area 51. Jag har inga direkta bevis, det räcker att kolla på honom.

Att ankomma Gotham City

När jag nu spenderat drygt två veckor, med ett avbrott för resa mot Boston, kan jag förstås inte lämna detta utanför min blogg. Jag har förstås redan skrivit lite om det hela i korta och sammanfattade inlägg - i första hand avsett för vänner och släktingar - men när jag nu är tillbaka i Götelaborg finns det tid för mig att skriva lite mer om vissa detaljer som intresserat mig. Desstom har jag ett visst bildmaterial att ösa ur. Jag kanske skall säga på förhand att om bilden är bra så kan läsarna utgå från att den tagits av min bättre hälft. I vissa fall kommer jag även använda mig av bilder stulna från internet, det är inte alltid man har tid att ta foton, eller så har jag kanske glömt kameran (så är fallet för inlägget nedan om Penn Station).

Med två längre vistelser i staden som aldrig sover kan jag nog vi det här läget låtsas att jag har en hyfsad koll på den. För än mer vana resenärer och de som eventuellt bott i staden kanske mina intryck är de av en nykomling från Hicksville, men intrycket att ankomma New York City de fösta gångerna är nog snarlika för de flesta. Mina två ankomster har varit i det närmaste identiska:

Båda gångerna har jag landat vid Newarks flygplats i New Jersey och tagit mig in till staden via tåg; NJ Transit till Penn Station. Pennsylvania Station i New York City är en extrem plats att besöka med jetlagg och en gigantisk väska. De flesta städer som jag ankommit med tåg har oftast inneburit en tids vyer av nedgånga industri- och/eller bostadsområden - detta stämmer för såväl Washington DC som Varberg City. Vid ankomst till New York och Penn station är det delvis lite annorlunda. Det nedgånga och slitna finns där, men kallas New Jersey och är inte alls någon del av New York. I det flesta fall finns det inte ens med på kartan i varken guideböcker för turister eller på infödingarnas egna kartor. Sedan kommer en lång tunnel under Hudsonfloden bara för att anlända under jord mitt i staden.

Spåren in till Penn Station

Det fullpackade tåget anländer två våningar under jord och människor sprutar ut och hastar upp för trapporna. Som byfåne med stor väska dras man genast med i storstadens tempo, med eller mot sin vilja, och sugs upp, stretandes med sin stora och otympliga amerikakoffert. En trappa upp lugnar det ner sig lite - relativt sett - och man kanske hinner ta några djupa andetag innan strömmen spyr upp en på 34th Street utanför. Rakt ut bland ännu fler jäktandemänniskor, gula taxibilar som kommer från alla håll och skraporna i midtown som tonar upp sig. Kring sig hörs en kakafoni av biltutor, polisvisslor och ropen från gatuförsäljare. Välkommen till en världstad!

Du kommer inte vara ensam. Penn Station, som tar emot långväga tågresenärer med Amtrak såväl som tågpendlare till och från New Jersey (NJ Transit) och Long Island (LIRR) samt tunnelbaneresenärer på flera linjer har 600 000 besöka per dag. Just det, ett Gross-Göteborg om dagen, tusen personer per nittionde sekund! Det är mer än det dubbla gentemot USA:s näst med besökta station, Union Station i Washington DC.

Gamla Penn Station på 1910-talet

Som det ser ut nu är stationen en del av ett komplex med Madison Square Garden och Pennsylvania Plaza. Så har det inte alltid varit, stationen från 1910 revs och byggdes om under 1960-talet. Det var enligt många en skandal att riva om modernisera den gamla stationen och den nuvarande stationen kan ses och upplevas att vara lite som en katakomb i jämförelse med Grand Central Stations pampiga inre. Andra såg det dock som en nödvändig modernisering i samband med det minskade långväga tågresandet under efterkrigstidens bil- och flygplansålder. Dessutom var marken, och luften, eftertraktad för bokstavligt talat högre exploatering. I efterhand har detta inte varit ett populärt beslut, men efterklokheten är som vanligt större än framsikten.

Grand Central Stations hjärta

---

Jaha, ett inlägg om New York. Varför dillar jag då om Läderlappens hemstad i titeln undrar kanske någon. Jo, innan Gotham blev läderlappens - eller batman, som ungdomarna kallar honom - hemstad (till en början bodde även läderlappen i NYC) var det ett smeknamn på New York. Det var satirikern och författaren Washington Irving som i en serie satiriska skrifter år 1807 gav staden detta namn. Namnets ursprung står att finna i den lilla byn Gotham i Nottinghamshire, England och en än äldre humoristisk berättelse från 1400-talet. Jag har stött på lite olika tolkningar av denna berättelse, men i grunden handlar det om att Kung Johan I (Prins John från Robin Hood alltså) hade som avsikt att bygga något (väg, jaktslott etc) i byn. Byborna förstod att i slutändan skulle det vara de som skulle tvingas utföra arbetet och underhållet. För att slippa detta låtsades de vara imbecilla tokskallar. Under denna tid ansågs galenskap vara smittsamt och kungens män gav sig av fortast möjligt. Hemorten för denna svejkism blev överförd till New York a la Grönköping av Washington Irving, som också bland annat skrev under pseudonymen Knickerbocker. Många tog verken under detta namn på allvar och namnet blev med tiden ett smeknamn på Manhattanbor. Han är också mannen bakom Legenden om Sleepy Hollow.

Gotham City

---

Gotham har 1600 invånare, New York har nästan 20 miljoner boende. Det tar i runda svängar två minuter för Gothams invånare att sväljas upp av Penn Stations folkström.

---
Knickerbocker Avenue i Bushwick, Brooklyn ligger ett stenkast från där jag bodde under min nyligen avslutade semester och är ett av områdets huvudgator med många affärer.

Knickerbocker Avenue, Brooklyn