Efter lång frånvaro från betonghålet var man så tillbaka (faktiskt första gången sedan derbyt). Det var inte någon vidare upplyftande erfarenhet att återigen traska ut i solskenet på arenan och notera att innehållet i denna gigantiska betongjolle på många sätt påminde om min egen mage; lite nervöst och nästan helt tomt bortsett från lite alkoholindrängt bös i hörnen och botten av skålen.
Jag hade på förhand tippat resultatet till 0-2. Något måste man ändå lära sig av säsongens tidigare resultat, en seger och därtill hörande gott mod följs obönhörligen av plattmatch och förlust. Efter en tid kändes dock 0-2 lite väl optimistiskt. Det är inte första gången en eftermiddag på Nya Ullevi innebär betraktande av ett nervöst och krampaktigt GAIS-spel. Lite övermodigt spel med hög backlinje ledde nästan omedelbart till ledning genom ex-öisaren Ola Toivonen. Målet var från ett sådant friläge som i nio fall av tio slutar i ett skott högt över och vid sidan. Nu resulterade det istället i ett tidigt ledningsmål. Det var säkert snyggt om man hade en gnutta objektivitet, vilket jag givetvis saknade. Många skrek och bönade efter offside. Jag kan inte hålla med, tyckte verkligen han var i linje med GAIS siste spelare. Det skall dock inte tolkas som att jag tyckte att det var en godkänd insats av domare och linjemän i övrigt. Samtidigt går det förstås inte att enbart skylla bort saker och ting. Det är bara att acceptera att klubbar som GAIS inte kan förvänta sig att få något gratis av domarkåren utan måste avgöra på egen hand.
Axel Wibrån tycktes minst sagt osäker över sin roll som burväktare, båda målen var sådana som en Dime i bästa form möjligen hade kunnat rädda. Två skott på mål var vad Malmö FF mäktade med denna söndagseftermiddag och utdelningen på dessa gick det inte att klaga på. Nervositet syntes i stora delar av laget. Många duelller förlorades på att spelare tvekade och rensningar hamnade framför fötterna på di blåes spelare. Johan Mårtensson visade tyvärr en oförmåga att fatta beslut och att han lyftes ut i halvtid var inte förvånande. Det gällde dock de flesta spelare i laget.
Precis som jag tippat så blev det 0-2, först hade GAIS ett par hyfsade chanser, ett skott utanför av Wanderson do Carmo samt en frispark efter tjugo minuter där tre grönsvarta spelare slänger sig fram vid borte stolpen utan att komma nära. Edward Oferes mål var snarlikt 0-1 målet och situationen var förstås hopplös. Malmös två snabba anfallare ställde till en hel del problem för GAIS försvar. Richard Ekunde gjorde en hedervärd insats och visade framförallt i andra halvlek hjärta och vilja men hade samtidigt svårt att hinna fatt nigerianen.
I och med sin komfortabla ledning började Malmö FF praktisera den slags fotboll som Ljungskile fått så mycket ovett för; maskning och konstanta spelavbrott. Det är förstås något som bedöms som fruktansvärt när hummertinnetjuvar ägnar sig åt detta ofog, att Malmö FF - med en budget långt över såväl Ljungskiles som GAIS - så är det ingen som höjer på ögonbrynen i fotbollssverige.
I och med andra halvlek - jag köper en Zingo för att balansera upp magen - går GAIS ut med en annan uppställning och inställning. Inbytte Matão går upp och agerar tillsammans med sin landsman Pablo Campos och laget omdisponeras till en offensiv 4-4-2 med Wanderson do Carmo med en fri roll på kanten. Den offensiva inställningen skapar en hel del ytor för motståndarna på mittplan. Fast di blåe är som bekant att för upptagna av att skapa spelavbrott och sega till det för att fullt ut nyttja denna möjlighet.
En sådan attityd har en tendens att straffa sig. I 54:e minuten. Ett inlägg når Wanderson do Carmo med ryggen mot mål, han skruvar bollen förbi och runt Jmmy Dixon, kommer rättvänd och gör iskallt 1-2. Jag noterar även, nu i efterhand, att Wanderson inte ägnar sig åt något firande utan istället springer och plockar upp bollen för att få igång spelet igen. I och med detta börjar Malmö FF:s osäkerhet lysa igenom - deras egen form är faktiskt ytterst tveksam - och GAIS kan ta över spelet och komma till avslut. Men efter ett tag tryter orken i båda lagen som börjar vanka runt trötta på mittplan och slå bort bollar. Ingendera lag tycks ha ork eller förmåga att komma till avslut alls.
Tiden går och man börjar nästan tänka på refrängen när GAIS återigen börjar få lite fart under fötterna mot slutet till. Kenneth Gustafsson kämpar sig till ett läge i straffområdet som hamnar på målvakten och Jonas Lundén försöker från distans. Vid ett annat tillfälle ägnar sig spelarna åt att kramas nere i målområdet utan att få loss bollen.
Till slut får olycksbarnet Wibrån chans att på ett komiskt sätt revanchera sig för inledningens misslyckande genom att på en utspark nästan nå hela vägen fram till borte straffområde. Motståndarnas målvakt står avvaktar lite vid straffområdeskanten iställlet för att ta ett par steg fram och tjonga tillbaka bollen. Nu kan matchhjälten Wanderson do Carmo springa fram, ta bollen och rulla in 2-2 i nittionde minuten. Han - och många andra - får smått fnatt och brassen sliter av sig tröjan och springer iväg mot ståplats.
Strax efter att spelet kommer igång igen är Eyolfúr Hédinsson nära att ge oss 3-2, men ingen tycks direkt besviken över det uteblivna segermålet. Istället gläds det åt den lite oväntade vändningen i slutminuterna. Debaclet nere i Malmö från våren har betalats tillbaka. Tillfälligvis har GAIS klättrat förbi Trelleborgs FF i tabellen och håller nere en av Sveriges klubbar på en pinsam elfteplats, en tolfteplats om ÖSK lite oväntat skulle ta en seger hemma mot Helsingborg.
Efter att alla andra spelare börjat försvinna in i betonghögens mörka och ogästvänliga hjärta sitter Malmö FF:s målvakt kvar i straffområdet.
Lag [4-2-3-1]: A. Wibrån; K. Gustafsson, R. Ekunde, B. Friberg da Cruz, J. Lundén; F. Lundgren, J. Mårtensson (45' Matão); L. Patjadzjan, W. do Carmo, E. Hédinsson; P. Campos.
Jag hade på förhand tippat resultatet till 0-2. Något måste man ändå lära sig av säsongens tidigare resultat, en seger och därtill hörande gott mod följs obönhörligen av plattmatch och förlust. Efter en tid kändes dock 0-2 lite väl optimistiskt. Det är inte första gången en eftermiddag på Nya Ullevi innebär betraktande av ett nervöst och krampaktigt GAIS-spel. Lite övermodigt spel med hög backlinje ledde nästan omedelbart till ledning genom ex-öisaren Ola Toivonen. Målet var från ett sådant friläge som i nio fall av tio slutar i ett skott högt över och vid sidan. Nu resulterade det istället i ett tidigt ledningsmål. Det var säkert snyggt om man hade en gnutta objektivitet, vilket jag givetvis saknade. Många skrek och bönade efter offside. Jag kan inte hålla med, tyckte verkligen han var i linje med GAIS siste spelare. Det skall dock inte tolkas som att jag tyckte att det var en godkänd insats av domare och linjemän i övrigt. Samtidigt går det förstås inte att enbart skylla bort saker och ting. Det är bara att acceptera att klubbar som GAIS inte kan förvänta sig att få något gratis av domarkåren utan måste avgöra på egen hand.
Axel Wibrån tycktes minst sagt osäker över sin roll som burväktare, båda målen var sådana som en Dime i bästa form möjligen hade kunnat rädda. Två skott på mål var vad Malmö FF mäktade med denna söndagseftermiddag och utdelningen på dessa gick det inte att klaga på. Nervositet syntes i stora delar av laget. Många duelller förlorades på att spelare tvekade och rensningar hamnade framför fötterna på di blåes spelare. Johan Mårtensson visade tyvärr en oförmåga att fatta beslut och att han lyftes ut i halvtid var inte förvånande. Det gällde dock de flesta spelare i laget.
Precis som jag tippat så blev det 0-2, först hade GAIS ett par hyfsade chanser, ett skott utanför av Wanderson do Carmo samt en frispark efter tjugo minuter där tre grönsvarta spelare slänger sig fram vid borte stolpen utan att komma nära. Edward Oferes mål var snarlikt 0-1 målet och situationen var förstås hopplös. Malmös två snabba anfallare ställde till en hel del problem för GAIS försvar. Richard Ekunde gjorde en hedervärd insats och visade framförallt i andra halvlek hjärta och vilja men hade samtidigt svårt att hinna fatt nigerianen.
I och med sin komfortabla ledning började Malmö FF praktisera den slags fotboll som Ljungskile fått så mycket ovett för; maskning och konstanta spelavbrott. Det är förstås något som bedöms som fruktansvärt när hummertinnetjuvar ägnar sig åt detta ofog, att Malmö FF - med en budget långt över såväl Ljungskiles som GAIS - så är det ingen som höjer på ögonbrynen i fotbollssverige.
I och med andra halvlek - jag köper en Zingo för att balansera upp magen - går GAIS ut med en annan uppställning och inställning. Inbytte Matão går upp och agerar tillsammans med sin landsman Pablo Campos och laget omdisponeras till en offensiv 4-4-2 med Wanderson do Carmo med en fri roll på kanten. Den offensiva inställningen skapar en hel del ytor för motståndarna på mittplan. Fast di blåe är som bekant att för upptagna av att skapa spelavbrott och sega till det för att fullt ut nyttja denna möjlighet.
En sådan attityd har en tendens att straffa sig. I 54:e minuten. Ett inlägg når Wanderson do Carmo med ryggen mot mål, han skruvar bollen förbi och runt Jmmy Dixon, kommer rättvänd och gör iskallt 1-2. Jag noterar även, nu i efterhand, att Wanderson inte ägnar sig åt något firande utan istället springer och plockar upp bollen för att få igång spelet igen. I och med detta börjar Malmö FF:s osäkerhet lysa igenom - deras egen form är faktiskt ytterst tveksam - och GAIS kan ta över spelet och komma till avslut. Men efter ett tag tryter orken i båda lagen som börjar vanka runt trötta på mittplan och slå bort bollar. Ingendera lag tycks ha ork eller förmåga att komma till avslut alls.
Tiden går och man börjar nästan tänka på refrängen när GAIS återigen börjar få lite fart under fötterna mot slutet till. Kenneth Gustafsson kämpar sig till ett läge i straffområdet som hamnar på målvakten och Jonas Lundén försöker från distans. Vid ett annat tillfälle ägnar sig spelarna åt att kramas nere i målområdet utan att få loss bollen.
Till slut får olycksbarnet Wibrån chans att på ett komiskt sätt revanchera sig för inledningens misslyckande genom att på en utspark nästan nå hela vägen fram till borte straffområde. Motståndarnas målvakt står avvaktar lite vid straffområdeskanten iställlet för att ta ett par steg fram och tjonga tillbaka bollen. Nu kan matchhjälten Wanderson do Carmo springa fram, ta bollen och rulla in 2-2 i nittionde minuten. Han - och många andra - får smått fnatt och brassen sliter av sig tröjan och springer iväg mot ståplats.
Strax efter att spelet kommer igång igen är Eyolfúr Hédinsson nära att ge oss 3-2, men ingen tycks direkt besviken över det uteblivna segermålet. Istället gläds det åt den lite oväntade vändningen i slutminuterna. Debaclet nere i Malmö från våren har betalats tillbaka. Tillfälligvis har GAIS klättrat förbi Trelleborgs FF i tabellen och håller nere en av Sveriges klubbar på en pinsam elfteplats, en tolfteplats om ÖSK lite oväntat skulle ta en seger hemma mot Helsingborg.
Efter att alla andra spelare börjat försvinna in i betonghögens mörka och ogästvänliga hjärta sitter Malmö FF:s målvakt kvar i straffområdet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar