onsdag 29 oktober 2008

GAIS 0 - 3 Helsingborgs IF

Då Helsingborgs IF tappade sista halmstrået till Lennart Johanssons pokal i och med 1-1 mot Trelleborg häromveckan och dessutom kom till match utan till exempel Henrik Larsson närde man ett svagt hopp på oavgjort. Sådan översvallande optimism straffar sig alltid.
Lag [4-4-1-1]: D. Jankulovski; J. Lundén (78' D. Durmaz), A. Tobiasson (63' M. Celik), R. Ekunde, K. Gustafsson; L. Patjadzjan (78' Matão), J. Mårtensson, F. Lundgren, B. Friberg da Cruz; W. Do Carmo; P. Campos
På dagen för 41 år sedan slogs det allsvenska publikbottenrekordet. 137 åskådare bevittnade när IFK Holmsund bjöd in GAIS på match på Kamratvallen. Den gången vann GAIS med 2-1. När jag strax innan paus uppskattade publiken till femhundra plus tvåtusen från Maria Kyrkogård tänke jag nästan att nu kommer vi att slå ett nytt hemmarekord.

Inte heller de grönsvarta spelarna tycktes anse sig ha så värst mycket att spela för. Trots detta fungerade två tredjedelar av spelet hyfsat. Andreas Tobiasson hade en del problem och Fredrik Lundgren blandade och gav. Jonas Lundén jobbade på bra tills han blev skadad och troligen förlorades för resten av säsongen. Även Johan Mårtensson var duktig och skall ha en eloge för sitt fina spel på mittfältet. På många sätt dominerade GAIS spelet på plan i framförallt första, men även andra, halvlek.

Men vad spelar allt detta för roll då avsluten lyser så med sin frånvaro? Pablo Campos bidrog med ytterst lite och börjar allt mer likna en ny Super-Migen, om än med lite bättre kroppsspråk. Wanderson do Carmo lyckades förvisso skapa en del på egen hand, men mattades betänkligt i andra halvlek - och jag kan förstå honom. Bobbie Friberg da Cruz hade tilldelats en nygammal roll som vänsterytter, men det mesta av spelet gick trots det via en armenier som var om möjligt blekare än vi vant oss att se honom. Levon Patjadzjan bör måhända tänka över sitt spel under den mörka och kalla försäsongen.

När sedan målen ramlade in ett efter ett såg det inte ut att finnas något som kunde göras. René Makondele visade ett par gånger att det inte behöver vara så svårt att göra mål och sedan - för att verkligen dra salt i såren - så fick den inhoppande Tobias Holmqvist gå in och sätta slutresultatet 0-3. På så sätt tangerade förre lånet från HIF sin målskörd i grönsvart tröja, innan han gick tillbaka till Skåne för att värma bänk och läktare. Att dessutom Makondele var aktuell till GAIS innan han flydde från Gefle gjorde inte känslan i magtrakten bättre.

Precis när jag kom ut från spärrarna in till betong-grottan såg jag en man som lite krampartat tog stöd av ett kravallstaket - det är ingen jag känner, men låt oss kalla honom Mats P.. Jag erbjöd honom att köpa ett årskort när jag passerade förbi och fick svaret att det går över. Men nä, det gör det inte, Mats. Du vet att det aldrig går över - det gör bara lite mindre ont.

1 kommentar:

Peter sa...

Allt känns en smula avslaget. Jag vet inte hur många gånger jag har önskat mig att GAIS skulle kunna vara på säker mark i Allsvenskan med runt fem omgångar kvar så man kan slappna av. Jo, jag vet förresten. Det har i stort sett varit varje år man varit uppe sedan jag började följa grönsvart för 25 år sedan. Avundsjukt har jag tittat på klubbar som år efter år varit stabila mittenlag, utan chans till topp tre-placeringar eller risk för nedflyttning. T ex gamla Kalmar före the Elm-brothers. Eller Halmstad.
Och nu är Atleterna där... men jag vet inte. Det känns som det saknas något. Lidandet? Pressen? Magsåret?Kvalet? Bitterheten? Den där underbara känslan av att allting är emot en?
Jag vet inte.