Under den långa uppladdningen, under vilken jag hällde i mig flera ful-öl för att lugna nerverna, hann jag samla på mig flera små anekdoter som jag la på minnet för att kunna vräka ur mig bittra, sardoniska kommentarer. Inget av detta spelar länge någon roll.
Sett till matchen i stort var det tydligt att de grönsvarta spelarna ville mer. Det var främst vid fasta situationer som de där andra lyckades skapa en del farligheter. Den rutinerade före detta bollkallen Dime Jankulovski var dock stabil och lugn som en filbunke matchen igenom och sattes inte på annat än ett handfull prov under matchens gång. Under andra halvlek, när man förväntade sig lite press mot ett mål från regerande svenska mästarna, lyckades de faktiskt bara skapa två vettiga chanser.
Med endast en defensiv mittfältare fick den på senare tid ofta kritiserade isländske mittfältaren Eyjólfur Hédinsson flytta upp lite i plan. Genom detta kom han mer till sin rätt och sprang över 13 kilometer och innermittfältspolaren Daniel Nicklasson var inte långt efter i den kampen heller. Som vanligt var det mestadels Wanderson do Carmo som stod för skönspelet. Denna gång mer ute till vänster på kanten, där han fick lite mer utrymme för sitt spel. Han försvann lite efter några rejäla smällar av lillebrors mittfältsslugger Thomas Olsson. Med från start var även den unge, nyblivna P18-landslagsmannen Mervan Celik som stod för en habil insats, dock inte helt oväntat att han byttes ut mot Tommy Lycén relativt tidigt i andra. Vid det läget handlade det mestadels om kamp som inte lämnade något utrymme för en ung, teknisk ytter. På topp går det inte annat än att säga positiva ord om Björn Andersson, en heltgjuten inställning som target från början till slut. Mycket slit som ensam spelare blev det.
Fast egentligen så är allt detta en efterhandskonstruktion. För när Eyo sköt sitt skott som via polaren i det andra laget styrdes förbi en ställd danskjävel exploderade läktaren och jag med den. I min fullständiga glädje ramlare jag över några stolar, turligt nog bedövad av adrenalin, glädje och öl, och efter det var jag inte riktigt den kylige och kalla neggare som jag vill utmåla mig som. Att ramla över stolar är jag egentligen för gammal för, men någon gubbe insinuerade efter matchen att jag är omogen för min ålder. fast varför skall man vara mogen när man kan hålla på GAIS?
Ja, just det - matchrapport var det jag höll på med ja... I första halvlek var GAIS det bättre laget överlag. I mitten av halvleken hade GAIS ett utmärkt trippelläge med två avslut av Wanderson och ett av Björn. Innan dess hade även Mervan ett bra läge när han dribblade förbi två fiender och så när kommer fri bara för att bli bortblåst av en Strömbergsson, trots fördel av boll. En tid efter det får IFK först fördel av boll, tappar den och får sedan en frispark - snacka om att äta kakan och ha den kvar. I det läget - efter en kvart alltså - börjar tankar om konspirationer och förbannelser att smyga sig på och det är förstås något som består resten av matchen. Strömbergsson sköter sig dock bättre efter detta, även om Wernbloom lyckas ramla några gånger med fasta situationer som belöning.
Efter en halv match har GAIS visat upp ett mer varierat och intressant spel och leder välförtjänt. Möjligen slarvas chansen att avgöra matchen genom att det börjar duttas lite mycket med bollen framför straffområdet, men nog ser det rätt bra ut. Att sedan andra halvan av matchen blir mer kampbetonat på en regntung gräsmatta är la tämligen väntat. Att Mats Härd använder detta för att få solka ner GAIS gloria så mycket det går genom att framhäva primitivt spel och att segern beror på att IFK nog inte var bra är la minst lika väntat.
Lag [4-1-4-1]: D. Jankulovski; J. Lundén, A. Tobiasson, B. Friberg da Cruz, D. Durmaz; R. Ekunde; M. Celik (59' T. Lycén), E. Hédinsson, D. Nicklasson (89' D. Morais Reis), W. do Carmo (78' J. Mårtensson); B. AnderssonEn annorlunda och oväntat taktiskt disposition mötte den uppmärksamme betraktarer - och jag vet inte riktigt om jag vågar säga att jag var en av dem, ful-ölen ni vet. Att placera Richard Ekunde som mittfältslibero var inte något jag tror någon kunnat gissa sig till på förhand. Med sin blick för spelet var han alltid på rätt ställe och tillsammans med en derby-tänd Bobbie Friberg da Cruz och Andreas Tobiasson bildade de en defensiv triangel som den lilla satans spelare inte klarade av att bryta igenom. Samtidigt lyckades ytterbackarna ,vänstervikarie David Durmaz och Jonas Lundén, mycket bättre med sitt jobb jämfört med hur det sett ut de senaste matcherna. Eller så var det bara blåvitt som var dåliga. Ja, Durmaz kanske inte var helt stabil, då många av deras chanser kom till på hans kant.
Sett till matchen i stort var det tydligt att de grönsvarta spelarna ville mer. Det var främst vid fasta situationer som de där andra lyckades skapa en del farligheter. Den rutinerade före detta bollkallen Dime Jankulovski var dock stabil och lugn som en filbunke matchen igenom och sattes inte på annat än ett handfull prov under matchens gång. Under andra halvlek, när man förväntade sig lite press mot ett mål från regerande svenska mästarna, lyckades de faktiskt bara skapa två vettiga chanser.
Med endast en defensiv mittfältare fick den på senare tid ofta kritiserade isländske mittfältaren Eyjólfur Hédinsson flytta upp lite i plan. Genom detta kom han mer till sin rätt och sprang över 13 kilometer och innermittfältspolaren Daniel Nicklasson var inte långt efter i den kampen heller. Som vanligt var det mestadels Wanderson do Carmo som stod för skönspelet. Denna gång mer ute till vänster på kanten, där han fick lite mer utrymme för sitt spel. Han försvann lite efter några rejäla smällar av lillebrors mittfältsslugger Thomas Olsson. Med från start var även den unge, nyblivna P18-landslagsmannen Mervan Celik som stod för en habil insats, dock inte helt oväntat att han byttes ut mot Tommy Lycén relativt tidigt i andra. Vid det läget handlade det mestadels om kamp som inte lämnade något utrymme för en ung, teknisk ytter. På topp går det inte annat än att säga positiva ord om Björn Andersson, en heltgjuten inställning som target från början till slut. Mycket slit som ensam spelare blev det.
Fast egentligen så är allt detta en efterhandskonstruktion. För när Eyo sköt sitt skott som via polaren i det andra laget styrdes förbi en ställd danskjävel exploderade läktaren och jag med den. I min fullständiga glädje ramlare jag över några stolar, turligt nog bedövad av adrenalin, glädje och öl, och efter det var jag inte riktigt den kylige och kalla neggare som jag vill utmåla mig som. Att ramla över stolar är jag egentligen för gammal för, men någon gubbe insinuerade efter matchen att jag är omogen för min ålder. fast varför skall man vara mogen när man kan hålla på GAIS?
Ja, just det - matchrapport var det jag höll på med ja... I första halvlek var GAIS det bättre laget överlag. I mitten av halvleken hade GAIS ett utmärkt trippelläge med två avslut av Wanderson och ett av Björn. Innan dess hade även Mervan ett bra läge när han dribblade förbi två fiender och så när kommer fri bara för att bli bortblåst av en Strömbergsson, trots fördel av boll. En tid efter det får IFK först fördel av boll, tappar den och får sedan en frispark - snacka om att äta kakan och ha den kvar. I det läget - efter en kvart alltså - börjar tankar om konspirationer och förbannelser att smyga sig på och det är förstås något som består resten av matchen. Strömbergsson sköter sig dock bättre efter detta, även om Wernbloom lyckas ramla några gånger med fasta situationer som belöning.
Efter en halv match har GAIS visat upp ett mer varierat och intressant spel och leder välförtjänt. Möjligen slarvas chansen att avgöra matchen genom att det börjar duttas lite mycket med bollen framför straffområdet, men nog ser det rätt bra ut. Att sedan andra halvan av matchen blir mer kampbetonat på en regntung gräsmatta är la tämligen väntat. Att Mats Härd använder detta för att få solka ner GAIS gloria så mycket det går genom att framhäva primitivt spel och att segern beror på att IFK nog inte var bra är la minst lika väntat.
4 kommentarer:
Alltid trevligt att se dls få stryk.
Grattis.
det kommer inte hända igen :P...
En viss omogenhet är la närmast en förutsättning för att hålla på Atleterna. Annars hade man inte kunnat få utlopp för decenniers frustration på ett adekvat sätt. Jag gör själv inga som helst anspråk på något som kan liknas vid mognad i samhällets ögon.
Angående min mognad så visade det sig senare att gubbens egna referat av mötet vid Gamle Ports bardisk går stick i stäv med min egna uppfattning. Så måhända är jag riktigt mogen för min ålder. Eller så säger det mer om vår sammanlagda promillehalt.
Skicka en kommentar