Söndagens brännpunkt i Svenska Dagbladet innehåller bland annat en rad namn som propagerar inför ett kommande beslut i riksdagen. På onsdag skall denna lagstiftande församling ta sig an inte mindre än fyra motioner som berör folkmord mot pontiska greker, armenier och assyrier.Det är en rad forskare från en rad olika länder som anser att det är viktigt att Sverige officiellt erkänner folkmorden som ett faktum för att på så sätt motarbeta förnekare, i Turkiet och annorstädes. I artikeln hänvisas till en längre version med fler underskrifter som dessutom är skrivet på flera olika språk. Det tycks som listan med namn har att göra med en organisation som heter International Association of Genocide Scholars (IAGS).
Detta fortsätter den långa debatt - till stor del genom Svenska Dagbladet - kring statens roll att informera kring folkmord och brott mot mänskliga rättigheter. Eller snarare, skall staten styra forskningen och avgöra vilka brott som är kanon i den svenska skolundervisningen? En debatt som både rör upp frågor kring den fria forskningen och folkmord som ett politiskt slagträ mellan höger och vänster.
Nittio år har passerat sedan det glömda folkmordet under andra världskriget men det är uppenbarligen fortfarande politiskt laddat. Jag kan inte på något sätt säga att jag är någon expert på folkmorden i nuvarande Turkiet. Däremot tycker jag veta tillräckligt mycket för att anse att de flesta av de officiella förnekarna är minst sagt patetiska och farliga. Jag är samtidigt för en fri och sökande forskning som är beredd att ifrågasätta och pröva gamla dogmer och sanningar. Att svenska staten skall agera med demokratisk centralism och fastslå sanningar känns en smula obekvämt. Finns det inte tillräckligt med fog att bemöta frågor om frihet och öppen debatt i framtida EU-ansökningslandet Turkiet utan att Riskdagen skall etablera 90 år gamla sanningar?
2 kommentarer:
Det roliga med ditt inlägg är att du skriver om att politker inte ska fastslå sanningar, det är precis det som är poängen. Det politiska Turkiet menar på att armeniska folkmordet 1915 inte var ett folkmord och Svenska regerningens utrikesuskott vågar inte stå för sanningen pga. ralpolitiska cynism.
Det forskarna säger i debattartikeln är att det armeniska folkmordet 1915 är ett folkmord och att politiker ska fördömma det och inte leka historiker. Paradoxen i det sammanhanget är att ingen förstår att det är en paradox utna hänvisar till forkskarna...
Inte helt okomplicerat!?
Nej det är inte helt okomplicerat. Och gör två fel ett rätt?
Jag tycker att alla statligt fastslagna sanningar är obekväma. Det gäller i hög grad den Turkiska statens agerande i frågan. Jag tycker till och med att det är en smula obekvämt när stater slår fast förintelsen av judar et al under Nazi-regimen i Tyskland.
Fegt och undfallande beteende i utrikespolitiken för realpolitiska syften är näppeligen begränsat till den här enskilta frågan, beakta till exempel Kina som samtidigt råkar vara en snabbt växande marknad med en stor arbetskraftsreserv.
Kommer ett officiellt erkännande av en nittio år gammal händelse från den svenska riksdagen att få den Turkiska staten att kamma sig?
Skicka en kommentar