GAIS 3 - 1 AIK

Efter en defensivt bra men offensivt svag inledande match mot Malmö FF och en katastrofal match borta mot Mjällby AIF förväntades GAIS inte ha något att hämta gentemot regerande svenska mästarna, SvFF:s representationslag, Stockholms IFK, AIK. För detta talade historien som lär oss att GAIS inte vunnit mot AIK sedan 1991 inför 2227 åskådare på Nya Ullevi. Samtidigt hade AIK i sina två första matcher inte imponerat och inte heller gjort några mål.

Denna gång valde jag att jobba över och se matchen på O´Learys. Även om jag gnällt en del tidigare tänkte jag att jag denna gång i alla fall skulle få ljud på, då tjoget AIK:are även fanns plats. Så var fallet, även om nån Hockey-match störde en smula i bakgrunden. Jag glömmer alltid bort att den sporten existerar och blir lika förvånad varje gång denna får företräde framför fotboll på pubar och liknande.

1. D. Jankulovski;
2. R. Ekunde, 4. H. Jónasson, 22. B. Andersson, 20. K. Gustafsson;
11. T. Lycén (77´ 27. M. Celik) , 6. R. Ayarna, 17. J. Mårtensson (45´29. Romarinho), 23. E. Hédinsson;
25. W. do Carmo;
21. J. Johansson

I och med att Ayarna var tillbaka så återfick GAIS den balans på mittfältet som saknades i matchen mot Mjällby. Tydligen hade magsjuka härjat i truppen vilket innebar att Jonas Lundén hamnat på bänken till förmån för Richard Ekunde. Ekunde har tidigare visat sig vara en habil ytterback defensivt med sin följsamhet och fart och så även i detta fall, även om hans träben emellanåt ställer till problem var det i alla fall på rätta sidan denna gång. Kapten Lundgren stängdes av efter rött kort i förra matchen och ersattes av Björn Andersson, som nu fick överge sin roll som ensam och föga effektiv center för mittbacksplatsen. En uppgift som han i det stora hela skötte utmärkt.

GAIS börjar lite avvakande och snart får AIK en chans och ett avslut på mål nästan direkt som Dime Jankulovski rusar ut och stoppar. Dime var stabil i denna match, speciellt i jämförelse med AIK:s målvakt på andra sidan plan, men mer om det senare. AIK:s spel kroknar snart och GAIS kommer in i matchen. Joel Johansson, lånet från Elfsborg, gör sin första match på topp och river och sliter på ett föredömligt sätt. Med tanke på matchresultat och utdelning är detta en roll som han borde få behålla en tid framöver, speciellt då han visade måltjuvskvalitéer som i övrigt tyvärr saknas i GAIS.

GAIS första bra målchans är resultatet av bolltrollande av Wanderson do Carmo vid straffområdeslinjen som tyvärr följs upp med ett hafsigt avslut. Wanderson saknar sina kliniska avslut från förra säsongen och mäktar inte heller i denna match med några mål. Samtidigt, för att gå händelserna i förväg, står han för tre målgivande passningar, vilket givetvis är lika viktigt. Inte minst då det finns en måltjuv som kan ta tillvara chanserna som Wandersons ofta oväntade och smarta passningar ger.

Nästa chans kommer strax därefter i form av ett oväntat distansskott från Reuben Ayarna som dundrar in i ribban bakom en flaxande AIK-målvakt. Ayarna var en mästerlig fotbollspelare i denna match. Stod nästan alltid rätt och sög till sig bollar som en bläckfisk och slog i alla fall nästan aldrig bort en boll. Skotten på distans hade GAIS många i denna match, totalt 20 avslut varav nio på mål, och många av dessa från Ayarna. Han har jämförts med Prince Ikpe Ekong, inte för sin hudfärg, utan för sin roll på plan. I många avseenden tycks Ayarna vara bättre men distansskotten är lika dåliga som Ekongs. Som bekant tjänar Ekong numera stora summor pengar i lindansargänget Djurgårdens IF, som inte tagit några poäng i årets allsvenska och för vilka han gjort ett inhopp.

Bort från den enda sanna glädjen, skadeglädjen, och tillbaka till matchen. Det visar sig snart att AIK:s spelare är mycket nervösa. GAIS kan gång på gång vinna bollen på mittfältet, inte för att de tvunget lyckas med sin höga press utan för att AIK närmast konsekvent slår bort den själva. GAIS kunde alltså i princip vinna boll högt upp utan att ens behöva pressa. Inte konstigt att AIK för ner och GAIS fick ta till många distansskott.

GAIS äger första halvlek utan att för den sakens skull dominera. Kombinationen av bra framspelningar och måltjuvskvalitéer får vi emellertid se innan paus. Wanderson passar upp en lobbboll mot straffområdet, vilket spelar bort hela AIK:s mittfält, där Joel Johansson rusar mot bollen i kamp med mittbackar och en utrusande målvakt. JJ tar och nickar till bollen med huvudskålen på uppstuds och den flyger i en vacker båge över målvakt och ner i mål efter ännu en studs i målområdet.

I paus tvingas GAIS till ett byte. Ut går Johan Mårtensson som till slut däckats av magsjukan och ersätts av Romarinho. Jag blir givetvis genast nervös och åminner mig förra veckans katastrofala mittfältsspel. Mårtensson gjort en bra insats som mittfältsgeneral i första halvlek och jag undrar hur Romarinho skall fylla ut de skorna.

Till en början är det inget problem, GAIS dominans från första halvlek fortsätter i början av andra halvlek. Efter en tid får emellertid AIK lite grepp om bollen och försöker sig på lite ordnat anfallsspel. I detta skede är Romarinho inte rätt spelare på plan, vilket inte är hans fel. Det är knappast rollen som hemjobbande innermittfältare som passar honom bäst. När AIK inte slår bort bollen själva eller vi inte vinner bollen högt upp genom eget arbete uppstår stora luckor längre ner på plan. Efter en serie av på varandra misslyckade ingripande fattar jag min penna och antecknar att "han glider runt plan som en polioskadad snigel på en skridskobana". Just när jag gör detta gör AIK mål på en frispark. nån kille får för mycket utrymme vid bortre stolpen, som vanligt, och kan nicka in 1-1. De flesta inne på O´Learys jublar, jag lägger ifrån mig pennan och sänder iväg ett neggigt sms.

Lite till min förvåning klarar AIK inte av att ta åt sig av den energi som säsongens första mål ger dem utan faller ner i sitt dåliga spel igen. Kanske framförallt börjar deras målvakts darriga spel ge utslag. Det första han gör i andra halvlek är att bjuda Wanderson på en fri chans, något denne inte skulle ha missat i slutet på förra säsongen. Därefter slår Wanderson en frispark från halva plan som letar sig fram till en fristående Joel Johansson precis vid kortlinjen som enkelt kan slå in sitt andra mål för kvällen; 2-1 GAIS. Mindre än tio minuter senare får GAIS en hörna som Wanderson slår till en luftrummets dominant, Björn Andersson; 3-1 till GAIS.

Efter sista målet börjar GAIS falla tillbaka och AIK tar över matchen. Vid flera tillfällen får de till inlägg från sidorna, vilket vi av hävd och vana vet är något av GAIS och inte minst Dimes svaghet. Denna press pågår emellertid inte så värst länge. När GAIS gör 3-1 är det nästan en halvtimme kvar av matchen, tillägg inräknat, men AIK mäktar inte med att pressa så länge. Deras nervositet och individuella misstag tar ut sin rätt och mot slutet av matchen är det istället GAIS som är närmare både ett och två mål till. Mervan Celik kommer in och gör ett bra inhopp där han med teknik och pigghet kan utmana AIK:s darriga försvar och hota i djupled vid kontringar tillsammans med Joel Johansson på topp.

I detta skede, då jag givetvis fortfarande är livrädd för att släppa in både en och två mål, börjar jag även utveckla någon slags empati för AIK:s målvakt som uppenbarligen helt tappat greppet om sig själv. Han tycks oförmögen att plocka åt sig även de enklaste bollar och fläktar runt som en väderkvarn med balansproblem. Jag lutar mig lite försiktigt mot en AIK:are vid bordet jämtar och frågar lite försynt om deras målvakt måhända har fått starr? Grannen verkar inte riktigt uppskatta min altruistiska omtanke om deras spelares hälsa och ignorerar mig.

När vi går in på övertid kan jag inte längre hålla mig och ställer mig nervöst upp på mina ben som darrar likt en nyfödd kalvs. Innan fanns det ett tjog gnarare kring mig men när så Johannesson blåser för full tid är det nästan tomt i denna del av lokalen. Jag tar på mig jacka och grönsvart halsduk och går med högt huvud, stolt nog för att stå staty i Hindås, genom lokalen och ut genom dörren till den norrländska vårvintern.

Bundesliga skall förstöras

Under senare tid har mitt fotbollstittande på TV i hög utsträckning fokuserats på Bundesliga. Detta genom att jag skaffade mig Eurosport 2. Jag uppskattar underhållningen på och runt plan som definitivt är bättre än såväl Serie A som La Liga. Endast Premier League kan jämföra sig med Bundesliga, fast mycket dyrare. Men jag tror fanimej jag fördrar Bundesliga även om jag fått den engelska ligan gratis. Jag är till och med rätt nöjd med de engelskspråkiga kommentatorerna.

Vishet och ålder borde ha lärt mig att aldrig gå in på Aftonbladet.se och detta har jag också lyckats med under en lång tid. På grund av oro över stundande match mot AIK gjorde jag emellertid ett undantag och detta straffade sig direkt: "Bjärred" ny expert - i Europsport. Tidigare har kanalen även gjort klart med Rami Shaaban och Alexander Östlund som experter, står det.

Vilka som skall vara kommentatorer framkommer inte men man fruktar det värsta. Varför kan inte vi som är fotbollsintresserade få ha Bundesliga ifred? Efter att ha stått ut med kommentatorer på tv4, de flesta av dem, och expertkommentatorer som Glenn Hysén och Pontus Kåmark hade jag slutligen hittat en tv-produktion jag var nöjd med men nu skall även detta raseras för att kanalen skall locka till sig tittare med namn på gamla landslagsspelare. För vem vill ha en analys av matchen när man kan få ännu en anekdot om Kåmarks tid som ytterback i Leicester för sådär 15 år sedan som man redan hört tre gånger.

Tidsstudiemannens skymning

Roades under eftermiddagens kaffepaus av en artikel i UNT om en sociologisk studie om surfande på arbetstid. Doktoranden Roland Paulsen har kommit till slutsatsen att den främsta orsaken är att många helt enkelt har för lite att göra på sin arbetsplats. Många vill egentligen inte surfa runt men är understimulerande och har inget annat att göra. Att då från arbetsgivarens förbjuda och blockera sidor blir tämligen verkningslöst.

"Tomt arbete" beskriver han som situationer där anställda inte vill surfa runt, men ändå gör det för att de är understimulerade. Det visade sig vara förvånansvärt vanligt. - Flera av dem jag pratat med spenderar mer än halva sin arbetsdag framför internet, säger Roland Paulsen. Förra året sparkades ett flertal personer från Luftfartsverket efter att de blivit påkomna med att porrsurfa under arbetstid. I det fallet ska de anställda ha spenderat upp till tre fjärdedelar av sin dag framför pornografiska hemsidor. - Det intressanta är att de blev ertappade på grund av att man hade tittat på hur Internetanvändandet på verket såg ut. Inte för de här personerna hade utfört ett dåligt arbete. Hur kan man ägna så mycket tid åt andra aktiviteter utan att någon märker det?

Se till att dina anställda använder Facebook enligt MTM-metoden!

Det är ett sätt att angripa ett symptom istället för att ta tag i problemet. Ett problem som rimligen kostar företaget mycket mer pengar än om arbetstagare kan få ta korta pauser och surfa ut på vilken sida de vill, som jag gör nu när jag skriver detta inlägg, men samtidigt har arbetsuppgifter att lösa.

Den grupp som dock gjorde det för att de kände sig understimulerade såg det som ett riktigt problem, vilket kan tyckas vara lättlöst genom att bara be om mer sysslor. Men Roland Paulsen säger att det inte alltid behöver bli bättre bara för att man är ärlig. - En bankman jag intervjuade arbetade 15 minuter effektiv tid om dagen vilket han inte alls var nöjd med. Han lade alla korten på bordet och då halverades hans tjänst.

Som intresserad av arbetslivsfrågor ur ett mer historiskt perspektiv är det fascinerande hur mycket tid som slösas bort inom tjänsteproduktion utan att arbetsgivare inte är förmögna att se detta. Detta torde vara en mardröm för den idoga tidsstudiemannen. Jag misstänker att orsaken står att finna i hur den moderna tjänsteproduktionen i många fall fungerar. När arbetstagare inte har enkla, tydligt definierade arbetsuppgifter av rutinartad karaktär är det närmast omöjligt eller i alla fall väldigt dyrt för företagen att övervaka arbetet. När många arbetsuppgifter dessutom i många fall är unika och bara delvis identiska från gång till gång, så är det väldigt svårt för arbetsledningen, som dessutom kanske inte är så värst insatta i alla sina underställdas arbete, då de saknar kunskaper om program och liknande, blir det svårt att sätta ut hur lång tid en arbetstagare skall få på sig för en specifik uppgift. I vissa fall får detta rimligen det motsatta utfallet i att vissa arbetstagare får en omänsklig arbetsbörda medan andra sitter och slösurfar omkring dem i samma kontorslandskap.

Efter betong kommer glas

En krönika på Yimby Uppsala om en av alla dessa varuhus från 1960-talet som förfulat många, för att inte säga alla, svenska innerstäder. Ofta på bekostnad av någon pampig byggnad som idag K-märkt på studs. En av de bättre av dessa är faktiskt Tempohuset i Uppsala, om än delvis förstört av en extra våning, som nu eventuellt skall göras om till glas, ännu ett hus som inte skall synas. Glas var häftigt som byggmaterial när Dallas gick på teve (ni vet, introt och skraporna i glas, downtown Dallas).

Albert O. Hirschman och Gårdakvarnen

Följer, tyvärr på distans, den senaste konflikten inom GAIS-familjen. Händelseförloppet är på inget sätt unikt. I samband med premiärmatchen mot Malmö FF var det enligt många som var där problem vid insläppet till ståplatsläktaren. Trots att publiken inte var större än femtusen, och många på bortasektionen, fungerade det inte som det skulle. Trots att de drabbade säger att de var där i god tid så drog visitation och insläpp ut på tiden vilket medförde att flera personer inte kom in i tid till matchstart. Till detta var det även problem med ett antal årskort, som inte var laddade eller inte ens levererats i tid. En till synes föga kundvänligt attityd hos personalen innebar att dessa tvingades springa bort till kassorna, som är få och föga bemannade, för att betala biljett i alla fall.

Vad som hänt efter detta skulle jag vilja belysa utifrån ekonomen Albert O. Hirschmans kategorier Exit, Voice and Loyality. Eller, Protest, Sorti eller Lojalitet, för att använda svenska ord. Detta är i princip de alternativ som en anställd, kund, medlem eller liknande kan ta till när de är missnöjda med sitt arbete, varan eller tjänsten eller de beslut som den förening man är medlem i agerar.

Ett supporter är någonstans emellan kund eller medlem eller både och, beroende hur man ser på det. Detta har dock i sig ingen avgörande betydelse för supportens handlingsalternativ men däremot hur de väljer: De kan välja Sorti, vilket innebär att de slutar gå på GAIS matcher; eller protest genom att göra GAIS uppmärksamma på deras missnöje; slutligen kan de även välja lojalitet och se sitt missnöje som något som är värt att acceptera då protest eller sorti kan uppfattas som illojalt.

Gårdakvarnen, en förening som företräder en sammanslutning av kunder/medlemmar väljer i samband med händelserna att gå ut på sin hemsida och kräva förändring. De gör även en poäng med att de tidigare inte valt att säga något utåt ( "Gårdakvarnen har under det senaste året valt att inte gå ut och publicera negativ kritik gentemot GAIS."), de har helt enkelt som grupp valt att utåt sett visa lojalitet mot GAIS.

Som en respons på detta, eller kanske i först hand kritik från enskilda personer, går GAIS en tid senare och bemöter detta officiellt på sin hemsida. För det första försöker klubben i detta dämpa omfattningen av problemen med årskorten (bara problem med 17 av 3000). För det andra bemöter de kritiken med att dels peka på att fållorna till ståplats kommer att byggas om till följande matcher och dels att besökarna får skylla sig själva; "vår rekommendation till vår publik är att anlända på ett sådant sätt att visitation kan ske och att man kan inta sin plats innan matchen börjar." - vilket givetvis är ett icke-svar då denna tid hypotetiskt kan vara allt från några minuter till motsvarigheten av en transatlantisk flygresa. Det står inte så vitt jag kan se något om detta vare sig i de allmänna köpvillkoren eller på GAIS och Gamla Ullevis hemsidor så det är lite svårt att veta. Enligt Gårdakvarnen var många där en halvtimme innan och ändå försenade in på arenan.

Genom att inte be om ursäkt och säga att problemet var något av en tillfällighet eller är supportrarna/kundernas eget fel tycks GAIS vädja till lojalitet snarare än att bemöta protesterna i sak. Som medlem som samtidigt lever i exil så kan jag endast hoppas att detta är en liten tafflig ridå bakom vilket GAIS tar framförda klagomål på yttersta allvar. Tidigare erfarenhet säger mig emellertid att så ej är fallet, då det inte är första gången GAIS har problem med insläppet och sitt allmänna kundbemötande.

GAIS tycks uppleva supportar som väljer protest före lojalitet som ett irritationsmoment. Egentligen borde GAIS uppskatta att det finns kunder som väljer protest före sorti. Många företag skulle vara överlyckliga över att ha kunder som är så engagerade i deras produkt att de inte bara tydligt och klart (mer eller mindre välartikulerat) pekar på vad de är missnöjd med utan även emellanåt försöker sig på att komma med konstruktiva förslag. Har själv jobbat en del extra som telefonintervjuare för marknadsundersökningsföretag för vilkas tjänster andra företag betalar stora belopp för att försöka få ut emellanåt rätt oengagerade kunder vad de tycker om deras konserverade gröt.


Måhända är det ett problem att GAIS alltid tycks kunna lita på de protestenandes lojalitet i slutändan. Efter att ha skrivit av sig sin frustration kan vi vara rätt säkra på att alla de som undertecknade Gårdakvarnens protestinlägg kommer att stå på läktaren på måndag igen. Under tiden drömmer GAIS vidare om marginalpubliken och barnfamiljerna som aldrig kommer i den omfattning som såväl de protesterande kunderna som de önskar. Detta beror givetvis på att dessa grupper väljer det andra alternativet när de inte är nöjda med GAIS - sorti. Precis som den genomsnittsliga svensken som just betalat en saltat räkning för en måltid på en kass restaurang tackar de artigt och vänligt för den goda maten och kommer sedan aldrig igen.

Jag misstänker att GAIS inte förstår, i någon missriktad vilja att dela upp sin publik i olika segment enligt den karta över rätt och fel som är arenaplanen, att även om den protesterande gruppen ibland gnäller på lite exta mycket av bara farten när tillfälle ges (något av en svensk nationalsport?) och i viss utsträckning har specifika önskemål på sin arenaupplevelse, så innehåller deras protest även inslag av sådant som allmängiltigt för klubbens publik i sin helhet, oavsett om man väljer att betrakta dem som kunder, medlemmar eller supportrar. Protester från supporterkollektivet är inte ett problem utan något som klubbledningen kan ta del av för att identifiera och lösa problemen som innebär att GAIS inte lockar något annat än lojala supportrar till sina evenemang.

---
Av de marknadsundersökningsföretag jag jobbat för var det ena ett av de största och har i alla fall en gång i tiden sponsat GAIS. Deras undersökningar var rätt kassa i allmänhet. Det andra företaget var mycket mindre men deras undersökningar var över lag bättre. Dessa gjorde även kontinuerliga undersökningar åt DLS.

Halvväg till Knivsta för att köpa mjölk

En ny artikel på Yimby Uppsala där jag resonerar kring externa köpcentrum, denna företeelse som jag älskar att hata.

Goterna - ännu en notis om politiserad historia

Efter att ha skrivit ett inlägg för någon vecka sedan, som handlade om hur Turkiets politiserande av sin egna nutidshistoria tycks ha kommit och bitit den EU-medlemskapstörstande staten i svansen i och med att Sveriges riksdag röstat igenom att det var folkmord mot minoriteter i dagens Turkiet i skuggan av första världskriget, kom jag att tänka på något jag läst bara någon dag tidigare.

I linje med den rojalistiska yran inför det stundande bröllopet, mellan en kvinna som kan spåra sina genetiska rötter till en fransk fältmarskalk och en man som kan påvisa sina rötter till... Ockelbo, har historiken Dick Harrison, professor i Lund, fått en kungablogg hos Svenska Dagbladet, som tydligen inte vill lägga ner all tid på RUT-avdragens diskbänksrealism utan även vill ha lite blåblodig flärd.

I denna svarar Harrison på diverse apokryfiska frågor om kungar för länge sedan. Professorn är trots allt medeltidshistoriker och rör sig sällan in i ens tidigmodern tid. Inlägg som i sin tur renderar en måttlig skörd med kommentarer. Ett undantag var dock hans inlägg om huruvida de gotiska kungarna var svenska.

Detta inlägg, som alltså dryftar händelser som kanske skedde för sådär 1500 år sedan, har lett till en hel del kommentarer. Emellanåt är det lite svårt att motivera varför historia är viktigt för en måttligt ointresserad allmänhet - om än inte mitt eget forskningsämne kring efterkrigstid och en på många sätt aktuell fråga - men för en högljudd grupp människor är detta uppenbarligen en extremt viktig historisk fråga.

Ett återkommande argument mot Dick Harrison, som menar att det inte finns några direkta belägg för att goterna kom från Gotland eller Götaland, är att denne är politiskt korrekt. Det vill säga, professorn producerar den historia som är rumsren och godkänd, inte den som är sann.

Måste säga att det på många sätt är märkligt att en del människor anser goternas härkomst så viktig att det är värt att svära över på internet. Det är närmast bortom ett I-landsproblem. Vad som emellertid är än mer intressant är hur en sådan hållning framhävs.

För det första tycks de försöka utsätta porfessor Harrisons historieskrivning för någon slags poststrukturalistisk dekonstruktion. En metod som sällan brukar förknippas med människor som tycks tro på entiteter som nation och en stabil historiesyn.

För det andra implicerar deras kritik att Harrison ägnar sig åt att tillskriva historien värde utifrån nutidens syn, vilket är exakt det fel som den äldre historiesyn de förfäktar har gjort sig skyldig till.

Det hela blir lika hycklande som den turkiska ambassadörens syn på historien; det är helt fritt fram att omformulera historien så länge det görs i en riktning som passar våra föreställningar.

Mjällby AIF 3 - 0 GAIS

I den norrländska provinsstaden Uppsala har det under de senaste veckorna vårats. Allt mer snö har smällt bort för att blottlägga en grusig barmark. När jag steg upp på söndagen möttes jag och min omgivning av ett bakslag. Det vräkte ner snö hela dagen och vid kvällen hade kung Bore tagit åter alla de vinster som våren tagit under mars månad.

Om väderleken fördärvade min yttre liv så var väderleken bättre nere på Listerlandet, där händelser utspelade sig som medförde att mitt själsliga liv slängdes ut i det kalla vintermörkret.

1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén, 4. H. Jónasson, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
21. J. Johansson, 17. J. Mårtensson, 29. Romarinho (75´24. J. Pettersson), 27. M. Celik (71´2. R. Ekunde);
25. W. do Carmo;
22. B. Andersson (60´19. K. Pattersson)

Inför matchen rapporterades en oväntat laguppställning som sedan inte riktigt verkade stämma. Som en följd av detta bör ovanstående uppställning läsas med en nypa salt. Vad som sades var att GAIS skulle spela med 4-4-2 med mittfältsdiamant. Johan Mårtensson på den defensiva rollen med Romarino i spetsen, Wanderson do Carmo till höger och Mervan Celik. Framför dem en typisk anfallsduo bestående av en tungre target, Björn Andersson, och en djupledslöpande Joel Johansson. Detta blev inte fallet. Istället hamnade lånet Joel ute på högerkanten där hans talanger tycktes slösas bort medan Björn Andersson, som gjorde en lam insats, var ensam och isolerad. Oavsett om det skulle föreställa att vara ett 4-4-2 eller en 4-3-2-1 så misslyckades det uppenbarligen. undertecknad misstänker att den första planen kunde varit mer framgångsrik men oavsett var laget offensivt framtungt med allt för många spelare som inte kan eller vill vinna boll och springa utan densamma.

Jag påstår mig inte vara ett fotbollsgeni men i jämförelse med GAIS, var taktiskt dispositon jag hade svårt att riktigt förstå, var tydligen i Mjällbys defensiva spel lätt at känna igen. Två band av fyra spelare i varje stängde effektivt ute de grönsvarta spelarnas offensiva försök. Björn Andersson var och är inte tillräckligt bra för att freda sig inne i en sådan mur och GAIS dribblare kunde inte komma igenom. Vad GAIS behövde göra var att försöka slita upp denna välordnade defensiv men av detta såg vi väldigt lite. Det löptes för lite utan boll men i det stora hela spelade detta ingen roll, då det saknades passningsprecision i bortalaget. Ett steg upp och bryta bollen var vad som behövdes i de flesta fall.

När så Mjällby vann bollen och gick till offensiv kunde GAIS inte freda sig. Mittfältets zonspel lämnade en hel del övrigt att önska och det var inga större problem för Mjällby att dyrka upp det låset. Den enda spelaren som visade kvalitéer både framåt och bakåt var Johan Mårtensson, i Pirlo-rollen, som dock inte mäktade med rollen att själv stå för mittfältets defensiva arbete medan övriga spelare rundades med några enkla passningar.

Även den sista försvarslinjen framför Dime Jankulovski i målet lämnade en del övrigt att önska. Fredrik Lundgren hade en av sina sämre matcher och gav dessutom motståndarna en straff samtidigt som han själv blev utvisad i slutet på matchen. Måhända hårt dömt av en herr Strömbergsson, som i övrigt utförde sin roll utmärkt i mitt tycke. Det går verkligen inte att skylla bort förlusten på domaren denna söndagseftermiddagen.

vad Mjällby verkligen har och som GAIS verkligen tycks sakna i detta nu är en van och rutinerad måltjuv. Marcus Ekenberg, skytteligavinnare i superettan förra året, har en förmåga att göra mål som jag misstänkte inte skulle funka i allsvenskan, där motståndet är lite bättre. Nu gjorde han tre mål på GAIS men det är fortfarande en öppen fråga om han har vad som krävs att göra mål mot allsvenskt motstånd - det var inte det som han ställdes upp emot i söndags.

Med tomma whisky- och ölglas framför mig, desperata sätt att dämpa ångesten - Bowmore och Oppigård ale som höll en nivå långt bättre än underhållningen - skrek jag från mitt torn högst upp ett fult miljonprogramhus ut min ångest mot snön som yrde utanför mitt fönster. GAIS åker ut i år. OK, kanske inte men det var onekligen den känsla som präglade min eftermiddagen och kväll.

---
Här i Uppsala handlade det annars om bruksorts-cupen - eller bandyfinalen, som den också kallas. Det ena laget, Bollnäs, kommer i och för sig från en ort som snarare än gammal järnvägsknutpunkt än bruksort. Hammarby, som vann, vet jag inte vad det ligger, men det måste ju vara en gammal bruksort. Bara smaka på namnet, Hammarbyn, det måste ju vara någon liten Hammarsmedja som gett namn till den orten, som rimligen ligger någonstans i Bergslagens mer avfolkade och skogsbeklädda trakter!

GAIS 0 - 0 Malmö FF

Så var det återigen allsvenskt spel i de vackraste av tröjor. GAIS tog sig an Malmö FF under Roland Nilssons ledning, som inte lyckas vinna men inte heller förlora en match mot sin forna arbetsgivare.

Själv förberedde jag mig för ett liv i exil. Provade på att köpa matchen via internet och stannade kvar på kontoret, köpte en påse jordnötter och tog några lättöl från lunchrummet. Får nog säga att bilden jag fick inte riktigt var värt priset men kan troligen vara ett alternativ de gånger det inte går att se matchen på något annat sätt.

1. D. Janjulovski;
7. J. Lundén, 4. H. Jónasson, 15. F. Lundgren, 2. R. Ekunde;
27. M. Celik (85´29.Romarinho), 17. J. Mårtensson, 6. R. Ayarna, 23. E. Hédinsson (45´19. K. Patterson);
25. W. do Carmo
22. B. Andersson (76´21. J. Johansson)

GAIS började matchen som det sämre laget. Mittfältet tycktes som bortblåst och spelarna ägnade sig mestadels åt att freda straffområdet. Speciellt hotande var Daniel Larssons djupledslöpningar och det påminde således om träningsmatchen i februari. Endast vid ett fåtal tillfällen stack makrillarna upp. En av få grönsvarta chanser kom när Wanderson do Carmo slog en frispark från mittlinjen mot flera lagkamrater placerade i straffområdet som både var etta och två på bollen men utan att få den på mål.

Under första halvleks första del fick vi väldigt många frisparkar emot oss. Antingen för att vi var det sämre laget och hade problem att hänga på Malmöspelarna eller för att domare Hansson blåse bort oss. I detta fall lutar jag faktiskt mot det förra, även om Hanssons insats för kvällen lämnade en del övrigt att önska.

Efter sådär 25-30 minuter kommer GAIS in i matchen och får ihop långa sekvenser av - med tanke på underlaget och det faktum att det är allsvenskan vi talar om - bra spel. Jag skulle tro att orsaken till detta låg i att Johan Mårtensson kom igång och började dominera mittfältet.

I samband med detta fick GAIS en straff efter att en motståndarförsvarare skulle ha tagit bollen med handen. I formell mening var så fallet men straffen var billigt och GAIS hade lika väl kunnat få både en och två straffar emot sig på samma sätt. Wanderson gick fram för att lägga straffen, försöker vänta ut målvakten, som givetvis mot reglerna stegar fram någon meter från mållinjen, Wanderson tvekar och straffen blir rätt dålig och mitt på mål. Underkända insatser av såväl Wanderson som domare Hansson, som låter målvakten gå ut.

Även om GAIS således spelar relativ bra under första halvleks andra hälft är inte anfallspelet något att hurra över. Den offensiva kvartetten uppvisar inte på något lysande lagspel, utan anfallspelet är mestadels ett resultat av individuella insatser. Även när GAIS etablerar tryck har laget frapperande svårt att komma till avslut eller ens förbi MFF:s mittbackspar. När det kommer några inlägg mot en GAIS-anfallare tenderade dessa att hamna bakom dem och vid ett par tillfällen ramlade Wanderson runt i den blekta ruccolan efter försök att vända på en femöring med fart framåt. Överhuvudtaget är inte Wanderson teknik med honom idag. Förhoppningsvis något som går att skylla på underlaget.

Eyjófur Hédinsson är blek på vänsterkanten, troligen på grund av en känning, och går också ut i halvtid för debutaten Kyle Patterson, som inte lyckas visa upp så värst mycket. Mervan Celik, till höger i första halvlek och till vänster i andra, är inte heller något att skriva hem om. Det är emellertid mer problematiskt att Björn Andersson på topp inte får igång något bra samspel med Wanderson under matchen. I mina ögon tycks de arbeta var för sig och samspel dem emellan är mer tillfälligheter en genomtänkt strategi. I slutet av matchen får Andersson kramp och ersätts av den inlånade Joel Johansson som visade en del goda intentioner men utan resultat.

Då var försvaret i många hänseenden en mycket trevligare upplevelse ur ett grönsvart perspektiv. Malmö FF försökte slå in höga bollar mot en backlinje som kunde ta hand om det mesta, speciellt när Daniel Larsson inte längre kunde få bollen vid snabba genomlöpningar som i början. Hallgrímur Jónasson är i många avseenden lysande matchen igenom och kompenserar Fredrik Lundgrens brister genom bra fart och bättre bollbehandling. Richard Ekunde, som fått hoppa in som vänsterback på grund av statymodellen från Hindås avstängning, är återigen lyckad i den positionen. Med sitt träben bidrar han givetvis föga framåt men han löser, med god hjälp av sin fart, sina defensiva uppgifter på ett förtjänstfullt sett. Det enda som riktigt stör är nickandet. När GAIS möter boll i backlinjen blir det ofta en nickning rakt upp i luften som sedan nickas rakt upp i luften av en annan spelare och så vidare, till Malmö får bollen. Nåväl, det är måhända att föredra framför Jonas Lundéns kortpassningsspel.

Efter ungefär en timmes spel börjar Malmö FF ta över matchen och i det blir en lång plåga i väntan på slutsignalen, efter fem minuters tillägg. Ett tillägg som till stor del beror på att en påg sparkar Lundgren i ansiktet. Vad som gör händelsen extra jobbig är att Reuben Ayarna blir puttad i ryggen bakifrån när han kommer i hög fart, vilket renderar ett gult kort för filmning. Ett i sig hårt tilltag som blir onödigt hårt i och med att detta var hans andra gula kort för kvället, något som Hansson tycks ha glömt, vilket således leder till en kvarts spel med en man mindre.

Först efter en dubbelhörna i slutminuten, då reservdanskarna trycker in halva laget i offensivt målområde, kan jag andas ut och sjunka ner i kontorsstolen, lätt illamående av för många lättöl.

Sammanfattningvis ett bra försvarsspel och ett OK resultat. Mer problematiskt och oroande är söndagens match, där ett Mjällby, med självförtroende efter en bra insats mot Svenska fotbollförbundets representationslag, tar emot på vad som endast kan beskrivas som den moderna svenska motsvarigheterna till Asterix galliska by, landets södra avkrok - Listerlandet. Kan vi inte redan i bakgrunden höra ljudet av duellerande banjos?

De där folkmorden

Som säkert de flesta lagt märke till har det blåst upp en diplomatisk kris i de svensk-turkiska relationerna efter att Sveriges riksdag röstat igenom att det ägde rum ett folkmord mot armenier, assyrier/syrianer och andra icke-turkiska folkgrupper i skuggan av första världskriget. Som en följd av detta kallade Turkiet hem sin ambassadör, som kommenterade händelsen så här:

- Jag hade förväntat mig att riksdagen skulle ha intagit den normala hållningen att det inte är riksdagsledamöternas jobb att avgöra om det har varit ett folkmord eller inte. Det är en fråga för historiker, för forskare att forska i och sedan komma till en slutsats, svarar hon.

Det kan jag la måhända i princip hålla med om. Det är emellertid ett ohållbart argument när man samtidigt i Sverige företräder en stat där det är förbjudet att påstå att det ägde rum ett folkmord!

Från mitt perspektiv är det uppenbart att Turkiets ståndpunkt är absurd. Även om jag inte tycker att detta är något som Sveriges riksdag skall ägna sig åt, så är det den Turkiska staten som politiserat historien från första början. Frågan är dock inte så enkel alla gånger. Jag, och de flesta andra vågar jag påstå, har lite lättare att acceptera att människor åklagas för att förneka förintelsen. Inte för att jag nödvändigtvis uppfattar det som korrekt men jag tycket kanske inte det är någon skandal.

Samtidigt får vi inte heller glömma att även svenska staten och partier har en politisk hållning till historien. Se exempelvis den infekterade debatten om Forum för levande historia, som jag flera gånger kommenterat på denna blogg.

GAIS årsredovisning 2009

På grund av min nya tillvaro i exil kunde jag inte närvara på årsmötet och följdriktigt inte heller rapportera om tillställningen här, såsom jag gjorde 2008 och 2009. Däremot såg jag till att få årsredovisningen 2009 sänd till mitt kontor, vilket jag kan tacka Tony B. för.

Årsredovisningen 2009 var denna gång snyggare och proffsigare än föregående år, då det i var frågan om en vanlig utskrift. I alla fall var den det tills jag spillde lite soppa på den häromdagen. Jag har inte haft tid och riktigt motivation till att skriva om den nu. Det är givetvis möjligt att jag missar detaljer som förtydligades under årsmötet men detta är i vilket fall mitt intryck av resultatet 2009 och budgeten för 2010.

Den nedersta linjen har varit relativt känd och har fått en del mediauppmärksamhet, vilket brukar bli fallet då det finns något negativt att skriva om GAIS. - 6,3m är verkligen inte bra, ett än större underskott räddades upp av i första hand - får man förmoda - försäljningen av Ericsson till DLS. En händelse och ett faktum som tillsammans med spekulationerna kring Wandersons försäljning gav mig magsår från julafton till slutet av januari och transferfönstrets stängning.

Försäljning var en nödvändighet för att rädda ekonomin på sikt. Att klubben blöder utan en eller ett par försäljningar per år är emellertid inget unikt för GAIS. Som jag påpekade i en genomgång av allsvenskans ekonomi 2008 så uppväges klubbarnas sammanlagda driftresultat på -71,7m med ett försäljningsnetto på +84,4m det året. GAIS minskade sin vinst på spelarförsäljningar från 11,9m 2008 till 6,3m 2009.

En stor bov i dramat är givetvis personalkostnaderna. Fotboll spelas av människor och är således klubbens största resurs men också dess största kostnad. På grund av en allt för stor trupp och utköp av spelarna Daniel Morais Reis och Levon Patjadzjan spräcktes budgeten med ett antal miljoner. De stigande lönekostnaderna hade givetvis varit berättigat om det köpte klubben en bättre placering men med facit i hand presterade denna trupp exakt samma resultat för 15 procent högre kostnad.

Det hela är en balans på slak lina. Köper och betalar klubben spelare som inte levererar eller misslyckas med att sälja dem när de lyckas är ett misslyckat år att vänta. Faran med felaktiga affärer är påtaglig och ett felbeslut kan få ödestigna konsekvenser. Felbeslut är ofta svårt att undvika. Våren 2008 ansåg nog de flesta att GAIS gjort en lysande affär när de fick in Levon Patjadzjan i truppen- tur eller skicklighet? Sett till 2009 var denne spelare endast en ekonomisk belastning - otur eller felbeslut?

GAIS och de flesta allsvenska klubbar lever under förhållanden som försvårar långsiktigt planerande, vilket är en delförklaring till att många klubbar ofta tycks lida av damp och river upp högtidligt deklarerade framtidsplaner när poängen eller pengarna sinar.

På pluskontot för 2009 är faktiskt publikintäkterna som steg från 6,7m till 10,8m, trots all den dåliga publicitet, diverse bojkotter och låga publiksiffror som året genererade. Se där, någon nytta av att GUAB gick back tio miljoner, vilket kommer att bestå under nästa år då de inte gick bra med att riva upp rådande avtal. Även sponsor- och reklamintäkterna steg från 6,5m till 7,2m. Måhända bra under vad som beskrivs som dåliga tider men samtidigt inte riktigt i linje med föregående års budget. Det sägs att GAIS är urusla på detta och att exempelvis BK Häcken får dubbelt så mycket. Med bristande fakta i frågan kan jag inte riktigt säga bu eller bä i det avseendet. Med tanke på att vi även tappade två stora sponsorer på grund av yttre omständigheter får man kanske ändå säga att det var ett fall framåt.

För 2010 satsar GAIS återigen på ett nollresultat. För att uppnå detta förväntar sig klubben, till skillnad från förra året, att sälja spelare för fem miljoner. Inte ett helt orealistiskt antagande, i alla fall om Wanderson kan säljas till sitt marknadsvärde och inte skeppas iväg som koks i lasten till den vietnamesiska andraligan eller något liknande. Det tarvas även en del intäktsökningar från fotboll och marknad. Den stora frågan är dock att hålla koll på kostnader för spelartruppen. På papperet ser det fint ut, men så gjorde det även förra vårvintern. Tyvärr kan man inte vänta sig något annat än diverse käftsmällar som rubbar GAIS cirklar och utfallet för 2010 torde vara en stokastisk variabel med stor varians även i år.

Situation Sthlm vs. Faktum

Under veckan som gick var min bättre hälft i den kungliga huvudstaden och roade sig medan en annan slet i sitt anletes svett i ljuset från datorskärmen och läslampan. Från makten och härligheten till landsorten tog hon med sig storstadens gatutidning Situation Sthlm. Jag har aldrig läst tidningen tidigare men var tidigare en relativt regelbunden köpare av de nedlagda varvens stads egna version med namnet Faktum.

Jag tar tillfället i akt att försöka göra en jämförande recension av Situation Sthlm med Faktum som måttstock. Vad som främst slår mig är skillnaden i tidningens material och framsida. Situation Sthlm använder sig av glättigt papper, som de flesta vecko- och månadstidningar och i detta avseende sticker Faktum ut med sitt strävare, rustikare papper (jag kan väldigt litet om pappersbranschen, så ni får ursäkta mitt måhända märkliga spåkbruk). Dessutom är framsidan onekligen annorlunda i och med att den pryds av en så kallad kändis, skådespelerskan Izabella Scorupco, med föga anknytning till det uteliv som Faktum brukar referera till (om man nu inte är av uppfattningen att hennes polska ursprung är relevant i sammanhanget).

Det första intrycket påminner mig helt enkelt mer om den där tidningen, som jag inte kommer ihåg vad den heter, som SJ sticker ner i ryggstöden. Inte nödvändigtvis något dåligt i sig men kopplingen till utelivet är tämligen oklart.

I många avseenden består detta intryck när jag läser igenom tidningen. Uteliggare och andra utsatta grupper får mycket mindre utrymme än i Faktum. Text och bildspråk är mycket mer slipat och inte alls lika tyket som i Faktum. Min bättre hälft, med en ton väl förankrat i hennes rötters innersta Norrland, konstaterar krasst att det är klart att tidningen måste vara glättig och ytlig - den riktar ju sig till stockholmare!

Om min bättre hälfts analys avspeglar den strategi som Situation Sthlms personal gjort i sin bedömning av sin marknad må vara osagt. På samma sätt kan givetvis Faktums oslipade attityd vara en proffsig bedömning av att den skall säljas till Göteborgare, sällan mer än ett par led från arbete på något band. Som läsare som väljer att köpa en tidning av en uteliggare föredrar jag dock de senare. Oavsett om det är beräknad falskhet i grunden vill jag verkligen uppleva att produkten inte bara talar om de som far illa utan även att de faktiskt i förlängningen är deras egna röst. Hade jag varit intresserad av kändisreportage finns det säkert bättre tidningar. Faktum ger mig mer information och perspektiv på den miljö jag bor i. Jag vill helt enkelt med mitt köpa djävla solidaritet (Jag vet, förbryllande, främmande ord för yngre läsare) som går bortom att sticka till en annan människa ett par tjugor!

Sedan fanns det inga bilder på människor med GAIS-mössor i Situation Sthlm heller. Stöd GAIS - köp Faktum!

Resultat inte alltid funktion av lönekostnad

Visst är det härligt när journalistisk är att med andra ord skriva av en artikel från en annan tidning som inte gjort något annat än att hämtat ut uppgifter från skatteverket? Det är i vilket fall vad som skett efter att Aftonbladets rosa del publicerat en lista på allsvenskans tio mest betalda spelare 2009, vilket sedan ompublicerats både här och där.

Nej, jag är uppenbarligen inte mycket bättre själv. Nu inbegriper uppgifterna alla inkomster, inklusive signeringsbonus, men det är ju rimligen att betrakta som en del av deras lön som betalas ut i förväg. I alla fall i de flestas ögon.

Även om signeringsbonus betalas ut ojämnt över kontraktslängden är det en utgift som drabbar alla klubbar någon eller några gånger per säsong. Det intressanta är således inte i första hand att Ekong kommer överst på listan utan hur många andra Djurgårdsspelare som är med.

Av tio i topp har Elfsborg och Den Lille Satan två spelare var medan Häcken, Malmö FF och AIK har varsin. Fem av tio spelare är således hos klubbarna som hamnade på topp tre. Häcken och Malmö FF är båda på den övre halvan. Djurgården med hela tre spelare på listan hamnade på 14:e plats och lyckades med nöd och näppe rädda sig kvar i högsta serien genom ett kval.

I vanliga fall finns det en påtaglig korrelation mellan lönernas storlek och en fotbollsklubbs framgångar (mellan 1978-96 var sambandet mellan relativa lönekostnader och slutposition i England påtagligt med ett R2=0,92). Djurgårdens IF tycks vara ett lysande exempel som visar att allt inte handlar om ekonomiska muskler utan även på något som sitter mellan axlarna. Lönerna gick dessutom till en komplementspelare på mittfältet och en anfallare som inte kan göra mål.

Av någon anledning är dock Sportbladet valt att lyfta bort spelare som slutat efter följa säsongen. Marcus Allbäck skulle annars ha hamnat överst (däremot inte sagt att Allbäck har en del andra inkomstkällor) och vi ser ju hur bra det gick för Örgryte förra säsongen. Undrar var Alvaro Santos hamnar på listan?

Signeringsbonusar är en stor kostnad som klubbar tar på sig för spelare som sedan allt för ofta inte levererar. Sett till allsvenska klubbars omsättning är inkomsterna dessa spelare får mycket stora. En misslyckad investering är i det närmaste en katastrof, oköpt är ofta det bästa köpet.

Privat förvaltning av det offentligas byggnader

I det modiga kölvattnet efter diverse upprörda känslor i samband med ökad nederbörd i osedvanligt kylig väderlek har statsvetaren Marie Demker påpekat att allt faktiskt är statens fel. Att tågen inte rullar alltså:

"I Dagens Eko 23/2 fick vi veta att hallar där tågen av-isades under särskilt svåra vintrar nu är tomma. Jernhusen tar så mycket betalt av de företag som SJ köper in underhållet av att dessa företag inte kan vara med och konkurrera om upphandlingen av underhållet på tågen om man använder hallarna. [...] Den avreglering, bolagisering och privatisering av det statliga ansvaret inom transport- och kommunikationsområdet som påbörjades på 80-talet har idag löpt linan ut. Idag kan vi se effekterna av att underhåll, investeringar och nytänkande inte genomförts på ett sammanhållet sätt. Numera är de ekonomiska aspekterna av varje enskild verksamhet avgörande för så kallade affärsmässiga beslut som myndigheter och affärsdrivande verk fattar."

Det är givetvis på många sätt enkelt och opportunt att skrika varg efter att fåren redan är döda. I princip håller jag dock mer Demkers kritik. Det är i min uppfattning ett stort problem ur flera hänseenden när det offentlig politik sker, eller inte sker, genom offentligt ägda bolag som skall agera som privata, affärsmässiga företag.

Utan att någon direkt kunskap (detta är trots allt en del av bloggosfären - där man får uttrycka tvärsäkra åsikter kring saker och ting man saknar initierad kunskap om) om den relativa kostnadsutvecklingen på fastighetsmarknaden kan jag ge två ytterligare exempel.

Först har vi företaget Akademiska hus. Ett statligt ägt bolag som förvaltar byggnader för universitet och högskolors verksamheter. Genom omständigheter som är såväl praktiska som juridiska har universitet och högskolor inget annat val än att använda sig av Akademiska hus. Samtidigt skall bolaget agera som ett företag, leverera vinst till sina ägare - det vill säga staten - och sätta marknadsmässiga hyror.

Sedan har vi fastigheter för kultur och ett hörsägens-exempel. En forskare, som jag inte kom ihåg namnet på, och som undersökt den kulturens ekonomiska förutsättningar konstaterade vid nått seminarium jag var på för några veckor sedan att i även om kulturen fått mer och mer pengar sedan kriget har summan den har kvar efter att ha betalat sina hyror egentligen hela tiden minskat.

Nu är jag ju en smula ambivalent till tanken med marknadshyror. Jag har dock av den bestämda uppfattningen att marknadshyror kommer bäst till sin rätt när det existerar eller finns förutsättningar för en fungerande, konkurrensutsatt marknad. Bruksvärdeshyror fungerar bättre när det inte existerar förutsättningar för en sådan.

Jag ställer mig tveksam till att hyresgästerna hos Jernhusen, Akademiska hus och Sveriges museum och teatrar egentligen har någon praktisk möjlighet att välja bort sina hyresvärdar för ett annat alternativ. Marknadsmonopol är den sämsta av båda världar. Det blir dessutom lätt absurt när offentligt finansierade verksamheter måste gå och äska om mer pengar för att betala stigande hyror till en statligt helägd fastighetsbolag som har uppgiften att generera vinster till sin ägare som sedan får ta vinsten och ge till den offentliga sektorn som måste betala stigande hyror.

Jag har tidigare hävdat att detta är situationen för alliansklubbarna som hyr hos Gamla Ullevi. Två andra dagsfärska exempel är Storan i Göteborg, vars verksamheter inte längre anser sig ha råd med Higabs hyror (Higab startades bekant som bolag för att ge lokaler till företag som fick sina gamla, billiga lokaler rivna i rivningshysterin och sedan inte hade en snöbolls chans i helvetet att fortsätta verka med Higabs hyror) och i Uppsala där Studentstaden, samlingsnamnet på ett stort bestånd med 4300 studentlägenheter, skall säljas av det statliga bolaget Vasakronan och då eventuellt göras om till bostadsrätter.

I det förra fallet blir en centralt placerad teater tom och det är svårt att se vad lokalerna kan användas till istället. Gepe har trålat kommentarer och det är la svårt att se varför förslagen skulle vara mer gångbara än nuvarande verksamhet. Ett kulturhus, exempelvis, kommer la näppeligen ha lättare att betala Higabs hyror.

I det andra fallet minskar en studentstad möjligheterna att erbjuda presumtiva studenter ett boende kraftigt. Uppsala har något av Sveriges mest överhettade bostadsmarknader och i en sådan situation slår troligen bostadsrätter, som säljs på en marknad, ut studentbostäder. I alla fall i fallet Studentstaden, som ligger tämligen centralt. För Uppsala, som i stor utsträckning lever på högre utbildning, forskning och därav tillhörande verksamheter är det på sikt en farlig utveckling för stadens ekonomiska utveckling om studenterna väljer bort Uppsala för att de inte får någonstans att bo (det var faktiskt en delorsak till att jag i min ungdom pluggade i Umeå).

Svåra frågor utan enkla svar. Jag är emellertid rätt säker på att offentligt ägd marknadsmonopol i dessa former inte löser så värst många problem. När marknaden inte fungerar bör staten försöka se till att den gör det eller måhända överväga alternativa lösningar. Att tro att högre effektivitet uppnås genom att skapa affärsmässiga bolag som sedan i praktiken har monopol på sin marknadsnisch är troligen en chimär.

Hisingen oväntad segrare

För en tid sedan tog min bättre hälft saken i egna händer och bytte ut rubrikbilden på denna blogg. Detta för att markera en rumslig förflyttning från Hisingen till Uppsala.

För att bemöta detta startade jag en läsaromröstning för att utröna vilken bild de föredrar. Till en början såg Uppsala ut att ligga väldigt bra till och jag glömde faktiskt bort det hela. Nu märkte jag dock att omröstningen är avslutad. Lite oväntat hämtade Hisingen in försprånget och vann med minsta möjliga marginal - 18 mot 17.

Vid tillfälle skall jag byta tillbaka rubrikbilden. Varnar dock läsarna för att min bättre hälft inte har någon vidare respekt för de demokratiska reglerna. När hon såg att jag hade en omröstning så valde hon att inte rösta. "Äh, jag kan ju ändra den när jag vill i vilket fall", sa hon. Så länge jag inte ids byta lösenord och inte spara det på vår hemdator så ligger rubrikbilden således risigt till.

Bokrea för alla

Bokrean har i stort sett gott mig förbi. Nej, egentligen har den inte gått mig förbi utan lämnat mig oberörd. I fredags gick jag en sväng i småstadens centrum och gick runt i några bokaffärer utan att få någon lust att köpa något. När jag var liten (och fortfarande var glasögonorm), var bokrean en stor händelse för en unge med begränsad budget. Var ofta på plats vid midnatt när bokrean öppnade.

På vissa sätt är utvecklingen bra. Att bokrean var en så stor händelse hängde troligen delvis samman med att Sverige och småstaden under mina uppväxtår långsamt men ännu ej helt lyckat stappla sig ur sitt skal som Öststat och komma fram i det kapitalistiska ljuset. Idag går det att köpa billiga böcker året runt.

På andra sätt är utvecklingen dålig. Utbudet av reaböcker tycks mig allt mer skralt och likriktat för varje år som går. Det är i stort sett samma böcker som säljs vid kassan på stormarknaden som säljs på rean. Gick en sväng på den sköna nya "akademi"-bokhandeln och suckade över att ungefär hälften av böckerna om historia har namnet Hitler i titeln.

DN skriver på sin ledare om bokbranschen som en bransch i kris och vad som behövs för att rädda utbudet. Rubriken på ledaren är En bok för alla. En av mina absoluta favoritböcker alla kategorier kom från det bokförlaget, som med statligt stöd skulle ge ut kvalitetslitteratur. Karel Capeks Salamanderkriget köpte jag på Konsum Håstenshallen för nästan 20 år sedan. Så egentligen kanske det inte är fel med reaböcker på stormarknaden; litterär spis.

---
Nu när jag ändå är igång och beklagar mig över ett skralt utbud så skall jag också passa på att nämna gatumusik. Det var två musikanter igång när jag gick igenom småstaden och tittade på böcker. Den ena spelade ledmotivet från Gudfadern-filmerna och på ett annat ställe spelade två personer When the Saints go Marching in. Samma låtar när jag gick tillbaka samma väg.

Nu har jag tidigare uttalat mig positivt om gatumusikanter men man får la ändå undra varför de måste spela samma låt om och om igen? Även om detta givetvis kan antas vara kassakor så undrar man lite varför de inte kan spela två-tre olika låtar. Det måste vara förbannat trist för gatumusikanterna också. Varför skall man ge pengar till musikanter som inte har ork nog att lära sig mer än en låt?

---
Såg dock att Arkadij Babtjenkos självbiografiska skildring Krigets färger finns på bokrean. Rekommenderas!