Nybyggen i Göteborg 1: Örebrogatan 2-6

(se tidigare programförklaring, kallas Långströmsgatan hos stadsbyggnadkontoret, Örebrogatan hos byggherren)

Eketrägatan när Bräckelinjen försvann 1968

Eketrägatan är ett bekant namn för de flesta invånare som bor på Hising Island. Nej, det är inte en spännande gata med flera olika intressanta affärer och kaféer, charmigt gatuliv och vackra hus (ingen knarkhandel eller några MC-klubbar heller vad jag vet). Eketrägatan är en knutpunkt för den lokala kollektivtrafiken. Tre spårvagnslinjer passerar här till och från Biskopsgården (fram till 1968 fanns också Bräckelinjen som svängde söderut, men kollektivtrafik sågs la som omodernt på den tiden) och det går att ta buss för att ta sig till Norra älvstranden eller till och med över Älvsborgsbron (ja, det är faktiskt sant, det går att åka kollektivt över bron!).

Nybygget ur fågelperspektiv

Området runt knutpunkten med sin obligatoriska Pressbyråbutik består dels av limpor och andra flerfamiljshus från 1950-talet kringslängda på gräsmtattor och ett par egnahemsområden från 19,0-talet samt hörnet av det industriområde som inkluderar Volvo Lundby. Knutpunkten är del av en trafiklösning där Hjalmar Brantingleden möter Långströmsgatan som i bilismens anda tar upp en massa plats och genererar mängder av små, oanvändbara gräsmattor.

Tre ofärdiga punkthus

På den största av dessa gräsmattor (och ett fotbollsplan) är byggherren Botrygg (fanns inget mer paternalistiskt namn ledigt?) på god väg att färdigställa tre punkthus. Ja, gräsmatta är vad jag kallar kallar det. På Botryggs sida för projektet beskrivs det som en park. jag uppmanar er att söka på Örebrogatan på eniro och titta på parken och berätta för mig om ni tycker att det ser ut som en park. Dessutom förtäljer de stolt att "[b]ostadsområdet kommer att bebyggas med målsättning att bevara mest möjligt av parkmarken." Ja, här har vi alltså återigen det klassiska huset i parken som inte är en park.

Kran och bro i fjärran, förgrunden inte fullt så pittoresk

En låååång parantes: Parken har under en tid varit ett hett ämne på yimby.se och idag har Svenska Dagbladet en stor artikel om den nya parktrenden:

–I varje nyexploaterat område måste man ha tillräckligt mycket park, för det är där människor vill vara, säger hon och tillägger att Hammarby sjöstad är ett exempel på ett nytt område där park­ytan inte räcker till för alla behov. Men parker ska inte bara vara tillräckligt stora. De ska också fylla nya uppgifter i staden. Allt oftare ingår parker i ett större strategiskt tänkande; om parken tidigare sågs som ett komplement till staden, en respit från smuts och trängsel, så kan parken i dag aktivt vara med och strukturera och förändra staden.

Om det är Botryggs definition av park som i praktiken kommer att gälla för framtidens byggen är det inte frågan om någon förändring utan en fortsättning från planeringstänkandet runt efterkrigstidens förorter där parker - en eufemism för de bitar som blir över och gräsmattor - verkar mer som barriärer än som något annat (se tidigare inlägg av mig angående en annan SvD-artikel i april).

Parken lär la vara trädet till höger

Nu är det la i och för sig inte någon risk att Örebrogatans park är eller kommer att bli en barriär för någon, det är nämligen bara en liten gräsmatta! Det är tre punkthus på fem våningar med 1-4 rumslägenheter, totalt 96 hyreslägenheter. Bra med fler hyreslägenheter (även om de som har råd att betala hyran säkert har råd att köpa lägenhet och leva i en mer gynnad boendeform), men i övrigt inget spännande eller intressant med de här husen. Punkthus på gräsmattor delvis naggade i kanten av parkeringsplatser; bilism ni vet. Tydligen skall bollplanen behållas, vilket får mig att tänka på ett sarkastiskt inlägg på yimby.se om Le Corbusier:

"Corbu ritar världens kanske tråkigaste stad, inser överraskande nog att den är tråkig, grubblar i åtta långa år och kommer fram till att idrottsanläggningar är lösningen. Geniets vägar är onekligen outgrundliga."

Husen på Örebrogatan kommer inte att ge mig personligen något mer än fler personer på morgonvagnen. Men jag skall måhända inte vara så självcentrerad och försöka föreställa mig hus bygget kunde sett annorlunda ut. Ett stort problem som jag ser det med områden mestadels planerade efter kriget är att de är så svåra att förändra. När arkitekturens största tänkare upplyftes till teknokratiska gudar började de, likt många andra inom flera andra verksamhetsfält, att bygga små utopier; färdiga platser. Hus, vägar, skolor, affärer och mycket annat är redan i förväg inplanerade på ett oflexibelt sätt. Här och där har det lämnas lite gräsmattor som kan bebyggas, men det blir fortfarande på den gamla planens villkor. Samtidigt tycker jag att någon kunde haft mod nog att bygga ett sammanhängande kvarter med högre exploateringsyta av den existerande marken. det är trots allt nära en knutpunkt, skulle det inte kunna finnas plats för annat än bostäder?