Den andra arbetaren

Arbetslivet är hårt

DN debatt idag är ett gemensamt brandtal av Fredrik Reinfeldt, Sven Otto Littorin och Nyamko Sabuni kring en nysatsning för nyanlända invandrare. En stor del av artikeln handlar om att alliansregeringen slår sig för bröstet. Nu är det nya tider, inte som för när sossarna bara la ner energi på att dölja utanförskap i statistiken, säger de och pekar på den gynnsamma statistiken från SCB (som tydligen är felfri, i alla fall numera). Även de vågar erkänna att utvecklingen gynnas av den goda konjunkturen på arbetsmarknaden. Tro det, på 1960-talet kunde människor komma direkt från båten och få ett jobb på en fabrik inom en vecka - utan reformer och arbetmarknadspolitik riktad mot invandrare (de hette utlänningar på den tiden). Finns jobben även idag så kommer folk att fylla platserna. Jag är skeptisk till att regeringen har haft något att göra med den utvecklingen. De är nog de själva också även om de säkert vill tro att de bidragit..

De talar dessutom om att satsa på validering (enkelt uttryck att översätta utländska betyg och examina till svenska). Även om jag inte har någon närmare inblick i utvecklingen så vet jag i alla fall om att det har talats om validering av utländska examina i över tio år - varför skulle det gå bättre nu? Bolognaprocessen finns i och för sig nu, men det berör inte någon större andel av den grupp utrikes födda som har svårt att få arbete utifrån sin kompetens och utbildning.

Istället skall 1,2 miljarder under några år satsas på så kallades instegsjobb - ett pågående projekt som hittills endast förmedlat jobb till 435 personer. I 24 istället för 18 månader kommer staten nu att betala hälften av lönen för en nyanländ invandrare. 18 månader anses numera vara en allt för kort tid att lära sig svenska och komma in på arbetsmarknaden. Än så länge ett misslyckande alltså, men regeringen häller med bensin på brasan och hoppas att det tar fyr. Kan man ana en flopp likt förra regeringens hårt kritiserade friår?

Som av en slump tog p1 (tror det var plånboken, av någon anledning som jag inte förstår) upp invandraren på arbetsmarknaden genom att tala med en representant för blatteförmedlingen.
De finns helt enkelt människor som anser att invandrare har något att bidra med genom sina erfarenheter och kulturella kapital. Just det kulturella kapitalet, i kombination med ett dåligt språk, anses ofta vara en viktig orsak till invandrarens utanförskap på arbetsmarknaden. På blatteförmedlingen vill de vända på det och påvisa att det är en fördel för ett företag att inte ha ett allt för homogent kulturellt kapital; homogent är inte kreativt. Att se på invandrare som människor med unik kompetens istället för en strata som det skall slängas pengar på - helt otroligt.

Hade jag varit personalansvarig hade jag definitivt hållit en getöga på utländska arbetssökande och andra människor med brokig bakgrund. Troligen finns det riktiga guldkorn att finna bland de som ratas av mer eller mindre oviktiga anledningar. Om jag ändå får anställa dem för halv kostnad i två år är det la lika väl att anställa två direkt - med lite tur är i alla fall den ena en riktig stjärna som dessutom inte har någon chans att sticka till en annan arbetsgivare eftersom han eller hon är brun utan sol.

Just arbetsmarknadens uppenbara ineffektivitet (det är inte precis en teoretisk marknad där alla aktörer har fullständig information) är vad som gör den så intressant. Kanske är det för att jag är en högskoleutbildad etnisk hallänning som ratats av arbetsmarknaden (jag är ofta överkvalificerad, men man är aldrig överkvalificerad för städjobb) som leder till min slutsats att den är ineffektiv - vem vill finna fel och brister hos sig själv?

Blir någon nöjd?

Någon vecka efter Mark Isitts tudelade angrepp på stadsplaneringen och arkitekturen i Göteborg kommer nu en replik för en av bovarna i Isitts skildring; det socialdemokratiska kommunalrådet för stadsbyggnads- och trafikfrågor Anneli Hultén.

Efter att Isitt inte varit rädd för att i det närmaste gå till personangrepp är Hulténs replik mycket saklig och framförallt väl avvägd ur ett politiskt perspektiv. Nyckelord är demokrati, miljön, social utveckling, segregation, ekonomi och tillväxt, arbete och sysselsättning för medborgare et cetera.

"För oss är samtalet, dialogen och diskussionen grundläggande. Sedan kan den demokratiska processen alltid utvecklas, som i till exempel dialog Södra älvstranden för att få medborgarna delaktiga på ett djupare plan än tidigare. Modell Södra älvstranden tycker vi är ett bra exempel på hur fler icke professionella kan få vara med i samtalet om staden och därför kommer vi att använda den också när utformandet av Heden påbörjas i vår."

Hulténs svar är enligt min uppfattning mycket bra. Hon styr undan ansvaret till en kollektiv beslutsprocess (med kollektiv skuld för eventuella missförstånd och misslyckanden) och pekar på värden som näppeligen går att ifrågasätta. Vem kan klaga på fasad och husens höjd när värden som miljön, kommande generationer, demokrati och arbete kommer upp på tapeten? Vad jag dock saknar är några idéer och förslag överhuvudtaget om vad hon som politiker vill göra, man kan inte satsa på allt (under min research ser jag att biospolitikos i detta sista avseende kommit till en liknande slutsats)

Ändå finns det nog en del problem som bör tas upp och som Hultén inte kommenterar i sin replik. Hon framhäver beslutsmodellen för södra älvstanden som en framtida modell. Men är vi nöjda med hur det egentligen går i den processen? Jag har tidigare refererat till en debattartikel där Sören Olsson och Helena Westholm beklagar sig över utvecklingen i denna process; blandstaden som är öppet för olika grupper av människor offrats för en framtida gräddhylla. Samtidigt har både Isitt och även Wingårdh, beklagat sig över bristen på spännande lösningar i den nya stadsdelen.

Fyra förslag för södra älvstranden - alla hatades(?)

Nu är la i och för sig området södra älvstranden år, för att inte säga årtionden, från att bli verklighet. Men om missnöje från båda dessa fraktioner i debatten redan nu lyfts fram är jag lite orolig över slutresultatet både för södra älvstranden som heden.

Nu tror jag i och för sig att det är nära nog omöjligt att bygga annat än gräddhyllor i den betydelsen att allt som byggs är dyrt och ekonomin styr osvikligt vilka människor som kommer att bo där. Nya gräddhyllor lämnar dock plats i gamla gräddhyllor som kanske inte är så hemska för oss fattiga, vanliga människor. Vad jag hoppas på är att det byggs små och billiga kontors- och affärslokaler som ger plats för små- och nyföretagande på södra älvstranden. Utan lokaler till vettiga hyror kommer de aldrig skapas ett fungerande stadsliv - se hur roligt och livligt det är i västra nordstan. Tyvärr kommer la avtal och ryggdunk med tiden avgöra vad som kommer att finnas som arbetsplatser på södra älvstranden; tre managementkonsultfirmor, fyra affärer sammanlagt för 7eleven och pressbyrån, ett ica, ett espressohouse samt kanske H&M och någon annan kedja. Misstförstå mig rätt, jag vill inte bannlysa dessa företag, men det vore bra om det lämnades plats för andra än kommersiella jättar.

Dessutom tycker jag inte att det skulle skada att ta i rätt ordentligt på södra älvstranden. Ser för egen del hellre flera höga hus på södra älvstranden än ett par stora penisar kring heden (hade Strindberg pinkat på heden hade hela området varit k-märkt, nu är det ju bara platsen för den första fotbollsmatchen någonsin i Sverige).

Levon, Fjodor och jag

Sedan en tid har det pågått en hetsig debatt om stavningen av GAIS nya armeniers efternamn på gårdakvarnens hemsida och dess gästbok. Problemets kärna är att Levons efternamn i hans hemland skrivs med armeniska alfabetet som skapades av munken Mesrop Masjtot på 400-talet med syftet att kunna översätta bibeln till armeniska. Som bekant var Armenien den första kristna staten i världen. Det behövs en transkribering av namnet från armeniska till våra bokstäver (Mesrop Masjtot skrivs Mesrob Mashtot på engelska). detta verkar vara helt omöjligt för svenska sportjournalister, och även andra likt gais.se, som helt enkelt använder sig av den engelska transkriberingen.

En skitsak kan tyckas, men hur hade en skribent på kultursidorna bemöts om han eller hon hade skrivit Fyodor Dostoyevsky istället för Fjodor Dostojevskij? Det hela blir lite löjeväckan när gepe-tv gör ett inslag [Achtung, Tommy!] där texten för att beskriva inslaget är: "Svårt med språket för armeniske Levon Pachajyan än så länge".

Jag tycker faktiskt att man skall ställa samma språkliga krav på journalister som håller på med sport- eller nöje- som kultur-, inrikes- eller utrikesnyheter. Skall passa på att påpeka att Britt-Marie Mattsson konsekvent skriver Sydkarolina istället för South Carolina i sina rapporten från den amerikanska nomineringskampanjen.

Vad heter då Levon i efternamn? Saken är inte avgjord ännu - vi har några gubbar som utreder saken - men det lutar åt Patjadzjan, eller något snarlikt.

*****

Hade för övrigt en annan debatt kring Levon Patjadzjan med en reporter på fotbollskanalen.se. På UEFA:s hemsida kunde man läsa:

Every Armenian player dreams of playing for a top European club and playing in a major league," said Pachajyan, who has been capped 18 times. "It is exactly the same for me. It is a massive honour to play for a big European club, but it is hard to earn a move to one. First you have to establish yourself in one of the more modest leagues."

Karl Romanus hade i sin artikeln om övergången helt enkelt utelämnat den andra meningen och helt ändrat innebärden av det han säger. Det skulle vara tragiskt om Levon Patjadzjan trodde att han kommit till en Europeisk toppklubb.

[Jag:]Genom att utesluta nästa mening från citatet förvränger du sanningen och håller därmed normal standard på fotbollskanalen - grattis!
[Karl Romanus:]Mitt syfte med citat var ju inte att förvränga sanningen. Men visst ger det en lite annan betydelse utan den sista meningen. Men där var det nog snarare tidsbristen som gjorde att den inte kom med.
[Jag:]Om du inte ägnade tid åt att snabbt svara på e-post från landets alla gnälliga tokskallar så kanske du skulle få mer tid över för att faktagranska dina artiklar!
[Karl Romanus:]Bra idé. de är så många bara.

Utopi i Frölunda

Frölunda torg

Läste i måndags av en slump att Sven-Eric Liedman, professor emeritus i Idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet, skulle hålla ett föredrag med titeln Den utopiska staden - mellan dröm och mardröm från Babel till Frölunda på Frölunda kulturhus. Tänkte att det kan vara värt en resa, har läst flera av hans böcker men aldrig sett eller hört honom, och satte mig på 99:ans buss. Det visar sig att föreläsningen hänger samman med en utställning om den avlidne professorn i arkitektur Lars Ågren som bland annat var mycket involverad i planeringen av den moderna förorten Frölunda och många andra bostadsbyggen i Göteborg, mycket stjärnhus blev det genom åren.

Nåväl, det är klart att föreläsningen av en idéhistoriker inte i någon högre utsträckning berör stadens planering och arkitektur i detalj utan istället staden som fysisk manifestation av olika idéer om den goda staden genom årtusenden och olika konflikter därom: trädgården versus staden; Babel versus Jerusalem; den planerade staden och den oplanerade staden.

Även om inte så värst många nyheter presenterades för den hyfsat allmänbildade (läs: er stoiska, ödmjuka bloggare) är det alltid intressant att få höra lite nya detaljer kring staden igår och idag. Till exempel den roll som tron spelade på äldre stadsplanering där det inte är ovanligt att placera en större kyrka i mitten och sedan kapell i de fyra väderstrecken för att på något sätt symbolisera den kristna världen, där den stora kyrkan representerar Rom. Ett intressant exempel på dessa försök att avspegla något annat i stadsplaneringen var Kristanstad. Grundad 1614, när förkärleken för geometriska modeller slagit igenom i stadsbyggandet, lades gatorna ut i ett rutnät. Det intressanta i det hela är att vilken ruta/kvarter man bodde i sedan avspeglade sig i vilken plats man satt på i kyrkan. Position i samhället, i staden och i kyrkan blir på detta något sätt något väldigt konkret.

På senare tid har har arkitekter och planerare - i alla fall officiellt - övergett idén om att bygga utifrån guds eller geometrins principer och bygger istället för människan. På det sättet kommer vi fram till Frölunda - den moderna förorten som skall tillgodose det människan behöver istället för indstristaden som ett helvete på jorden. Det är lite märkligt att den första staden som byggts för människan tycks ha förlorat mot den gamla staden som byggdes med helt andra principer - om den nu har det.

Medan jag åker hem igen på 99:ans buss, medan mitt läsande störs av ett evigt tuggummituggande från de två tonårstjejerna bakom mig, som är på väg hem till Eriksberg och definitivt inte varit på ett föredrag på kulturhuset, riktas mina tankar kring Frölunda. Jag är inte särskilt bekant med denna förort; bor man i en förort så åker man sällan och besöker andra. Jag utgår från - måhända är jag fördomsfull - att flickorna varit på gallerian Frölunda Torg. Där finns de mesta en människa kan förväntas behöva, allt samlat på en plats. Men samtidigt är nog antalet pizzerior, kiosker, affärer eller andra näringsidkare mellan Frölunda Torg och Axel Dahlströms torg, fyra kilometer bort, inte fler än att man kan räkna dem på ena handens fingrar. Nu skall torget bli ännu större. Det blir ett väldigt tråkigt landskap där Lars Ågrens stjärnformade punkthus står under januarikvällens himlavalv. Måhända är det även något symboliskt med att tuggummituggorskorna går av vid Eriksbergs centrum pbland norra älvstrandens dyra bostadsrätter - det är svårt att bygga den goda stad.

Även om den sociala ingenjörskonsten som planerade för människorna i Frölunda på senare år fått ett allt mer skamfilat rykte så lämnades i alla fall plats för kulturhus och andra kommunala åtaganden. För en tid sedan publicerade Sören Olsson, professor i socialt arbete och Helena Westholm, arkitekt en debattartikel i gepe där de beklagade sig över att den inslag som från början skulle göra södra älvstranden till en blandstad nu håller på att förvandlas till en gräddhylla; ett homogent område för välbeställda. Den sociala dimensionen i stadsbyggande är på tillbakagång, men det är i alla fall nära till närmsta café - om man har råd att betala för sig.

*****

När Frölunda torg var något nytt och spännande åkte ibland min morsa och hennes kompisar på Varbergs flickskola hela vägen till Göteborg för hänga på Frölunda torg. För mig idag känns det ungefär lika häftigt som att gå ut och hänga på mjälkpallen vid landsvägen. Men samtidigt finns ju de där tuggummituggorskorna kvar...

Mer om den nya arenan och evenemangspubliken

Råkade snubba in på en svenskafans.com-sida för nåt obskyrt lag, som tydligen skall vara svenska mästare i fotboll, där ordförande för deras supporterklubb vädrar sina åsikter.

För lite mer än en vecka sedan har de ökade kostnaderna för bygget delvis försvarats med att det nu är frågan om en annan, bättre arena än som från början var tänkt. Hur blir det nu med denna nya nya arena? Många hos klubbarna har kallt räknat med en ökning av publiksiffror och intäkter i och med den nya arenan. Även om till exempel Christer Wallin insett att det inte räcker med en bekväm och trevlig arena om inte spelet värmer.

Nu finns det en del frågetecken kring vilka nya möjligheter för klubbarna att locka till sig nya sponsorer, evenemangspublik och få in extra intäkter från försäljning. Det verkar nämligen inte bli frågan om några kommersiella ytor utöver de brukliga; öl i platsglas och korv. Det verkar inte bli några pubar eller någon restaurang. Istället kommer det endast att (eventuellt) bli fråga om en snabbmatsrestaurang med sin ingång utanför arenan. Inga ökade intäkter för klubbarna således, även om en extra hyresgäst kanske kan sänka den där omdebatterade marknadshyran som klubbarna skall betala en smula.

Jag gillar korv och dålig öl blir inte bra öl bara för att de serveras i glas. Det finns redan en miljon McDonalds i Göteborg med omnejd och är lika vedervärdig och dyr mat vid Ullevi som vid Skandinavium. Sedan förstår jag inte riktigt människor som går och sätter sig på en pub och en restaurang mitt under en fotbollsmatch. Finns la många bättre alternativ i stan som även är öppna när det inte spelas boll.

Fast O'Leary's verkar har gjort det till koncept att servera mat till folk som bara tittar upp på skärmarna när Zlatan Ibrahimovic gör mål. Vem orkar koncentrera sig på något i fyrtiofem gånger två minuter utan reklampaus? Det är la nästan lika hemskt som att se en långfilm på svt!

Ja, jag förstår helt enkelt att även om de kommersiella ytorna på arenan är tämligen oviktiga för mig, så är de väldigt viktiga för sponsorer och evenemangspublik som egentligen inte är intresserade av GAIS utan vill vara del av ett jippo, föda sin avkomma med restprodukter och bli lite så där lagom lulliga innan de tar taxi tillbaka till svenska mässan. Jag är en kategori A-huligan och de andra är framtiden och pengarna. Även om jag aldrig stannat på Elfborgs nya arena längre än nödvändigt så har jag i alla fall märkt att det ser mer ut som ett Backaplan med osannolikt många BK Häcken-supporters, får tror att de tjänas en del pengar på det.

Men å andra sidan, de säljer la mest korv och öl i plastglas där också.

*****

Född 1951?

Var inne på engelska Wikipedia såg vad som stod om GAIS nuvarande spelare. Visar sig att den nye mittbacken Björn Andersson från Qviding vann europacupen med Bayern München 1975 - starkt jobbat. Men jag tycker nog att han såg mycket yngre ut när han presenterades på gais.se...

*****

Post Scriptum:

Beklagar att blogger återigen av sig självt flyttar och raderar i min text. vet inte om det är mig det är fel på, börjar kanske bli för gammal för sån där modern teknik, men irriterande är det. Mina tankebaner är böjda och krokiga, men inte fullt så mycket.

I fortsättningen kommer jag ringa och läsa upp inläggen (nedkladdade på griffeltavlan) för er läsare, men inte om ni är anslutna till AXE-systemet! Litar inte riktigt på moderniteter som sagt.

Tävlingsbalans presenterat på bättre sätt

Jag har vid några tidigare tillfällen berört begreppet tävlingsbalans (Competitive balance). Framförallt här men också här. Det har bara varit några mindre nedstamp där jag kört lite siffror i open office. På den osynliga handen har bloggaren gjort en bättre genomgång av tävlingsbalansen i engelska Premier League och avser snart att fortsätta med Tipeligan och därefter någon tävling som heter allsvenskan.

Notera att han(?) har räknat på ett annat sätt, så jämförelser med mina är inte tillbörligt. Jag använde HHI på seriesegrar under tolv år som tecken på dominans, han använder sig av poäng som marknadsandelar för ett antal år.

En orättvis jämförelse

En av helgen stora fotbollsnyheter - i alla fall ur ett anglofilt perspektiv - var Havant & Waterloovilles omspel mot Liverpool i FA-cupen där de lyckas ta ledningen två gånger mot premier leaguelaget i första halvlek innan 122 tabellplaceringars skillnad tog ut sin rätt och Liverpool vann med 5-2.

Mystiken och traditionen kring FA-cupen får mig ofta att tänka på den svenska cupen. Kanske framförallt för att två så likartade turneringar samtidigt är så annorlunda. Havant hade sextusen tillresta supportrar till sitt omspel mot giganterna vid Merseyside. Förvisso går långt ifrån alla dessa på Havants ordinarie ligamatcher i landets sjätte division, snarare en tiondel. Men det lite smärtsamt att göra en jämförelse med svenska cupen, för hur många anhängare skulle ett svenskt division fyra lag få till en bortamatch mot ett allsvenskt lag i svenska cupen?

Westleigh Park, Havant

Svenska cupen som startade 1941 har inte mycket att komma med mot världens äldsta fotbollstävling som varit igång sedan 1872. Man kan la säga att Svenska cupen inte har bidragit med något till svensk fotboll sedan GAIS vann den 1942. Det har pillats mycket mer svenska cupens former under åren men inget tycks hjälpa för att höja cupens status (måhända mindre pillande kunde ha hjälpt).

Numera spelar lagen från allsvenskan och superettan mot ytterligare 68 utvalda lag. Denna säsong deltar 731 lag i FA-cupen. Numera liknar tur neringen mer den engelska ligacupen som lever i skuggan av den stora FA-cupen med sina 92 deltagande lag. En turnering som räknas, men ändå inte. Trots att både svenska cupen och ligacupen i england är en väg ut till Europa i form av UEFA-cupen är det mest klubbar som inte har någon rimlig chans att nå den inhemska ligans högsta topp som tycks finna det värt att lägga ner någon energi på spektaklet.

Det är la lite som vanligt i Sverige - intresset för allt som inte berör konstlade tävlingar med kändisar på tv är minst sagt ljumt. Men samtidigt tycker jag att det skulle ges en del plats för de små svenska klubbarna i den svenska cupen. Det drar inte någon stor uppmärksamhet till sig från media eller de allsvenska klubbarna, men nog kan det betyda något för de små klubbarna. Det blev troligen inte samma fest i Skövde som i Havant när de fick äran att ta emot GAIS på vårkanten förra året. Inga resor anordnades av grönsvarta supporterföreningar och det fick la knappt en notis i gepe heller (ungefär som inför en vanlig match alltså). Men när 1176 åskådare såg giganten (nåja) GAIS falla med 2-1 på Södermalm ip i cupens andra omgång var det drygt dubbelt upp mot deras hemmasnitt i division 1 södra (571) och så var det också i den tredje omgången mot Assyriska (1023) och sedan slutligen i den fjärde omgången mot årets vinnare Kalmar FF (1643).

Även det hela känns lamt i jämförelse med FA-cupen och media inte bryr sig om händelser likt detta på landsbygden; ingen blev mördad eller våldtagen på Södermalms ip under dessa matcher - det kanske inte ens var någon kändis där - tycker jag att det skall finnas en möjlighet för evenemangspublik i mindre orter att bli lockade till fotboll. Engelsk fotboll är inte bara världsledande genom att ha mycket publik och pengar i sin högsta liga, de har nog världens bästa sjättedivision också. för fotbollens skull behövs det mer i Skövde än premier league på dumburken. Dessutom kan små klubbar också behöva pengar.

*****

Notera även att Havant & Waterlooville är en sammanslagning från 1998 av två lag med en lång historia. Lite av Hampshires FC Gothia således. Marginellt mindre framgångsrikt än Umeå FC.

Anfallet forsätter

(hoppa ner en bit om ni vill slippa svammel och dålig satir)

Västra kommandots ledning hade samlats vid en främre observationspost på Marklandsgatan.
Befälet för Division AB Framtiden rapporterar:
- Mina herrar, mina trupper håller precis på att nå ett viktigt genombrott. Snart kommer vår front att flyttas fram åtskilligt vid Högsboleden och rycka allt närmare Kungsladugård.
Deras överbefälhavare tar till orda:
- Detta är utmärkta nyheter mina herrar, Vår stora ledare sänder sina gratulationer från sin varglya i Lindome.
Snart kommer vi kunna få kontakt med våra spaningsbataljoner i Kommando Karl Johan och på sikt även nå fram till våra landstigningstrupper i Masthugget.
Inom kort står vi framme vid stadens portar!
En mörk, ljusskygg man; underättelseofficeren fyllde lismande på:
- Även Östra kommandot gör framsteg. Det sista moståndet i östra nordstan är kraftigt försvagat och nu kommer de främre trupperna från Kviberg allt närmare våra vänner under kommendär Läpstiftet som länge kämpat för vår sak.
Den enda smolken i glädjebägaren är att några av våra tidiga allierade vid Friggagatan har visat sig avvika allt för mycket från revolutionens ideal - men snart är deras minne bort.
Överbefälhavaren tog åter order:
- Mina herrar, framför oss ligger Kungsladugård. De har några av motståndarnas bästa trupper, men de är gamla och små.
Det finns ingen anledning att jäkta, när vi väl omslutit dem kommer de att tyna bort.
Tiden är, som vi alla vet på vår sida.
Staden kommer snart vara död och de förenade förorterna har segrat!

*****

I dagens gepe har det gått att läsa om hur allmännyttan planerar för flera bostäder i Göteborg. I sig några bra, en akut bostadsbrist har länge varit ett problem och allmännyttan har inte precis dragit sitt strå till stacken de senaste åren. Att någon bygger hyresrätter, bara en sån sak!

Havsutsikt?

Jag blir dock lite besviken på vad det är de planerar genomföra. Nio 16-vånings punkthus i majorna/högsbo är orsaken till min tillfälliga (föga tillfällig, om ni frågar min sambo) sinneförvirring ovan. Det finns förvisso några förmildrande omständigheter; det finns redan tillgång till vatten- och avloppsrör, avfart och fjärrvärmenät på de bergsknallar som skall bebyggas nära Högsboleden. Förslaget blir relativt centralt och nära existerande och väl utbyggd kollektivtrafik. Dessutom verkar en hel del tankemöda ägnas åt att bygga energisnålt.

(som en parantes kan nämnas att Göran Hägglund och kd vill riva delar av miljonprogrammet, även om DN spetsat till textens innebörd en smula för ett inlägg på DN Debatt)

Sett ur ett fågelperspektiv är det verkligen en förtätning av staden, men samtidigt är det inte en expansion av staden utan en expansion av det stora område av förorter i Högsbo och Frölunda som sträcker sig söderut.

Att sprida ut några punkthus på några oexploaterade bergsknallar är verkligen inte att bygga och förtäta en stad utan ineffektiv markexploatering av oexploaterad mark. Dessutom brukar områden med punkthus, och de flesta bostadsområden som byggts efter kriget, ha den stora nackdelen att planeras som de är färdiga. Allt är planerat från början och även om det finns gott om plats har det inte lämnats någon plats för framtida bebyggelse eller andra förändringar av området. Det är inte helt lätt att bygga en stad på bergsknallar, men det går faktiskt - föga menlösa gräsmattor på Otterhällan.

Istället skulle jag vilja att stadsbyggnadskontoret i samarbete med allmännyttan och andra bolag skapade möjligheten för en stadsdel med vägnät och trappor som lämpar sig för topografin. Sedan behöver inte allmännyttan bebygga alla tomter direkt utan istället lämna lediga platser för framtida bebyggelse med olika byggherrar och ägare, platser för såväl affärer, bostäder och kontor. Med nuvarande planering förhindras möjligheten av ytterligare förtätning och exploatering.

(med reservationer för feltolkningar. Den gryniga kartan som fanns i gepes pappersupplaga så ut att vara hämtad direkt från Stalins arkiv för planeringen av Moskva. Fick vrida och vända en del på den för att fatta var husen skulle ligga; inte riktigt mina hemkvarter)

Sedan finns det eventuellt en del estetiskt att fråga om husen; meningar likt "fasaden blir av prefabricerade betongskrivor" får mig att rysa, men inte av välbehag. Men allt är tydligen tillåtet när några människor högst upp i husen eventuellt kan se ut i fjärran över havet - att titta på husen la inget intressant alternativ och någon vy över Göteborg framhävs inte heller som något intressant.

Fotbollens framtid V - huliganer och evenemangspublik

För framtidens publiksiffror och med trenden mot CSR (Corporate Social Responsibility) som ett viktigt element för sponsorer blir det allt viktigare för klubbarna att bli av med huliganer och locka evenemangspubliken till arenorna. Att slåss i hoppborg är således ajabaja. Det finns mycket mer pengar att tjäna på marginalåskådarna - kärnan av äkta supportrar står ut med en hel del ovett (knyter förhoppningsvis näven i fickan endast) och står där nästa match medan evenemangspublik kan välja att inte dyka upp igen om popcornen inte är salta nog, det inte finns söta flickor som serverar öl, det luktar kiss på toaletterna och stolarna är obekväma.

Bara tanken att en klubb associeras med våld innebär att tusenlappar flyger iväg längst med Skånegatan mot Bergakungens bio, Scandinavium eller till och med universeum (Världskulturmuseet är nog uteslutet för evenemangspubliken - finns ingen popcorn).

Domarna har precis fallit för flera uppmärksammade huliganfall. Inte minst råttruset på gamla ullevi 2005. För klubbarna är det viktigt att detta sänder signaler om att våldet nu har fördrivits från läktarna. I värsta fall hotas det stora lyft som alliansens klubbar hoppas komma med den nya arenan 2009. Enligt tidigare uppgifter från november i Dagens Nyheter valde gaisare att inte vittna. Om man får gå på DN:s uppgifter så svarar åklagaren att hon inte har någon förklaring till varför några av de som misshandlades på östra stå kallats att vittna. Försvararen menade att de stackars bortasupportarna blev provocerade och retade av gaisklacken. Ja, kanske går det inte går att ställa samma krav på saik-anhängare som övriga människor efter att de forcerat några avstängningar, sprungit in på en annan läktarsektion och nitar nån kille som bara står där rakt i ansiktet. Dessutom slog gaisare tillbaka - vilken fräckhet! Nåväl, fällda blev de flesta av dem (åtta av tio). Något annat hade varit en skandal - om en videofilmad händelse med tusentals vittnen inte skulle leda till fällningen vore det ytterst osannolikt att någon huligan någonsin skulle bli fälld.

Hammarby IF - som låg bakom en nyss genomförd undersökning om klubbfotboll och samhällsansvar - går nu ut och försöker städa upp sitt numera skamfilade rykte. Och de får hjälp av sina egna supporters.

Vad som tyvärr oroar mig - som kategori A-supporter - är det överhängande risken och förväntade utvecklingen att klubbarna kommer att rikta sin fokus mot supporterna som grupp. För vissa är det helt omöjligt att skilja på passion och engagemang å den ena sidan och blodtörst och våldsamhet å den andra. Bajens supportar gör antagligen helt rätt att gå ut och fördöma våldsverkare och orosstiftare. det är troligen en sund strategi att peka ut syndabockar än att drabbas av kollektiv bestraffning.

Får hoppas att ledande ståplatsindivider i betongbunkern lyckas upprätthålla en vettig dialog med klubbens personal om en situation skulle uppstå. Dock, så länge GAIS har Cooper som matchvärd finns det la inget att oroa sig över.

****

GHB
Lindome
Korta brallor
Vi är inte IFK
Vi är grönsvart vi är mycket bättre
Vi är grönsvart vi är bäst i stan

Fula tjejer
Silverkedja
Slåss i hoppborg
Vi är inte IFK
Vi är grönsvart vi är mycket bättre
Vi är grönsvart vi är bäst i stan

Avenyn
Fultjack
Gråt i rätten
Vi är inte IFK
Vi är grönsvart vi är mycket bättre
Vi är grönsvart vi är bäst i stan

Arkitektur i morgondagens Götelaborg II

Hade tänkt lugna ner mig lite med ämnet staden för ett tag, men jag dras in igen. Mark Isitts artiklar i gepe har väkt en hel del uppmärksamhet. I dagens tidning kommenterar Catharina Thörn, forskare vid institutionen för kultur, estetik och medier vid Göteborgs universitet (som kanske skulle fixa ihop ett kortare namn på sin insitution), där hon i mycket håller med om Isitts kritik men vill problematisera bilden av utvecklingen i Bilbao och sätta det hela i sitt socioekonomiska sammanhang, men kanske framförallt vill påpeka att det inte är vidare visionärt med ikonbyggnader längre.

"[A]tt imorgon svansa efter alla andra städer i jakten på den mest iögonfallande byggnaden är varken visionärt eller framsynt."

Mark Isitt replikerar i samma nummer och menar att han delvis blivit missförstådd av Thörn; att efter Guggenheimmuseet i Bilbao vill var och varannan borgmästare, och vår egen Göran 'Homer Simpson' Johansson få klippa band för en ny, bombastisk byggnad.

"Detta har ibland lett till ytlig one liner-arkitektur, krumbuktande konstigheter som har lite gemensamt med de städer husen skall sälja. Sådant vill inte jag veta av."

kultur eller gulag! - kulturpalatser i Warsawa

Kritiken mot Isitt är hårdare på ledarplats där Malin Lernfelt anklagar Isitt för elitism och förakt för göteborgarna som skall bo och verka i staden. På sätt och viss kanske jag kan hålla med, men på andra inte. Jag har länge uppfattat det som en approximativ sanning att det krävs intelligens för att känna igen intelligens och att detta axiom kanske kan överföras till många andra områden. I det aktuella fallet skulle det innebära att endast någon med god förståelse för arkitektur känner igen bra arkitektur. Det skulle betyda att jag antingen förstår mig bättre på arkitektur än huvudfåran av dagens svenska arkitekter eller så vet jag inte vad jag dillar om och borde sluta försöka uttrycka mina åsikter.

Det kan nog vara lite av båda, men om det senare skulle vara rätt så håller vi på att bygga hus som bara en liten grupp individer kan uppskatta. Eller, ja, det är la precis det vi håller på med. Förvisso är jag inte lämplig som stadsarkitekt - allt skulle se ut som landshövdingehus med träfasader och bottenvåningar i tegel - men nog kan jag ha en åsikt. Tidigare har jag velat framföra att dagens arkitektur tycks vara analogt med modern konst; är det värt att tvinga alla att läsa James Joyce när nästan alla föredrar Dan Brown?

Men den andra sidan av myntet är att lämna över beslutsfattandet åt endast "folket". Utan någon form av stark motvikt inom Göteborgs kommun (eller någon annanstans för den delen) innebär det att avgörande beslut lämnas över till politiker. För oavsett hur demokratiska vi försöker låtsas vara har folket inte mycket att säga till om. Det var genom ryggdunk mellan politiker och affärsmän som flera svenska städer skövlades under efterkrigstiden för att ge plats åt EPA, Domus och andra kubformade varuhus som nu förvandlats till tråkiga gallerior med H&M, Lindex och några andra kedjor. En stadsarkitekt i Göteborg kan i det bästa av världar tvinga fram lite debatt och reflektion innan sånt händer igen. Till exempel kanske ödet för Hotell Opera i östra nordstan kunde blivit lyckligare - men det är förstås spekulationer och vi måhända bör vänta på hur nybygget faktiskt kommer att se ut i verkligheten, även om jag utgår från att det kommer att se för jävligt ut.

Ett exempel på krocken mellan gemene man och experterna som Lernfelt drar upp är världskulturmuseet på mölndalsvägen, som belönats men oftast betraktas som en fyrkantig betongbunker med lite glasrutor. Lämpligt nog skriver idag DN Kultur om ett nyinvigt bygge på gotland där Peder Alton hyllar riksutställningarnas nya hus som "fräckt, brutalt och elegant" och hyllar bygget som han tror kan bli en nytändning för en myndighet få människor hört talas om. Jag är inte fullt så imponerad, precis in linje med allt annat som byggs för myndigheter, men det ser i alla fall inte ut som någon bunker. Sedan får vi la se om inte myndigheten, och andra offentliga verksamheter som håller på att flytta till nya hus, kommer att gå under på grund av skyhöga hyror. Bra att skattepengarna kommer till användning.

*****

När jag ändå talar om myndigheter: Varit i centrala Washington D.C.? Omgivet av nedgångna, dödade stadsområden med fattiga, svara människor finns det mängder av myndighetsbyggnader. Alla arkitekter har haft samma briljanta idé; massivt, stora trappor, marmor, romerska pelare. Påminner lite om ett kapitel i Peter Englunds bok Brev från nollpunkten där Stalins Sovjet och Hitlers Tyskland bygger nästan identiska byggnader vid en världsutställning i Paris.

Nybygge på bakgården - ett länktips

I min fokus på stadsbyggnad har jag varit tämligen fokuserad på just Götelaborg. Tämligen nyligen upptäckte jag dock en snygg och aktiv blogg som handlar om staden på månens baksida som jag varmt rekommenderar för alla som är intresserade av bygg- och stadsplaneringsfrågor i Stockholm (och annorstädes också för den delen).

Bloggen heter Yimby - Yes in my backyard, vilket anspeglar på det inom stadsplanering kända uttrycket nimby - not in my backyard; folk ovilja till att placera något som rubbar deras cirklar ens i närheten av deras hem, fast de kanske kan erkänna att dessa saker behövs, bara någon annan stans. Som till exempel vägar, järnvägar, sjukhus, dagis, moskéer, invandraförläggningar etc.

Idag har bloggen ett genomgång av några sedvanligt tråkiga nybyggen av bostadshus som planeras i Stockholmsområdet, men de hade la kunnat byggas var som helst i Sverige och jag håller helt med analysen till bilderna - framförallt den tredje bilden är ett exempel på en vedervärdig byggnad som jag inte skulle vilja hittas död i.

*****

I övrigt upphör jag aldrig att förvånas att ordet blogg inte känns igen av blogspots rättstavningsprogram. Men sedan kommer programmet i och för sig med mängder av förslag som är uppenbara felstavningar. Så går det om man tror att det inte behövs någon språkvetare till ett seriöst rättstavningprogram och lämnar över ansvaret till programmerare och annat it-folk.

En hylling till radioföljetongen

I min vardag lyssnar jag en hel del på p1. Ibland är det bra program och ibland är det mindre bra program (till exempel på torsdagar mellan 10-11 lyssnar jag på p3 istället). Ett program som går mitt på dagen är Radioföljetongen där någon läser upp någon bok. Ofta över sådär 20-30 avsnitt, vilket tar flera veckor att lyssna klart på.

Även om jag låtsas vara en upplyst människa med en varierad smak så är jag ändå inte opåverkad av min omgivning. Tittar man igenom mina bokhyllor ser man om man tänker efter att vita, ofta döda, män dominerar bland bokryggarna. Min sambo är inte sen att påpeka detta och då drar jag gärna upp alla undantag. Det är la i stort sätt Operation B Håkansson (som är jättebra) och... av GabriellaEh, några till... tror jag.

Jag vill vara en bättre människa, jag vill läsa och ta del av andra kulturer och livssituationer, men när jag står där i bokhandeln så blir det nog någon gammal död vit man i alla fall. Men med radioföljetongen så väljs boken åt mig. Nu har uppläsningen börjat av Doris Lessings Sommaren före mörkret, som handlar om en medelålders engelsk läkarhustru och hemmafru. Innan dess var det Mosippan av Elsie Johansson som var en skildring om en ung flickas upplevelser i ett fattigt hem i fyrtiotalets Uppländska landsbygd.

Chansen att jag skulle plocka upp någon av dessa hos bokhandlaren är i det närmaste minimal. Doris Lessing är la i och för sig en nobelpristagare nu för tiden, vilket har en viss effekt på pretentiösa individer likt mig, men det är ändå ett namn som jag sett i hundratals boklådor i hela mitt liv utan att någonsin skänka en tanke när hennes böcker legat där på antikvariatet med Alstair Mclean, Vilhelm Moberg och Sidney Sheldon. Och Elsie Johansson är förvisso i det närmaste en proletärförfattare som skrivit en bildningsroman (jag har läst mycket Moberg i mina dar) om en ung kvinna, men hur skulle jag våga plocka upp en bok som berör en kvinnas sexualitet på 40-talet? Men när det går åt fanders med huvudpersonen Nancys första förälskelse får jag faktiskt lite av samma kalla magkänsla som jag brukar få i början av en GAIS-match - nu går det åt h-vete, men kanske finns det en chans i alla fall... Sedan ska hon ta mod till sig och flytta från torpet och lämna sina föräldrar för att de sin far dö av en plötslig hjärtattack och det hela slutar med att modern säger "tur att jag i alla fall har dig Nancy"- precis som en GAIS-match...

Det ska finnas en fortsättning på Mosippan, jag måste låna den på biblioteket.

SNS vill ha fler Stachanoviter i ekorrhjulet

Här ska det jobbas övertid!

Medan hela världen (nåja) fokuserar sig på några bombattraper, som turligen inte störde min resa till jobbet i alla fall, läste jag i Sveriges störta morgontidnings tunga debattsida DN Debatt hur tankesmedjan SNS tänker kring regeringens jobbskatteavdrag och jobbpolitik i övrigt.

Jag skall inte gå in på några detaljer - de beskrivs antagligen mycket bättre och mer stringent i artikeln - men skall ändå lämna ett par reflektioner kring en del kritik som SNS vill framföra:

"Många medel- och höginkomsttagare får sänkta skatter och högre disponibla inkomster, men deras marginalskatt är oförändrad. Skattesänkningen har därför enbart en inkomsteffekt i dessa grupper, det vill säga det relativa utbytet av att arbeta mer påverkas inte. För medelinkomsttagare finner vi därför enbart en mindre ökning av arbetstiden och för de med högre inkomster till och med en minskning."

Eller med andra ord; det saknas ett ytterligare incitament för medel- och höginskomsttagaren att öka sin arbetstid. Enligt SNS arbetar högutbildade mindre i Sverige än i andra europeiska välfärdsländer. Så människor i Sverige som har de rätt bra tar och skaffar sig med fritid istället för att arbeta övertid? Hemska tanke! Undrar om ekonomin är till för människorna eller om människorna är till för ekonomin? För fritid kan la inte ha något värde och dessutom måste medelklassens människor ägna tusenstals timmar åt att fixa allt åt sina barn.

Morot i all ära, men va snopen SNS skulle bli om ökade löneinkomster för medelinkomsttagare ledde till en fallande utbudskurva där alla tar ut sin inkomstökning per timme i mer ledig tid. Nåja, skulle något sådant hända kan vi vara säkra på att en nationalekonom på Gosplan kan trixa rejält så att skattelättnader bara faller ut efter att man jobbat sina fyrtio-femtio timmar. Sedan har vi ju reklamen som berättar för oss vad vi måste ha.

Det hela gäller förstås inte mig som högt utbildad och därför överkvalificerad för de flesta jobb utom städning och liknande, men jag har ibland förmågan att sätta mig in i någon annans situation. Men bry er inte om mig - jag är bara bitter och självgod! Det kanske inte är vidare kul att bo i Sverige när de stora vita männen som bestämmer kommit på att det enda vi är bra på är att konsumera och leva över våra tillgångar.

*****

Stachanov var en hjälte i Sovjetunionens propaganda som påstods ha brutit fjorton gånger mer kol än sin kvot på 1930-talet.

Kvadrat och kubik

Jag har tidigare påstått att jag inte kan engagera mig i höghusdebatten i Stockholm och Svenska Dagbladet. Ändå kan jag inte låta bli att ta upp en replik kring planerna på 34 nya höghus i den där orten som ligger en bit utanför Enköping.

Kristina Berglund (bla fd stadsarkitekt i metropolen Vallentuna) påpekar att det är en missuppfattning att högre hus ger högre täthet. Regionplaneringen och en engelsk studie som hon hänvisar till pekar på att idag så försvinner mycket av vinsterna i bo- eller affärs- eller kontorsyta i högre hus med att de inte kan byggas för tätt för att släppa fram solljus och större ytor behövs för bland annat parkeringar och friytor:

"Den visar att på en yta av tre hektar kan man i stället för en skyskrapa få in till exempel tolv fjortonvånings punkthus eller nio kvarter med trevåningshus och få samma totala våningsyta (Roger Evans Associates).
Höghus ökar alltså inte tätheten i nämnvärd grad – om man inte bygger ett Manhattan förstås, men det har väl inte Mikael Söderlund tänkt sig?"

Ja, så är det nuförtiden. När Manhattans skyskrapor byggdes var det inga större problem att bygga tätt. Nu däremot måste alla vinster kompenseras med bland annat mitt största hatobjekt i den moderna stadsbilden; menlösa gräsmattor. De är överallt så fort jag lämnar innerstaden. de bara ligger där, mellan fula vägar och fula hus och tar upp en massa plats till ingen nytta annat än att eventuellt ge lite utrymme för solljus de två veckor om året det finns någon sol i Göteborg. Men förhållandena som Kristina Berglund hänvisar till är inte givna lagar utan är resultatet av nuvarande trender och normer. Jag skulle verkligen inte ha något emot att bo på Manhattan. Men istället för att slänga upp höga hus för att Göran Johanssons eller någon annan pamps (må det vara en politiker eller någon inom näringslivet) penis skall bli symboliskt förevigad i stadsbilden (har ni varit i Skellefteå?).

"Skyskrapor dyker ofta aningslöst upp i debatten som symbol för nytänkande. Hus i en stad är dock delar av en helhet, inte separata skapelser som radas upp som på en utställning.
Den vackra sammanhållna stadsbilden i Stockholm, framvuxen steg för steg över ­sekler, är ett fantastiskt arv att utveckla och förvalta för ­kommande ­generationer.
Det duger inte att utifrån en modetrend förstöra stadsbilden genom att bryta skalan med utstickande hushöjder."

Kristina Berglund tangerar ovan bitvis några av de tankar jag vräkte ut mig tidigare idag. Där ser man. Om det skall byggas nytt i ett område med trevåningshus, bygg femvåningshus. Finns det mestadels femvåningshus, bygg sjuvåningshus. Det är på det sättet som Manhattan är en trevlig och spännande stad att röra sig i (måhända lite för spännande vissa tider på dygnet, men inte som Hising Island).

*****

I övrigt har Mark Isitts andra artikel om arkitektur i Götelaborg kommit. Där jämför han bland annat Göran Johansson med Homer Simpson...

Arenafrågan: "Konsten att bygga helt fel"

I kölvattnet efter nyheterna om kalkylen för den nya arenan som stiger mot skyn (medan klacken sjunger "satellit, satellit - som en satellit högt i det blå") ska jag passa på att referera till en artikel av någon journalist som heter Andreas Kjäll som signaturen Alex på gais.nu refererat till på neggen (neggen är forum i folkmun).

Namnet på artikeln är Konsten att bygga helt fel och även om den har en hel del månader på nacken så har inte bilden som beskriver hur stora beslut fattas i Götelaborg ändrats så mycket sedan dess - beslut fattas i mörka, rökiga rum och resultatet, vem som betalar och vad kalaset egentligen kostar står inte klart förren i efterhand.

Bilden stämmer dessutom väl överens med den beskrivning av hur byggen planeras i staden som framhävs av Mark Isitts artikel i söndagens gepe som jag diskuterar här.

Arkitektur i morgondagens Götelaborg

På söndagen innehölls gepes kulturdel den första av två delar om det framtida Göteborg - en yta stor som Halmstad skall bebyggas i centrala delar av staden under de närmaste decennierna, i alla fall är det tanken.

arkitekturskribenten mark Isitt målar upp en bild av en stad där riktningen och målet är osäkert. Politiker som i mångt och mycket tycks sakna kunskaper, konkreta visioner eller omvärldsbevakning styr medan det inte funnits en stadsarkitekt i kommunen sedan denna post försvann för nu tio år sedan.

Den tes som Isitt driver är att politikerna har och fortfarande känner sig hotade av en stadsarkitekt. Medan stadsbyggnadskontorets tjänstemän håller så låg profil som möjligt för att inte väcka politikernas vrede, medan de i hemlighet talar om "tredje gradens brain drain", får de starkaste av starka politiker i Götelaborg möjlighet att tvinga igenom sina egna prestigeprojekt till vilket pris; besluten för den på annan plats nyligen debatterade fotbollsarenan flyttades direkt över till ett kommunalt bolag och lämnade därefter det offentliga rummet.

Jag kan på många punkter dela Mark Isitts kritik av det politiska klimatet för stadsplaneringsfrågor i Göteborg. Men på andra punkter är jag lite mer skeptisk. Han lyfter fram den basiska staden Bilbao som ett exempel på hur arkitektur kan användas om medel för att skapa framtidhopp och glädje:

"Mest känd är förstås Bilbao och Frank Gehrys salladshuvud i titanstål. Fram till för tio år sedan hade denna avkrok 350 000 invånare och 25-procenting arbetslöshet[...] sedan invigdes Guggenheimmuseet och idag är arbetslösheten 9 procent."

Inte för att jag vet så mycket om Bilbao, men en byggnad förändrar inte allt för en hel stad. Jag tror verkligen inte på så enkla förklaringar och lösningar på stora problem. Bilbaos omvandling från nedgången hamnstad till turistort står och faller rimligen inte bara med ett hus. I så fall vet jag inte om det är en vidare god stad att bo i.

En ikonbyggnad som jag tycker är helt ok - dansande huset i novi mesto, Prag

För mig rör sig god stadsplanering inte om byggandet av enskilda hus; så kallade ikonbyggnader. Istället behövs ett agerande som bygger på att bevara och förnya livsmiljöer. Det är trots allt mycket enklare att förstöra en fungerande närmiljö än att skapa den från grunden; helt nybyggda områden med var som närmast kan kallas en monokultur är sällan särskilt lyckade. Vidare handlar inte en stadsmiljö om ett enda hus. Om hus aldrig byggs för sin omgivning utan istället bara är enskilda ikoner blir stadsbilden likt en rad av brötiga, skrikiga ungdomar som kräver min uppmärksamhet.

Jag vill helt enkelt att det skall fokuseras mer på staden och mindre på husen; om tonåringar fortfarande är skrikiga och brötiga när de närmar sig medelåldern är det inte lika lätt att ha förståelse för det.

Fotbollens framtid IV - lek med siffror

På grund av en seg och slö lördagsförmiddag bestämda jag mig lite för att leka med några enkla modeller för tävlingsbalans för en liga som jag svamlade om en del tidigare. Det tog ett tag, jag har inget vettigt program för statistiska beräkningar på burken och bestämde mig för att göra en enkel linjär regression på det gamla hederliga sättet; huvudräkning. OK jag använde mig i och för sig av ett kalkylblad - jag är inte rainman. Får la hoppas att jag hållit tungan rätt i mun.

Om antagandet om en tilltagande obalans i den inhemska ligan gäller bör skillnaden i poäng under säsongen öka över tid. Det vill säga, topplagen tar allt fler poäng av bottenlagen i nu än förr. En enkel modell för en sådan utveckling torde vara att den oberoende variabeln år (Xi) påverkar den beroende variabeln standardavikelse i poäng (Yi) för det året.

Jag har räknat om alla allsvneska tabeller under min livstid (1978-) till två poäng för seger och beräknat en enkel linjär ekvation med följande resultat:

Yi=6,104+0,0107Xi

Inte direkt någon imponerande modell med en förklaringsgrad (Rkvadrat) på 0,01. Året förklarar 1 procent av poängvariationen mellan lagen i allsvenskan 1978-2007. Slutsatsen tycks vara att tiden har ringa betydelsen för tävlingsbalansen i den svenska högstaligan. Det stämmer överens med mitt tidigare intryck att svenska topplag inte lyckats dra ifrån de mindre lagen med hjälp av inkomster från europaspel och andra inkomster.

*****

Ja, jätteseg förmiddag var det. Så jag normaliserade herfindahls index också [H*=(H-1/N)/(1/N)]:

Norge 0,68
England 0,63

Skottland 0,45
Tyskland 0,33
Danmark 0,30
Franrike 0,24
Spanien 0,20
Italien 0,20
Sverige 0,08

*****

Jackknife residualer och hat-matris? Glöm det!

Har man satt Fan i båten...

... får man ro honom iland. Nej, jag är verkligen inte förvånad över nyheten att kostnaden för den nya arenan i Göteborg nu reviderats upp från 180 miljoner till 300 miljoner, en ökning med drygt 70 procent.

Jag skulle faktiskt varit förvånad om kalkylen inte farit upp i taket. Hur kunde nu jag vara så säker på detta? Vet jag något om hur man kalkylerar kostnader för byggprojekt? Svar nej. Har jag några djupare kunskaper i upphandlingar för stora projekt? Svar nej. Det är helt enkelt så att erfarenheten lärt mig att alla stora projekt nästan alltid kostar mycket mer (jag har sökt efter en annan, mer utvecklande artikel som jag läst, men förgäves) än de initiala kalkylerna - speciellt om det offentliga projekt. Då detta problem inte är begränsat till fotbollsarenor i 031-land så är jag inte bara en smula irriterad som fotbollsupporter, utan även förbannad som skattebetalare.

Jag kan la ha en viss förståelse för att det inte går att lämna en simpel offert med ett fastställt pris på ett byggprojekt i mångmiljonklassen. Men jag tycker verkligen det kunde vara på sin plats med lite bättre ekonomisk styrning då kostnader ofta blir ofta 50, men ibland upp till 100, procent högre än väntat (jag baserar detta på ett minne från artikel som jag, vilket jag redan påpekat, inte kan hitta). Det är ju trots allt en sak när ett privat företag går på en nit, som väljare kan man begära och önska ansvar för beslutsfattare.

Karon lyckas i alla fall hålla vettiga priser

Det är förstås inte konstigt att situationen uppstår som det är nu. Byggföretaget vill förstås genomdriva byggprojektet; det är deras leverbröd. När sedan kostnaderna stiger så har redan stor summor satsats och ingen beslutsfattare är redo att lägga ner ett projekt - de är så att säga pot-committed, med pokerspråk. Den man undrar lite är förstås varför beslutsfattare går på glädjekalkylerna. Eller om de fattar att det är något fel från början, men av någon anledning struntar i det.

Vem kommer då att sitta med Svarte Petter efter allt detta då? Det är alliansklubbarna:

- Vi har ett uppdrag att hyra ut till Alliansen till marknadsmässiga villkor, säger Berndt Svensson och påpekar att storleken på hyran påverkas av hur stor investeringskostnaden blir slutändan.

Marknadsmässiga vilkor är förstås skitsnack i sammanhanget - kunderna är i det stora hela givna på förhand och de kan egentligen inte välja bort produkten oavsett pris - det är fanimej nära nog marxistisk värdeteori och praktik på gång. Det är inte kundens ansvar att bära på dåliga investeringsbeslut på en fungerande marknad. Det föreligger ingen marknadsituation för fotbollsarenor i Sverige. Berndt Svensson kanske ska läsa en fempoängskurs i nationalekonomi (förlåt, 7.5 poäng heter de la numera på grund av Bolognaprocessen- blir svårt för dagens ungdomar som inte klarar av matte med annat än heltal).

Jag utgår tyvärr också att GAIS är den klubb som kommer drabbas värst av alliansklubbarna. Om vi utgår från ökade fasta kostnader på den nya arenan kommer öis kunna välja att stanna kvar på valhalla ip. Så länge de stannar kvar nere i träsket så finns det ingen anledning att tro att de behöver en större arena med deras publiksiffror i slutet av 2007 och deras ekonomi pekar inte på att de skulle ha någon möjlighet att komma upp till 2009. Den lille satan har mest publik av övriga två lag medan GAIS sitter mitt emellan men med för stor publik för valhalla ip. I värsta fall blir hemmamatchen nära nog en förlustaffär. Vi kan utgå från att GAIS inte kommer att få någon kommunal uppbackning för dessa ökade kostnader.

Att den nya arenan kommer att innebära ett lyft är det många som hoppas och nästan räknar med men det är verkligen inte på något sätt givet. Nu går allt åt h-vete igen!

*****

Eller inte! För oss som inte har en guldfisks minne - ovanligt bland de flesta människor, inte minst beslutsfattare och ekonomer - kommer ihåg tiden då det drogs upp planer för Gaisgården som en framtida hemmaarena i division 2. Allt behöver inte gå åt fanders, den som lever får se.

*****

Post scriptum: i gepes ledare följande dag (lördag 19/1) refereras till debattartikeln som jag inte hittade tidigare. Gunnar Falkemark, docent i statsvetenskap vid Götelaborgs universitet, beklagar sig över de usla kalkylerna i offentliga trafikprojekt. Både jag och ledarskribenten i gepe tror att Falkemarks analys där utan större aber kan lyftas från enbart infrastrukturprojekt till stora offentliga projekt i allmänhet.


*****

I artikeln jämte har några ljushuvuden kommit på att man kanske kan döpa den nya arenan till Ullevi.

- Det skulle vara jättesmart eftersom man direkt får en koppling till Göteborg.

Säger vd:n på Göteborg & Co, Claes Bjerkne. Jaha, jättesmart att du kom på det två år efter gemene man, Bjerkne. Det krävs nästan åratal av arbete med marknadsföring för att inte komma på det förslaget direkt.

*****

Kanske ska tillägga att jag hade tämligen svårt att uppbringa någon entusiam från första början. Jag har små krav på en fotbollsarena; Bra sikt från en ståplatser till ett vettigt pris. Östra stå funkade således rätt bra för mig. Kunde la varit bättre, men jag har inte några förhoppningar att den nya arenan kommer att ge mig något mervärde och sveda och lidande i form två säsonger i betongrytan måste la trots allt läggas till den personliga (ej någon glädje-) kalkylen.

Fotbollens framtid III - sponsring och G-14

Det två hufvudstadsmorgontidningarna har båda intressanta fotbollsreportage i torsdagens tidning.

Svenska dagbladet skriver om fotbollens ökade samhällsansvar som av många anses mycket viktigt. Enligt en opinionsundersökning bland tusen stockholmare (som la också är människor. Undersökningen är betald av Hammarby IF) anser 83 procent att det är viktigt att klubbarna tar ett socialt samhällsansvar. CSR (Corporate Social Responsibility) sägs vara ett välkänt begrepp i näringslivet numera (kanske framförallt för att något som sägs på engelska är mer sant och viktigt än om en ekonom skulle lyckas lära sig uttrycka idéer på svenska) och framhävs som viktigt för klubbarnas varumärke enligt sponsoranalytikern Björn Stenvad från Sponsor Insight. Självfallet läggs fokus på Stockholmsklubbar, men även GAIS lyfts fram som ett positivt exempel av Stenvad - smått otroligt.

Samhällsansvaret är inte bara viktigt för att få en positiv bild bland allmänhet och publik, även sponsorer anges titta allt mer på klubbarnas samhällsengagemang och vill förknippas med det. En temoundersökning av Temo 2005 bland 150 stora svenska företag rankade ”att kunna visa upp socialt ansvarstagande” som det viktigaste motivet bakom sin sponsring.

Frölunda Indians sorti från faktums kalender för de hemlösa känns allt mer som ett genidrag - skadeglädjen är den enda sanna glädjen!

(Ska la även referera till ett förslag som går i linje med resonemanget kring socialt samhällsansvar och sponsring som jag framhäver i senare delen av detta blogginlägg)
*****

DN skriver om hur ett nytt avtal kring landslagsfotboll innebär att Sverige kommer tappa pengar till Europas storklubbar. G14-gruppen - som egentligen borde heta G18 sedan fyra medlemmar togs med 2002 - som företräder 18 av Europas största klubbar har till slut nått ett avtal med UEFA kring ersättningen för landslagspel. För de flesta är troligen konflikten känd sedan tidigare; klubbarna som betalar spelarnas löner vill ha ersättning för landslagspel som sliter på och ibland skadar högt betalda proffs med förluster för klubbarna som följd.

En av tillhyggena som inte använts men insunierats av G-14 är att starta en egen superliga som skulle innebära döden för UEFA:s kassako Champions League. Bland annat har Pelle Blohm kallad "G-14 ett hot mot fotbollen". De stora klubbarnas konflikt med UEFA samt FIFA och tankarna på en superliga - där Europas rikaste klubbarna skulle fjanta runt utan risk att bli degraderade till någon lägre liga eller tvingas möta ointressanta lag som Häcken eller MK Dons - är förstås ett resultat av den försämrade tävlingsbalansen inom många stora ligor som jag skrivit om tidigare.

Nu lovar G-14 att upplösa sig själv till förmån för en ny organisation kallad European Club Association med drygt 100 klubbar som medlemmar. I sin tur ger UEFA klubbarna rätt att få ersättning då de leasar ut sina spelare till landslag. Detta kommer förstås att innebära ökade kostnader för landslagen och kanske slutligen innebära slutet för träningsmatcherna.

Personligen har jag inte så mycket emot detta, har länge funnit det svenska landslaget tråkigt och ointressant - för att inte tala om träningsmatcherna. I min uppfattning är landslag en smula omodernt och passé - precis som nationalism.

Wingårdh irriterar mig igen

Bilkö på Manhattan

Ja, den hyllade arkitekten (uttalas arshi..., inte arki..) Wingårdh sticker förstås ut hakan för att irritera mig en smula igen. På gepes så kallade teve får han fritt spelrum (varning - speciellt till Tommy - länken leder till ett videoinslag!). Han hinner irritera mig två gånger om.

Först säger han att vi behöver satsa på bilismen och att det är en myt att bilismen i framtiden kommer att vara ett stort miljöproblem. Men utrymmet då?! Hur ska alla bilarna få plats i en växande stad? Hur roligt är det med långa bilköer och egentligen? Bilismen kräver dessutom en djälva massa utrymme kring tätorterna. Det är förstås så att spårvagnar (1800-talsteknik enligt herr arkitekt Wingårdh) inte är lika effektivt sett till sin kapacitet som tunnelbana, men det är effektivare än busstrafik och fan så mycket effektivare än privatbilism (även om privatbilism förstås kan vara effektivare för den enskilde då det ofta, men inte alltid, går snabbare).

Sedan skulle Wingårdh gärna vilja få fria händer på södra älvstranden. Hemska tanke - och nu tänker jag inte ens i första hand på hans enligt mitt personliga tycke vedervärdiga formspråk utan kopplar ihop det hela med hans första påstående. Om vi skall göra som han säger och satsa på bilismen måste la hälften av den nya husen på södra älvstanden bli parkeringshus. Låt se nu, vi bygger götatunneln för att bli av med trafiken från älvstranden och ge plats för nya hus som då tydligen Wingårdh skall fylla med parkeringshus och trafik.

Coetzee och god litteratur

Svammel från en människa utan examen i litteraturvetenskap.

Kände ett behov av att läsa något i söndags och drog lite på måfå fram nobelprisvinnaren från 2003, Coetzees korta roman Pojkår. Var ett tag sedan jag läste den -siffrorna 2004 och mitt namn står hafsigt nedskrivna på första bladet - men det är ett bra val. Coetzee måste vara nära nog unik bland i alla fall moderna nobelpristagare genom att hans böcker med lätthet kan läsas på en fullsatt spårvagn.

Coetzee är den nobelpristagare i litteratur jag tycker bäst om - och jag har läst en hel del i tonåren och under min tid som ung vuxen i en självförvållad vanföreställning om att vara svår och snygg i svart polotröja (därav mitt överdrivna användande av semikolon). Jag kan villigt erkänna att jag i vissa stycken tycker att till exempel Pamuk - den enda pristagare jag faktiskt läst innan han fick priset - är en lysande författare men hans text allt för tjock för min smak. Coetzees text är förvillande enkel, men har ett stor djup.

Min egna hemmasnickade definition på bra litteratur - och kultur i allmänhet - är när en konstnär lyckas förvandla något från sitt eget inre till något allmängiltigt utan att samtidigt göra det till något opersonligt.

I denna föreställning ingår också idén att en text, en sång eller ett konstverk skall kunna förstås utan lång träning. För något halvår sedan tjötade jag med nån kompis till min brorsa på någon av Linnégatans uteserveringar där han menade att endast ett handfull människor i världen var bildade nog att fullt ut förstå James Joyces Odysseus - men för dessa är den världens bästa bok. Detta fenomen är speciellt vanligt inom konsten där flera års studier verkar krävas för att förstå många kostnärer. Sedan står de där framför konstverket och låtsas att betydelsen så att säga kommer direkt till dem från duken medan den egentligen kommer som ett resultat av det som är på duken+timtals av studier och ett brinnande intresse för konsthistoria.

Pretantiös, någon? Tacka vet jag Gunnar Gren-statyn, man kan gå fram och klappa på bollen som en lyckoamulett och hoppas på tre poäng.

(Samma fenomen tycks gälla modern arkitektur, vilket jag gnäller lite kälkborgerligt reaktionärt om emellanåt)

Det är la långt draget att säga att vem fan som helst kan fatta rätt mycket av någon av Coetzees böcker; måhända oförståerligt för en sumerisk bonde som levde för femtusen år sedan; men måhända tolkningsbar för en byråkrat i romarriket, likt den grymme, femte prokuratorn av Judéen.

*****

Det finns en anspegling på en relativt känd roman i texten ovan (James Joyce sägs ha hundratals små pussel i sitt magnus opus - som jag för övrigt inte läst, så vad vet jag). Den bloggläsare som först kommer på vilken roman kan vinna ett pris: ett exemplar i storpocket på engelska av Beevors bok om spanska inbördeskriget som min sambo köpte åt mig på en jättebillig rea för att vara snäll - jag har redan boken och var istället lite dryg.

Beevors bok var för övrigt en besvikelse. Jag kommer dock inte betala något porto för tegelstenen, det skulle antagligen bli dyrare än vad boken kostade, och jag vill inte heller ha några hembesök från skumt folk - betänk att jag tycker att eremiten Coetzee är en för mig normal individ.

... Ehh, ni får nog tävla om äran istället...

Alternativ rotaryklubb

Såg precis att min blogg omnämns i krönikan på gårdakvarnens hemsida:

Innehavaren till bloggen Självgod och bitter missade inte att jag snodde ”Köp Faktum, krossa hockeyn” från hans sida.

Passar härmed på att korrigera missen att inte ha länkat till inspirationskällan för noteringen och tipsar om ännu en plats på nätet där du kan läsa intressanta och angelägna personliga betraktelser om GAIS.

Ska la säga att jag egentligen inte trodde att han snott idén från mig utan att två genier tänkte lika. Nu visade det sig att det la bara är två klåpare som kopierar varandra. Nå väl, ska återgälda uppmärksamheten genom att påpeka att gårdakvarnens krönikor är bland det mest läsvärda, återkommande alstern i gaisiana - tyket utan att sakna distans och perspektiv.

Nu får vi la starta en alternativ rotaryförening; en klubb för ömsesidigt beröm där blekfeta, mulliga, medelålders män dunkar varandras ryggar! Efter ryggdunket går vi på Frölunda Indians, vip-platser, firman betalar.

*****

Efter att igen läst gk noterar 9 stannar mina ögon vid en mening angående försöket att öka anhängarnas närvaro på den officiella sidan; supporteränga.

...men personligen lägger jag även framgent mitt arbete här, för på .se går det inte för sig att skriva könsord och nedsättande grejer om motståndarna.

Vet inte exakt vilka indikationer skribenten fått, men nog vore det tråkigt om censuren för supporteränga dödad idén i sin linda. Gaisare är sällan politiskt korrekta flanar. Även om jag själv inte är intresserad av osammanhängade, dåligt stavade pubertala utgjutelser måste det vekligen ges utrymme för olika sätt att tänka och uttrycka sig. Annars finns det riska att idén bara blir ännu en tom fasad för "tystnadens klubb".

Fotbollens framtid II - dominans och tävlingsbalans

Det har argumenterats att en viktig orsak till den snedvridna konkurrensen i kontinentens fotbollsligor är att europaspelets ökade ekonomiska betydelse. Ta två liknande klubbar, låt båda spela i sitt hemlands högstaliga men låt samtidigt endast en av klubbarna spela ute i Europa. Champions League-spel genererar pengar till den ena av klubbarna som sedan kan använda dessa pengar för ge sina spelare högre löner och dominera på hemmaplan (mellan 1978-96 var sambandet mellan relativa lönekostnader och slutposition i England stort med ett R2=0,92). Om inget händer kommer den ena klubben att ha en relativ fördel nästa säsong, ha större möjligheter att nå kassakon Champions League och ytterligare stärka sin dominans.

Så hur förhåller det sig med Sverige? Ett enkelt men relativt trubbigt instrument för att mäta dominans i en liga är att använda sig av Herfindahls index (HHI), som egentligen är utvecklat för att mäta marknadsdominans inom företagsekonomin. I mitt enkla exempel beräknar jag dominans genom att räkna antalet lag som delar på titlarna i ett land under 12 år (*för min egen lathets skull 13 för Italien, då ett år saknar mästare). Indexet ger ett tal mellan (i detta fall) 0,08 och 1, där 0,08 innebär tolv olika mästare och 1 en mästare med tolv segrar.

Danmark	0,36
England	0,66
Frankrike	0,31
Italien*	0,26
Norge	0,71
Skottland	0,5
Spanien	0,26
Sverige	0,15
Tyskland	0,39

Tolv år är den tid som Premier League existerat i England och avspeglar också en stor del av den tid som pengar har strömmat in till topplagen i många av dessa ligor genom UEFA Champions League, som fick sin nuvarande form några år tidigare. Egentligen är detta simpla och grova index (se att engelska ligan har ett högre index än skottska, vilket är ett exempel på ett diskutabelt resultat) inte mycket bättre än den föreställning man till mans har om olika ligor.
Vi kan dock se att Sverige är den liga av de nio som är jämnast enlig HHI. Teorin att laget eller lagen som spelar i Europa vinner fördelar och på sikt dominerar sin hemmaliga stämmer inte riktigt på Allsvenskan. De chanser till dominans som AIK och HIF fått genom att nå gruppspelet i Europacupen har inte förvaltats och tävlingsbalansen i den inhemska ligan är stor, inte minst i jämförelse med den norska tipeligan där Rosenborg tills nyligen lyckats upprätthålla en total dominans av den inhemska ligan.

En försämrad tävlingsbalans (Competitive balance (CB) på engelska) i den inhemska ligan kan ha dåliga effekter för alla på lite längre sikt; om det är givet på förhand vem som kommer att vinna sjunker intresset för ligan vilket i sin tur minskar intäkter både i form av reklam och publik. Även ligan vinnare blir på detta sätt förlorare. Det skulle därför finnas incitament även för det bästa laget att få inkomster för att upprätthålla en sund balans och på sikt bättre inkomster för alla. Men i och med de stora summa pengar det innebär att spela i Europa har få av storklubbarna råd att ge andra klubbar en chans att vinna ligan.

Vad har detta då med GAIS att göra? Jo, det påstås att en anledning till idén med ett sammanslaget lag i Göteborg att detta skulle ge förutsättningar för ett lag som kan konkurrera på elitnivå istället för tre klubbar som riskerar att existera på marginalen. Men är verkligen konkurrensen så hård? Jag betvivlar inte att klubbdirektörer och ordförande upplever det som så, men samtidigt finns det få ligor där tävlingsbalansen är så jämn som i allsvenskan. Ur tävlings- och marknadssynpunkt hade det troligen varit mycket bättre att slå samman Hearts och Hibs i Skottland än att göra det i Sverige.

En sammanslagning, om den faller väl ut, skulle innebära i teorin att HHI skulle sjunka ytterligare med ännu en klubb i toppen. Ännu en klubb som är stark nog att vinna allsvenskan med möjlighet att ta sig ut i Europa men samtidigt inte stark nog att vinna fördelar nog att dominera den inhemska ligan. Även om det är bra med ett lågt HHI så är det inte bra att ligga allt för nära 0,08. Varken total kaos eller total dominans (låter jag som Thomas Hobbs eller John Locke?) är bra ur en tävlings- eller marknadsynpunkt då det behöver finnas favoriter och utmanare.

Sett ur ett fågelperspektiv skulle inte FC Gothia tillföra allsvenskan något- eller? Jag återkommer...

Fotbollens framtid I - Avstamp

Både en och två gånger det senaste halvåret har mitt hjärta slagit dubbelslag och mitt ansikte blivit rött när tanken på att slå samman min klubb med andra förts på tal av framförallt svamlande journalister som Ulf Stendum.

Men vad är det egentligen saker och ting handlar om? Pengar förstås! Sport (och med sport menar jag fotboll) handlar i hög grad om pengar, vilket var anledningen till att frågan lyftes från sportsidorna till ekonomisidorna i lokalblaskan. Tyvärr är svenska fotbollskribenter sällan kunniga nog att hantera frågor kring ekonomi och utveckling på sikt. Deras främsta nisch är trots allt att göra dåliga ordvitsar på utövares namn - z istället för s och kalla händer etc - mycket annat går över deras huvuden.

Själva grundbulten bakom idén som ger mitt hjärta dubbelslag är att den sammanslagna klubben med hjälp av sina samlade tillgångar och fräscha investeringar från näringslivet skulle kunna höja upp den nya klubbens omsättning till de nivåer som anses nödvändiga för framgång i ett allt hårdare klimat.

Som en drucken jungman Jansson rumlade jag kring på internets stormande vågor. En blogg som faktiskt analyserar fotbollsekonomi med djup är den osynliga handen av någon hammarbyare. Från den råkade jag via en länk ramla på en artikel av Loek Groot vid handelshögskolan vid Utrechts universitet som heter European Football: Back to the 1950s.

Groots artikel är egentligen ett svar på en annan artikel av Hoehn och Szymanski med titeln The Americanization of European Football. Denna polemik är inte av det tröttsamma, konfrontatoriska slaget. Groot håller med om deras analys i stor, men förslår en annan väg framåt. Framförallt är det Groots sammanfattning av den seriösa ekonomiska forskningen inom denna del av fotbollsvärlden som jag finner uppfriskande.

Artikeln inspirerade mig och jag kommer at skriva några inlägg kring framgång och fotboll - och GAIS förstås. Jag spånar rätt fritt och har därför inget emot lite nya infallsvinklar och påpekande. Inte för att jag har det annars helller i och för sig...

Prästens lilla kråka skulle ut och åka

Framtiden är inte vad den varit

På senare tid har Svenska Dagbladet inte gett mig det jag vill ha; brännpunkt och andra ledarartiklar har handlat om för mig helt ointressanta frågor eller - ännu värre - Stockholm. Nu pågår det någon debatt om förtätningen av huvudstaden med fler höghus (forsätter därefter bland annat här och här), en fråga som egentligen borde intressera mig mycket. Nära hälften av det jag skriver om på min lilla blogg handlar om staden. Men det är just så att det handlar om staden med bestämd artikel, vad som händer i en stad jag inte lever och verkar i eller har någon egentlig relation till tycks inte kunna engagera mig i på samma sätt.

Däremot fick jag en del tankar av Thomas Gürs ledarkolumn om extrapoleringen i prognoser. Det låter kanske urtråkigt men är i realiteten tämligen relevant. I många prognoser antas allt annat vara lika när ett streck dras mot helvetet eller himmelriket. Nu tycks i och för sig herr Gürs baktanke i alla fall delvis vara att marknadskrafter och rationaliseringar kommer att lösa miljöproblemet åt oss; en föreställning som jag tycker är allt för simplistisk. Men samtidigt är det en viktig poäng att tänka på. Ju mer komplext någonting är desto svårare är det att göra några vettiga prognoser. Till exempel Marx reducerade - inspirerad av Hegel - ner den mänskliga världen till en handfull teser och antiteser och extrapolerade fram det kommunistiska samhället. Även om ett handfull insnöande marxister inte håller med vågar jag faktiskt påstå att den prognosen inte direkt bekräftats av utvecklingen de senaste hundra åren.

Något som Gür dock glömmer är att det på samma sätt kan vara ett misstag att anta förändringar i olika variabler på förhand. Titta på eller läs vilken framtidsskildring som helst som har några år på nacken - spelar ingen större roll om det är frågan om Tillbaka till framtiden 2 med Michael J. Fox (svävande bilar om 7-8 år! Och skateboards!) eller någon av regeringens långtidsutredningar från det senaste halvseklet eller tips om bra aktier för det nya året - alla är de fel, så förbannat fel.

Trots människans behov att planera och tänka på sin framtid är den som alltid höljd i dunkel. Dett enda vi kan vara säkra på är att i det långa lopper är vi alla döda - men de flesta brukar inte planera för det.

Jag vågar inte säga något om GAIS säsong 2008, är bara lite irriterad att konstgräspemiären på grund av byte av motstånd flyttats fram en dag till min födelsedag - hur skall jag komma loss?

Det finns inga gratisluncher, inte ens i Skåne

Hörde på ekot om ett kommunalt förslag i Bromölla, där en socialdemokratisk majoritet övervägde att göra en kostnadsberäkning och bokslut för integrationen i kommunen. Idén hade de från början fått en sverigedemokrat.

Den inre bilden är tydlig: En vindpinad skånsk slätt; vägarna omgärdas av alléer; feta män som ser ut som Edvard Persson dricker kaffe med grädde och talar om hur illa den algeriske korvkioskägaren luktar; i ett fönster sitter en allt för sminkad ung tjej och drömmer om att flytta bort till storstaden (läs: Kristianstad).

Är inte fördomar härliga!?

Långt borta i en stora staden blir det stora betongpartiets partisekreterare Marita Ulvskog upprörd och de korkade halvdanska bönderna. partipiskan viner och snart har hennes kritik fått de lokala socialdemokraterna att ta tillbaka sitt beslut.

– Vi sätter oss inte och räknar på människovärdet i ekonomiska beräkningar. Vi räknar inte asylrätten, eller kostnaden för äldreomsorg eller handikappomsorg eller något annat i ekonomiska termer. Vi gör inte så, därför att människovärdet kan inte beräknas på det sättet.

Jaså, "vi" gör inte det? Hur fungerar i så fall, socialtjänsten, försäkringskassan, arbetsförmedlingen och flera andra offentliga myndigheter? Det räknas dagligen på människoliv, det kan tyckas cyniskt och känslokallt, men det är ett faktum. Man kan ha moraliska uppfattningar om det, men en byråkrati fungerar näppeligen inte utan dylika beräkningar. Ingen större organisation kan inte bara puttra på utan att hålla ett öga på budgeten, det är verkligen också oansvarigt.

Samtidigt som jag verkligen inte uppskattar att en idé som kan tillskrivas en sverigedemokrat överhuvudtaget får något genomslag, av den enkla anledningen att de på sikt kan normalisera relationen till nötterna, finns det samtidigt uppenbara problem med att sticka huvudet i sanden för att frågan är politiskt känslig. Det är trots allt ofta bättre att känna till obekväm fakta än att var osäker. Utan fakta lämnas spelrummet lätt öppet för idioter, halvsanningar och anekdotisk bevisföring.

Ett närliggande exempel på ett liknande problem berör invandring och brottslighet. Brottsförebyggande rådet (brå) har givit ut ett par rapporter om detta, den senaste år 2005. I den sammanfattas pudelns kärna på ett enligt mig väl:

En del kritiker har ifrågasatt nödvändigheten av en ny undersökning och menar att den är till mer skada än nytta. Det finns risk att uppgifter rycks ur sitt sammanhang och presenteras på ett sätt som förstärker ett vi- och dom-tänkande. Sådana farhågor får man inte nonchalera. Brå har dock gjort bedömningen att en kunskapsbaserad bild av svenskars och invandrares brottslighet är bättre än en som är grundad på gissningar och personliga uppfattningar. Avsaknad av aktuella fakta om brottsligheten bland utrikes födda och deras barn underlättar att myter skapas och befästs. Om den registrerade brottsligheten visar sig vara hög i några grupper av utlandsfödda så försvinner inte problemen om man inte belyser dem och talar öppet om dem. En korrekt bild av problemens omfattning och utveckling torde i stället vara den bästa grunden för att analysera förhållandena och förbättra alla invånares förutsättningar att fungera väl i Sverige, oavsett etnisk härkomst.