Det ges ut en hemsk mängd böcker. Trots att det knappt är mer än hundra och några år sedan gemene man och kvinna på landsbygden inte hade tillgång till mycket mer än den heliga skriften och kanske ett par böcker till dränks samma man eller kvinna nu - det vill säga om hon överhuvudtaget är intresserad - av mängder av böcker. Många är förstås då som nu fyllda av tvivelaktiga skrönor (Biblen som sagt...) så finns det en massa som jag känner att jag inte bara borde, utan framförallt vill läsa. Då är det bra med bokrecensioner som ger essensen i böckerna som man tyvärr inte hinner läsa.
Bomboffer i Dresden
Bläddrade igenom Svenska Dagbladets kultursidor som på måndagen innehöll två intressanta recensioner av sakprosa som jag lite känner att det skulle vara intressant att läsa, men antagligen inte kommer att få tid eller ork till. Först och främst, i och med att den recensionen fick störst bild, är det Jörg Friedrichs "Branden, Tyskland under bombkriget 1940-45" som med sina över 500 sidor lär vara en maffig bok och knappast lättsmält med sin berättelse om Tysklands alla bomboffer (trots min smutsiga last). Uppskattningsvis en halv miljon. Vad också är intressant är den kritik som författaren har fått. Kriget, slut sedan mer än 60 år, är fortfarande närvarande. För några veckor sedan försökte jag få lite perspektiv på forskarupproret mot Forum för Levande historia med flera andra exempel på hur historia än idag rör upp heta känslor.
I sammanhanget med forskarupproret har jag raljerat mot SvD:s ledarredaktion (som om de har en aning om mina angrepp) och jämfört dem med Pravdas dito. Därför tycker jag att det är roligt att recensenten Krister Walhbäck på kultursidorna smyger in ett inlägg i debatten i den andra recensionen av Kaa Enebergs "Knuts ask och Kejsaren av Karelen" som handlar om individer i den autonoma sovjetrepubliken Karelen under mellankrigstiden gick ett förutsägbart öde till mötes. Ja, förutsäg bart för mig och (kanske) dig förstås. Okunskapen är stor. Wahlbäck skriver:
Med detta åsyftar han förstås Forum för Levande Historias bok om förintelsen, "Om detta må ni berätta". Och det må vi verkligen, hur det skall gå till är uppenbarligen en större kontrovers när historiska händelsen väcker känslor även i lilla rationella och objektiva Sverige.
Bomboffer i DresdenI sammanhanget med forskarupproret har jag raljerat mot SvD:s ledarredaktion (som om de har en aning om mina angrepp) och jämfört dem med Pravdas dito. Därför tycker jag att det är roligt att recensenten Krister Walhbäck på kultursidorna smyger in ett inlägg i debatten i den andra recensionen av Kaa Enebergs "Knuts ask och Kejsaren av Karelen" som handlar om individer i den autonoma sovjetrepubliken Karelen under mellankrigstiden gick ett förutsägbart öde till mötes. Ja, förutsäg bart för mig och (kanske) dig förstås. Okunskapen är stor. Wahlbäck skriver:
"Om detta bör det berättas, inte minst för att belysa hur självsäkra drömmare kan bli livsfarliga medlöpare till förbrytarregimer."
Med detta åsyftar han förstås Forum för Levande Historias bok om förintelsen, "Om detta må ni berätta". Och det må vi verkligen, hur det skall gå till är uppenbarligen en större kontrovers när historiska händelsen väcker känslor även i lilla rationella och objektiva Sverige.
2 kommentarer:
Jörg Friedrichs bok är bara en av flera bra böcker som beskriver grymheterna under andra världskriget.
En annan bra bok heter "After the Reich" och är skriven av Giles Macdonogh. När kommer den på svenska? Vågar någon ge ut den?
Nazismens hemskheter känner vi till och de kan nog aldrig återberättas så att man föstår vidden av alla hemskheter, men det verkar fortfarande vara förbjudet att tala om andra parters grymheter.
Tänk om Lord Russell of Liverpol skrivit lika bra böcker om engelsmän och ryssar som de böcker han skrev om tyskar (the Scourge of the Swastica)och japaner (the Knights of Bushido). Jörg F. har i hans ställe gjort detta och jag hoppas att såväl fler av Jörg Fs böcker som andra liknande böcker blir tillgängliga för en större allmänhet. Vi måste få läsa hela historien inte bara den del av historien som segermakterna vill delge oss. När kommer vi exempelvis att få läsa om kommunismens hemskheter på samma sätt som vi delgivits nazismens hemskheter? Om detta måste vi fråga!
När blir det politiskt korrekt att tala sanning?
Tja, tycker nog att det är tämligen lätt att komma åt böcker kring det totalitära sovjet. Som till exempel Anne Applebaums "Gulag: de sovjetiska lägrernas historia" och Richard Pipes "Den ryska revolutionen", som båda är relativt nya böcker som går att få tag i de flesta bokhandlar.
Trots den rika floran av förintelselitteratur var det den stora okunskapen bland skolungdomar under 1990-talet som ledde fram till dagens kritiserade myndighet Forum för Levande Historia. Problemet är hur medborgare skall få kunskap om dylika händelser.
Enligt min bättre hälft delades för en tid sedan författaren Amos Oz bok "Hur man botar en fantatiker" ut till landets skolelever. Läste boken och kom fram till att den bidrog med väldigt lite egentligen. Undrar om skolverket (eller vem det nu var som låg bakom detta grepp) gick enbart på titeln eller såg att den var så pass kort och lättläst att till och med svenska skolungdomar ids bläddra igenom den. Boken i fråga är nämligen mer ett långt kåseri om Amos Oz uppväxt och författarskap samt en hel del om Israel-Palestina-konflikten (dessutom förstärktes min fördom mot judiska författare; deras fäbless för att beskriva småcrazy egenheter bland judar och då framförallt relationen med deras mödrar).
En bok som jag tycker skulle vara ett bättre grepp för att öka historiekunskaperna kring 1900-talets mörkaste stunder är Peter Englunds "Brev från nollpunkten"; kanonmaten i skyttegravarna, Stalins stora utrensningar, förintelseindustrin, bomberna över Hamburg och den enda bomben över Nagasaki. Eller om nu en ledamot i Svenska akademin skriver för bökigt för svenska elever, kanske något av Sven Lindqvist...
Skicka en kommentar